Etikettarkiv: lee van cleef

It conquered the world

It conquered the world (ingen känd svensk titel)
År: 1956
Regi: Roger Corman
Huvudroller: Peter Graves, Lee van Cleef, Beverly Garland, Sally Fraser, RussBender, Jonathan Haze,

itconquered2
Om du förväntar dig lite sleaze pga affischen så blir du besviken

It conquered the world (en av ”It”-filmerna jag pratade om i förra inlägget) har alltid haft en speciell plats i…tja, kanske inte i mitt hjärta men i mitt medvetande. Den här filmen är nästan mest känd för att Frank Zappa introducerar en låt på albumet ”Roxy and elsewhere” med att prata om den, och monsterfilmer överlag innan han spelar Cheepnis, en låt som handlar om just (billiga) monsterfilmer. Det är kanske lite orättvist egentligen, men It conquered the world innehåller väldigt lite monster-dock är det monster som finns extremt billigt. För att vara Zappa är monologen rätt rolig (Zappa var väldigt sällan rolig, även om han själv tyckte han var det) och Roxy and elsewhere håller jag som ett av hans bästa så det är värt att kolla upp. Ni kan lyssna själva här:

Jag tror den gode Frank blandade ihop flera filmer för det gick inte exakt till så som han berättar det, men det är av underordnad betydelse- It conquered the world har blivit något av sinnebilden för femtiotals-scifi. När man tänker på eller pratar om det här årtiondet så är det dåligt gjorda monster man pratar om, även om det är djupt orättvist, som jag faktiskt poängterat flera gånger förut-det här årtiondet är förmodligen det mest innovativa någonsin när det gäller att utforska spännande idéer. Även här finns en del intressanta saker och upplägg. Tyvärr förstörs allt mot slutet när vi får se det stackars ”monstret”. Mer om det senare.

Det kan egentligen aldrig bli riktigt dåligt om man sätter Peter Graves, Lee van Cleef (herregud, hur hamnade HAN här?) och Beverly Garland i samma film. Jonathan Haze återfinns i en tidig roll, mest känd för att senare vara med i Little shop of horrors. Producerad och regisserad av Roger Corman, utan pengar från storstudio, vilket alltid innebär att budget och produktionstid är satt till ett minimum. Den här filmades på fem dagar. Med talangen som fanns framför kameran så fungerar de dramatiska bitarna bra, men det är när man går över till monsterfilm-genren som det blir taffligt-eller det är en underdrift; när man ser monstret hånskrattar man. Det är SÅ dåligt. Monstret har kallats ”icecream cone” och ”teepee”, men mest ser det ut som något som skulle refuserats från Sesame street…tyg och skumgummi. Skulle man klippa bort monstret så hade resten fungerat som ett hyfsat avsnitt av Twiligtht Zone, och det är ju inte dåligt. När Beverly Garland första gången fick se monstret vid inspelningen ska hon ha sagt ”THIS conquered the world?”. Man förstår henne. Man hade egentligen inte tänkt att monstret skulle bli så högt, men när man märkte att den kvinnliga stjärnan var högre/längre än det ”fasansfulla” monstret så lade man på den karaktäristiska struten på huvudet. Det blev inte bättre.

itconquered

I korthet så är handlingen att en vetenskapsman (van Cleef) får kontakt med en varelse från Venus och hjälper honom (?) att ta sig till jorden, där hen ska förslava mänskligheten genom att göra oss till känslolösa kloner. Ni som är insatta i periodens scifi, eller följt den här bloggen, känner igen temat-var och varannan scifi från femtiotalet har samma tema. För en person som inte var med då utan betraktar perioden enbart utifrån dess kulturyttringar så får man känslan av att den stora rädslan inte var att bli dödad i ett atomkrig utan att ens personlighet blev utsuddad och ens fria vilja utbytt. Kommunistskräck, javisst. Peter Graves tar överraskande upp sin pistol i en scen och skjuter sin fru. Senare kommenterar han detta genom att säga ”It was not my wife”. Frugans själ hade ju blivit utbytt mot Venusmonstrets tanketentakler. Att Graves är helt nollställd inför faktumet att han just avrättat sin fru lämnas okommenterat. Man kan annars tänka att det vore lite tufft att skjuta sin fru oavsett omständigheterna.

Beverly Garland återupplivar ett annat tema vi varit inne på förut genom att erbjuda kaffe till snubbarna som gör det riktiga jobbet. Hur skulle de annars få något kaffe om det inte fanns en söt kvinna som kunde erbjuda det?

Faktum är att It conquered the world på det hela är hyfsat sevärd, men enbart om du redan är lite insatt i tidsandans filmer-det finns helt enkelt många bättre att ägna sin tid åt. Börja med Forbidden planet, The day the earth stood still, The thing from another planet och så vidare. Eller så sätter du dig med några kompisar, tar några öl först, och inväntar sista kvarten och få dig ett rejält garv.

(Fotnot apropå garv: Jag kan omöjligt se Peter Graves utan att tänka på en roll han gjorde decennier senare; som pilot i filmen Airplane. ”Have you ever seen a grown man naked?” ”Roger, Over!”.

 

 

The Beast from 20000 fathoms (1953)

The Beast from 20000 fathoms (1953, svensk titel: Skräcködlan)

Regi: Eugene Lourie

Huvudroller: Paul Christian, Paula Raymond, Cecil Kellaway, Kenneth Tobey, Donald Woods, Lee van Cleef, Steve Brodie, Ross Elliott, King Donovan

beast20000Jag brukar ju älska 50-talets monster/sci-fi men här har vi ett bra exempel på en film som inte åldrats med värdighet. När jag ser den här inser jag vad ”vanliga” människor ser om de skulle titta på en film som jag älskar. Men mer om bristerna om en stund. Det som gör Beast from 20000 fathoms intressant är dess historik och filmerna den inspirerade. I korthet handlar den om en dinosaurie, en helt påhittad Rhedosaurus, som väcks till liv från dvala när man provspränger atombomber på Arktis. Detta inspirerade senare japanerna till att göra Godzilla, som handlar om i stort sett samma sak, men som är en mycket bättre film.

Warner brothers hade ett manus och planer på att göra en monsterfilm som skulle heta The monster from beneath the sea. Ray Harryhausen, som var engagerad att göra specialeffekterna, hade precis läst en short story av Ray Bradbury vid namn Beast from 20000 fathoms, som handlade om just ett monster som väcks till liv och anfaller en fyr. I manuset till WBs film fanns just en sådan scen, men de två berättelserna hade väldigt lite i övrigt gemensamt. Man köpte in rättigheterna till Bradburys historia och tryckte upp hans namn överallt, trots att han inte hade något att göra med filmen. Filmen blev en enorm succé, monsterfilmer var på gång och Bradbury var känd.

Tyvärr finns det väldigt få anledningar att se den idag, och det är framförallt specialeffekterna som fallerar. Trots att det är mästaren Harryhausen som står för stop-motiontekniken ser det väldigt taffligt ut. Modellerna är rangliga, dubbelexponeringarna är uppenbara och monstret rör sig ryckigt. Långt ifrån Harryhausens bästa stund med andra ord. Själva historien och resten av filmen är ganska typisk för tiden, med en totalt onödig love-story inträngd mitt i. En av få höjdpunkter i filmen är att få se Lee van Cleef i en tidig roll som skytten som till slut fäller monstret.

Är man sugen på att se en gammal klassisk monsterrulle så tycker jag man kan se något annat-Godzilla är ett utmärkt val, eller Them.