Etikettarkiv: takashi shimura

Stjärnornas krig (1977)

23 september, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Stjärnornas krig (Star Wars) (1977)

Regi: George Lucas
Huvudroller: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fischer, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels, Kenny Baker, Peter Mayhew, David Prowse

Av någon okänd anledning började jag titta på gamla Star Wars-ettan (jaja, del IV då). Jag var febrig och förkyld och orkade inte titta på något nytt som kostade en ansträngning från min sida, så jag började rulla igång den här-och började fundera på en del saker. Till exempel-är det här bra, eller en enorm kalkon? Jag kan inte riktigt bestämma mig. Första halvtimme/fyrtiofem minuterna är riktig b-film: kass mask, dockor och dialog som snabbt blir parodi på sig själv. Den var såklart gjord på en låg budget och väldigt få trodde på filmen när den gjordes-flera av skådespelarna har sagt att de tyckte dialogen var enormt fånig. Det kunde ha gått precis åt vilket håll som helst.

Det som fick mig att dagdrömma om Star Wars-universumet när jag var tonåring var de fantastiska modellerna-X-fighter, tie-fighter, insidan av Dödsstjärnan…tja, ni vet. Striderna över dödsstjärnan i slutuppgörelsen är oöverträffade. CGI kan inte alltid ersätta snyggt gjorda modeller och rörlig kamera.

George Lucas snyggade till de tre första filmerna med lite CGI och bättre effekter. Den versionen ser faktiskt riktigt bra ut idag. Det all gammal sci-fi faller på är förstås de effekter som blir kvar-framför allt ”datorerna” som framträder i slutscenerna. Inte så stor grej ändå.

Jag har så svårt att ta till mig prequel-filmerna och den senaste Star Wars-filmen, för det känns som att de aldrig hittar tillbaka till upptäckarlustan och fantasin från de första, speciellt de två första. Empire Strikes Back måste väl ändå ses som den bästa av alla hittills gjorda? Jag menar, man håller fortfarande på med dödsstjärnor? Finns det ingen i hela produktionsteamet på Lucasarts som kan hitta på något nytt? Det som faktiskt funkar i den här första är att man med en så ungdomlig och naiv energi vill berätta en underhållande story, och det är därför det blev en hit och inte en enorm sjunkande kalkon.

Men det som är mest intressant med Star Wars är de japanska influenserna. Inga samurajfilmer-ingen Star Wars. George Lucas har aldrig gjort någon hemlighet av att Kurosawa var en av hans stora influenser. Inget fel i att ha influenser heller-alla stjäl, som Ritchie Blackmore har sagt.

Kurosawas Hidden Fortress är största inspirationskällan (förmodligen): två bönder som följs åt träffar på en man och en kvinna och går med på att hjälpa dem över fiendens linjer. De anar inte att mannen och kvinnan egentligen är en prinsessa och hennes general. Båda filmerna berättas från perspektivet av de mest obetydliga karaktärerna-i ena fallet två bönder, i det andra två robotar.

Kommer du ihåg scenen där en av Vaders generaler blir kvävd av The Force? Har du tänkt på vad han tänkte säga när han blev avbruten?

”Don’t try to frighten us with your sorcerer’s ways, Lord Vader. Your sad devotion to that ancient religion has not helped you conjure up the stolen data tapes, or given you clairvoyance enough to find the rebels’ hidden fort-..”

Återigen, Lucas till och med skämtar om kopplingen.

Det finns fler kopplingar mellan första Star Wars och Kurosawas samurajfilmer. Upphöjningen av svärdet och Jedi-klassen som en motsvarighet till samuraj-klassen förstås. Designen.

Och apropå Darth Vader:

Jag har absolut inget emot sånt här. Som jag skrev tidigare, alla stjäl. Kurosawa var uppvuxen på amerikanska stumfilmer, och efter kriget, amerikanska westerns. När Kurosawa sen slog igenom blev flera av hans filmer westerns i Hollywood-tappning. Jag tycker det är kul trivia mest. Men jag önskar också att fler var medvetna om kopplingarna så de själva kunde upptäcka originalen-för Hidden Fortress är enormt sevärd.

Så, en sista bara. Vem i Star Wars-universumet tror ni fick representera Takashi Shimuras karaktär från Sju Samurajerna?

Recension

Godzilla raids again (1955)

20 juli, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Godzilla raids again (Gojira no gyakushu) (1955)

Regi: Motoyoshi Oda

Huvudroller: Hiroshi Koizumi, Setsuko Wakayama, Minoru Chiaki, Takashi Shimura, Mayuri Mokusho

Toho drog ut en uppföljare till Godzilla direkt, redan året efter kom alltså Godzilla raids again (vilken aldrig haft svensk premiär och därmed inte fått någon svensk titel). Det är strikt taget inte Godzilla från första filmen, utan en varelse av samma…art? Här introduceras konceptet med monster vs monster, i det här fallet en annan uppvaknad dinosaurie vid namn Anguirus. De två slåss med varandra och människorna kan inget annat än se på då man snabbt konstaterar att Godzilla inte kan bli dödad (receptet på syreförstöraren från första filmen är begravt med uppfinnaren).

Anguirus förlorar (spoiler!) till slut mot Godzilla, men då måste människorna ta över och besegra Godzilla…på något sätt…

Här finns det mer av sidohistorier, bland annat två piloter som är bästa vänner, samt den blivande hustrun till den ena av dem-hon är dessutom radiooperatören på marken. Egentligen är det här som de mest fascinerande inslagen sker i den här filmen. När filmen inte handlar om Godzilla, handlar det om den här gruppen vänner och deras samspel och det stundande bröllopet, men skämten och de sociala situationerna är ibland helt obegripliga. En man blir pikad för att han en gång föråt sig på fisk…vilket senare refereras till då en kvinna säger ”fisk är inte som kvinnor!”. Alla skrattar. Det finns flera såna scener då kamratskapen mellan dem etableras, men för en icke-japan är dialogen bara märklig. När jag såg det så började jag tänka-vad skulle en Japan av idag tänka om en Åsa-Nisse eller en Povel Ramel-film från samma tidsera? Förmodligen samma sak som jag tänker om detta. Samtidigt är det skönt när man får någon sorts inblick i en kultur som på ytan är som vår, men i grund och botten skiljer sig så väsentligt. En annan detalj som är lite lustig är att i amerikansk film från 40-50-60-tal så röker i stort sett alla. Rökning är en syssla som alla håller på med och som refereras till om och om igen i amerikanska filmer. INGEN röker i japansk film från den här perioden. Förmodligen ansågs det fult. Man blir nyfiken på om folk i allmänhet inte rökte, om tobaksrökning var något ovanligt eller om det bara var något man undvek på film?

Var var jag? Specialeffekterna i den här uppföljaren är inte lika imponerande som i originalet, faktiskt. Det är så uppenbart att det är miniatyrer man använt, och det är inget fel med miniatyrerna i sig för de är mycket välgjorda, men proportionerna är ofta helt fel. Som i slutet (spoiler!) då man försöker begrava Godzilla i is genom att starta laviner så får man aldrig någon annan illusion än att det är en man iförd gummidräkt som står i en snödriva. Man använder också stopmotion i den här filmen, framförallt i scenerna med Anguirus, med blandat resultat. Även här är det Eiji Tsuburaya som är special effectsansvarig, men han har förmodligen varken haft lika mycket tid eller resurser som i första filmen.

Godzilla raids again är den första officiella uppföljaren i serien, men den är nog en av de mer bortglömda också. Se den om du vill se alla i ordning, annars kan du hoppa över den här.

Recension

Godzilla – monstret från havet (1954)

19 juli, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Godzilla – monstret från havet (Gojira) (1954)

Regi: Ishiro Honda
Huvudroller: Takashi Shimura, Momoko Kochi, Akihiko Hirata, Sachio Sakai, Seijiro Onda

800px-Gojira_1954_Japanese_poster Den mest klassiska monsterfilmen av dem alla-originalet från 1954. Godzilla har tydligen världsrekordet i antal uppföljare (29 filmer totalt i den japanska serien), och tyvärr blev Godzilla något helt annat än det var från början. Originalet är ett inlägg i en politisk debatt, ett varningens finger höjt åt de kärnvapentest och den teknologiska iver som strömmade genom världen på 50-talet. När den här filmen producerades var det bara nio år sedan riktiga atombomber föll över Japan, och den första filmen är spelad med ett allvar som inte skulle komma tillbaka. Godzilla blev snabbt en lättsinnig action-franchise, med barn som huvudsaklig målgrupp. Hollywood har som bekant gjort två remakes/remimaginings (eller vad fan de nu vill kalla dem), som blev totalt själlösa och tråkiga-för att inte säga evighetslånga.

Atombombsprover under vattenytan väcker liv i en varelse från Jura-perioden, som sätter skräck i japanska fiskebyarna längs kusten, och när han ledsnat på att knocka omkull de små husen fortsätter han mot Tokyo. Eftersom Godzilla redan visat sig överleva strålning och befintliga vapen sätter man sitt hopp till ett experimentellt vapen…jag tror inte jag spoilar något om jag säger att man lyckas stoppa Godzilla för stunden, men jag menar…29 filmer? Uppenbarligen lyckades man inte tillräckligt bra.

Det finns flera saker som gör att original-Godzilla står sig bra än idag. Ljudpåläggningen i den här filmen var år före sin tid, det måste ha varit en attack på hörselsinnet för en biobesökare 1954, med hus som rasar, flygplan som attackerar med missiler, explosioner etc. Det låter väldigt mycket helt enkelt för att vara en film från mitten av 50-talet. Sen har vi Godzillas läte, som är så ikoniskt så att det knappt ändrats sedan dess. Även folk som inte sett den här känner igen Godzillas stridsrop. Man försökte med att lägga på ett flertal olika djurläten, men inget blev bra-till slut drog man en harts-beklädd handske över strängarna på en ståbas. Genialiskt.

Apropå ljud-även musiken av Akira Ikufube blev ikonisk. Lyssna på det här:

Snacka om dramatiskt.

Specialeffekterna håller fortfarande…typ. Man beslöt att inte använda stop-motion (typ King Kong, a la Ray Harryhausen) utan använde en man i gummidräkt samt miniatyrer. I många scener funkar det utmärkt, sen finns det andra tillfällen då Godzilla inte är mer än en snubbe i en gummidräkt. Det är dock väldigt ambitiöst gjort, med utmärkta små miniatyrer. Bilderna av Tokyo i ruiner och lågor är så trovärdiga som kan begäras. Special-effectsansvarig var Eiji Tsurubaya och han jobbade även med många av efterföljarna. När jag såg den saknade jag känslan av tyngd hos Godzilla, idag hade man lagt till rörelse i kameran när monstret går, för att visa att jorden skakar. När Godzilla stiger upp ur vattnet i en av de första scenerna, piskar han (eller hon?) vattenytan med svansen, och två-tre pyttesmå vattendroppar ploppar upp. Sånt förstör också illusionen av ett enormt monster.

De mänskliga skådespelarna gör det som kan göras, men hamnar såklart i skymundan. Mest minnesvärd är Takashi Shimura, också känd för att medverka i flera av Akira Kurosawas filmer. Han var en av Japans mest kända skådespelare vid den här tiden. Intressant är att Kurosawa producerade De sju samurajerna samtidigt som Godzilla filmades, även den med Shimura i en huvudroll, och även den med Toho som produktionsbolag. Ett bra år för japansk film, kan man ju sammanfatta det med. Det finns också en liten kärlekshistoria med, en ”galen” vetenskapsman (som trots allt räddar alla med sin uppoffring och uppfinning) och några bihistorier-men vi sitter ju ändå och väntar på att Godzilla ska sparka sönder Tokyo. Och det gör han.