Glen or Glenda (1953)

Regi: Ed Wood
Huvudroller: Bela Lugosi, Ed Wood, Timothy Farrell, Dolores Fuller, Tommy Haynes, Lyle Talbot

Ed Wood är för evigt ihågkommen i filmhistorien som Den Sämste Regissören någonsin, och alla har hört talas om filmen Plan 9 from outer space, den mest kända av alla ”so bad it´s good”-filmer. Det är nu inte riktigt sant, för den är rätt tråkig och intetsägande. Ed Wood var dock en rätt produktiv man, som gjorde filmer och skrev böcker. Hans stora problem var att han totalt saknade talang, och kanske en ännu större synd, självinsikt. Att försöka kan väl inte vara fel, så jag tycker hånskratten som riktas mot Ed Wood från alla håll känns ibland lite orättvisa. Framförallt när man ser Glen or Glenda, en film även den kallats ”världens sämsta film”, men som ändå är både revolutionerande och personlig.

Christine Jorgensen var en kvinna, född som man, som blev känd som den första amerikanen som genomgick könskorrigering. Hon åkte till Köpenhamn och fick tillstånd att börja processen 1951, vilket jag tyckte var förvånande tidigt. Detta blev såklart en stor sensation, för att inte säga skandal, i det konservativa USA. George Weiss var en producent i Hollywood med smak för det snaskiga och det billiga och ville göra en expoitation-rulle om Jorgensen. Han tjatade på henne att hon skulle vara med i en film han ville göra om transsexuella, transvestiter och könskorrigeringar (man får komma ihåg att det här är tidigt 1950-tal, skillnaden mellan de olika begreppen var inte så noga). Hon vägrade. Ed Wood, som själv var transvestit, övertalade Weiss om att han var den perfekte regissören för det här projektet, även utan Jorgensen, eftersom han själv hade erfarenheter i ämnet. Han satte igång med sin vanliga entusiasm men bristande talang, och fick på fyra dagar ihop något som hyfsat hängde ihop. Men man måste nog säga att det hänger ihop med plastic padding och silvertejp mer än narrativ förmåga.

För det första är Bela Lugosi med, precis som han senare skulle vara i Plan 9. Varför, är en gåta. Eller gåta är det väl inte, det är såklart för att kunna sätta hans namn högst på affischen, men precis som i Plan 9 så är hans scener mer förvirrande än klargörande. Vad hans roll består i är ganska oklart. Han dyker upp ibland, oftast sittandes i en fåtölj, och lyckas spela över som i en skolpjäs för fjärdeklassare. Lugosi var narkoman vid den här tiden och blev lovad 5000 dollar för att vara med. Han var helt pank så han gick med på allt. Det sägs att summan han egentligen fick ut var närmare 1000.

För det andra består filmen till stor del av arkivfilm, speciellt i den andra hälften. Det är gatuscener, bombplan, soldater som exerserar och så vidare. Man hade tydligen problem med att få ihop 70 minuters speltid med det material man hade.

Nåväl, det finns som sagt lite intressant i den ändå. Filmen består av två historier, berättade av en psykiater, den första är längre och handlar om transvestism, där Wood själv spelar Glen. Glen ska gifta sig med sin flickvän, spelad av Woods egen flickvän Dolores Fuller, men han har en hemlighet-han gillar att klä sig i kvinnokläder och blir Glenda! Vi får se Wood i full drag gå på gatorna, sitta hemma och läsa en bok och så vidare, men ska flickvännen kunna acceptera hans stora hemlighet? Endast kärlek kan bota honom! Ursäkta raljerandet, men psykiaterns förklaringar till de olika tillstånden är så larviga och förlegade att det är svårt att hålla sig seriös. Det är mycket Freud om man säger så. Det som ändå gör historien lite gripande är att allt bygger på förståelse och acceptans, två ord som knappast var förknippade med transvestism på 1950-talet. Vill man vara lite modern (vilket Gubben sällan vill) skulle man kunna dra sig till att säga att det är väldigt tidigt exempel på normkritik som Wood sysslar med. I egen sak, förvisso.

Den andra historien handlar om könskorrigering och där visar Wood egentligen inget större intresse själv. Den är kortare, innehåller massor med arkivfilm och slutar i ett stort ”meh”. Den handlar om Alan som vill bli Anne. Han slåss i andra världskriget men har damunderkläder under uniformen. När han kommer tillbaka till USA genomgår han en operation och blir Anne, och blir så lycklig.

Mellan de två episoderna finns några ”erotiska” snuttar som inte regisserades av Wood utan klipptes in av Weiss. De är riktigt sleazy, men också väldigt tidstypiska för exploitationfilmer från den här tiden. De är tjejer som smiskar varandra, en våldtäkt (där tjejen såklart protesterar i början men ger med sig efter lagom mycket motstånd), en scen med ett heterosexuellt S/M-par och en striptease. Det är väldigt oskyldigt, och väldigt naivt och enbart där för att kittla en (manlig) 1950-talspublik. Dessutom, i filmens kontext, helt tagna ur luften.