Etikettarkiv: svenska kultklassiker

#96: Smutsiga fingrar (1973)

Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind

Regi: Arne Mattsson

Smutsiga fingrar (1973) Filmografinr 1973/01Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.

Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.

Smutsigafingrar1
Sleeeeeaze

Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.

När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.

Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.

Annonser

Miss and Mrs Sweden (1969)

Miss and Mrs Sweden (1969)

Regi: Göran Gentele
Huvudroller: Jarl Kulle, Sven Lindberg, Gunn Wållgren, Meg Westergren, Per Oscarsson, Margareta Sjödin, Gaby Stenberg, Stig Grybe, Lennart Swahn (!), John Harrysson, Wivian Öiangen, Bruno Wintzell
Manus: Lars Forssell

Sådärja, så här vill jag ha mina kultfilmer! Jag hade aldrig hört talas om denna innan jag öppnade Svenska Kultklassiker-boxen, men så positivt överraskad jag blev. Varför den här inte visas regelbundet i SVT är en gåta.

Handlingen – veckotidningen Veckohatten behöver nytt skvaller att skriva om (och mer vackra flickor att visa) så man startar en Miss Sweden-tävling. Den superspeedade chefredaktören Leif Mix (galet överspelande Kulle) åker runt och intervjuar de flickor som ska ställa upp och träffar därmed både flickor från över- och arbetarklass. Samtidigt försöker en vänsterextrem grupp (som bor i ett Djursholmkollektiv och träter om att några pissar borgerligt) kuppa tävlingen genom att få en av ”sina” flickor med.

Manuset av Lars Forssell slår åt alla håll, både åt dåtidens vänster (lyssna gärna på podden Snedtänkts avsnitt om bokstavsvänstern innan), veckotidningar (okej ännu en parentes; men filmen är en direkt känga åt Veckorevyns då nystartade tävling Fröken Sverige), porrindustrin (Georg Harrysson, Peters pappa, är porrförläggare som helst tittar på manliga pinuppor själv) och sex. Filmen vill dessutom vara farsig och använder sig av många gags och rekvisitaskämt. Man kan skratta åt det på många nivåer, även saker som snuddar på skämskudde-varning. Klart sevärd, speciellt om man sätter sig in i tidsandan som rådde. Man kan förstås fundera runt konceptet att göra en film som kritiserar exponeringen av unga flickor genom att exponera unga flickor, men den diskussionen kanske ska tas någon annanstans. När flickorna presenteras är de alla intresserade av ”promenader, dans” och alla har Dostojevski som favoritförfattare.

Den här filmen plus ”Raggare” gör nästan boxen värd sitt pris tillsammans.

Bonus 1: Bruno Wintzell som medlem i vänsterkollektivet. Ja, DEN Bruno Wintzell.

Bonus 2: Extramaterialet består av en nyinspelad intervju med Margareta Sjödin (som spelar vänsterkollektivets kuppade skönhetskandidat), och hon avslöjar sig snabbt som en alldeles galet motbjudande människa. Hon börjar snabbt med att påpeka att hon redan då var en ”kvinnosakskvinna”, och fortsätter i nästa andetag med att påpeka att de andra kandidaterna verkligen inte var några skönheter, antingen för magra eller för plufsiga. Filmen gav hon inte mycket för, hon höll sig på sin egen kant och ville verkligen inte beblanda sig med de andra missarna. Fascinerande.

Bonus 3: Lennart Swahn som en jurymedlem. I rollen som Lennart Swahn, såklart.