Etikettarkiv: svenska filmer

#94: Barnen från Frostmofjället

Barnen från Frostmofjället
År:1945
Land: Sverige
Regi: Rolf Husberg

Huvudroller: Hans Lindgren, Siv Hansson, Anders Nyström,

Barnen från Frostmofjället (1945) Filmografinr 1945/24

Det här med barnfilm är inte lätt. Med tanke på hur olika barnfilm har sett ut genom åren, följer den samma utveckling som allting annat som har med barn att göra – någon konsensus om vad som är bra för barn och hur man pratar med barn har aldrig funnits. Vi vet att många av de filmer och TV-serier som jag och min generation växte upp med (sextio- och sjuttio-talister) aldrig skulle släppas idag, och om de gjorde det skulle mycket tas bort eller ändras. Speciellt vi som kommer ihåg sjuttiotalet vet att barn inte skulle skyddas från omvärlden, snarare tvärtom-barn har rätt att veta att andra barn dör i krig och svälter och jobbar i fabrik. Kanske på gott och ont, men visst känns det som att man pratade till barn på ett annat sätt förr? Som att barn faktiskt förstod något utan att få det skrivet på näsan? Som att de som producerade film och TV för barn tog ett pedagogiskt ansvar?

Innan ni avfärdar mig som ytterligare en gubbe som hävdar att ”allt var bättre förr” (det var det inte, förstås), så ska jag berätta varför jag började fundera på detta – Barnen från Frostmofjället. En film med legendstatus i svenska filmhistorien, av flera skäl, om inte annat för att den räknas som den första ”riktiga” barnfilmen, eller kanske bättre uttryckt-den första svenska filmen riktad till en barnpublik. Säg titeln till någon i dina föräldrars generation (eller generationen ovanför, beroende på hur gammal du är förstås), så får de säkert något vattnigt i ögonen.

Handlingen är kortfattat att en syskonskara på sju barn  tvingas bege sig ut på en lång vandring över fjället för att komma till andra sidan i sökandet efter ett annat liv, då deras båda föräldrar dött (min obekräftade teori är att ungarna är skyldiga till detta som hämnd för att de döpts till namn som Ante, Brita-Kajsa och Märta-Greta)  och samhällets sätt att lösa en sån här situation är att pytsa ut ungarna till olika gårdar – några av dem ägda av hemskt elaka bönder såklart. Ante, som är äldst med sina 12 brådmogna år, tar befälet och med sig har de också geten Gullspira. Snön är högre än ungarna och kylan biter, och människorna de möter är antingen hemskt hjälpsamma eller bara hemska.

Barnen från Frostmofjället kom redan 1945, rätt in i ett fattigt Sverige, där vi satt med ransoneringskuponger och utspätt kaffe, med massor av babyboom-ungar som snart skulle ändra på allt med pengarna som blir över av den ekonomiska guldålder som följde andra världskriget. Men 1945 var det fortfarande rätt usligt för många, speciellt på landsbygden. Socialdemokraterna styrde landet och de allra flesta tyckte det var helt okej. Med det i bakhuvudet känns den här filmen helt logisk. Idag känns den kanske något förenklad, naivistisk och man vet när man förväntas gråta och när man ska lägga huvudet på sned och le.

barnen2
Schh, det är spännande.

Rolf Husberg hade redan lång erfarenhet inom filmbranschen när han regidebuterade med Barnen från Frostmofjället. Han hade varit klippare sen tidigt 1930-tal och var även regiassistent på några produktioner (några av förlagda i fjällen) och sin första egna regisserade film gjorde han 1942. Han kunde då välja vad han ville göra, och valde romanen Barnen från Frostmofjället från 1907, skriven av den idag tämligen bortglömde författarinnan Laura Fitinghoff (vad jag förstår var det också den enda bok hon publicerade). Det är oklart om han då var medveten om att han därmed skapade ett landmärke i svensk film – den första svenska filmen riktad till barn. Han gjorde senare fler filmer för barn, Astrid Lindgren själv godkände honom som regissör när hennes karriär började ta fart och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist skulle filmatiseras två år senare. Apropå Astrid: Frostmofjällets fotograf Olle Nordkvist blev sen producent på de senare, stora Lindgren-produktionerna som Madicken och Bröderna Lejonhjärta. Hans assistent på den här filmen hette Sven Nykvist och blev sen Bergmans favoritfotograf. Förutom detta så blev den här filmen även startskottet för två andra långa karriärer, de två barnskådespelarna Hans Lindgren och Anders Nyström förblev aktiva inom filmen resten av sina liv.

Barnen från Frostmofjället blev enormt populär. Barnen som samarbetar, men också offrar sig för att alla ska få det bättre, delar på resurserna och strävar mot ett gemensamt mål-det slog an i det socialdemokratiska Sverige där resurserna var knappa. Barn som såg den 1945 hade nog inga problem att relatera till barnen på filmduken, även om inte just de hade det riktigt lika svårt. Idag är det inte helt enkelt att se den här filmen – de brådmogna ungarna är inte alltid, hur ska jag uttrycka mig, helt….naturliga, framför kameran och jag har försökt att tänka mig hur en 11-åring skulle reagera inför den här filmen idag. Jag har tyvärr inte haft chans att prova, men jag har svårt att tänka mig att den skulle få samma effekt som förut. Kanske en värdemätare så god som någon annan på hur mycket vårt samhälle har förändrats, och kanske har jag fel. Oavsett det så har Barnen från Frostmofjället en unik plats i svenska filmhistorien och därför ska den vara med på en topp100-lista.

 

#95: Flamman (1956)

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Flamman
Adults only!

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

asanisse
Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.