Etikettarkiv: ulf palme

#96: Smutsiga fingrar (1973)

Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind

Regi: Arne Mattsson

Smutsiga fingrar (1973) Filmografinr 1973/01Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.

Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.

Smutsigafingrar1
Sleeeeeaze

Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.

När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.

Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.

Annonser

Smutsiga fingrar (1973)

Smutsiga fingrar (1973)

Regi: Arne Mattsson
Huvudroller: Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Peder Kinberg, Heinz Hopf, Barbro Hiort af Ornäs, Ulf Palme, Frank Sundström, Jan-Olof Rydqvist

Film nummer fyra på Svenska Kultfilms-boxen och det här var ännu mer deprimerande än Chans. Arne Mattsson, den kände, duktige och vid det här laget extremt erfarne, har haft ambitionen (internationella ambitioner till och med, filmen börjar med att kalla sig själv ”Den internationella thrillern”) att göra en svensk hårdkokt thriller i undre världen, men oj så fel allt blir. ”Våldspornografisk bullfest” skrev Expressen i sin recension och det funkar rätt bra-varenda kliché gås igenom; grynigt foto, Stockholm i grått novemberväder (trots att det är ljust på natten), knarkkungar och bordeller. Helt utan nerv. Repliker som faller tungt till golvet. Man hejar inte på någon. Dialogen är verkligen av en helt annat värld. I Raggare! så var den åtminstone rolig. Här är det bara konstigt.

-Det är advokat Swahn.
-Jaha.
-Jag hoppas vi kan tala…

 

 

…ostört.


-Stick, jag har stukat foten!
-Men Stefan!

Det här kunde varit en rrrredig kalkon som man kunde ha garvat åt med polarna och några pilsner, men det är för sorgligt allting. När Ulf Brunnberg blir misshandlad och naturligt som en tub Pringles flyger omkring sitter man mest och suckar över eländet. Man kan väl möjligtvis roa sig med att titta på skådespelare som var för sig är mer kända för andra roller: Ulf Palme, Heinz Hopf (från Thriller-en grym film, bland annat) och inte minst Ulf Palme. Man kan också tänka sig att filmens status som just kultfilm kan ha kommit sig av Jan-Olof Rydqvists medverkan, en man som gjorde karriär av överspel och udda figurer. Filmen kan dessutom stoltsera med att ha en av de mest onaturliga sexscenerna jag sett. Alltid något. Mattsson verkar ha blivit förvånad vid premiären över den totala sågningen han fick av kritikerna, men försvarade sig med att det var producenten Inge Ivarson som på egen hand gått in och klippt innan den släpptes, men nej Mattsson, så billigt kommer du inte undan.

Filmen verkar ha sin publik ändå, antagligen mest för det kalkoniga skådespeleriet och de udda karaktärerna. Jag kan tänka mig att den här stod med permanent röd prislapp i ”4 för 3”-backen hos Shell-mackarnas videouthyrning på 80-talet.