Smutsiga fingrar (1973)

Regi: Arne Mattsson
Huvudroller: Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Peder Kinberg, Heinz Hopf, Barbro Hiort af Ornäs, Ulf Palme, Frank Sundström, Jan-Olof Rydqvist

Film nummer fyra på Svenska Kultfilms-boxen och det här var ännu mer deprimerande än Chans. Arne Mattsson, den kände, duktige och vid det här laget extremt erfarne, har haft ambitionen (internationella ambitioner till och med, filmen börjar med att kalla sig själv ”Den internationella thrillern”) att göra en svensk hårdkokt thriller i undre världen, men oj så fel allt blir. ”Våldspornografisk bullfest” skrev Expressen i sin recension och det funkar rätt bra-varenda kliché gås igenom; grynigt foto, Stockholm i grått novemberväder (trots att det är ljust på natten), knarkkungar och bordeller. Helt utan nerv. Repliker som faller tungt till golvet. Man hejar inte på någon. Dialogen är verkligen av en helt annat värld. I Raggare! så var den åtminstone rolig. Här är det bara konstigt.

-Det är advokat Swahn.
-Jaha.
-Jag hoppas vi kan tala…

…ostört.

-Stick, jag har stukat foten!
-Men Stefan!

Det här kunde varit en rrrredig kalkon som man kunde ha garvat åt med polarna och några pilsner, men det är för sorgligt allting. När Ulf Brunnberg blir misshandlad och naturligt som en tub Pringles flyger omkring sitter man mest och suckar över eländet. Man kan väl möjligtvis roa sig med att titta på skådespelare som var för sig är mer kända för andra roller: Ulf Palme, Heinz Hopf (från Thriller-en grym film, bland annat) och inte minst Ulf Palme. Man kan också tänka sig att filmens status som just kultfilm kan ha kommit sig av Jan-Olof Rydqvists medverkan, en man som gjorde karriär av överspel och udda figurer. Filmen kan dessutom stoltsera med att ha en av de mest onaturliga sexscenerna jag sett. Alltid något. Mattsson verkar ha blivit förvånad vid premiären över den totala sågningen han fick av kritikerna, men försvarade sig med att det var producenten Inge Ivarson som på egen hand gått in och klippt innan den släpptes, men nej Mattsson, så billigt kommer du inte undan.

Filmen verkar ha sin publik ändå, antagligen mest för det kalkoniga skådespeleriet och de udda karaktärerna. Jag kan tänka mig att den här stod med permanent röd prislapp i ”4 för 3”-backen hos Shell-mackarnas videouthyrning på 80-talet.