Tarantula (Giftspindeln) (1955)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: John Agar, Mara Corday, Leo G. Carroll, Joe Burch, Nestor Paiva

Ännu en Jack Arnold-regisserad science fiction-rulle, och jag kan inte låta bli att bli imponerad av den här bortglömde hjälten. Ja, det är en b-film om en gigantisk spindel, men utifrån den premissen är den riktigt bra.

En man dör ensam öknen. Hans ansikte och extremiteter är förvridna och vanskapta. Dr. Matt Hastings (Agar) tror inte på förklaringen att det är akromegali då förvandlingen tydligen gått på fyra dagar. Mannen som dött är en vetenskapsman som forskat på näringsämnen som ska kunna föda resten av världen (en lustig detalj är att i ett tal om behovet av detta förklaras att år 2000 kommer Jordens befolkning uppgå till 3,2 miljarder…i verkligheten var det närmare dubbelt så många). Mannens kollega fortsätter arbetet och djurexperimenten. Efter ett tumult i labbet rymmer en giftspindel och…tja, ni fattar. Tarantellan växer och växer och blir stor ”som en lada”.

Det som överraskade mig mest var specialeffekterna, hade förväntat mig något riktigt dassigt med dubbelexponering och kass stop-motion, men inte alls. Det kanske inte håller upp mot dagens nivå, men inte långt ifrån. Det här är en signatur för Jack Arnold-hans filmer var långt före sin tid när det gällde specialeffekter.

Filmen hade kunnat bli hur kass som helst egentligen, men tempot är högt och skådespelarna entusiastiska, det blir aldrig tråkigt. Arnold är en av de riktigt underskattade regissörerna. Han skrev även själva historien, även om Fresco och Berkeley skrev själva manuset. Agar och Corday flörtar såklart hejdlöst, men kyskt, och man kan ana lite kemi där, även om just kärlekshistorien inte utvecklas så långt. De har ju 30 meter höga spindlar att döda.

Arnolds filmer har en annan aspekt som jag gillar-de är vetenskapligt grundade. Här finns en dialog om att öknen har spår av allt som någonsin levat. I creature from the black lagoon fanns en monolog om evolutionen. Jag tror ingen reagerade över detta på 50-talet. Tyvärr finns det desto fler som gör det idag. En annan positiv sak är att Cordays karaktär är en kvinnlig forskare som kommer till ökensamhället för att skriva sin avhandling, något unikt för bara 60 år sedan.

Storyn har sina logiska hål får man nog erkänna-varför utvecklas djuren perfekt till stora exemplar av sig själva, men människor blir deformerade missfoster? Om djuren som är tio gånger så stora som de borde vara, borde de inte kräva tio gånger mer näring? Oh well.

Sen är det slutet. Snacka om rumphugget.

Nåja. Om filmen fungerar idag? Nej, de här monsterrullarna gör väl inte det. Jag gillar den, mest för att den håller precis vad den lovar, varken mer eller mindre. Högt tempo, schyssta effekter och stor dramatik.