Regi: Howard Hawks
Huvudroller: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, John Ridgely, Martha Vickers, Dorothy Malone, Peggy Knudsen, Elisha Cook, Jr.
Ska man ge sig i kast med Film Noir så finns det sämre ställen att börja på än the Big Sleep. En av de mest legendariska filmerna överhuvudtaget från Hollywoods gyllene era, med några av de allra mest legendariska aktörerna inblandade-två av dem dessutom som startar den kanske mest mytomspunna romansen i Hollywoods historia just under inspelningen (strängt taget träffades de året innan under inspelningen av To have and have not, men här kickar romansen igång på allvar).
Var ska vi börja. Howard Hawks fick 50000 dollar för att köpa rättigheterna till Raymond Chandlers roman. Han köpte dem för 5 big ones och behöll resten själv. Första dagen av filmning kommer Bogart in till frukost, drar i sig sju drinkar och är sen oförmögen att jobba mer den dagen. Hawks förbjöd honom efter det att dricka mer än en öl per dag. Det gick, ryktesvis, sådär. Bogart hade som fritidsintresse att supa rätt hårt med sina Hollywood-polare, så det var inget nytt, men förmodligen hjälpte det inte ett dugg att hans äktenskap med Mayo Methot var på upphällningen (understatement of the year-de var båda alkoholiserade och slogs fysiskt regelbundet, Methot högg till exempel Bogart i axeln med en kniv vid ett tillfälle). Hon var kroniskt svartsjuk, och den rätt offentliga affären mellan Bogart och Bacall (som var 19 år när affären inleddes) gjorde knappast saken bättre. Äktenskapet tog slut under filmningen av Big Sleep och tre veckor efter premiären gifte sig Bacall och Bogart.
Det finns flera versioner av Big Sleep. Det är inte så intressant exakt hur och varför (ärligt talat förstår jag själv inte riktigt de ändringar som gjorts och vad som hör till vilken version), men den version som du förmodligen får tag på om du köper den eller ser på Netflix, är den som gavs premiär 1945 och som återupptäcktes på 90-talet. Hugh Hefner (ja, den Hef) bekostade restaureringen. Den versionen innehåller flera scener som spelades in ett år efter ursprungspremiären, och vars syfte var att spela på spänningen mellan Bacall och Bogey (bland annat en scen där de pratar om hästar…om att hon måste rida in ryttaren, att han ibland kommer bakifrån och så vidare…), men där annat klipptes bort-tyvärr en del scener som förtydligar handingen. För Big Sleeps största problem är att intrigen till stor del är obegriplig. Det händer helt enkelt för mycket, och det twistar oavbrutet. Humphrey Bogarts karaktär Phillip Marlowe samlar ihop ledtrådar, lägger ihop pusslet, och agerar därefter-men informerar inte tittaren på något sätt. Tittaren får själv lägga samma pussel men har inte alltid samma bitar. Det underliga är att det inte gör så himla mycket-det här är ändå en viktig och spännande film.
Jag har förstås inte sagt något om handlingen än-men det börjar med att Phillip Marlowe blir anlitad av en sjuklig miljonär för att utreda, och sätta stopp för, utpressning mot hans barnsliga och otyglade dotter. Miljonären har två döttrar-den äldre är beskyddande och mognare, och spelas av Bacall. Därifrån drar handlingen igång och stannar aldrig-snart måste Marlowe reda upp mord, utpressning, spelskulder, försvunna människor, droger, pornografi och allt däremellan. Eftersom detta är en film som tydligt är påverkad av Hayes-koden får man dra vissa slutsatser själv. Den yngre dottern blir drogad och fotograferad mot sin vilja-i boken är hon naturligtvis naken. Det är hon inte i filmen. Vare sig drogandet eller pornografin är uttalad.
Vad är det då som gör att den är sevärd? För det första är dialogen bland det bästa och smartaste som skrivits. Mitt tips är att när du ser den slå på engelsk undertext (förutsatt att du har hyfsade kunskaper i engelska förstås) så det blir lättare att hänga med, men samtidigt tar full del av poesin. Det är smart och rappt. För det andra gör det inte så mycket att man inte hänger med i varenda subplot och vändning, man fattar ändå vilka som är bad guys, och vilka som är de goda-och ironiskt nog är det lite det som gör den till en tidig noir-klassiker; de som var good guys (eller girls) för en liten stund sedan är det inte längre fem minuter senare. Man kan inte lita på någon och alla verkar ljuga. Kanske är det en förklaring till varför det är svårt att hänga med-karaktärerna ljuger för att tjäna sina egna syften, och vi får inte alltid veta om de ljög eller talade sanning. Vem mördade chauffören? Tog han självmord? Eller var det ens han som låg i bilen?
En intressant detalj med the Big Sleep är kvinnorna. Normalt sett ska det finnas en femme fatale-här finns flera. Bacall förstås, men hon får stark konkurrens av ”lillasyster” Carmen, spelad av Martha Vickers. Tydligen ska hennes prestation framför kameran varit så stark att man beslöt att klippa bort en stor del av hennes scener för att inte Bacall skulle försvinna-Raymond Chandler ska ha sagt att hon totalt överglänste Bacall. Sen har vi Dorothy Malone, 19 år här, i en roll som man mer eller mindre skapade på plats när man förstod vilken utstrålning hon hade.
Hawks regi är rapp och saklig, inte så mycket excesser eller sentimentala inslag-och det är bra. Den visuella stil som skulle känneteckna noir lyser mestadels med sin frånvaro här, men visst är bilderna smart sammansatta, ofta med endast en eller två ljuskällor. Kameran är oftast statisk, med endast zoomningar som rörelse. Handlingen drivs framåt av karaktärerna, och inte så mycket av bilderna.
Det finns också en scen där man försöker bränna varelsen med fotogen, som är helt galen! Det brinner verkligen överallt och det ser helt kaotiskt ut, och nej det är förstås inte CGI. Jag tror inte man hade full kontroll på den branden. En stuntman höll dessutom på att stryka med när man filmade den.
Gubbe ser på film 