Etikettarkiv: 1973

Recension

Westworld (1973)

Lämna en kommentar

Westworld (1973)

Regi: Michael Crichton
Huvudroller: Yul Brunner, Richard Benjamin, James Brolin, Norman Bartold, Alan Oppenheimer, Victoria Shaw, Dick van Patten

Har tittat på ganska mycket sci-fi från det gyllene årtiondet 1970-80 på sista tiden, och det slår mig hur mycket av det som är fräscht-det som funkar sämst är så klart specialeffekter, men vad kan man vänta sig av filmer som närmar sig femtio bast? Den här rullen, gjord 1973, förlitar sig väldigt lite på specialeffekter och därför känns den fortfarande klart sevärd.Den berör teman som sci-fi aldrig verkar lämna bakom sig och som verkligheten kanske börjar komma ikapp.

Ungefär så här då: Man bygger en nöjespark, befolkad av robotar som är verklighetstrogna och levande, men som inte kan skada gästerna. Man delar upp parken i tre delar-vilda västern, gamla romarriket och medeltida Europa. Det här är egentligen det konstigaste i hela filmen-vad finns egentligen att göra i medeltida Europa förutom att gräva lera och få böldpest? Eller i romarriket förutom att äta? Nåja, det verkar som att man får lite gäster dit iallafall. Och eftersom det är en amerikansk film så vill folk tydligen hosta damm i gamla västern också. Det verkar idylliskt ända tills robotarna börjar följa sina egna viljor och dödar gästerna. Exakt vad som händer med robotarna förklaras inte mer än att någon antyder att de drabbats av virus (eller som man säger här ”machines get a disease…?”).

MGM var inte ett populärt bolag på den här tiden, men trots allt köpte de manuset och lät debutanten Michael Crichton regidebutera. Han fick inte kontrollera något och manuset ändrades dagligen fram tills produktionen startade. Det gick ju bra ändå tydligen.

Yul Brunners robot är baserad på hans egen roll i Magnificent Seven och han ser nästan exakt likadan ut. Förmodligen är tanken att roboten ska vara baserad på just den figuren, så det blir ju lite meta.

Jag tycker den är sevärd av flera orsaker:

  1. Den avslöjar att Michael Crichton har någon sorts fetisch för nöjesparker. 20 år senare skrev han manus till Jurassic Park, en annan nöjespark som går bananas.
  2. HBO har startat en TV-serie som heter Westworld och, såklart, är baserad på den här filmen. Jag har inte sett den än, så jag kan inte jämföra. Men ingen kan säga att inte Gubben håller sig ajour med resten av världen.
  3. Slutscenen i den här filmen är en klassiker och påminner inte så lite om slutscenen i Terminator II. Jag har en känsla att James Cameron sett just den här filmen både en och två gånger…
  4. Hur funkar en sexrobot egentligen? Om de inte kan fixa till händerna på robotarna så de ser okej ut, hur ska de då kunna få till något så avancerat som snippor och snoppar? Och vem tvättar sexrobotarna efteråt? Tänk om något skulle gå sönder inuti? Japanerna håller tydligen på att jobba med just det här så jag antar att vi får veta i sinom tid.
  5. Westworld har filmhistoriens första digitaliserade scener-När Yul Brunner spanar över horisonten får vi se en pixelerad bild. Man tänker inte på det, men den var smoking hot special effect 1973.
  6. Vid en konsoll sitter en tekniker som jag kände igen så j-a väl så jag var tvungen att börja googla och IMDb-a, och kom snabbt på att det var Jared Martin, eller Dusty Farlow från Dallas. Han spelade dessutom i typ varenda TV-serie gjord på åttiotalet som senare kom till Sverige, t.ex. Hulken, Mord och inga visor, Magnum, Airwolf och så vidare. Först hoppades jag att ansiktet jag kände igen skulle tillhöra ett annat namn i rollistan, nämligen Kip King, för det är det coolaste namn jag någonsin hört. Kip King.

Den fick en uppföljare 1976, Futureworld.

Recension

Lady Snowblood (1973)

Lämna en kommentar

Lady Snowblood (Shurayukihime) (1973)

Regi: Toshiya Fujita Huvudroller: Meiko Kaji, Toshio Kurosawa, Masaaki Daimon, Miyoko Akaza

Lady-Snowblood-Wallpaper-2

Okej, låt oss få det överstökat direkt-det här är filmen som Kill Bill är baserad på. Och det är inte jag som gissar för att verka insatt, eller för att dissa Tarantino, det är inte direkt en hemlighet att det är så. Handlingen är mer eller mindre direkt lyft från den här filmen (efter att ha genomgått en Tarantino-modifiering såklart), vissa scener är likadana, och om någon tvekan skulle finnas kvar, Tarantino lät alla som jobbade med Kill Bill titta på den här filmen om och om igen för att fånga känslan från den. Enligt uppgift. Som extra bonus använde han musik som Meiko Kaji sjungit in (vilket i sin tur gav henne en ny skjuts i sin sångkarriär, på ålderns höst).

Sådär då, då lämnar vi Tarantino och ägnar oss åt den här filmen. Lady Snowblood är, precis som Lone Wolf and Cub, baserad på en japansk tecknad serie, en manga, vid namn Shurayukihime (enligt google translate betyder det ”Fighting Snö Prinsessa” och det verkar inte vara helt oäven översättning). Historien baseras som vanligt på hämnd. Innan hon föds blir Lady Snowbloods (Kajis karaktär) mammas man och son mördade av ett gäng med skurkar. Mamman blir våldtagen under tre dagar av samma skurkar och när hon själv söker hämnd åker hon i fängelse. Hon ser till att bli gravid, men dör själv vid födelsen av sin dotter, som i sin tur ärver mammans hämnd. Snowblood uppfostras av en hårdför munk, och hela hennes liv går ut på att spåra upp skurkarna och utkräva hämnd.

Till skillnad från Kill Bill (okej, NU är det sista gången jag skriver om Tarantino) är inte Lady Snowblood gjord för att vara cool och visuell-däremot är den båda de sakerna av bara farten. Filmen handlar egentligen om de förödande i hämnd, och hur den ärvs i generationer. Under tiden den berättar detta är den cool, underhållande, våldsam och vacker. Jag läser andra recensioner där många verkar tycka att filmen enbart är gjord för att vara snygg och stilren, men det håller jag inte med om; här finns en bra historia som berättas, och stilen kommer aldrig i vägen för den. Manga-bakgrunden är tydlig, och ibland har man till och med klippt in bildrutor från tecknade serien. Efter en första akt där bakgrundshistorien berättas, och där vi får se hur mamman på sin dödsbädd berättar varför det är så viktigt att hennes dotter fortsätter jakten på hämnd, tar den ordentlig fart i akt två och vi sugs in i en skickligt berättad historia. En journalist skriver om den hämndkrävande kvinnan och hennes historia och de överlevande skurkarna kryper fram ur sina hålor.

Lady Snowblood är väl värd de 100 minuternas investering. Vacker och våldsam samtidigt, och Kaji i huvudrollen är precis samma-vacker och våldsam. Det finns dock några saker på minuskontot-dessa eviga blodsfontäner som varje offer bjussar på blir lite fåniga när man sett några stycken, och jag vet inte varför, men filmblod på den här tiden såg alltid fejk ut. Som dåligt rörd målarfärg man skulle måla huset med, typ. Vid 1:14 in i filmen finns en lustig bild också; en vacker solnedgång-men med en helt klart modern stad som avtecknar sig mot horisonten. Varför den överlevde klippningen är en gåta. Det som dock stör mig mest är några av fightscenerna i början av filmen-Kajis största brist är att hon inte har en jävla aning om hur man fightas. Det ser mer än lovligt tafatt ut ibland, men det är faktiskt bara i början, hon räddas av klippning och närbilder mot slutet, så det märks inte alls lika mycket då. Filmen gjordes tydligen på en minimal budget, och enligt IMDB så har den något sorts rekord i hur lite film som använts för att göra den, så jag tror vi kan ursäkta eventuella missar. Omtagningar var tydligen inte på tapeten. När man dessutom ser hur mycket blodduschar alla får så fattar man att de inte kunde ha tusen ombyten redo ifall något gick åt skogen, det var bara att köra vidare antar jag.

Så funkar filmen idag? Det tycker jag, om inte annat för att den fått så stor revival efter…ja, den där andra filmen ni vet. Jag skickar mycket skit på Tarantino, men det betyder inte att jag tycker att Kill Bill-filmerna är dåliga. Jag säger inte att den här är bättre-den är annorlunda, och sevärd för sin egen skull.

Filmen är utgiven av Njuta Films så den håller hög kvalitet på alla sätt, möjligtvis kunde man ha önskat sig mer extramaterial, men det är ju inte säkert att det ens existerar.

 

Recension

Lone wolf and cub (1972-74)

2 kommentarer

Lone wolf and cub (Kozure Okami) (1972-74)

Regi: Kenji Misumi, Buichi Saito, Yoshiyuki Kuroda Huvudroller: Tomisaburo Wakayama, Akihiro Tomikawa, Junko Hitomi

I början av 90-talet läste jag mycket serier, och en av många kulturgärningar Horst Schröder gjorde då var att ge ut tidningen Samuraj i Sverige. Samuraj bestod huvudsakligen av återutgivningar av serien Lone wolf and cub, som den kallas på engelska, eller Kozure Okami på japanska. I samband med att jag började läsa Samuraj fick jag höra talas om filmen Shogun Assassin, som alltså är en filmatisering av serien. Jag blev såklart vansinnigt sugen på att se den, men före internet var det inte så lätt. Jag fick till slut tag på en VHS av Shogun Assassin och fick ungefär samtidigt reda på att den är ett hopkok och hopklippning av de två första filmerna, i en serie av sex filmer. Och det är den serien jag ska behandla här.För du ska inte bry dig om Shogun Assassin, du ska se hela serien.

lonewolf2

Men en sak i taget. Lone wolf and cub (som jag tänker kalla serien i sin helhet) handlar om en samuraj, Ogami Itto, gissningsvis under 1800-talets Japanska feodalistiska välde, som blir befordrad till shogunens skarprättare. Han blir utsatt för en komplott av Yagyu-klanens ledare, och hans fru blir mördad. Ogami blir beordrad att begå seppuku men flyr istället med sin son och lever på flykt, vandrandes genom landet, och överlever genom att ta uppdrag som lönnmördare, då han nu är en ronin, herrelös samuraj. Ogami och hans son håller hårt på ära och att leva som äkta samurajer, och det är ofta det historien går ut på-att acceptera sitt öde men att göra det ärofullt, oavsett vad som händer. Det kan hjälpa att förstå handlingen om man har åtminstone en grundläggande kunskap om japansk kultur och samurajernas hederskodex bushido, men det ska inte vara något problem-hämnd och ära är universell.

Lone_Wolf_mangaMangan kom ut 1970, och 1972 kom den första filmen. Faktum är att man gjorde de fyra första filmerna 1972, en 1973 och den avslutande 1974. Det är raskt marscherat, och egentligen helt otroligt med tanke på kvaliteten-jag kan inte säga att någon av filmerna är bättre eller sämre än någon av de andra. De sex filmerna är hyfsat fristående från varandra, förutom att den första berättar den grundläggande historien, och den sista behandlar den slutliga striden mellan Ogami och Yagyu-klanens ledare (vilken ironiskt nog slutar i något sorts antiklimax, vilket antyder att man kanske ville göra ännu fler filmer). Att jag behandlar alla sex filmerna på en gång känns som det enda rätta att göra-de känns som en lång film i sex delar egentligen. Stilen är genomgående konsekvent, och behåller bildspråket och känslan från mangan-det här är extremt våldsamt och extremt stiliserat. Blodfontäner, avhuggna kroppsdelar och krigare som precis fått sitt dödande hugg avslutar sina liv med att berätta något avgörande för handlingen.

Låt mig vara så tydlig jag bara kan-du kan inte hitta någon coolare och mer badass än Lone wolf. Bunden vid en extremt snäv hederskodex är han en personifiering av allt det som idealiseras runt samurajfenomenet. Ogami Itto och hans son Daigoro lever ständigt på randen till dödsriket och kompromissar aldrig. Något lönnfet och aldrig ett spår av uttryck i ansiktet skjuter han barnvagnen med sin son genom det japanska landskapet, som är fantastiskt omväxlande-det är allt från öken, till stad, till snöiga backar, till risfält. Han möter ninjas, svärdsmän som vill pröva sina färdigheter mot den bästa av dem alla, han möter hela arméer av samurajer, han mejar ner lönnmördare med udda taktiker (de tre i sista filmen som förföljer Ogami under marken sticker ut, om man säger så). Ofta har kvinnliga motståndare en framträdande roll. Om du tycker att det smakar Tarantino när du tittar på det här, så skulle väl ingen bli mer smickrad än Tarantino själv. Till exempel kan man se The Bride titta på just Shogun Assassin i Kill Bill. Avslutningsscenen i Kill Bill 2 med blodspruten över den vita snön kunde ha varit hämtad direkt från avslutande delen här (men i ärlighetens namn finns det en mängd andra filmer han kunde ha snott det ifrån också).  lonewolf

Så var det det här med Shogun Assassin. 1980 tog man andra filmen, Baby cart at the river styx som man valt att kalla den på engelska, och klippte in 11 minuter från första filmen, Lone wolf and cub:the sword of vengeance. Man dubbade rösterna till engelska och försökte lansera den på amerikanska marknaden, men den är i stora delar helt obegriplig. När jag fick tag på den på VHS någon på mitten av 90-talet var den också så hårt klippt att vissa scener bara blev konstiga. Den har fått någon sorts kultstämpel, men det är serien du ska titta på-det är inte svårt att hitta den som box och jag tror inte heller du behöver betala så mycket för den. Kvaliteten kan nog variera ganska mycket, tydligen har filmerna kommit som bluray men jag kan inte säga hur mycket bättre de är än de äldre dvd-utgåvorna. Kvaliteten på min box är inte helt förstklassig om man säger så-textningen är hardcoded (alltså kopierad direkt in på filmen) och ytterkanterna på bildrutan ser ut som att den är vikt. Om jag får tag på bluray-boxen så återkommer jag.

Lone wolf and cub-serien är en utmärkt startpunkt att börja ge sig in i den asiatiska filmvärlden.

Funkar filmerna idag? Oh. Yes.

Blogg

Vilka Beck du ska se istället för Beck.

2 kommentarer

Det ryktas att sista Beck-filmen är gjord, nämligen ”Beck-Sista dagen”. Det är nummer 975 i ordningen.
Nej, det är det väl inte, men oavsett vilket så är det dags att lägga ner den här trötta fabriken nu. Jag har verkligen inte sett alla, men i början gick alla på TV4 på söndagar och ofta hade man inget bättre för sig, så några tidiga har jag sett. Jag misstänker starkt att de inte blev bättre med åren.
Beck-serien har såklart fört bra saker med sig; som till exempel en stadig ström av pengar genom franchise, DVD/Blueray-försäljning, biobiljetter såklart och TV-visningar. Jag har inte dykt djupare i ämnet, men vi får anta att en del av de intäkterna spillt över i mer originella projekt. För Beck-serien blev väldigt snabbt fabrik, och man hittade väldigt snabbt en formel som man sällan avvek ifrån. Vilket såklart är en stor andel till att det gått så bra-en söndagstrött publik har hyrt, TV-tittat och streamat svenska kriminaldraman i många år nu, och vill inte ha några överraskningar. Åtminstone inte från Beck.

Med det sagt så är mitt största problem med Beck-serien Peter Haber. Han är verkligen helt fel, på alla sätt. Hans största drag som skådespelare är att svälja hårt och titta tomt framför sig. Nu har det väl snarare varit Persbrandt som haft större dragningskraft, men det är lätt att glömma hur lite den här omgången Beck har haft att göra med böckerna. Och det har verkligen kommit ut bättre Beck-filmer än något Haber och Persbrandt varit med i.

lindstedtLåt oss börja med den allra bästa – Mannen på taket av Bo Widerberg från 1976. Här är känslan från böckerna intakt, den svenska vardagen är grå, byråkratin är malande och diskbänksrealismen är så långt ifrån den moderna Becks rymddörrar och stållandskap som man kan komma. Därför var också valet av den då välkände och folkkäre komikern Carl-Gustav Lindstedt så genialiskt. Jag vågar lova att ingen annan har gestaltat Beck så tonsäkert som han.
Mannen på taket var ett stort spektakel på sin tid, helt och hållet filmad med handkamera, många kända skådespelare och naturligtvis Bo Widerberg som regissör. Det som folk kommer ihåg bäst brukar vara helikopterscenen på Odenplan, och det mesta i den håller fortfarande. Den kom i slutet av en lång våg av amerikansk reality-baserad polisfilm, French Connection och liknande, där allt är fult, grynigt och smutsigt. Och Sven Wollter är naken.

den_skrattande_polisenEn film som faktiskt kom ännu tidigare och är ett märkligt inslag i Beckhistorien är Den skrattande polisen, från 1973. Här är det Walter Matthau som spelar Beck (med den äran, även om man inte riktigt tänker Beck) och handlingen utspelar sig i San Fransisco av alla ställen. Ett massmord sker på en buss och en av de mördade är en civilklädd polis. Beck undrar vad han gjorde på bussen vid den där tiden, och så är utredningen igång. Tycker att filmen funkar hyfsat bra fortfarande, men slutet är lite för mycket amerikansk snut-action för min smak. Filmens största ”problem” är dock att det aldrig känns som en Beckfilm. Tycker man kan se den för kuriosans skull.

Innan Peter Haber blev Beck hade Gösta Ekman titelrollen i sex filmer, vilka verkar ha fallit lite i glömska nu. Synd tycker jag, för jag kommer ihåg att jag tyckte de var rätt okej. Ekman är såklart som klippt och skuren för rollen.De här filmernas största problem, och något man drog med sig även in i den moderna serien, är att för att få råd att göra filmerna drog man in utländska produktionsbolag, och var då tvungen att låta framförallt tyska skådespelare vara med-skådespelare som sen fick dubbas till svenska. Det här har gjorts många gånger tidigare i svensk film (kolla in Prussiluskan i tidiga Pippi-filmer t.ex..), men ibland syns det mer än annars och det kan se riktigt fånigt ut emellanåt.

Men vi säger väl hejdå till den här versionen av Beck, och hoppas att om den buttre poliskommisarien dyker upp igen i någon form så har produktionsteamet tagit en lång djup funderare på vad Beck egentligen är-det är något helt annat än en rolig granne i stödkrage och infantila mordkomplotter.