Etikettarkiv: gösta pruzelius

#95: Flamman (1956)

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Flamman
Adults only!

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

97: Rymdinvasion i Lappland (1959)

Rymdinvasion i Lappland (1959)
Engelska titlar: Terror in the midnight sun, Horror in the midnight sun, Invasion of the animal people

Regi: Virgil W. Vogel
Huvudroller: Barbara Wilson, Sten Gester, Robert Burton, Bengt Blomgren, Åke Grönberg, Gösta Pruzelius

rymdinvasion_i_lappland_59För en film som är så -jag ryser lite när jag använder uttrycket- kultförklarad så har det varit väldigt svårt att hitta information om varför och under vilka omständigheter den här filmen gjordes, men ungefär så här: som trogna läsare av den här bloggen vet så kom många fina mästerverk inom sci-fi/skräck/monster-genren under femtiotalet. I Sverige fanns människor med driv och intresse att göra en svensk rulle i samma genre. Varför inte, liksom? Så en storväxt kulturjournalist i Göteborg vid namn Lars Åhrén lyckades med amerikanska medproducenter (och dollar) dra igång det här projektet. Han fick med några halvkända svenska skådisar som Åke Grönberg och Gösta Pruzelius (ja, Reidar Dahlén i Rederiet och rösten till Bagheera i Djungelboken), och blev på något sätt själv castad som monstret (eller vad det är) i den här. Två meter lång tydligen, så han var väl den mest lämpade. Den svenske producenten Bertil Jernberg skötte den svenska biten, och Virgil W. Vogel kom hit med amerikanska dollar, ett manus och en klappa. Han hade inte några större meriter som regissör innan, men hade mest jobbat som klippare där han faktiskt hade klippt många bra filmer, den mest kända var En djävulsk fälla (Touch of evil) med Orson Welles. En ganska präktig fjäder i hatten, if you ask me. Hans regidebut skedde med Mole People 1953, en film som mer är i den här filmens grannskap. Filmen var, enligt Jernberg själv, extremt dyr för att vara en svensk film. En ”normal” svensk film vid den här tiden gick på ungefär tre hundratusen, och Rymdinvasion ska ha kostat 1,3 miljoner. Extremt dyrt, måste man säga. Då filmen dessutom floppade hårt här måste man dra in stålet utomlands, så man sålde den till asiatiska marknader, där den måste ha setts som mycket exotisk. Förutom Sverige gick den också upp i England, i samma version som här.

Nåväl. Det finns flera versioner av den här filmen, och även det är lite knepigt att bena ut, men när Rymdinvasion i Lappland hade svensk premiär 1959 så gick den upp i….*trumvirvel* Norrköping. Där gick den (enligt uppgift) några dagar, och sen försvann den. Jag gissar att de amerikaner som lagt pengar på produktionen på något sätt ville få något tillbaka, så man klippte om och la till scener och lät den ha amerikansk premiär 1962, då med titeln ”Invasion of the animal people”. Den var då nedklippt från 71 minuter till 55, trots att man också hade lagt till ett talat intro i början med John Carradine. Jag har inte sett Invasion of the animal people, men den versionen ska tydligen vara helt annorlunda, med en helt annan handling. 17 minuter kortare och med nytt material tillagt så antar jag att man försökte få bort de svenska skådespelarna så mycket som det bara gick.

Den version jag har sett verkar vara originalet, straight outta Norrköping då tydligen, eftersom den saknade det talade introt och är 71 minuter lång. Filmen börjar med att en meteor (eller ”metor” som någon stavar det på en skrivmaskin i början) kraschar i Lappland. Amerikanska och svenska vetenskapsmän och militärer drar ihop en expedition för att undersöka, eftersom meteoren landat horisontellt och lämnat ”skidmarks” (fniss), och det hela verkar högst mystiskt. Man får med sig en ung, hunkig kvinnokarl förstås, och råkar landa i Lappland precis när en ung vacker amerikanska håller skridskouppvisning inför förbluffade samer. Ja, det blir romans, så klart. Oklart varför. Den svenska hunken (Gester) är karismatisk och sexig som en skiva kartong. Tjejen (Wilson) är bättre-både snygg och inte oäven framför kameran. Om man ska dra fram något positivt med filmen så är det nog faktiskt hon. Som så ofta i sci-fi från den här tidseran så är hon en rätt tuff tjej som ger svar på tal och inte är något våp, men som ändå behöver räddas i tredje akten. Av någon anledning tar man sig också tid med en lång duschscen också där hon duschar bakom ett plastigt duschdraperi. Lite halvvågat för tiden, ändå.

Det är lite underligt att filmen har amerikaner både som manusförfattare och regissör, för väldigt mycket känns så genuint…svenskt. Första halvan tänkte jag att det var mer likt en Åsa-Nisse eller en gammal pilsnerfilm än en amerikansk-producerad sci-fi; ni vet, handlingen är så tunn så man måste fylla ut det med en tjej som åker skridskor, par som åker skidor i fjällen, en låååång scen med skridskodans, fejk-samiska, Brita Borg sjunger en sång, folk pratar omotiverat i telefon. Sen tar det lite mer fart, när man till slut får för sig att faktiskt undersöka den däringa meteoriten…man hittar fotspår från någon varelse som måste vara minst sex meter lång, meteoriten visar sig vara en kub med glödlampor, spänningen stiger.

rymdinvasion2
Scared yet? Svensk kulturjournalist i vinterkläder river några kåtor.

Det finns egentligen ingen action, och det är väl budgetens fel. Vid första konfrontationen med rymdvarelsen får man inte se varelsen, och en soldat försöker ändå skjuta ihjäl den. Men det är uppenbart att geväret är oladdat och soldaten rycker okontrollerat till efterdubbade krutsmällar. Geväret utlöser en lavin som begraver ett flygplan….men vi får bara se en halv vinge och en snödriva. Sen kommer monstret och river sönder modellhus, och det blir lite komiskt och underhållande-om man gillar sånt. Sen…blir det lite obegripligt…och så åker meteoren hem igen.

Såna som mig, som kan tänka sig att ens leta upp och starta en sån här film, kan nog tycka att den är lite rolig och underhållande. Jag tyckte inte den var enbart slöseri med tid. Om inte annat finns en del fina bilder från Stockholm i början, och trakterna runt Abisko. Knappt en enda person i filmen agerar med övertygelse, förutom nämnde Wilson möjligen, eller kan leverera en enda line utan att det låter plastigt. De svenska skådespelarna talar engelska och det går ju som det går (till deras försvar var det nog få svenskar som pratade bra engelska 1959). Det är mycket samer som pekar mot himlen. Det är många män som säger till kvinnan att hon ska hålla sig undan för det kan vara farligt (eller vad sägs om den här: ”you stay here and focus on looking pretty”). Ja…ni förstår.

Funkar filmen idag? Alltså…den funkade inte 1959.

Vad jag förstår så är filmen i public domain idag så är man lite sugen så är det bara att ta hem den på det sätt man tycker är bäst, med gott samvete. DVD-utgåvan från Klubb Super 8 innehåller en hel del göttigt extramaterial så jag tycker man kan lägga den femtio-lapp den kostar om man uppskattar den här typen av film.

Tillägg efter att ha sett den en andra gång: Jag uppskattade den mer andra gången jag såg den. Jag förstod handlingen bättre, jag skrattade högre åt de pajiga bitarna och jag tyckte det var roligt att se Åke Grönberg och Pruzelius i så annorlunda roller. Barbara Wilson är fortfarande stora behållningen, som både är snygg, kan agera och verkar ta rollen för vad den är. Varför den är med på Topp 100 Svenska Filmer? För att den är unik i sitt slag. Den var totalt bortglömd i över 40 år, men började sen dyka upp olika Kalkon-listor, så filmen fick verkligen vänta på sitt kulturella genomslag, men när det väl kom så blev den snabbt känd. Underhållningsvärdet är också stort-speciellt om man sett några andra monster/alien invasion-rullar från femtiotalet.