Etikettarkiv: svenska kultfilmer

Smutsiga fingrar (1973)

16 november, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Smutsiga fingrar (1973)

Regi: Arne Mattsson
Huvudroller: Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Peder Kinberg, Heinz Hopf, Barbro Hiort af Ornäs, Ulf Palme, Frank Sundström, Jan-Olof Rydqvist

Film nummer fyra på Svenska Kultfilms-boxen och det här var ännu mer deprimerande än Chans. Arne Mattsson, den kände, duktige och vid det här laget extremt erfarne, har haft ambitionen (internationella ambitioner till och med, filmen börjar med att kalla sig själv ”Den internationella thrillern”) att göra en svensk hårdkokt thriller i undre världen, men oj så fel allt blir. ”Våldspornografisk bullfest” skrev Expressen i sin recension och det funkar rätt bra-varenda kliché gås igenom; grynigt foto, Stockholm i grått novemberväder (trots att det är ljust på natten), knarkkungar och bordeller. Helt utan nerv. Repliker som faller tungt till golvet. Man hejar inte på någon. Dialogen är verkligen av en helt annat värld. I Raggare! så var den åtminstone rolig. Här är det bara konstigt.

-Det är advokat Swahn.
-Jaha.
-Jag hoppas vi kan tala…

…ostört.

-Stick, jag har stukat foten!
-Men Stefan!

Det här kunde varit en rrrredig kalkon som man kunde ha garvat åt med polarna och några pilsner, men det är för sorgligt allting. När Ulf Brunnberg blir misshandlad och naturligt som en tub Pringles flyger omkring sitter man mest och suckar över eländet. Man kan väl möjligtvis roa sig med att titta på skådespelare som var för sig är mer kända för andra roller: Ulf Palme, Heinz Hopf (från Thriller-en grym film, bland annat) och inte minst Ulf Palme. Man kan också tänka sig att filmens status som just kultfilm kan ha kommit sig av Jan-Olof Rydqvists medverkan, en man som gjorde karriär av överspel och udda figurer. Filmen kan dessutom stoltsera med att ha en av de mest onaturliga sexscenerna jag sett. Alltid något. Mattsson verkar ha blivit förvånad vid premiären över den totala sågningen han fick av kritikerna, men försvarade sig med att det var producenten Inge Ivarson som på egen hand gått in och klippt innan den släpptes, men nej Mattsson, så billigt kommer du inte undan.

Filmen verkar ha sin publik ändå, antagligen mest för det kalkoniga skådespeleriet och de udda karaktärerna. Jag kan tänka mig att den här stod med permanent röd prislapp i ”4 för 3”-backen hos Shell-mackarnas videouthyrning på 80-talet.

Recension

Chans (1962)

14 november, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Chans (1962)

Regi: Gunnar Hellström
Huvudroller: Lillevi Bergman, Gösta Ekman, Bertil Anderberg, Åke Fridell, Jan Tiselius, Gudrun Brost, Lottie Ejebrant (listad som Gunhild Ejebrant)

Chans är gjord efter en roman om raggare som kom 1961, av Birgitta Stenberg. Hon skrev själv manuset till filmen, och då jag inte läst boken och inte är ett dugg insatt i Stenbergs avsikter med boken tänker jag inte kommentera hur väl hon lyckades med det; filmen handlar om en ung flicka, Mari, som muckar från ungdomsvårdsanstalt, skickas ner till Skåne för att hållas borta från sitt gamla gäng, rymmer därifrån och tar sig till Stockholm. Där sker, såklart, nya förvecklingar.

Filmen försöker säga flera saker, och lyckas halvbra med det. Dels försöker den visa att Mari inte haft någon vidare chans (häpp) att påverka sitt eget liv. Dels handlar den till stor del om alla män som utnyttjar henne när hon faktiskt försöker påverka sitt liv. Att det här skulle ses som en kultfilm ställer jag mig dock tveksam till-den är varken tillräckligt utflippad eller tillräckligt usel för att kvalificera sig. Men är man på det humöret så finns det en del som man kan fnissa åt också.

Jag suckade lite när jag la den här DVD-n i spelaren, för jag trodde inte på den alls. Jag tänker inte påstå att jag fick någon enorm filmupplevelse, men den har ändå något sevärt i sig. Hellströms regi är okej, det finns många fina Stockholmsbilder om man är intresserad av sånt, och det finns ändå ett feministiskt patos i den som kanske funkar än idag. Det saknas dock nerv i den, någon sorts konflikt, någon sorts mål för Mari att uppnå mer än att slippa ifrån snuten.

Lottie Ejebrant gör sin debut i den här filmen, ni vet Kim Anderzons resekompis från Sällskapsresan. Hon är med en kort scen i början.Gösta Ekman gör en något bortkommen, men hygglig, student som röker gräs och bjussar på whiskey. Inte den viktigaste filmen i Svenska Kultfilmsklassiker-boxen.

Recension

Raggare! (1959)

13 november, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Raggare! (1959)

Regi: Olle Hellbom
Huvudroller: Christina Schollin, Hans Wahlgren, Bill Magnusson, Svenerik Perzon, Sven Almgren, Anita Wall, Britta Brunius, Sven Holmberg, Toivo Pawlo, Håkan Serner

raggare_1959 1959 låg det i tiden att göra filmer om ungdomens allmänna förfall, Hollywood hade gjort ett flertal, framförallt Ung Rebell men också en rad b-filmer på samma tema, Europa och Japan hade också gjort några rullar på temat-lämpligt nog innehöll temat också sex så man kan med ganska stort fog kalla Raggare! en exploitation-rulle som dessutom försöker säga något om samtiden.

Första halvtimmen går åt till att följa dessa farliga raggare när de åker runt på gatorna i Stockholm (ärligt talat så är det mest förorter, och gatorna på förorterna 1959 ser mest ut som landsvägar). Filmens Bad Boy Roffe (what else) vill bara ha oskulder.Av någon anledning står tjejer i klasar längs vägen, och Roffe frågar dem om de är oskulder. Näe, säger de. Lika mycket oskuld som mormor. De får åka med iallafall. Alla raggare samlas på Café Torpet där de dricker kopiösa mängder Coca-Cola och spelar flipperspel. Trots det är det väldigt uppenbart att de alla är bad boys utan framtid, och att tjejerna är objekt som ska läggas omkull. Tjejer förresten…i den här filmen kallas tjejer för tjack. Det var nyhet för mig att det ordet någonsin använts som benämning för tjejer, men det råder ingen tvekan om vad det betyder här. Att tjejerna förväntas lägga sig ner i baksätet antyds hela tiden, men inte ett spår av någon sexuell aktivitet syns. Det dricks mest Coca-Cola. Roffe beter sig som ett arsle. Den mest utmanande scenen i hela filmen är någon konstig scen där Hans Wahlgren ska försöka bända upp Christina Schollins ben. Inte för att de ska ha sex. Utan för att de leker ”knäleken”. Håhåjaja.

I raggargänget ingår också Lasse (Hans Walhström). Lasse är känslig.Lasse lägger inte omkull tjacken. Han har en lillebror som han värnar om. Lasse vill bli kär. Lasse råkar bli kär i Roffes tjej Bibban (Christina Schollin…ni har väl läst er skvallerpress?). Bibban försöker skaffa en sugardaddy. Roffe kidnappar Bibban och kastar ner henne i ett dike där hela raggargänget kastar lera och grus på henne. Lasse hämtar henne. Här tar filmen en annan riktning.

Filmen går alltså från någon sorts nihilistisk exploitation i första halvan, till ungdomligt kärleksdrama för att sen avslutas med en dramatisk avslutning där ingen vinner.

Raggare! är en fantastisk film som ingår i boxen Svenska Kultklassiker. Jag vill nästan påstå att den här är värd boxens inköpspris av sig själv. Den är helt fantastisk. Dialogen är bland det mest originella du kommer höra i en svensk film.

Två unga biltjuvar fäller ner en cabriolet på en bil:
-Det är sånt här som gör intryck!
…
-Tjacken trillar ju omkull…på en sån här kärra klistra´rom sig!

Det vilar också en känsla av förebådande undergång över hela filmen, utan att det någonsin egentligen visar sig på filmen. Det finns inget rått våld (möjligtvis lite på slutet), men alla andas hopplöshet. Vi får lite spridda anledningar; föräldrar som inte är lyckliga själva, ingen framtid, sexuella förväntningar, materialism, men egentligen är allt bara kört från början. Aldrig har väl kvinnor stått så lågt i kurs. Problemet är att alla vet om det, och att de funnit sig i det.

Jag gillade speciellt Anita Wall, som en ung flicka som bestämt sig för att förlora oskulden, kanske för att få mammas uppmärksamhet. Hon är den enda i hela filmen som faktiskt andas sexualitet och någon sorts innerlighet. Det enda nakna man får se annars är Christina Schollin som nakenbadar. Det är väldigt kyskt.