Etikettarkiv: 1951

The day the earth stood still (1951)

Mannen från Mars
Originaltitel: The day the earth stood still
År: 1951
Regi: Robert Wise
Huvudroller: Michael Rennie, Patricia Neal, Hugh Marlowe, Sam Jaffe,

I filmen Army of darkness (tredje delen av Sam Raimis Evil Dead-trilogi) säger Bruce Campbell termen ”Klaatu….Baratu…Nikto!”, som en trollformel som släpper lös Necronomicons krafter.

Det är ett sorts injoke, och en hyllning, till en av de mest underskattade science-fiction filmerna någonsin, The day the earth stood still. Det finns fler exempel på såna hyllningar-George Lucas döpte två karaktärer i Star Wars till Klaatu och Barada Nikto.

 

Bildresultat för star wars klaatu
Klaatu, Star Wars-upplagan

I serien Two and a half men, serien där Charlie Sheen spelar sig själv ni vet, finns ett avsnitt där Alan blir så stressad över sitt liv att han börjar gå i sömnen. När Charlie pratar med honom svarar han (ja, ni gissade det) ”Klaatu barata nikto!”. Charlie svarar typ ”what?”, varpå Alan säger….”you know….” som att det betydde något snuskigt.

earthstoodstill1Jaja, ni fattar. Av någon anledning har detta uttryck börjat leva sitt eget liv. Förmodligen beror det på att Sam Raimi, George Lucas och deras generation filmskapare växte upp med sci-fi filmer på TV och fastnade för bland annat The day the earth stood still. Det är nämligen lätt att avfärda den som en typiskt ostig 1950-talsrulle med billiga effekter, men den döljer betydligt mer av värde. Det normala för scifi-rullarna från den här perioden är att de har en mer eller mindre dold undre mening som varnar för kommunisterna i Sovjet. Invasion of the body snatchers är ett exempel på detta. Den här filmen bryter mot detta mönster och är nästan lite unik i det avseendet.

Den svenska titeln, Mannen från Mars, är som vanligt helt intetsägande. Originaltiteln har rätt anslag, hot om utplåning och något som angår hela världen. I Sverige kunde man bara se gubbar från Mars, och nej, filmen har absolut ingenting med Mars att göra.

Ett rymdskepp landar i Washington. Ut kliver en besökare från en annan planet, Klaatu. Han är till utseendet en människa men har också med sig en robot, Gort, som beskyddare. Klaatu är sänd till jorden för att meddela att vi måste skapa fred över hela jorden, eller så kommer vi bli utplånade, eftersom de senare årens tekniska framsteg snart hotar även andra världar än Jorden. Då han misslyckas med att samla Jordens regeringar (eftersom de alla redan bråkar med varandra) försöker han gå undercover och vandrar som en människa och blir vän med bland annat en liten pojke och hans mamma. Han försöker istället hitta till de skarpaste vetenskapsmännen (i första hand en Einstein-liknande figur spelad av Sam Jaffe. Intressant i sammanhanget är att Jaffe var under utredning i de anti-amerikanska utfrågningarna och han skulle egentligen inte fått någon roll pga svartlistningen som Hollywood sysslade med). Naturligtvis går det åt pipsvängen-vilket får roboten Gort att vakna till liv och hota alla. Jag spoilar väl lite här kanske, men avstängningsfrasen för Gort är ”Klaatu Barada Nikto”.

Det som gör The day the earth stood still unik är det filosofiska, för att inte säga dystopiska, anslaget, där man inte bara pekar finger åt det kommunistiska Sovjet, utan även till den amerikanska regeringen som misslyckas ena världen. En intressant detalj är att när inledningsscenerna skulle filmas, med militären som vaktar rymdskeppet, vägrade amerikanska militären samarbeta på grund av det antimilitaristiska budskapet i filmen. Hemvärnet ställde dock gärna upp, och det är dem och deras vapen vi ser. Folksamlingen består till stor del av myndighetsanställda som fick vara med på filmningen på arbetstid, däribland FBI.

earthstoodstill2
Gort och Klaatu. Gort ser ut som alla andra robotar från denna era…dvs som en människa.

Det finns dessutom ytterligare lager i denna film-Klaatu är uppenbart en Jesusfigur. Han kommer till mänskligheten för att varna oss, han tar namnet Carpenter, han går bland människorna för att sprida sitt budskap, blir dödad av statsmakten men återvänder från de döda för att sedan åka mot himlen. Som den ateist jag är gillar jag ändå när man lyckas få in liknande allegorier, det är snyggt jobbat.

Det är okej att fnissa åt specialeffekterna, men om det är enda syftet med att se på filmen missar man något-i denna Trump-era kanske den är mer aktuell än någonsin.  Vill man se en mer actionfylld science fiction som är representativ för 1950-talet så kan man se Earth vs the flying saucers, som är bra av helt andra anledningar (och som även den innehåller Hugh Marlowe…).

 

https://www.discshop.se/filmer/dvd/the_day_the_earth_stood_still_import/P150484

The Thing (from another world) (1951)

The Thing from another world (Fantomen från Mars) (1951)

Regi: Christian Nyby, Howard Hawks
Huvudroller: Kenneth Tobey, Margaret Sheridan, Robert Cornthwaite, James Arness, Douglas Spencer

thethingopening
Stilbildande

Howard Hawks är idag något bortglömd, och kanske blandar de flesta ihop honom med Howard Hughes, magnaten som utvecklade OCD och .blev Hollywoods största excentriker. Men nu är det Hawks vi ska prata om. Hawks producerade och  regisserade en stor mängd filmer från Hollywoods guldera. En av de mest kända är ”Utpressning” (The Big Sleep), en odödlig film noir-klassiker. Han producerade en stor mängd fantastiska filmer, många av dem klassiker och många av dem före sin tid. Det här är definitivt en som uppfyller båda kriterierna. Det här är en film som är nödvändig om man har minsta intresse av skräckfilmshistoria. Flera kända regissörer har sagt att de såg den här filmen som barn och att deras filmintresse startade där och då, genom att bli skrämda från vettet av The Thing. En av dessa regissörer var John Carpenter, som förstås gjorde remaken, och Francis Ford Coppola.

En forskningsstation på Nordpolen rapporterar om ett oidentifierat föremål som kraschat i närheten av dem, och ett flygplan med militärer och en journalist skickas från Alaska för att undersöka. Det visar sig vara en farkost från en annan värld som kraschat genom isen. Man lyckas inte rädda själva farkosten, men för tillbaka piloten i ett block av is till forskningsstationen. När det visar sig att farkostens pilot inte bara överlevt utan också rymmer och försöker döda allt han kommer i närheten av uppstår en konflikt mellan stationens vetenskapsmän och militärerna.

Om du tycker att det här låter misstänkt likt filmen The Thing från 1982 så är det såklart för att det här är originalet, och John Carpenter gjorde en remake. Storyn är nästan densamma, men kanske något uppdaterad i den senare versionen.

Det jag gillar bäst i den här är det osentimentala upplägget. Tempot är snabbt, det slösas inte tid på en massa karaktärsscener, var och ens personliga agenda framgår av dialogen. Dialogen i sig är något som man aldrig ser (eller hör) i filmer idag-skådespelarna pratar fort, dialogen tvinnar sig i varandra, man avbryter om man har något viktigt att säga; det ger nästan en dokumentär känsla. Tydligen hade några av skådisarna problem med just detta, att bli avbruten och agera i ett högt tempo.I vilket fall som helst tycker jag att det ger en av filmens främsta kvaliteter. Det ger också en känsla av 40-talsfilmerna och kan vara ett bevis för att den som faktiskt regisserade var Howard Hawks.

Det finns nämligen en diskussion om vem som egentligen regisserade, till och med de som var där under inspelningen är inte överens. Nyby verkar ha satt upp varje scen, för att sen frågat Hawks om råd hur den skulle spelas. I de flesta fall i filmhistorien när sådant sker så förlorar filmen på det, här verkar det vara tvärtom. Helt klart är att det är Howard Hawks film från början till slut-han köpte in manuset (en novell från 30-talet som hette ”Who goes there?”), var med och skrev om det för film, producerade genom sitt eget företag Winchester Pictures, och påverkade/regisserade på plats. Att det bara finns två kvinnor på plats och filmen ofta fokuserar på männens sammanhållning och strid på liv och död är inte bara tidstypisk, det är ett tema genom Hawks produktion.

Det som fortfarande fungerar är realismen, även scenerierna ger ofta en dokumentär känsla. Hela första akten då de upptäcker nedslagsplatsen, bärgar isblocket och sätter upp resten av handlingen är mycket bra gjort. Filmen är tydligen inspelad i en nationalpark, samt i frysrum (!) runt Los Angeles, men bara om man tittar noga ser man målade bakgrunder och så vidare. Filmen kom 1951, sex år efter Hiroshimabomben, och det finns en del referenser till just det, samt stark kritik mot vad vetenskapen i sin blinda iver att upptäcka utan eftertanke kan leda till. Ironiskt nog är det ju genom just vetenskap som varelsen till slut besegras, förstås… (detta dilemma behölls av Carpenter i remaken). Jag tycker inte Varelsen riktigt fungerar som en analog till kommunismen, snarare handlar det om dåtidens syn på vetenskap-hur man osentimentalt strävar efter mer och mer kunskap även när den uppenbart hotar oss. Expeditionens ledare, Dr. Carrington, ger ett verklighetstroget, men i slutändan väldigt osympatiskt, intryck.
Jag gillar också hur många klassiska skräckfilmselement finns med här, långt före de blev klichéer-ska inte avslöja något i onödan, men det finns flera ställen där man hoppar till. thething2Det finns också en scen där man försöker bränna varelsen med fotogen, som är helt galen! Det brinner verkligen överallt och det ser helt kaotiskt ut, och nej det är förstås inte CGI. Jag tror inte man hade full kontroll på den branden. En stuntman höll dessutom på att stryka med när man filmade den.

Det som inte fungerar är själva varelsen. Man avhöll sig från att göra close-ups, men det fungerar ändå inte idag. Filmen fungerar egentligen hela vägen fram till slutet, då man får se varelsen i längre shots, och han (antar jag) ser rätt dassig ut. En storväxt kille i flygardräkt, inte en Varelse från en främmande planet med övermänskliga egenskaper, direkt. Som i alla filmer av det här slaget är det när man INTE får se Monstret som det funkar bäst. I det här fallet spelas varelsen av John Arness (japp, Zeb Macahan himself), som verkligen verkar ha varit en storväxt kille. Arness ska ha tyckt att filmen var skittöntig och skrev inte sin medverkan på sitt CV på flera år.
En annan sak som är konstig är formatet. Varför inte widescreen? Filmen är i TV-box, vilket jag tycker är synd. Utomhusscenerna hade tjänat så otroligt mycket på ett större format. Men det kan också vara så att filmen överlevde så pass väl eftersom formatet passade när den sen började visas på TV.

Originalet saknar också en Kurt Russell, en karismatisk vildhjärna som drar fokus. Ingen av de ledande karaktärerna här har riktigt utstrålning att ensam bära upp filmen.

Sen skrev jag om kvinnornas roll på basen-det finns två kvinnor, varav den ena är lite äldre och har cirka två repliker. Den andra är förstås the love interest, och det sägs i början att hon är en före detta ”pinup girl”. Det kan kännas lite unket, men man kan också vända på det-att en kvinna var med som vetenskapskvinna på ett forskningsuppdrag på nordpolen i en annars helt mansdominerad besättning måste väl ändå ses som lite progressivt? Man måste alltid sätta det i sitt tidssammanhang. Hon är dessutom inget våp, utan kan ge svar på tal och har en tydlig egen vilja. Sen att det är hon som alltid serverar kaffe är en annan sak…

Så. Sammanfattningsvis, fungerar den idag? Tja, har du minsta intresse för skräckfilm så ska du se den. Influensen på senare skräckfilmer är mer än tydlig-The Thing förstås, men också Alien/Aliens, Predator och så vidare.

Här är trailern (vilken inte gör filmen rättvisa, tycker jag)

Här kommer också en liten film som jämför originalet med dess två remakes (innehåller spoilers…)