Kategoriarkiv: Blogg

Overrated!

Vilken är i ditt tycke filmhistoriens mest överskattade film? Du får välja från vilken era eller genre som helst, men för att något ska kunna betecknas som just överskattat, så ska det vara allmänt hyllat och rosat, men just du ser igenom det överspelade, det pekorala och det uppenbara! Kom igen, vi har alla några på lager, eller hur? Ge dina förslag i kommentarer här, eller på facebook-sidan Gubbe ser på film.

 

Annonser

Homosexualitet i Hitchcocks filmer

Alfred Hitchcock gjorde över 50 filmer under sin karriär. Det hade varit konstigt om inte en enda av dessa hade berört homosexualitet-och det finns mycket riktigt några som gör det. Idag kanske inte det låter så speciellt, men det som faktiskt gör det intressant, tycker jag, är att homosexualitet sågs som både en psykisk sjukdom och något kriminellt. Homosexualitet är ganska unikt i det avseendet.

Hitchcocks egen syn på homosexualitet vet jag inte så mycket om, men han jobbade med många människor som var gay-däribland manusförfattare och skådespelare. De kunde naturligtvis inte gå ut med att de var gay, men i showbusiness brukar sånt inte vara någon hemlighet. Hitchcock är ju känd för att ha sett ner på de flesta, så låt oss inte upphöja mannen till något helgon än, men det finns några filmer som kan vara intressanta att titta på i det här avseendet-låt oss först ha klart för oss hur man såg på homosexualitet innan 80-talet (förutom att det var en psykisk sjukdom och ett brott då, som vi redan klarlagt):

Efterkrigstidens rådande psykologiska skola var psykoanalysen, sprungen från Freud och hans gelikar. Kortfattat kan man förklara det ungefär så här: barnet föds bisexuellt, men begränsar sig i tonåren. Pojken är kär i mamman och vill göra sig av med pappan (och vice versa för flickor). Begränsningen sker alltså, i ”normalfallet” (farligt ord att använda i såna här sammanhang), så att man intresserar sig för motsatt kön. De flesta psykoanalytiker såg det som att en homosexuell inte begränsade sig till sitt eget kön, utan till sig själv-vilket i förlängningen innebär personer av samma kön. Varför detta skedde var oklart. Vi ska däremot se att det finns en oproportionerlig mängd dominanta mammor när vi börjar titta på filmerna, så kanske någon satt med någon typ av teori ändå…

(om det inte framgått på annat sätt så tror alltså inte JAG på den här rappakaljan, men på 50- 60- 70-talet gjorde de flesta det, och just därför är det intressant).

I filmen Rebecca (1940) är hemhjälpen överdrivet fixerad vid den avlidne före detta frun, på ett sätt som skulle kunna tolkas som lesbisk kärlek. Detta utvecklas inte i någon större grad, och frun är inte med i filmen. Filmen är dessutom en rak filmning av Daphne du Mauriers bok och är inte så jätteintressant i det här sammanhanget.

Men 1948 gör Hitchcock The Rope, Repet på svenska. Filmen är mest känd för att vara ett tekniskt experiment (ge sken av att vara filmad i en tagning), men just den aspekten är minst intressant idag. I teaterpjäsen Patrick Hamilton som filmen bygger på är de två huvudpersonerna öppet homosexuella och lever ihop. Toleransen för avbildning av homosexualitet har alltid varit större inom teatervärlden-inom filmen för den här tiden fanns Hayes-koden, en form av självcensur där filmbolagen själva såg till att ta bort allt som hade med sex och svordomar att göra. Homosexualitet var det allra hårdast regler runt. Därför kunde man aldrig säga i filmen att de två männen är bögar, vilket man gjorde i pjäsen. Det är dock ändå ganska tydligt, vilket nog får sägas vara skickligt gjort. De två männen stryper en klasskamrat som de tyckte var lägre stående (narcissismen, men såklart i högre grad en passning mot nazismen), de samtalar och nästan flirtar med varandra. En av dem är styrande, dominant, den andra undfallande, rädd, men lojal. En äkta man och hustrun (enligt gängse könsnormer, så klart). De två spelades dessutom av två homosexuella män. Den ene av dessa var Farley Granger, som också skulle spela i…

Främlingar på tåg (1951). Här möts två män av en slump på ett tåg, den ene hatar sin far och den andre kan inte leva med sin kärlek eftersom hans fru vägrar skilja sig. Den ene av dem, den flamboyante, välklädde och något psykopatiska Bruno Anthony (Robert Walker) lägger fram förslaget att de utför den andres mord. Grangers karaktär Guy Haines är även här något undfallande och är osäker på om det är på allvar eller ett dåligt skämt. Anthony mördar hans fru, i en känd strypscen på ett nöjesfält, och kräver att Haines ska hålla upp sin del av avtalet.

 

strangers-shoes
En tåflört. Notera också hur allting är spegelvänt mellan de två.

Det är inte heller här uttalat att det finns en homosexuell laddning mellan de två männen, men kom igen…se filmen! Den finns där. Lika otydligt och antydande är det faktum att de båda verkar helt ointresserade av kvinnor-Bruno mer uttalat, han tycker de mest är i vägen (förutom sin mamma då), och har inga problem med att döda en kvinna och Guy Haines har inte klarat av att tillfredställa sin sexuellt utlevande fru, utan vill leva med den änglalika, men tråkiga, senatorsdottern istället. Något som inte hör till det här inlägget direkt är att Strangers on a train är som en lök-här finns lager på lager av både visuella och psykologiska meningar. En av Hitchcocks bästa, så har du inte sett den så är det dags nu.

Kanske den mest uppenbara kopplingen till homosexualitet finns i Psycho (1960), men det har inte så mycket med filmen i sig att göra, utan att Norman Bates spelas av en öppet homosexuell man, Anthony Perkins. Nåja, så öppet som det gick vid den här tidpunkten. Hade man någon sorts intresse av Hollywood-skvaller så var det ingen hemlighet. Den kunskapen hade de flesta när de satte sig i filmsalongen för att se Psycho, och självklart visste Hitchcock detta. Precis som i Strangers on a train är en onaturlig relation till modern en drivande kraft, även om kopplingen till homosexualitet bara planteras i våra huvuden. Även här mynnar den kopplingen ut i våld mot en kvinna, eller snarare aggression mot en kvinna. ”ahaaa” säger du, Norman anfaller ju även en man i filmen. Ja, i en trappa. För att han måste. Kvinnan dödas naken, i en dusch, med upprepade knivstick (medans mannen bara får ett). Och enligt Norman är det ju mamman som dödar en kvinna som konkurrerar om hans son (spoileeeeer!).

Ja, att jag ville skriva om det här berodde mest på att de subtila, sublima, signalerna som måste användas när något är förbjudet, intresserade mig. Det är ju inte direkt en upplyftande bild av homosexualitet naturligtvis, men det är inte heller något utslag av bögnoja. Homosexualieten är enbart drivkraften, settingen, som får saker och ting att hända. Det finns väldigt lite som tyder på att Hitchcock hatade homosexuella-det finns mycket mer som tyder på att han i så fall hade lägre aktning för kvinnor. Det finns otaliga historier om hur han mobbade, trakasserade och inte minst blev närgången mot de kvinnliga skådespelerskor han använde i sina filmer. Ofta med sin fru i närheten, dessutom. Han drog sig heller inte för att totalt sabla ner samma kvinnor i intervjuer efteråt när han skulle göra reklam för filmen han precis avslutat.

Men det är en annan historia.

 

Resultat Grexit

Gubbens Romantiska Exit…nä, men i dessa tider av historieskapande omröstningar så har vi kört en liten webb-enkät här på Gubbens, som gällde Mest romantiska film. Det fanns bara fem alternativ…

  • Titanic
  • Casablanca
  • Dirty Dancing
  • Mångalen
  • Vad som helst med Jennifer Aniston

…och resultaten var jämna. Det ska sägas att Survemonkeys servrar inte hade några problem att ta hand om antalet röstande…med andra ord, det var inte så många som klickade på länken. Men omröstningen var ett litet test för att se om det gick att genomföra omröstningar på Facebook-sidor på ett vettigt sätt. Varför Facebook tagit bort den funktionen är helt obegripligt, men det är en annan historia.

Vinnaren var i alla fall….*trumvirvel*….Dirty Dancing. Personligen har jag inget att säga om den filmen, det var inte den jag själv röstade på, men vet hur starkt fäste den har bland människor i min generation…och det var väl nästan uteslutande personer ur min generation som röstade, så valresultatet är förståeligt. Jag vågar också påstå att den har ett extra starkt stöd hos just kvinnor, vilket jag också kan förstå. Ingen av de andra alternativen handlar så direkt om att göra en blyg, bortglömd liten viol till en egen person och lyfta fram henne som hon är. ”Noone puts baby in the corner” är en replik som alla över 20 känner till.

Vi ska köra fler omröstningar längre fram men jag måste försöka hitta sätt att sprida ordet bättre så att fler röstar. Förslag på omröstningar?

Casablanca (1942)

Casablanca (1942)

Regi: Michael Curtiz
Huvudroller: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains, Conrad Veidt, Sydney Greenstreet, Peter Lorre, Dooley Wilson

CasablancaPoster-GoldHere´s looking at you kid

Jag hade några intressanta diskussioner om film med en kompis nyligen och två frågeställningar kom upp-den första var ungefär ”varför skriver du bara om våld och skräck och aldrig om romantiska filmer?”. Vilket inte är sant. Vad sägs om To catch a thief, vilken om den filmades idag skulle ha Jennifer Aniston och George Clooney i huvudrollerna?
Den andra diskussionen handlade om filmer som man tycker är bra för att man VILL att de ska vara bra, antingen för att de är upphaussade, eller kanske framförallt för att man har ett florsockerindränkt filter pålagt runt minnena man har runt filmen. Jag kan inte riktigt se poängen med ett sånt tänk, för så är det väl med alla kulturyttringar man tar till sig i livet, en låt man spelade ofta under ett förhållande eller en film man såg som tonåring som man tänkte ”den här handlar ju om mig!”. Problemet är när man tvingar någon annan att se den där filmen och det nostalgiska luddet inte finns.

Båda dessa funderingar för oss till Casablanca, ofta kallad den mest romantiska filmen någonsin, eller till och med den bästa filmen någonsin. Förväntningarna gör att om du ser den för första gången idag så kommer du bli besviken-hela filmvärlden har en masshypnos, eller -psykos, när det gäller Casablanca. Det intressanta kan vara att försöka förstå vad den beror på, och naturligtvis, om den är värd det.

Casablanca gjordes 1941, vilket innebär att de som såg den när den kom var mina farföräldrars generation. Den har sedan setts, om och om igen, och hyllats oavbrutet sedan dess. Skillnaden mellan när mina föräldrar eller mina far och morföräldrar såg den är att de bar med sig en massa kunskap om filmen, om omständigherna runt filmen, och om människorna i den, kunskap som en genomsnittlig person idag inte har.

Round up the usual suspects…

För det första-vi kan inte förstå hur stora stjärnorna Humphrey Bogart och Ingrid Bergman var. Och ingen av deras stjärnor hade nått sin kulmen när filmen gjordes. De var inte nykomlingar, men de hade fortfarande mycket kvar att göra, båda två. Både på bioduken och utanför den. Bogart hade blivit manligheten personifierad på duken, genom en rad filmer där han normalt spelade gangster. Sen började han spela huvudroller, tuffa, cyniska män med whisky i ena näven och en cigg i andra. Han började hänga med, och göra filmer med, John Huston, ytterligare en tuffing som gillade sina drinkar starka och sin humor svart. Trots sin blygsamma storlek, Bogart var bara 173 cm lång och ganska smal över axlarna, lyckades han alltid framstå som den hårdaste mannen i rummet. 1940 gjorde han Riddarfalken från Malta, och efter några filmer till, Casablanca.

När Bogart började filma Casablanca var han inne på sitt tredje äktenskap, gift med Mayo Methot, en skådespelerska idag enbart känd för sitt sjuåriga, stormiga äktenskap med Bogart. Deras relation hade varit explosiv sen dag ett. Det hade börjat som en utomäktenskaplig affär, och när Bogart skilde sig från sin förra fru Mary Phillips, gifte han sig med Methot. De båda hade två gemensamma intressen-alkohol och gräl. Deras bråk var så beryktade att hon fick smeknamnet Sluggy, och paret blev kända som Battling Bogarts. Ofta började det med att han var ute och drack hela natten, kom hem, och hon i berusad svartjukeilska började gräla. Förmodligen ofta med all rätt-Bogart var inte känd som den trogna typen. Alkoholen hjälpte förmodligen inte. Vid ett tillfälle ska hon ha huggit en kniv i hans skuldra-han fick uppsöka läkare men endast spetsen hade penetrerat kavajen och gått in i hans kropp. Hon var också känd för att uppsöka Bogart på inspelningsplatser där Bogart spelade in film för att se om han hade någon affär med sin motspelerska. När han nu skulle spela in Casablanca skulle Bogey spela mot en av världens vackraste kvinnor. Hon hotade med att döda honom om han inledde en affär med Bergman. Det gjorde han inte, men förmodligen var det inte bara ett tomt hot. 1945 skilde de sig, för Bogart hade träffat Lauren Bacall, och en av Hollywoods mest legendariska romanser/förhållanden startade, ett förhållande som skulle göra Bogey odödlig. Methot sjönk allt djupare ner i sin alkoholism efter Bogart och dog arbetslös och bortglömd 1951.

Ingrid Bergman hade precis börjat jobba i Hollywood vid den här tiden, hon hade precis gjort Intermezzo som sin första amerikanska film. Hon fanns ännu inte på den amerikanska publikens näthinna, men skulle snart hamna där, och stanna där, för en lång tid framåt. Hennes naturliga skönhet och fullständiga hängivenhet till sitt jobb gjorde henne snabbt till en favorit bland både chefer (David O. Selznick i det här fallet, vilket inte direkt var någon obetydlig pappersvändare) och publik, som snabbt tog henne till sig som en konkurrent till alla uppblåsta, onaturliga primadonnor Hollywood var fullt av. Bergman håller fjärdeplats hos Amerikanska filminstitutets lista på viktigaste skådespelerskor i amerikansk film.

Remember, this gun is aimed at your heart -That´s my least vulnerable spot.

För det andra-Casablanca är en krigsfilm, som är gjord under första halvan av kriget. Ingen vet än hur det kommer att gå. Alla andra krigsfilmer du sett är gjord med facit i hand, och förmodligen producerad av vinnarna, som ensidigt kan bestämma vilka som är the good guys. 1942 var det långt kvar på kriget. I scenen där fransmännen överröstar nazisterna i att sjunga sin nationalsång är det nästan uteslutande statister från andra länder än USA som spelar, och för många av dem var scenen blodigt allvar. I filmen är nazisterna otvetydigt bovarna som alla kämpar mot. Tre år innan krigsslutet.

We´ll always have Paris

Alltså. Allt det där har Casablancas publik haft med sig i bagaget när de tittat på filmen, och naturligtvis har det påverkat. För Casablanca var ingen omedelbar succé. Den gjordes som en film bland många (och Hollywood producerade massor med film vid den här tiden), och ingen trodde att den skulle bli en tidlös klassiker. Det finns till och med rykten som säger att varken Bergman eller någon annan av stjärnorna trodde att dialogen i filmen var på allvar eftersom den var så överdrivet sentimental. Casablanca är en film som växt med åren, med decennierna, i takt med att filmens stjärnors myter har växt. Så, vi ska försöka se den utan att ha det där i bakhuvudet.

Vad handlar egentligen Casablanca om? Tja, det är faktiskt lite komplicerat, men kortfattat-i andra världskrigets Europa försöker människor fly till Amerika, och antalet flyktvägar är begränsat. Ett stopp på vägen var nordafrika, Casablanca, för vidare färd till Lissabon och sen till Amerika. Här möts Ilsa Lund (Bergman) och Rick Blaine av en slump, och de har haft en kort kärleksaffär tidigare, i Paris, avbruten av nazisternas intåg i staden. Ilsa Lund är gift med en av motståndsrörelsens ledare, och de måste välja mellan kärleken, hålla sig vid liv och att fortsätta motståndet.

Det är handlingen, i korthet. Casablanca är en film där allting helt enkelt träffar rätt. Som jag skrev ovan, ingen trodde att filmen skulle slå som den gjorde, men ibland står stjärnorna helt enkelt i rad och allting stämmer. Bogart hade alltid varit mest effektiv när känslor bröt igenom den manliga fasaden, och det gör det här-få har sett så hjärtbrutna ut som när han packad sitter och dricker i sin ensamhet i sin bar. Bergman får helt enkelt andan att upphöra för en stund-och det säger jag inte om många. Det kan tyckas orättvist att Bergman hela tiden ska jämföras för sin skönhet, men vad vore film utan vackrare-än-livet filmstjärnor? Hade hon varit talanglös hade vi inte pratat om henne 70 år senare. Hon är förmodligen den mest begåvade skådespelerskan som fötts i Sverige. Kameran fångar hela tiden hennes ögon och hon skulle nästan kunna spela filmen utan repliker-man ser precis vad hennes karaktär känner och tänker. I birollerna finns den opportunistiske polischefen Claude Reins som vänder kappan efter vinden, men är öppen med att det är det han gör, och pianospelande Dooley Wilson…ni vet Sam, från en av de mest kända replikerna som aldrig sagts i en film (nej, repliken ”play it again, Sam” sägs aldrig). Wilson har en ganska stor roll för en afroamerikansk skådespelare för den här tiden, men han är hela tiden hänvisad till sitt piano.

humphrey bogart & dooley wilson - casablanca 1943

Det som man kanske har svårast att köpa idag är nog bitar av dialogen-den var skamlöst sentimental 1942 och idag kan nog en del av det upplevas som naivt på gränsent till pekoralt-men det är bara att rulla med och låta sig rullas in i sockervaddet. För man kan också se det som en lektion i var några av filmhistoriens mest citerade filmrepliker kommer ifrån.

Men det finns såklart många romantiska filmer-det som gör den här till klassiker är bakgrunden av kriget. Den starkaste scenen för mig i hela filmen är när tyskarna sjunger sånger från sitt hemland, och motståndsrörelsens ledare går fram till orkestern och sätter igång Marseljäsen-och resten av baren överröstar tyskarna. En liten seger som blir enorm. Och som jag skrev tidigare, de flesta av de statister som spelade i den scenen kom från Europa och hade egna känslor investerade i scenen.

Man kan hävda att Bergmans roll är ganska tom. Hon är ingenting utan en man-antingen motståndsledaren eller mannen hon egentligen älskar, den cyniske, kalle Rick Blaine. Men utan henne är männen ingenting heller-Blaine har varit en motståndssoldat, mötte Ilsa, förlorade henne, och blev kappvändare och kapitalist. Laszlo säger rätt ut att han inte kan fortsätta sitt arbete utan henne. Man kan inte begära starka feministiska roller från den här tiden, men Bergmans roll är vad filmen roterar runt-utan henne hade ingen brytt sig om någonting, hon är den drivande motorn kring männens handlingar. Hon är också handlingskraftig själv, med egna motiv.

Så…är Casablanca så romantisk och bra som ryktet säger? Nej, för det är ju helt omöjligt. Ingen film kan leva upp till den myten. Men det ÄR en av världshistoriens bästa filmer, och romansen mellan Bogey och Bogart förmodligen en av de mest minnesvärda och dödsdömda någonsin. Den lever och har hälsan utan nostalgiskt sockervadd, och överlever alldeles finfint utan djupare kunskap om Hollywoods intriger anno 1942. Lyckas du se den till slutet utan att ha fällt en enda tår så är du en sten.

 

 

Vilka får gubbens pengar?

Så var köper då gubben sina favoritfilmer? Här och där, är svaret, och här får ni lite tips på var man kan få tag på kvalitetsfilmer, eller vad ni nu söker efter för stunden.

Discshop.se – vanlig onlinebutik med film. Jag kan inte säga att de är bättre eller sämre än andra onlinebutiker med samma utbud, men jag har aldrig haft problem med discshop, de skickar snabbt (oftast samma dag), de har alltid massor med reor och ett bonussystem som lockar en att handla mer. Det är också lätt att se om filmen man söker finns, är slut eller helt enkelt inte finns att få tag på.

Monkey Beach – Katarina Bangata 25. Blinka och du missar det, men det är värt att leta lite extra, det här är en butik på ca 15 kvadrat som är FULLPRESSAD med filmer, och ja, den har film från golv till tak, bokstavligt talat. Allt är second hand förstås, men man kan göra några riktiga fynd här. Dessutom tar han in i stort sett allt i utbyte, så det är värt att ta med sina gamla dubbletter och avlagda DVDs och lämna in dem här.
Jag känner mig tvungen att lägga till en sak även om det känns lite taskigt, men…tja, man får ha ett öppet sinne när man besöker Monkey Beach. Det är inte dammfritt och klientelet är ibland…udda. Ändå klart värt ett besök. Några trogna kunder har startat en FB-sida, så sök på butiksnamnet och kolla in.

Stockholms Serie & Skivhandel – Sveavägen 104. Här skiftar utbudet en hel del mellan besöken, men det är ju också tjusningen med second hand. En av Stockholms mer kända och anrika second hand affärer för vinyl har också ett skapligt filmutbud. Jag har gjort ett flertal finfina fynd här, bland annat några några Hammer-rullar som jag givit upp hoppet om att hitta på annat sätt.

Public domain-sajter – det finns flera sajter på the interwebz där man kan hitta bortglömda mästerverk som är alldeles gratis och lagliga att ladda ner. Det finns faktiskt en del kända filmer man kan få tag på på det här sättet, den mest kända är förmodligen Night of the living dead, Romeros gamla mästerverk. Men även Tarzan, Flash Gordon, Chaplins kortfilmer och annat smått och gott finns att hitta för den som söker. Den stora tjusningen här är väl snarare att hitta sånt som omöjligt går att få tag på för pengar. Gammera the Invincible, Hercules-serien, Attack of the Giant leeches…tja, ni fattar. Jag rekommenderar i första hand publicdomaintorrents

FB-grupper. Här kan jag inte rekommendera någon mer än någon annan, men en av de mer aktiva är ”Skräckfilmer köpes bytes säljes”. Somi alltid ska man iaktta försiktighet när man handlar av privatpersoner på nätet, men det är lätt att kolla upp vem man köper av, så det brukar vara ganska lugnt. Har säljaren bara fyra vänner och startade profilen för en vecka sedan ska man nog hålla hårt i pengarna. Men det där känner ni redan till.

Tradera – Tyckte bättre om den gamla designen och funktionen på tradera, det är mycket svårare att fynda nu om man inte vet exakt vad man söker. Men i sista hand kan man alltid göra en sökning här.

Har ni flera tips?

 

En bra film är en bra film

En person som inte är van vid att se äldre film, kanske svartvitt, med fisklinor och dubbelexponering som specialeffekter och skådespelare som, med dagens standard, överspelar, kommer förmodligen inte uppskatta många av de filmer jag tar upp i den här bloggen. Man kanske till och med undrar hur jag kan uppskatta så många av de här gamla relikerna. Jag tror att det helt enkelt handlar om vana. Om man börjar titta på svartvita filmer, kanske till och med googlar filmen innan och ser varför den är så känd och uppskattad, så kan man vänja sig och lära sig tycka om även filmklassikerna. Varför? Tja, man behöver så klart inte. Bara ett tips om man vill lära sig något om filmhistoria och kanske göra inlärningströskeln lite lägre.

Men den vanligaste invändningen är väl ofta specialeffekterna. Man klagar på de ofta påhittiga men inte alltid lyckade lösningarna med stop-motion, linor och film-på-film som man fick förlita sig på innan CGI tog över. Det tycker jag också hör till vanan att se på film. Visst skrattar jag ibland åt dassiga, billiga lösningar i 50-talsscience fiction, men det hör också till charmen. Diskvalificerar man filmer av såna anledningar missar man väldigt mycket bra grejer. För en fint filmad spännande historia, framförd av duktiga skådisar och iscensatt av en bra regissör är naturligtvis bra även nu, även om den filmades för 40 år sedan.
Det finns dock såklart filmer som åldrats. Jag såg Blåsningen (The Sting) tillsammans med min styvson som kanske var 17 vid tillfället och jag hoppades han skulle tycka om den lika mycket som jag gjorde när jag såg den första gången i ungefär samma ålder. Han gick innan filmen var slut (ironiskt nog missade han alltså själva ”blåsningen”). Jag tänkte hindra honom och säga ”nej, vänta det bästa är kvar!”, men jag insåg att för en 17-åring idag, som sett hundratals filmer med liknande plot-twists kommer inte Paul Newmans stora bluff vara något speciellt.
När jag växte upp hörde jag gång på gång att Citizen Kane var världens bästa film, för det hade världens alla filmkritiker röstat om. För det första är jag väldigt tveksam till såna uttalanden överlag, men när jag väl så Citizen Kane blev jag inte så jätteimponerad. Visst, filmen är sevärd, men världens bästa? På vilket sätt? När filmen kom 1941 var det en stor sak att Orson Welles filmade med tak på scenerierna-en detalj som idag känns extremt icke-imponerande. Det finns några riktigt snygga shots i filmen, som en scen där Welles lyckas få fokus på både personerna i förgrunden och bakgrunden.

Hitchcocks Repet ska ge illusionen att vara filmad i en enda lång tagning, i färg dessutom, något som gjorts ett flertal gånger efter det med bättre resultat. Det var helt enkelt inte tekniskt möjligt att filma så länge med en rulle film. Både Repet och Citizen Kane har idag mer en ”filmskoleelev vill imponera”-känsla över sig.

Ironiskt nog, idag klagar publik ofta på att en film ”har för mycket CGI”, alltså datorgenererade specialeffekter och bakgrunder. Vad man egentligen säger är ”jag blir inte tillräckligt lurad, jag ser att det där är gjort i dator”. Vilket är okej, film är till för att lura oss, det är hela poängen. Så när man inte blir lurad så har man väl rätt att klaga. Problemet är att det finns inte en enda film idag som inte använder datorer. Så vad vi klagar på är dåligt gjord CGI. När du inte märker att det är datorproducerat så säger du inget, för du tänker inte ens på det. Så, min poäng, tror jag, är…att om filmskaparna lyckas få dig att acceptera att en man krymper, att transformers krigar och ändrar form till sportbilar, att Luke Skywalker anfaller dödsstjärnan, och för att inte tala om handlingen till Game of thrones…så spelar det väl ingen roll vilket år filmen eller tv-serien är gjord.

Och till dig som tror att du kan avgöra vad som är ”på riktigt” och vad som är datorproducerat, här är en fascinerande liten film:

 

Vilka Beck du ska se istället för Beck.

Det ryktas att sista Beck-filmen är gjord, nämligen ”Beck-Sista dagen”. Det är nummer 975 i ordningen.
Nej, det är det väl inte, men oavsett vilket så är det dags att lägga ner den här trötta fabriken nu. Jag har verkligen inte sett alla, men i början gick alla på TV4 på söndagar och ofta hade man inget bättre för sig, så några tidiga har jag sett. Jag misstänker starkt att de inte blev bättre med åren.
Beck-serien har såklart fört bra saker med sig; som till exempel en stadig ström av pengar genom franchise, DVD/Blueray-försäljning, biobiljetter såklart och TV-visningar. Jag har inte dykt djupare i ämnet, men vi får anta att en del av de intäkterna spillt över i mer originella projekt. För Beck-serien blev väldigt snabbt fabrik, och man hittade väldigt snabbt en formel som man sällan avvek ifrån. Vilket såklart är en stor andel till att det gått så bra-en söndagstrött publik har hyrt, TV-tittat och streamat svenska kriminaldraman i många år nu, och vill inte ha några överraskningar. Åtminstone inte från Beck.

Med det sagt så är mitt största problem med Beck-serien Peter Haber. Han är verkligen helt fel, på alla sätt. Hans största drag som skådespelare är att svälja hårt och titta tomt framför sig. Nu har det väl snarare varit Persbrandt som haft större dragningskraft, men det är lätt att glömma hur lite den här omgången Beck har haft att göra med böckerna. Och det har verkligen kommit ut bättre Beck-filmer än något Haber och Persbrandt varit med i.

lindstedtLåt oss börja med den allra bästa – Mannen på taket av Bo Widerberg från 1976. Här är känslan från böckerna intakt, den svenska vardagen är grå, byråkratin är malande och diskbänksrealismen är så långt ifrån den moderna Becks rymddörrar och stållandskap som man kan komma. Därför var också valet av den då välkände och folkkäre komikern Carl-Gustav Lindstedt så genialiskt. Jag vågar lova att ingen annan har gestaltat Beck så tonsäkert som han.
Mannen på taket var ett stort spektakel på sin tid, helt och hållet filmad med handkamera, många kända skådespelare och naturligtvis Bo Widerberg som regissör. Det som folk kommer ihåg bäst brukar vara helikopterscenen på Odenplan, och det mesta i den håller fortfarande. Den kom i slutet av en lång våg av amerikansk reality-baserad polisfilm, French Connection och liknande, där allt är fult, grynigt och smutsigt. Och Sven Wollter är naken.

den_skrattande_polisenEn film som faktiskt kom ännu tidigare och är ett märkligt inslag i Beckhistorien är Den skrattande polisen, från 1973. Här är det Walter Matthau som spelar Beck (med den äran, även om man inte riktigt tänker Beck) och handlingen utspelar sig i San Fransisco av alla ställen. Ett massmord sker på en buss och en av de mördade är en civilklädd polis. Beck undrar vad han gjorde på bussen vid den där tiden, och så är utredningen igång. Tycker att filmen funkar hyfsat bra fortfarande, men slutet är lite för mycket amerikansk snut-action för min smak. Filmens största ”problem” är dock att det aldrig känns som en Beckfilm. Tycker man kan se den för kuriosans skull.

Innan Peter Haber blev Beck hade Gösta Ekman titelrollen i sex filmer, vilka verkar ha fallit lite i glömska nu. Synd tycker jag, för jag kommer ihåg att jag tyckte de var rätt okej. Ekman är såklart som klippt och skuren för rollen.De här filmernas största problem, och något man drog med sig även in i den moderna serien, är att för att få råd att göra filmerna drog man in utländska produktionsbolag, och var då tvungen att låta framförallt tyska skådespelare vara med-skådespelare som sen fick dubbas till svenska. Det här har gjorts många gånger tidigare i svensk film (kolla in Prussiluskan i tidiga Pippi-filmer t.ex..), men ibland syns det mer än annars och det kan se riktigt fånigt ut emellanåt.

Men vi säger väl hejdå till den här versionen av Beck, och hoppas att om den buttre poliskommisarien dyker upp igen i någon form så har produktionsteamet tagit en lång djup funderare på vad Beck egentligen är-det är något helt annat än en rolig granne i stödkrage och infantila mordkomplotter.