Etikettarkiv: arne mattson

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring  hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

 

Annonser

Smutsiga fingrar (1973)

Smutsiga fingrar (1973)

Regi: Arne Mattsson
Huvudroller: Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Peder Kinberg, Heinz Hopf, Barbro Hiort af Ornäs, Ulf Palme, Frank Sundström, Jan-Olof Rydqvist

Film nummer fyra på Svenska Kultfilms-boxen och det här var ännu mer deprimerande än Chans. Arne Mattsson, den kände, duktige och vid det här laget extremt erfarne, har haft ambitionen (internationella ambitioner till och med, filmen börjar med att kalla sig själv ”Den internationella thrillern”) att göra en svensk hårdkokt thriller i undre världen, men oj så fel allt blir. ”Våldspornografisk bullfest” skrev Expressen i sin recension och det funkar rätt bra-varenda kliché gås igenom; grynigt foto, Stockholm i grått novemberväder (trots att det är ljust på natten), knarkkungar och bordeller. Helt utan nerv. Repliker som faller tungt till golvet. Man hejar inte på någon. Dialogen är verkligen av en helt annat värld. I Raggare! så var den åtminstone rolig. Här är det bara konstigt.

-Det är advokat Swahn.
-Jaha.
-Jag hoppas vi kan tala…

 

 

…ostört.


-Stick, jag har stukat foten!
-Men Stefan!

Det här kunde varit en rrrredig kalkon som man kunde ha garvat åt med polarna och några pilsner, men det är för sorgligt allting. När Ulf Brunnberg blir misshandlad och naturligt som en tub Pringles flyger omkring sitter man mest och suckar över eländet. Man kan väl möjligtvis roa sig med att titta på skådespelare som var för sig är mer kända för andra roller: Ulf Palme, Heinz Hopf (från Thriller-en grym film, bland annat) och inte minst Ulf Palme. Man kan också tänka sig att filmens status som just kultfilm kan ha kommit sig av Jan-Olof Rydqvists medverkan, en man som gjorde karriär av överspel och udda figurer. Filmen kan dessutom stoltsera med att ha en av de mest onaturliga sexscenerna jag sett. Alltid något. Mattsson verkar ha blivit förvånad vid premiären över den totala sågningen han fick av kritikerna, men försvarade sig med att det var producenten Inge Ivarson som på egen hand gått in och klippt innan den släpptes, men nej Mattsson, så billigt kommer du inte undan.

Filmen verkar ha sin publik ändå, antagligen mest för det kalkoniga skådespeleriet och de udda karaktärerna. Jag kan tänka mig att den här stod med permanent röd prislapp i ”4 för 3”-backen hos Shell-mackarnas videouthyrning på 80-talet.

Nattmara (1965)

Nattmara (1965)

Regi: Arne Mattsson
Manus: Per Wahlöö, Arne Mattson

Huvudroller: Ulla Jacobsson, Gunnar Hellström, Sven Lindberg, Mimi Pollak, Mona Malm, Tord Peterson, Christina Carlwind

En kvinna mördas, och en annan kvinna upptäcker att det egentligen var hon som skulle ha mördats-men ingen tror henne. Fler försök på hennes liv följer, men omgivningen är övertygad om att hon är sinnesjuk och alkoholiserad.

En av de mer ambitiösa Mattsson-deckarna, och med manus av Per Wahlöö-här är influenserna starka från Hitchcock och den nya psykologiska thrillern, samt starka inslag av realism. Här finns inga hurtiga one-liners, bara svärta och cynism. Filmen börjar väldigt bra och är riktigt spännande första halvtimmen, för att sen dyka ner i en evighetslång andra akt där den bara står och stampar. Slutet blir sen krystat och nästan förutsägbart-trots att Mattsson försöker få oss att tro att kanske det är omgivningen som har rätt?

Mycket stämningsfull ”musik”, långa skuggor och kameravinklar från grodperspektiv. Det bästa med filmen är Jacobsson, som gör ett bra jobb med en ensidig roll.

 

Ljuvlig är sommarnatten (1961)

Ljuvlig är sommarnatten (1961)

Regi: Arne Mattson
Manus: Maria Lang
Huvudroller: Karl-Arne Holmsten, Per Oscarsson, Folke Sundqvist, Sif Ruud, Hjördis Pettersson, Stig Järrel, Allan Edwall.

På dagen hon ska gifta sig försvinner bruden spårlöst och är borta mer än ett dygn, innan hon hittas…tja, ni fattar. Maria Lang har skrivit ett ganska spännande och dugligt manus med lite annorlunda intrig. Som vanligt är alla misstänkta, alla ljuger och alla har sina hemligheter. Holmsten är en helt okej Christer Wijk som bestämt och rådigt utreder alla lösa trådar. Det man saknar med Wijk är lite personlighet. han står sig ganska slätt i jämförelse med en Poirot eller en Miss Marple-och jämförelsen är inte helt tagen ur luften för både Ljuvlig är sommarnatten och När mörkret faller är klart inspirerade av Christies böcker.

Arne Mattsons regi är som vanligt påhittig och driven, mycket rörelse i foto och väldigt lite tid är händelselös.Det finns dock en del lösa trådar, men jag tror att de försvann i klippningen snarare än manuset-till exempel är Allan Edwalls luffare helt bortkastad, vad är syftet med den rollen? Wijks svartsjuka fästmö är ännu mer mysterisk-hon introduceras, får ett utbrott…och sen får vi inte se henne mer. Har en känsla av att det förklaras bättre i boken, men att det inte fick plats i filmen.

En av de bättre i Den stora deckarboxen, film 6/7.

Det kom en gäst…(1947)

Det kom en gäst…(1947)
Regi: Arne Mattson
Huvudroller: Sture Lagerwall, Karl-Arne Holmsten, Erik ´Bullen´Berglund, Naima Wifstrand, Gerd Hagman, Elsie Albiin, Anita Björk, Ivar Kåge, Julia Caesar

Det här är första filmen i Studio S ”Den stora deckarboxen”, så låt oss titta på själva boxen först innan vi tar oss an filmerna. Studio S har tidigare gjort stora kulturgärningar genom att släppa t.ex. ”Hembiträdesboxen”, ”Pilsnerfilmsboxen” och ”Den stora Povel Ramel-boxen”. Ska erkänna att det här var den första som retade min köplusta, men jag applåderar ändå initiativet att släppa de här gamla svenska kulturinstitutionerna i samlade format.

Deckarboxen_frontI det här fallet måste man också ge beröm till initiativet att visa att det svenska deckarundret inte är någon modern uppfinning-det varken börjar eller slutar med Beck och Wallander och Irene Huss, Sverige har en lång tradition av den typiska filmdeckaren. Den här boxen börjar 1947 och slutar 1965 och visar axplock av de olika filmiska stilar som funnits i genren. Man får med ett litet häfte om filmerna och hyfsat extramaterial. Det mest uppseendeväckande i extramaterialet är en hel film (nåja, 35 minuter lång) från 1916 som heter ”Mysteriet natten till den 25:e”, en film som blev totalförbjuden innan premiären för dess förmodade förråande inverkan på publiken. Den blev inte släppt förrän 1975! Det är svårt att begripa idag när man ser den, det jag tyckte var roligast var att en av birollerna spelas av Artur Rolén…ja, Klabbarparn.

Men Studio S, era j-a puckon, en grej är helt åt skogen-skivorna ligger på en enda plastpinne i boxen, vilket gör risken för repning stor när man byter skivor, och för övrigt bara är ett jäkla bök. Helt onödigt också-finns mycket smartare lösningar. Tycker man att jag är lite väl anal nu så låt mig förklara: De som köper en sån här box är antingen väldigt filmintresserade och vill inte riskera repa sina skivor, eller låta de ligga framme bara för att man är inne på fjärde filmen i samlingen, alternativt så får man inse att medelåldern hos publiken som köper en sån här box är ganska hög, och förmodligen kommer att ha problem med att pilla upp skivorna från plastpinnen. Gör om, gör rätt.

(Tillägg: Jag fick svar på twitter från Stefan Nylén på Njuta films, så här skriver han:

”tyvärr är ”en pinne” enda lösningen som finns hos vårt tryckeri nu för tiden. Ledsen för det. Men lossa alla filmer på en gång”.

Jag känner mig hedrad över att de läst min recension och att Stefan bemödat sig om att svara. Jag förstår också att det handlar om en tillverkningsfråga. Jag hoppas att det går att ändra på i framtiden).

DET KOM EN GA╠êST - STUDIOS_SF - 02Men låt oss glömma det där och gå in på själva filmerna: Det kom en gäst från 1947 är det enda filmmanus som Stieg Trenter satte sitt namn på (officiellt iallafall) och det är en klassisk vemgjordedet, lite i Agatha Christie-stil. Författaren Georg Essman (Lagerwall) blir inviterad att fira jul med en familj han inte känner. Patriarken i familjen har beslutat sig för att sälja gården och stycka upp marken, vilket inte ses med blida ögon av resten av familjen. Morgonen efter hittas han död, möjligtvis ihjälsparkad av en häst…elleeeeeer?
Jag kände mer underhållen än jag förväntat mig av den här faktiskt, även om mycket i den känns föråldrat-framförallt dialogen. Men den är kort och tight, rappt berättad och erfaret regisserat av Arne Mattson. Fotot är av Martin Bodin och är kanske det bästa med filmen-stämningsfulla tagningar med långa skuggor och närbilder, rörlig kamera som ger liv åt filmen. En sak som jag alltid uppskattar i de här gamla filmerna är exteriörfotot, här är det svensk vinter och jag kan tänka mig att det var rätt knepigt att fånga det så bra, så beröm för det. För alla som upplevt svensk vinter så ser man när det är fejksnö och när det är på riktigt-det här definitivt på riktigt.
Det ska sägas att filmen inte bygger på realism direkt-båda de två första morden är helt osannolika och en del karaktärer är antingen platta som pannkakor eller skruvade. Men…tja, på det sättet är den ju mer än representativt för svenska deckare. Klart godkänd inledning på boxen, tycker jag.

För de som är intresserade så är exteriörerna filmade runt Uppsala (närmare bestämt Kvarnbo), Ljusne, Lindholmens järnvägsstation och en scen är tagen i Gamla Uppsala kyrka.