Etikettarkiv: 1959

Baskervilles hund (1959)

Baskervilles hund (Hound of the Baskervilles) (1959)

Regi: Terence Fisher
Huvudroller: Peter Cushing, Andre Morell, Christopher Lee, Marla Landi, David Oxley, Francis De Wolff, Miles Malleson, Ewen Solon, John Le Mesurier, Judi Moyens

Om jag har räknat rätt var det här den fjärde filmen inom loppet av några år som Peter Cushing och Christopher Lee gjorde tillsammans (och det skulle bli många fler förstås), och det är kul att se dem i de lite annorlunda rollerna här (filmerna de gjorde precis innan var förstås Hammers Frankenstein-reboot respektive Dracula-reboot). Hammer hade med Universals hjälp fått tag på rättigheter till Conan Doyles bok och planerade en serie med Sherlock Holmes-filmer, precis som man gjorde med ovan nämnda monster-serier. I typisk Hammer-stil sexade man till det lite förstås-det är lite mer romantik och urringade klänningar än vad som tidigare hade visats i en Sherlock-film. Det är dessutom den första Sherlock-filmatiseringen i färg. Tyvärr dök inte publiken upp och man la ner projektet. Även kritikerna sågade filmen, ofta på grund av ”våldet”. Hammer blev ofta sågade bara för att de var Hammer.

Och det är synd, för det här är riktigt bra. En bortglömd Sherlock-upplaga som funkar alldeles utmärkt. Cushing går upp i rollen som Holmes perfekt (mycket bättre än till exempel Basil Rathbone) och Lee får för en gångs skull spela en ”snäll” roll. Kulisserna är samma som man precis använt till Horror of Dracula, för Hammers kännetecken har ju alltid varit att återanvända så mycket som möjligt.

En rolig detalj i denna är att Holmes i stort sett är frånvarande en stor del av filmen, istället får Dr Watson visa sig på styva linan och till skillnad från den tidigare klumpedunsen Nigel Bruce i Rathbone-filmerna så visar Andre Morell upp en kompetent och rådig Watson. Som sagt, det är synd att de inte gjorde fler.

Jag listade ju olika Holmes-upplagor tidigare, men tog inte med Cushing där alls på grund av att han bara spelade in film som Holmes, men han är definitivt en av de bättre.

Annonser

Raggare! (1959)

Raggare! (1959)

Regi: Olle Hellbom
Huvudroller: Christina Schollin, Hans Wahlgren, Bill Magnusson, Svenerik Perzon, Sven Almgren, Anita Wall, Britta Brunius, Sven Holmberg, Toivo Pawlo, Håkan Serner

raggare_19591959 låg det i tiden att göra filmer om ungdomens allmänna förfall, Hollywood hade gjort ett flertal, framförallt Ung Rebell men också en rad b-filmer på samma tema, Europa och Japan hade också gjort några rullar på temat-lämpligt nog innehöll temat också sex så man kan med ganska stort fog kalla Raggare! en exploitation-rulle som dessutom försöker säga något om samtiden.

Första halvtimmen går åt till att följa dessa farliga raggare när de åker runt på gatorna i Stockholm (ärligt talat så är det mest förorter, och gatorna på förorterna 1959 ser mest ut som landsvägar). Filmens Bad Boy  Roffe (what else) vill bara ha oskulder.Av någon anledning står tjejer i klasar längs vägen, och Roffe frågar dem om de är oskulder. Näe, säger de. Lika mycket oskuld som mormor. De får åka med iallafall. Alla raggare samlas på Café Torpet där de dricker kopiösa mängder Coca-Cola och spelar flipperspel. Trots det är det väldigt uppenbart att de alla är bad boys utan framtid, och att tjejerna är objekt som ska läggas omkull. Tjejer förresten…i den här filmen kallas tjejer för tjack. Det var nyhet för mig att det ordet någonsin använts som benämning för tjejer, men det råder ingen tvekan om vad det betyder här. Att tjejerna förväntas lägga sig ner i baksätet antyds hela tiden, men inte ett spår av någon sexuell aktivitet syns. Det dricks mest Coca-Cola. Roffe beter sig som ett arsle. Den mest utmanande scenen i hela filmen är någon konstig scen där Hans Wahlgren ska försöka bända upp Christina Schollins ben. Inte för att de ska ha sex. Utan för att de leker ”knäleken”. Håhåjaja.

raggare
Eftersom du undrar-nej de var redan ihop innan filmen.

I raggargänget ingår också Lasse (Hans Walhström). Lasse är känslig.Lasse lägger inte omkull tjacken. Han har en lillebror som han värnar om. Lasse vill bli kär. Lasse råkar bli kär i Roffes tjej Bibban (Christina Schollin…ni har väl läst er skvallerpress?). Bibban försöker skaffa en sugardaddy. Roffe kidnappar Bibban och kastar ner henne i ett dike där hela raggargänget kastar lera och grus på henne. Lasse hämtar henne. Här tar filmen en annan riktning.

Filmen går alltså från någon sorts nihilistisk exploitation i första halvan, till ungdomligt kärleksdrama för att sen avslutas med en dramatisk avslutning där ingen vinner.

Raggare! är en fantastisk film som ingår i boxen Svenska Kultklassiker. Jag vill nästan påstå att den här är värd boxens inköpspris av sig själv. Den är helt fantastisk. Dialogen är bland det mest originella du kommer höra i en svensk film.

Två unga biltjuvar fäller ner en cabriolet på en bil:
-Det är sånt här som gör intryck!

-Tjacken trillar ju omkull…på en sån här kärra klistra´rom sig!

Det vilar också en känsla av förebådande undergång över hela filmen, utan att det någonsin egentligen visar sig på filmen. Det finns inget rått våld (möjligtvis lite på slutet), men alla andas hopplöshet. Vi får lite spridda anledningar; föräldrar som inte är lyckliga själva, ingen framtid, sexuella förväntningar, materialism, men egentligen är allt bara kört från början. Aldrig har väl kvinnor stått så lågt i kurs. Problemet är att alla vet om det, och att de funnit sig i det.

Jag gillade speciellt Anita Wall, som en ung flicka som bestämt sig för att förlora oskulden, kanske för att få mammas uppmärksamhet. Hon är den enda i hela filmen som faktiskt andas sexualitet och någon sorts innerlighet. Det enda nakna man får se annars är Christina Schollin som nakenbadar. Det är väldigt kyskt.

Brott i paradiset (1959)

Brott i paradiset (1959)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Karl-Arne Holmsten, Gerd Hagman, Bengt Eklund, Torsten Lilliecrona, Sven-Eric Gamble, Inga Gill, Birgitta Andersson

Fyra män gör inbrott och blåser ett kassaskåp. Under inbrottet dör nattvakten, och varken tittarna eller brottslingarna vet vem som egentligen mördade honom. De kommer iväg med pengarna från skåpet, men de vågar inte använda dem eftersom de är rädda att åka fast för mord istället för rån. Tio år senare får en nattvaktens son ett anonymt tips om hur det hela gick till. Samtidigt som detta får en kriminalreporter genom förväxling reda på tipset och börjar också nysta i fallet.

Det här är den svagaste filmen i samlingen, tycker jag. Intrigen är faktiskt ganska intressant, men genom fåniga förväxlingar och tillrättalagd handling blir allt ganska fluffigt och lättviktigt. Speciellt mot slutet börjar man undra hur ledtrådarna kan falla huvudpersonerna i händerna hela tiden.

Det roligaste med filmen är skådespelarna-Harriet Andersson är den ambitiösa och något naiva kriminalreportern, Gunnar Björnstrand hennes mentor, eller den ”gamla stofilen”. För oss som är uppvuxna på 70-talet är det något av en kulturchock att se Saltkråkans Farbror Melker som ett kriminellt mastermind, en ung Inga Gill som kioskbiträde (här var hon gift med Karl-Arne Holmsten), Bengt Eklund, också av Saltkråkan-fame samt förstås en ung (och väldigt snygg) Birgitta Andersson.Japp, Hedvig och hennes syster i samma film!  Miljöerna är väldigt påkostade och snygga, men allt i allt är det här ingen film man kommer att bära med sig någon längre tid.

Den stora deckarboxen 3/7

97: Rymdinvasion i Lappland (1959)

Rymdinvasion i Lappland (1959)
Engelska titlar: Terror in the midnight sun, Horror in the midnight sun, Invasion of the animal people

Regi: Virgil W. Vogel
Huvudroller: Barbara Wilson, Sten Gester, Robert Burton, Bengt Blomgren, Åke Grönberg, Gösta Pruzelius

rymdinvasion_i_lappland_59För en film som är så -jag ryser lite när jag använder uttrycket- kultförklarad så har det varit väldigt svårt att hitta information om varför och under vilka omständigheter den här filmen gjordes, men ungefär så här: som trogna läsare av den här bloggen vet så kom många fina mästerverk inom sci-fi/skräck/monster-genren under femtiotalet. I Sverige fanns människor med driv och intresse att göra en svensk rulle i samma genre. Varför inte, liksom? Så en storväxt kulturjournalist i Göteborg vid namn Lars Åhrén lyckades med amerikanska medproducenter (och dollar) dra igång det här projektet. Han fick med några halvkända svenska skådisar som Åke Grönberg och Gösta Pruzelius (ja, Reidar Dahlén i Rederiet och rösten till Bagheera i Djungelboken), och blev på något sätt själv castad som monstret (eller vad det är) i den här. Två meter lång tydligen, så han var väl den mest lämpade. Den svenske producenten Bertil Jernberg skötte den svenska biten, och Virgil W. Vogel kom hit med amerikanska dollar, ett manus och en klappa. Han hade inte några större meriter som regissör innan, men hade mest jobbat som klippare där han faktiskt hade klippt många bra filmer, den mest kända var En djävulsk fälla (Touch of evil) med Orson Welles. En ganska präktig fjäder i hatten, if you ask me. Hans regidebut skedde med Mole People 1953, en film som mer är i den här filmens grannskap. Filmen var, enligt Jernberg själv, extremt dyr för att vara en svensk film. En ”normal” svensk film vid den här tiden gick på ungefär tre hundratusen, och Rymdinvasion ska ha kostat 1,3 miljoner. Extremt dyrt, måste man säga. Då filmen dessutom floppade hårt här måste man dra in stålet utomlands, så man sålde den till asiatiska marknader, där den måste ha setts som mycket exotisk. Förutom Sverige gick den också upp i England, i samma version som här.

Nåväl. Det finns flera versioner av den här filmen, och även det är lite knepigt att bena ut, men när Rymdinvasion i Lappland hade svensk premiär 1959 så gick den upp i….*trumvirvel* Norrköping. Där gick den (enligt uppgift) några dagar, och sen försvann den. Jag gissar att de amerikaner som lagt pengar på produktionen på något sätt ville få något tillbaka, så man klippte om och la till scener och lät den ha amerikansk premiär 1962, då med titeln ”Invasion of the animal people”. Den var då nedklippt från 71 minuter till 55, trots att man också hade lagt till ett talat intro i början med John Carradine. Jag har inte sett Invasion of the animal people, men den versionen ska tydligen vara helt annorlunda, med en helt annan handling. 17 minuter kortare och med nytt material tillagt så antar jag att man försökte få bort de svenska skådespelarna så mycket som det bara gick.

Den version jag har sett verkar vara originalet, straight outta Norrköping då tydligen, eftersom den saknade det talade introt och är 71 minuter lång. Filmen börjar med att en meteor (eller ”metor” som någon stavar det på en skrivmaskin i början) kraschar i Lappland. Amerikanska och svenska vetenskapsmän och militärer drar ihop en expedition för att undersöka, eftersom meteoren landat horisontellt och lämnat ”skidmarks” (fniss), och det hela verkar högst mystiskt. Man får med sig en ung, hunkig kvinnokarl förstås, och råkar landa i Lappland precis när en ung vacker amerikanska håller skridskouppvisning inför förbluffade samer. Ja, det blir romans, så klart. Oklart varför. Den svenska hunken (Gester) är karismatisk och sexig som en skiva kartong. Tjejen (Wilson) är bättre-både snygg och inte oäven framför kameran. Om man ska dra fram något positivt med filmen så är det nog faktiskt hon. Som så ofta i sci-fi från den här tidseran så är hon en rätt tuff tjej som ger svar på tal och inte är något våp, men som ändå behöver räddas i tredje akten. Av någon anledning tar man sig också tid med en lång duschscen också där hon duschar bakom ett plastigt duschdraperi. Lite halvvågat för tiden, ändå.

Det är lite underligt att filmen har amerikaner både som manusförfattare och regissör, för väldigt mycket känns så genuint…svenskt. Första halvan tänkte jag att det var mer likt en Åsa-Nisse eller en gammal pilsnerfilm än en amerikansk-producerad sci-fi; ni vet, handlingen är så tunn så man måste fylla ut det med en tjej som åker skridskor, par som åker skidor i fjällen, en låååång scen med skridskodans, fejk-samiska, Brita Borg sjunger en sång, folk pratar omotiverat i telefon. Sen tar det lite mer fart, när man till slut får för sig att faktiskt undersöka den däringa meteoriten…man hittar fotspår från någon varelse som måste vara minst sex meter lång, meteoriten visar sig vara en kub med glödlampor, spänningen stiger.

rymdinvasion2
Scared yet? Svensk kulturjournalist i vinterkläder river några kåtor.

Det finns egentligen ingen action, och det är väl budgetens fel. Vid första konfrontationen med rymdvarelsen får man inte se varelsen, och en soldat försöker ändå skjuta ihjäl den. Men det är uppenbart att geväret är oladdat och soldaten rycker okontrollerat till efterdubbade krutsmällar. Geväret utlöser en lavin som begraver ett flygplan….men vi får bara se en halv vinge och en snödriva. Sen kommer monstret och river sönder modellhus, och det blir lite komiskt och underhållande-om man gillar sånt. Sen…blir det lite obegripligt…och så åker meteoren hem igen.

Såna som mig, som kan tänka sig att ens leta upp och starta en sån här film, kan nog tycka att den är lite rolig och underhållande. Jag tyckte inte den var enbart slöseri med tid. Om inte annat finns en del fina bilder från Stockholm i början, och trakterna runt Abisko. Knappt en enda person i filmen agerar med övertygelse, förutom nämnde Wilson möjligen, eller kan leverera en enda line utan att det låter plastigt. De svenska skådespelarna talar engelska och det går ju som det går (till deras försvar var det nog få svenskar som pratade bra engelska 1959). Det är mycket samer som pekar mot himlen. Det är många män som säger till kvinnan att hon ska hålla sig undan för det kan vara farligt (eller vad sägs om den här: ”you stay here and focus on looking pretty”). Ja…ni förstår.

Funkar filmen idag? Alltså…den funkade inte 1959.

Vad jag förstår så är filmen i public domain idag så är man lite sugen så är det bara att ta hem den på det sätt man tycker är bäst, med gott samvete. DVD-utgåvan från Klubb Super 8 innehåller en hel del göttigt extramaterial så jag tycker man kan lägga den femtio-lapp den kostar om man uppskattar den här typen av film.

Tillägg efter att ha sett den en andra gång: Jag uppskattade den mer andra gången jag såg den. Jag förstod handlingen bättre, jag skrattade högre åt de pajiga bitarna och jag tyckte det var roligt att se Åke Grönberg och Pruzelius i så annorlunda roller. Barbara Wilson är fortfarande stora behållningen, som både är snygg, kan agera och verkar ta rollen för vad den är. Varför den är med på Topp 100 Svenska Filmer? För att den är unik i sitt slag. Den var totalt bortglömd i över 40 år, men började sen dyka upp olika Kalkon-listor, så filmen fick verkligen vänta på sitt kulturella genomslag, men när det väl kom så blev den snabbt känd. Underhållningsvärdet är också stort-speciellt om man sett några andra monster/alien invasion-rullar från femtiotalet.