lars-eric kjellgren | Gubbe ser på film

Brott i paradiset (1959)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Karl-Arne Holmsten, Gerd Hagman, Bengt Eklund, Torsten Lilliecrona, Sven-Eric Gamble, Inga Gill, Birgitta Andersson

Fyra män gör inbrott och blåser ett kassaskåp. Under inbrottet dör nattvakten, och varken tittarna eller brottslingarna vet vem som egentligen mördade honom. De kommer iväg med pengarna från skåpet, men de vågar inte använda dem eftersom de är rädda att åka fast för mord istället för rån. Tio år senare får en nattvaktens son ett anonymt tips om hur det hela gick till. Samtidigt som detta får en kriminalreporter genom förväxling reda på tipset och börjar också nysta i fallet.

Det här är den svagaste filmen i samlingen, tycker jag. Intrigen är faktiskt ganska intressant, men genom fåniga förväxlingar och tillrättalagd handling blir allt ganska fluffigt och lättviktigt. Speciellt mot slutet börjar man undra hur ledtrådarna kan falla huvudpersonerna i händerna hela tiden.

Det roligaste med filmen är skådespelarna-Harriet Andersson är den ambitiösa och något naiva kriminalreportern, Gunnar Björnstrand hennes mentor, eller den ”gamla stofilen”. För oss som är uppvuxna på 70-talet är det något av en kulturchock att se Saltkråkans Farbror Melker som ett kriminellt mastermind, en ung Inga Gill som kioskbiträde (här var hon gift med Karl-Arne Holmsten), Bengt Eklund, också av Saltkråkan-fame samt förstås en ung (och väldigt snygg) Birgitta Andersson.Japp, Hedvig och hennes syster i samma film! Miljöerna är väldigt påkostade och snygga, men allt i allt är det här ingen film man kommer att bära med sig någon längre tid.

Den stora deckarboxen 3/7

I dimma dold (1953)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Eva Henning, Sonja Wigert, Hjördis Pettersson, Dagmar Ebbesen, Sif Ruud, Sven Lindberg, Sture Lagerwall, Georg Rydeberg

Andra filmen i ”Den stora deckarboxen” är också klart sevärd. Manus av den idag nästan bortglömde Vic Suneson efter hans bok med samma namn, och regisserad av Lars-Eric Kjellgren som mer eller mindre öppet tagit efter filmen Laura av Preminger. Här börjar deckare mer handla om polisprocessen, mer fokus ligger på en utredare från polisen som metodiskt går igenom ledtrådar. Tyvärr är Sven Lindberg alltför svag i rollen som Polisinspektör Kjell Myhrman, det känns också som att han fått alltför svagt fokus i manus och regi så det är inte bara hans fel – men han får också kämpa hårt för att dra fokus från resten av ensemblen, som består av eliten bland svenska skådespelare.

I korthet handlar det om Henning som i rollen som Lora (Laura, remember?) som skjuter sin make och sen vandrar omkring på Stockholms gator för att hålla sig undan polisen och också för att försöka komma på vad hon ska göra sen. Under tiden framkommer att maken redan var död när hon sköt och att hon kommer att betraktas som oskyldig. Japp, det är den typen av historia, men den funkar hyfsat väl. Filmen blandar tillbakablickar från Loras liv där vi gradvis inser vad som ledde upp till skotten, bilder från Stockholms gator där hon vandrar omkring, och interiörer där Myhrman försöker lista ut vem som egentligen mördade maken.
Några av karaktärerna är lite larger-than-life, och skuggan från förlagan Laura hänger ibland väldigt tungt, men man lyckas ändå balansera upp det.

Återigen stör det mig att åldersskillnaden mellan kärleksparet är så stor (13 år kollade jag upp), och Georg Rydeberg ser faktiskt helt grotesk ut-nu är vi inne på lyteskomik kanske men det är rätt svårt att köpa honom som en man som kvinnor faller som käglor för. Annars är det lite kul att de försökt lämna det teatraliska språket som rådde i svensk film innan, och satsar på realism-förutom svordomar blir det ibland lite roliga, tidstypiska repliker:
”Vaffö´ stå´re en byling vi´dörren, va?” ”Äh, släpp in me´så ja´ får ta en plåt, hörrö!”

Andra filmen i boxen får också den klart godkänt.