Etikettarkiv: pilsnerfilm

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring  hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

 

Annonser

Pensionat Paradiset (1937)

Pensionat Paradiset
År 1937
Land Sverige
Regi Weyler Hildebrand
Huvudroller: Thor Modéen, Julia Caesar, Arthur Fischer, Maritta Marke, Lili Ziedner, Greta Ericson, John Botvid

pparadiset

Filmen Pensionat Paradiset fyller 80 år i år, vilket kan vara anledning att fira, men det som gör att jag intresserar mig för den här filmen, som är mossig och gammaldags även i mina gråstarriga ögon, är att här startar något inom kultur-Sverige som fortsatt sedan dess, något som hela tiden ligger och gror och pyr och osar-kulturföraktet.

Vad tror ni röda tråden är mellan den här filmen och Jönssonligan, Sällskapsresan eller Åsa-Nisse? Kritikerna hatade dem och publiken flockades för att se dem. Och få om någon annan blev så sågad som Pensionat Paradiset. Det hade riktats kritik mot svensk film en längre tid, men efter att DNs filmkritiker Carl Björkman totalt sågat filmen och bland annat skrivit ”Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?” Det var egentligen inte Pensionat Paradiset som var boven, den var droppen som fick bägaren att rinna över.  Det kallades till stormöte i Stockholms Konserthus, dit 1200 personer kom, och som sändes i radio. Gräddan av filmkritikerna från den här tiden dök manngrant upp och en efter en klagade man på tarvligheten i svensk film och Pensionat Paradiset i synnerhet. I Studio S utgåva finns ett utdrag från mötet och jag spenderade cirka fem minuter med att lyssna på det, och det var då långt tradigare än själva filmen-man tävlar om att klaga på hur enformigt, lågt stående och enkel svensk film blivit. Vill ni läsa mer om det här mötet rekommenderar jag starkt att läsa här.

En lustig detalj i det hela är att Wilhelm Moberg medverkade i debatten. När sen Pensionat Paradiset 1973 (tror jag att det var) köptes in till TV anordnades en debatt i anslutning till filmen, vilket inte var ovanligt på den här tiden-allting skulle diskuteras. Temat för debatten var om svensk TV skulle visa sådant dravel. Harry Schein och Wilhelm Moberg tävlade om att såga filmen. Moberg hade uppenbarligen inte mildrat sin åsikt på 36 år. Det är lustigt, eller sorgligt, att en så enkel film har upprört så många under så lång tid. Problemet verkar vara att den film som den stora publiken vill se inte alls är samma film som gubbar som Carl Björkman, Harry Schein och Wilhelm Moberg vill att vi ska se. Pensionat Paradiset är inte moraliskt uppbygglig, den bygger inte på någon av de stora livsfrågorna och Ingmar Bergmans ångest är långt borta. Den är gjord för att roa, och det provocerar vissa. Även idag. Stefan & Krister, till exempel, provocerar väldigt många, och det är humor som kommer i rakt nedstigande led från samma humorådra som Pensionat Paradiset och den så kallade pilsnerfilmen. Det är humor som anses för ”låg”.

(Edit: Debatten var 1971 och den kan ses här nedan, och den är sevärd bara för att se hur väl Nils-Petter Sundgren plockar sönder Scheins översittarargument).

Men okej, själva filmen då, hur står den sig idag? Nja. Den är som sagt 80 år gammal. Det slog mig vilket högt tempo och vilken spelglädje det är i ensemblen, men det är väl de sakerna som rent objektivt är det som klarat sig bäst. Vissa saker överraskar dock: kunden och hans ”vän” som köper kostym hos Tosse i början av filmen är uppenbart gay. Det är mycket avklätt i filmen, det skämtas om sex och kärlek och sprit och det är förväxlingar hit och dit (också i en tradition som finns kvar i våra dagar i revyer t.ex.). En badvakt är tatuerad över hela bröstet och armen. (Där blev jag faktiskt rejält nyfiken-vet någon något om detta, rent allmänt eller om mannen i fråga, hör gärna av er).  Filmen handlar om flera små lösa trådar som binds ihop på slutet, men i huvudsak så handlar det om en sol-och-vårare som försöker få till det med dottern till ägaren av Pensionatet-i konkurrens med en uppfinnare som uppfunnit en karburator som han ska vinna ett båtrace med. Och så vidare. Sen finns det andra saker som överlevt ännu sämre-det berömda Hitlerskämtet till exempel. Eller att kvinnor antingen benämns fruntimmer eller kärringar. Man får förstås se det som kvarlevor från en svunnen tid.

Jag måste bara säga något om Studio S här också. De har gjort ett hästjobb med att restaurera filmen, både ljud och bild. Jag tror aldrig jag sett en film från 1930-talet med så klar bild och ljud. Bara den detaljen gör att jag känner mig glad över mitt inköp. Studio S är alltid pålitliga. Det finns också rejält med extramaterial, bland annat kommentarsspår, introduktioner och som sagt kan man lyssna på radioutsändningen av debatten om filmens uselhet. Jag har saknat extramaterial tidigare från Studio S, men här finns absolut inget att klaga på, toppbetyg på den punkten!