Lady Snowblood 2: Love song of vengeance (Shurayuki-Hime: Urami Koiuta)Regi: Toshiya Fujita Huvudroller:Meiko Kaji, Juzo Itami, Kazuko Yoshiyuki
Naturligtvis kom det en uppföljare till Lady Snowblood, och här blir fröken Snöblod indragen i politiska intriger i efterdyningarna till det Rysk-Japanska kriget i början av 1900-talet. Även andra delen är sevärd-men med fler förbehåll än ettan. För storyn i första filmen var tidlös och universell, men handlingen runt hämnd genom generationer var försatt i en tid och en kultur där den kändes verklig och påtaglig. Handlingen i uppföljaren handlar mer om maktspel i den politiska toppen, och känns ibland mer som en spionhistoria.
Lady Snowblood, fortfarande spelad med den äran av Meiko Kaji, blir tillfångatagen för brotten hon begick i första filmen, och dömd till döden. Hon blir fritagen på väg till galgen, men de som ligger bakom fritagningen förväntar sig att hon ska betala tillbaka med att spionera på en politisk upprorsmakare och stjäla ett viktigt brev som han har. För att göra en lång historia kort-det blir snart dags att hämnas lite här också.
Jag satt och funderade på vilken av filmerna som är snyggast, och jag lutar nästan åt att det är den här-det syns att budgeten definitivt är större här, man har kostat på scenerierna lite mer, fotot är mer genomtänkt och man har nog till och med kunnat kosta på sig omtagningar. Därmed inte sagt att den här filmen är bättre än ettan, för det är den inte. Storyn har jag redan tagit upp, men våldet är råare och mer utdraget i andra filmen, och det tjänar den inte på. Bland annat finns en tortyrscen som dels är onödigt utdragen, men också taffligt gjord. Något som störde mig väldigt mycket var sminket-inte nog med att sår och blessyrer flyttar sig i ansiktet mellan klippen, sminket ser ibland också ut som om en fjärdeklass haft skolpjäs. Sen, om jag ska fortsätta vara gnällgubbe, så har jag svårt att köpa att stuntmän från budons hemland är så kassa på att slåss. Det ser erbarmligt ut ibland.
Men är det en dålig film då alltså? Nej, det är det inte. Filmen är snygg och har ändå ett bra flyt, den blir aldrig stillastående. Meiko Kaji är en sval skönhet och jag tycker nästan hon vuxit in bättre i rollen nu än i första, då hon ibland såg lite bortkommen ut. Tyckte du om första, eller du tycker om den här typen av hårt stiliserade, våldsamma, japanska filmer så kommer du tycka om den här också. Men är du en sån person så antar jag att du redan sett den förstås…
Även den här köpte jag i utgåva från Njuta films, men den finns också som Criterion Collection box med båda filmerna. Min utgåva är snygg och bilden kristallklar, och det räknar jag med att Criterions också är.
Se där, en hel recension av Lady Snowblood och jag har inte nämnt Tarantino!
Mangan kom ut 1970, och 1972 kom den första filmen. Faktum är att man gjorde de fyra första filmerna 1972, en 1973 och den avslutande 1974. Det är raskt marscherat, och egentligen helt otroligt med tanke på kvaliteten-jag kan inte säga att någon av filmerna är bättre eller sämre än någon av de andra. De sex filmerna är hyfsat fristående från varandra, förutom att den första berättar den grundläggande historien, och den sista behandlar den slutliga striden mellan Ogami och Yagyu-klanens ledare (vilken ironiskt nog slutar i något sorts antiklimax, vilket antyder att man kanske ville göra ännu fler filmer). Att jag behandlar alla sex filmerna på en gång känns som det enda rätta att göra-de känns som en lång film i sex delar egentligen. Stilen är genomgående konsekvent, och behåller bildspråket och känslan från mangan-det här är extremt våldsamt och extremt stiliserat. Blodfontäner, avhuggna kroppsdelar och krigare som precis fått sitt dödande hugg avslutar sina liv med att berätta något avgörande för handlingen.
Gubbe ser på film 