Kategoriarkiv: gubbsvammel

Höstmörker och filmväder.

När jag skriver detta så är det söndag, mörkt och regntungt ute-finns det bättre filmväder än så? Det har också slagit mig att det just nu är väldigt mycket bra film på streamingtjänsterna, så låt mig tipsa om några:

Netflix

Netflix har ovanligt mycket under Klassiker-fliken just nu, och en hel del är bra. Om vi hoppar över de uppenbara valen som Gudfadern och Nyckeln till frihet, så kan jag tipsa om

All the Presidents men, med Robert Redford och Dustin Hoffman. En av mina favoritfilmer.

Måndag hela veckan med Bill Murray. Har du inte sett den så är det bara att sätta sig NU.

Roman Holiday-Romantik med Gregory Peck och Audrey Hepburn.

Mad Max I-ja, den första med en väldigt ung Mel Gibson. Filmen är inte värst bra, men en kul kuriositet.

Annie Hall-Woody Allens absolut roligaste film.

Den Gode,Den Onde,Den Fule-OMG OMG OMG OMG.

Faktum är att det finns så mycket bra på Netflix nu så jag kan inte ta med allt. Gå dit nu och titta själv.

Viaplay:

Här är utbudet skralare, men det finns två självklara val:

His girl friday, en klassiker om det någonsin funnits någon. Rosalind Russells sätt att prata i den här filmen är värt ansträngningen bara den.

Detour-Bortlömd pärla om en pianist som blir indragen i en härva där han blir övertalad att spela en död man.

Har jag glömt bort någon? HBONordic har sällan några bra filmer alls, därför hoppar jag över dem.

 

Den definitiva gestaltningen av…

Nyss såg jag ”…och sen var ingen kvar” (And then there were none…) från 1945, en Agatha Christie-filmatisering som anses vara en av de bästa. En rolig detalj är att den svenska översättningen av titeln är en direkt översättning av den engelska-historien har annars blivit mest känd under en mer politiskt inkorrekt variant som är svårare att referera till idag.

Nåväl det var inte det som var poängen här. Eftersom just den filmatiseringen anses vara en av de bättre så började jag fundera vilka som gestaltat de kända detektiverna Sherlock Holmes, Hercules Poirot och Miss Marple bäst. Så det här är ren konsumentupplysning!

Sherlock Holmes.

cumberbatch
Spoling

Idag anser väl de flesta att Benedict Cumberbatchs gestaltning av mästerdetektiven i BBCs moderna variant är den bästa. Det tycker inte jag. Dessutom tycker jag inte säsong 3 var något vidare-men det är en annan historia. Serien är bra, och Cumberbatch är bra, men är det inte Martin Freemans Dr. Watson som gör Cumberbatch så bra? Jag gillar verkligen Martin Freeman i nästan allt han gjort.

jeremy-brett-sherlock-holmes-33590952-469-500Den bästa Holmes någonsin måste ändå vara Jeremy Brett från Grenadas mastodont-serie där hela kanon är filmad. Jag rekommenderar verkligen att se serien (det är MÅNGA avsnitt) för Bretts skull, för den nästan autistiska nivån av detaljrikedom och trogenheten till materialet. Cumberbatch Sherlock går för att chocka en modern, bortskämd tv-publik som inte klarar att hålla uppmärksamheten på något mer än fem sekunder, Jeremy Bretts Sherlock är för puritanerna. Kan vara svårt att hitta dessa nu, men det går…om man letar.

 

En av de mest kända men också märkligaste Sherlock-varianterna är 1940-talets Basil Rathbone-serie, där det inte framgår att det handlar om Sherlock mer än i titeln. De gjorde nya historier, flera med krigstema, och de är alla ganska märkliga och småtråkiga. Finns på Viaplay om man är intresserad. Det var förmodligen i den här serien som Dr Watsons image som något småkorkad och naiv etablerades. basil_rathbone_nigel_bruce

Hercules Poirot.

Här finns egentligen bara en kandidat, även om ett flertal kända skådespelare har tolkat honom. LWT började filma Poirot redan 1989 med David Suchet i huvudrollen som den lille korpulente, något arrogante men ack så väluppfostrade privatdetektiven-man avslutade serien 2014. Då hade man filmat alla noveller och romaner Christie skrivit om honom. Serien är precis som Grenadas Sherlock trogen ursprungsmaterialet, men gör också Poirot till en människa-vi får se honom som en ganska tragisk, ensam och plågad person. Konventionellt i dessa dagar kan tyckas, men ska man se över hundra historier om Poirot så måste det finnas något djupare än en supermänniska. Jag gillar speciellt hur man smyger in Poirots tvångsmässiga personlighet utan att någonsin fokusera på den. Alla möbler står vinkelrätt, Poirots kläder är alltid perfekta, hänger spikrakt på kroppen och han klarar inte att ta av ett enda plagg, även i 40-gradig ökenhetta. Suchet är den perfekta skådisen för detta uppdrag. Han gör Poirot mänsklig, en ensam (förmodligen homosexuell) person som bara lever upp när han får lösa ett brott. Serien har funnits på Netflix, men kan också hittas på DVD.

detectivepoirot2

De flesta andra gestaltningar jag sett av Poirot har fokuserat på intrigerna i brottet, enbart, och glömt att det måste finnas något sorts djup också för att man ska bli engagerad. Så David Suchet vinner den här matchen på WO.

Tillägg: Efter att ha sett en mängd Poirot-tolkningar på sista tiden så ska jag göra ett tillägg och förlänga diskussionen. För naturligtvis så blev det här för kort-åtminstone en viktig Poirot-tolkare måste in i hatten-Peter Ustinov. Han porträtterade den belgiske detektiven tre gånger på sjuttio- och åttio-tal, och formade förmodligen den publika uppfattningen om hur Poirot såg ut och lät. Problemet jag har med Ustinovs porträtt är att det inte finns någon människa bakom-vi får inte se någon av Poirots mörkare sidor, hans tvångsmässighet, hans ensamhet, hans arrogans, men naturligtvis är inte det Ustinovs fel utan ett regimässigt och manusmässigt beslut. Man ska inte underskatta tidsandan dessa stjärnspäckade filmatiseringar gjordes i heller; det här var Hollywoods storsatsning på underhållning för hela familjen. Och i det perspektivet var Ustinov perfekt. Speciellt Döden på Nilen tycker jag är sevärd, eftersom han spelar tillsammans med sin livslånge vän David Niven och de två utgör ett mycket charmigt par. Det som stör mig med Ustinov är att Poirot görs så sorglös.

Sen har vi förstås den allra senaste-mannen som jag aldrig någonsin kommer ihåg namnet på….ummmmm….just det, Kenneth Branagh (jag var tvungen att imdb-a för fyrtiofjortonde gången på hans namn). Branagh gör ingen dålig insats som Poirot, inte alls.  När jag tittar på denna så kan jag inte låta bli att tänka att hans tolkning landar någonstans mitt emellan Suchet och Ustinov-vi får både se den sorglöse kufen, och hans ångestdrivna, tvångsmässiga personlighet. Det hintas i slutet om fler filmatiseringar, vi får se om det blir en Döden på Nilen även för Branagh.

Miss Marple.

Här är det knivigare, för även Miss Marple har filmatiserats otaliga gånger, och många av dem har varit ganska bra. Däremot har jag dem inte i huvudet lika klart som de andra. Men jag har inga problem med att utnämna Joan Hickson som vinnare här-älskar hur hon så naturligt lyckas spela småvirrig, nyfiken, intelligent och orädd så naturligt. Även här filmades alla Marple-historier på ett bräde, av BBC, under 1980-talet. Miss Marple är väldigt tacksam att filmatisera också, småputtriga medelklassmord i extremt typiska brittiska miljöer-så typiska att vi svenskar nog tror att det alltid ser ut så på brittiska öarna.

after-miss-marple-3

Lite mer om Huset…

På min Facebooksida (som jag tycker du ska gilla, om du inte redan gör det) la jag häromdagen upp en bild föreställande tavlan som inspirerade till huset i Psycho, alltså Norman Bates hus. Tavlan är House by the railroad av Edward Hopper. Det blev lite diskussion runt detta, så jag blev lite intresserad. Här är tavlan och en stillbild från Psycho.

house-by-the-railroad univ_psycho_frame_a

 

 

 

 

Man kan se klara likheter, men också att många saker är ändrade, framförallt de gotiska fönstren på översta våningarna. Båda bilderna avbildar huset underifrån (i filmen får vi nästan bara se huset från den här vinkeln, förutom när personer går in i huset). Hoppers hus ligger vid en järnväg, Bates Motel vid en enslig väg (enslig eftersom det kommit en ny motorväg längre bort). Båda husen ser malplacerade ut, för stora för sitt syfte.

Exakt varför Hitchcock valde detta hus som förlaga vet jag inte, men faktumet att det är tre våningar spelar förmodligen roll. Som jag har skrivit förut så var psykoanalysen den rådande teorin om människors beteende och psykiska mående, och även om Hitchcock själv kanske inte var jätteinsatt, så har Psychos manusförfattare Joseph Stefano uppgivit att han var djupt insatt i psykoanalys vid den här tiden. De tre våningarna kan representera Freuds teori om Jaget, Överjaget och Detet. Det kan också vara en teori om varför Hitchcock valde att ta bort fönstren, men där kanske jag övertolkar. Huset ser kanske också helt enkelt läskigare ut utan de stora fönstren, och man tänker sig att det är mörkt på de översta våningarna.

När vi först ser Norman är han lite nervös och artigt stel, men ändå nyfiken och på gränsen till flirtig med Marion Crane (Leigh). Han har beiga kläder. Efter mordet, då Arbogast kommer för att undersöka, är han nervös, stammar, orolig (och har bytt skjorta till en svart). Arbogast kommer in i huset (eller Norman Bates skalle/psyke) och blir mördad (SPOILER!). Bates bär ner mamma till källaren (detet). När Marions syster och pojkvän kommer är Bates uppsluppen och glad-med vit skjorta. Mamma är nere i källaren-för en liten stund får den riktiga Norman komma fram. Allt går förstås åt skogen när mamma upptäcks.

norman-carrying-mother-2
Ner i källaren med dig

Hitchcock ska med flit ha valt ett högt bostadshus i kontrast mot det långsträckta hotellet (”12 rooms, 12 vacancies!”). Detta kan ha varit ett rent designval.

Huset har använts flitigt sedan Psycho. Det har stått på Universals ”backlot” och använts i ett flertal olika produktioner, för både TV och film. Den här sidan har en ganska bra genomgång av dessa: http://www.retroweb.com/universal_psycho.html

Har man vägarna förbi Los Angeles kan man besöka huset på Universals tour guide: http://www.thestudiotour.com/ush/backlot/psychohouse.php (tack Tina).

Här finns en intressant utläggning om kopplingen mellan Hopper och Hitchcock: http://www.alfredhitchcockgeek.com/2009/11/hitchcocks-most-hopperesque-film-psycho.html (tack Pelle).

Återigen vill jag påpeka att Freuds teorier bara var snömos, men de är relevanta i såna här sammanhang eftersom de inte ansågs vara snömos när filmen gjordes.

 

Stjärnornas krig (1977)

Stjärnornas krig (Star Wars) (1977)

Regi: George Lucas
Huvudroller: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fischer, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels, Kenny Baker, Peter Mayhew, David Prowse

Av någon okänd anledning började jag titta på gamla Star Wars-ettan (jaja, del IV då). Jag var febrig och förkyld och orkade inte titta på något nytt som kostade en ansträngning från min sida, så jag började rulla igång den här-och började fundera på en del saker. Till exempel-är det här bra, eller en enorm kalkon? Jag kan inte riktigt bestämma mig. Första halvtimme/fyrtiofem minuterna är riktig b-film: kass mask, dockor och dialog som snabbt blir parodi på sig själv. Den var såklart gjord på en låg budget och väldigt få trodde på filmen när den gjordes-flera av skådespelarna har sagt att de tyckte dialogen var enormt fånig. Det kunde ha gått precis åt vilket håll som helst.

Det som fick mig att dagdrömma om Star Wars-universumet när jag var tonåring var de fantastiska modellerna-X-fighter, tie-fighter, insidan av Dödsstjärnan…tja, ni vet. Striderna över dödsstjärnan i slutuppgörelsen är oöverträffade. CGI kan inte alltid ersätta snyggt gjorda modeller och rörlig kamera.

George Lucas snyggade till de tre första filmerna med lite CGI och bättre effekter. Den versionen ser faktiskt riktigt bra ut idag. Det all gammal sci-fi faller på är förstås de effekter som blir kvar-framför allt ”datorerna” som framträder i slutscenerna. Inte så stor grej ändå.

Jag har så svårt att ta till mig prequel-filmerna och den senaste Star Wars-filmen, för det känns som att de aldrig hittar tillbaka till upptäckarlustan och fantasin från de första, speciellt de två första. Empire Strikes Back måste väl ändå ses som den bästa av alla hittills gjorda? Jag menar, man håller fortfarande på med dödsstjärnor? Finns det ingen i hela produktionsteamet på Lucasarts som kan hitta på något nytt? Det som faktiskt funkar i den här första är att man med en så ungdomlig och naiv energi vill berätta en underhållande story, och det är därför det blev en hit och inte en enorm sjunkande kalkon.

Men det som är mest intressant med Star Wars är de japanska influenserna. Inga samurajfilmer-ingen Star Wars. George Lucas har aldrig gjort någon hemlighet av att Kurosawa var en av hans stora influenser. Inget fel i att ha influenser heller-alla stjäl, som Ritchie Blackmore har sagt.

Kurosawas Hidden Fortress är största inspirationskällan (förmodligen): två bönder som följs åt träffar på en man och en kvinna och går med på att hjälpa dem över fiendens linjer. De anar inte att mannen och kvinnan egentligen är en prinsessa och hennes general. Båda filmerna berättas från perspektivet av de mest obetydliga karaktärerna-i ena fallet två bönder, i det andra två robotar.

Kommer du ihåg scenen där en av Vaders generaler blir kvävd av The Force? Har du tänkt på vad han tänkte säga när han blev avbruten?

”Don’t try to frighten us with your sorcerer’s ways, Lord Vader. Your sad devotion to that ancient religion has not helped you conjure up the stolen data tapes, or given you clairvoyance enough to find the rebels’ hidden fort-..”

Återigen, Lucas till och med skämtar om kopplingen.

Det finns fler kopplingar mellan första Star Wars och Kurosawas samurajfilmer. Upphöjningen av svärdet och Jedi-klassen som en motsvarighet till samuraj-klassen förstås. Designen.

samurajhjalmdarth-vader-crossed-arms-1280jpg-88461e1280wjpg-67c0c2_1280w

 

Och apropå Darth Vader:

600full-the-hidden-fortress-screenshot vaderunmasked

Jag har absolut inget emot sånt här. Som jag skrev tidigare, alla stjäl. Kurosawa var uppvuxen på amerikanska stumfilmer, och efter kriget, amerikanska westerns. När Kurosawa sen slog igenom blev flera av hans filmer westerns i Hollywood-tappning. Jag tycker det är kul trivia mest. Men jag önskar också att fler var medvetna om kopplingarna så de själva kunde upptäcka originalen-för Hidden Fortress är enormt sevärd.

Så, en sista bara. Vem i Star Wars-universumet tror ni fick representera Takashi Shimuras karaktär från Sju Samurajerna?

takashishimura
Comparison too far, it has gone.

 

 

Plats nummer ett…

Jag höll nästan på att strunta i att utropa en nummer ett, för jag kom på efter ett tag att det inte finns något sätt för mig att vinna här-vilken jag än väljer kommer jag att bli utpekad som idiot av någon som har just den här filmen som sin absoluta ”OH MY GOD I LOVE THIS MOVIE!!!!11”

Dessutom har jag velat mellan tre filmer. Två av dem odödliga klassiker. Cineastiska storverk. Sjukt tråkiga. Den tredje filmen i den högen har egentligen inga kvaliteter alls, men är även den en milstolpe i filmhistorien. Så…”trött trumpetfanfar med hål i trumpeten”….på plats nummer ett:

Titanic

Det största ”jaha?” jag någonsin känt efter att ha sett en film. En ändlös sträcka av klichéer vi alla sett förut. 1517 personer dog när båten sjönk. Det som är viktigt för James Cameron är två tonåringar som träffades tre dagar tidigare och hade sex i en gammal bil. Den ena av tonåringarna har redan tänkt ta livet av sig…av okänd anledning (att vara för rik och för ledig kan inte vara anledningen).

Jag kunde inte heller låta bli,innan filmen var släppt, att tänka vad poängen var att filma en historia där alla visste slutet…men jag tänkte också att det kanske var bara jag och man ska inte kritisera filmen för min egna cynism. Sen börjar man se eländet och inser att det handlar om en kärlekshistoria vars slut är pinsamt uppenbart.

Slutet ja. Ett av de dummaste sluten någonsin. DiCaprio ligger i vattnet och Winslet ligger på en dörr…egentligen skulle de båda två dö av köld inom några minuter, men av någon jävla anledning så försöker de inte ens få upp DiCaprio på andra sidan-det finns ju hur mycket plats som helst!

Många Hollywood-filmer gör sitt bästa för att dra i hjärtesträngarna hos en ung publik, men i Titanic blir det nästan skamlöst.

Det var här det började gå åt skogen för James Cameron. Titanic, sen den episkt menlösa Avatar, som han nu ska göra fyra (!) uppföljare till. Godnatt.

 

Överskattat…vi närmar oss slutet/toppen

Plats 5 – Gremlins

Här är det inte enbart filmen Gremlins egentligen, även om den är en utmärkt representant, men vi som är uppväxta på 70/80-tal har en tendens att sätta några av vår ungdoms filmer på piedestal, t.ex. Gremlins eller Goonies. Jag såg dessa två nyligen och ingen av dem har åldrats väl. Det finns en speciell look på en del filmer från 80-talet som inte funkar speciellt bra idag-artificiell belysning, fejksnö och dåligt animerade dockor. Allt ser väldigt fejk ut. Dessutom är uppbyggnad och plot så genomskinliga-stressad pappa impulsköper julklapp från oriental. Får förhållningsregler (och du vet att just för att det är en orientalisk man som berättar reglerna är de extra viktiga). Bryter alla. Vi vet redan 15 minuter in i filmen hur resterande 90 kommer att gestalta sig. Detsamma gäller Goonies.

Plats 4 – Ghostbusters

Allt det som står på plats 5 gäller här, men jag ville ta Ghostbusters på egen plats.När män idag säger att deras barndom blir förstörd för att man gör en remake på deras favoritfilm från 80-talet så blir det så larvigt så klockorna stannar. För om det här var deras favoritfilm som barn så borde sociala myndigheter ha blivit inkallade. Det här är en ganska kass film, som åldrats mycket dåligt. Skämten är extremt trötta och sexistiska, effekterna daterade (normalt bryr jag mig inte om sånt, som bekant, men när resten av filmen är så dålig märks det mera). Det var en film som knappt hade styrfart då, och ska undvikas idag.

Plats 3 – Närkontakt av tredje graden

Som ni märker är det ganska mycket Spielberg på listan-det finns ingen tanke bakom det. Inget ont om Spielberg, men han har varit väldigt produktiv under de 40 plus år han varit aktiv, och vissa av filmerna här har han inte regisserat, utan varit inblandad i på annat sätt bara. Många av hans bästa egna filmer är också rättmätligen filmhistoriska klassiker; ET, Hajen, Schindlers list…karln har gjort mycket bra. Närkontakt av tredje graden är inte en av dem. Det här är en film som uppfyller varje kriterium av begreppet ”överskattad”.

Första 45 minuterna eller så funkar bra-Richard Dreyfuss är med om ett möte med ett UFO, och blir så upptagen av mötet att han inte kan tänka på något annat. Dessa bitar är väldigt spännande, och det är gripande hur han blir så fixerad att han driver bort sin familj. Sen kommer de till berget där det riktiga mötet ska ske, och här pajar allting. Det blir en helt annan film, och en helt annan riktigt dålig flm dessutom. Sista halvtimmen är en ren plåga, och spelandet på synthesizern är skämskuddeframkallande.

Plats 2 – Life of Brian

Här är platserna på listan som blir svårast att rangordna, och man får ta det med en nypa salt. Det är nog de här platserna där man trampar flest människor på tårna, men jag har redan tagit upp Ghostbusters så det värsta är väl över. Kanske. För på plats två hittar vi Life of Brian, eller Ett herrans liv som den så fyndigt hette på svenska. Life of Brian har något av en ”cult-following” (vad säger man på svenska egentligen?), och visst har den poänger, och visst är det en viktig film-den skakade om kristna fundamentalister rejält när den kom, och är det några som behövs skakas om så är det kristna fundamentalister. Men ett stort problem är att den inte är speciellt rolig. Speciellt inte Monty Python-rolig. De allra flesta skämten faller platt till marken-jämför med de bästa stunderna av TV-serien eller Holy Grail som kom innan; det här är Python-gängets försök till vuxen humor och det gick inget vidare. Efterföljande Meningen med livet är en sämre film på alla sätt, men med tanke på statusen den här har så är det dags att börja se den för vad den verkligen är. Sanningen är väl tyvärr att Python på det stora hela inte lyckades speciellt bra på filmduken.

 

Överskattat – plats 6

Här blir det så besvärligt igen-för här kommer vi till en film som upprör väldigt mycket känslor bara man vågar antyda att den inte är så bra som ryktet påstår-Pulp Fiction. Det finns fler filmer av Tarantino som skulle kunna kvala till den här listan, men det är faktiskt inte Tarantinos fel, det är snarare att hans rykte och anseende blivit så upphettat att allt kritiskt tänkande försvinner.
Tarantino gör sällan någon hemlighet av att han gör B-filmer med enorm budget, samt att han stjäl friskt från sina favoritfilmer/regissörer. Inget fel i det, för så gör alla, inom alla konstformer. Alla vet det här, det har blivit hans grej, men samtidigt blir han betraktad som en nyskapare. Det är han ju inte. Han är snarare än återvinnare.
Tarantino har också en tendens att tro på sin egen hype. Till exempel det här med att han skriver så cool dialog-det gör han inte heller. Alla hans karaktärer pratar som Tarantino själv. Det gyllene undantaget från detta är Jackie Brown, förmodligen hans mest bortglömda film. Eller det faktum att hans filmer blir längre och längre utan att någon verkar våga ifrågasätta honom. Hans senaste är tre och en halv timme lång. Hallå?

Det jag har allra mest svårt för i just Pulp Fiction är att det är en film som får åskådaren att tro att rasism, våldtäkt och tortyr är något coolt. Vådaskjut en man i en bil, kalla honom nigger och få publiken att skratta åt det. Coolt? Jag tycker inte det. Hela filmen går i den stilen, och jag får en dålig smak i munnen av Pulp Fiction. Det är naturligtvis en mästerligt skriven (Tarantino har en helt unik känsla och medvetenhet om en films flow och uppbyggnad), klippt och spelad (Travolta gör en av sitt livs roller här) men jag har väldigt svårt att ryckas med i hypen. När Tarantino dessutom sätter sig på en riktigt hög häst och blir arg så fort någon journalist ifrågasätter hans inställning till våld och the n-word så blir det mest pinsamt.

Min egen Tarantino-favorit är nog Django Unchained, eller Reservoir Dogs, där han faktiskt lyckas hålla sig hyfsat fokuserad.

Överskattat-listan plats 9

Ja, vi fortsätter med nedräkningen. Egentligen vet jag inte om det finns någon inbördes ordning här, det handlar naturligtvis i slutändan alltid om tycke och smak.

Men…på plats nummer nio tänker jag ta upp Den engelske patienten. Hur kan den vara överskattad tänker du, den har jag inte sett sen 1998? Nio Oscars, baby. Nio.

Jag har inte så mycket intressant eller roligt att säga om den här filmen, och det är det som är problemet. Det är en två timmar och fyrtiotvå minuter lång gäspning, där varje castingval, scenupplägg och kommatecken i manuset är gjort för att blidka Oscarsjuryn. Vi har krig, minnesförlust, hjältar, storslagna vidder och folk som funderar på äkta kärlek. Vi har Juliette Binoche och Ralph Fiennes. Vi har en tagline som lyder ”In love, there are no boundaries”. Jag kan se hur Oscarsjuryn skriker ”här, ta våra priser!” redan innan de såg filmen. Idag är den väl mest ihågkommen just för att den gjorde rent hus på Oscarsgalan samt att den snodde Bästa film-priset från Fargo (som ju uppenbarligen är en jävligt mycket bättre film).

Jag såg den faktiskt första gången tillsammans med en tjej som jag precis blivit ihop med då, så förutsättningarna var ju liksom optimala för att se den med rosa fluff framför ögonen…men det slutade med att vi knappt orkade se klart den. Inte ens under så optimala förutsättning lyckades den uppbåda några känslor i mig (eller oss).

Tycker du att jag har fel? Kanske. Men hur många gånger har du orkat se om den?

Så, listan så här långt ser ut som följer:

9: Den engelske patienten
10: Dawn of the dead (1978)

 

Overrated-vi har hela listan!

Så, jag fick ju inte någon jättestor respons på min fråga om vilken som är den mest överskattade filmen, så jag tänkte besvara den själv faktiskt. Genom en topp-tiolista dessutom.

Först måste jag nog definiera lite vad jag menar med överskattad, för när man frågar folk om det – eller läser andras listor på nätet – så verkar det som att uttrycket missförstås. Meningen är inte att peka ut allmänt dåliga filmer, utan filmer som är allmänt upphöjda och som filmgeeks världen över namedroppar när de ska verka viktiga, men som när du tittar på dem lämnar en känsla av ”jaha?”. Alltså, en överskattad film behöver egentligen inte vara dålig, men den kan ha en 8,3-rating på IMDB och ha fått fem Oscars, men egentligen är den ett sömnpiller. Så när du ser min lista och tänker ”Zombie nazis from space var mycket sämre!”, så är det liksom inte poängen-Ingen hyllade den från första början, därför kan den inte vara överskattad. Get it? Då kör vi igång.

(Manlig, djup film-trailerröst): Plats…nummer…tio!

Dawn of the dead (1978)

Sjuttiotalet var verkligen ett gyllene årtionde för skräckfilm. Massor av klassisk, banbrytande skräck producerades under dessa tio år, och filmgenrer skapades som fortfarande är vitala. En stor orsak till detta är Night of the living dead från 1968. George Romero gjorde en fantastiskt vital, nyskapande film som visade att skräck inte alls behövde handla om Universal-monster eller campy Hammer-gotik. Han gjorde det dessutom med en budget som motsvarade en syjuntas utlägg för vetelängder. Sen dröjde det tio år innan han kunde göra en uppföljare, och ibland tänker jag att han borde låtit bli. Dawn of the dead är av någon konstig anledning hyllad som en klassiker det också, men den är faktiskt riktigt trist. Evighetslång, zombiesminkning i stil med facepainting på ett sjuårskalas, och första halvtimmen helt utan styrsel och sammanhang. Sen brukar filmens fans alltid komma dragande med att det är en snygg satir över dagens konsumtionssamhälle, och det kan väl stämma. Men satiren kommer aldrig längre än till zombies i ett köpcentrum. Borde finnas mer att hämta där.

En 8,0-rating på IMDB känns bara sjukt överskattat. Betyget borde ligga någonstans närmare 5-6.

(Listan kommer att presenteras över kommande veckorna)

Homosexualitet i Hitchcocks filmer

Alfred Hitchcock gjorde över 50 filmer under sin karriär. Det hade varit konstigt om inte en enda av dessa hade berört homosexualitet-och det finns mycket riktigt några som gör det. Idag kanske inte det låter så speciellt, men det som faktiskt gör det intressant, tycker jag, är att homosexualitet sågs som både en psykisk sjukdom och något kriminellt. Homosexualitet är ganska unikt i det avseendet.

Hitchcocks egen syn på homosexualitet vet jag inte så mycket om, men han jobbade med många människor som var gay-däribland manusförfattare och skådespelare. De kunde naturligtvis inte gå ut med att de var gay, men i showbusiness brukar sånt inte vara någon hemlighet. Hitchcock är ju känd för att ha sett ner på de flesta, så låt oss inte upphöja mannen till något helgon än, men det finns några filmer som kan vara intressanta att titta på i det här avseendet-låt oss först ha klart för oss hur man såg på homosexualitet innan 80-talet (förutom att det var en psykisk sjukdom och ett brott då, som vi redan klarlagt):

Efterkrigstidens rådande psykologiska skola var psykoanalysen, sprungen från Freud och hans gelikar. Kortfattat kan man förklara det ungefär så här: barnet föds bisexuellt, men begränsar sig i tonåren. Pojken är kär i mamman och vill göra sig av med pappan (och vice versa för flickor). Begränsningen sker alltså, i ”normalfallet” (farligt ord att använda i såna här sammanhang), så att man intresserar sig för motsatt kön. De flesta psykoanalytiker såg det som att en homosexuell inte begränsade sig till sitt eget kön, utan till sig själv-vilket i förlängningen innebär personer av samma kön. Varför detta skedde var oklart. Vi ska däremot se att det finns en oproportionerlig mängd dominanta mammor när vi börjar titta på filmerna, så kanske någon satt med någon typ av teori ändå…

(om det inte framgått på annat sätt så tror alltså inte JAG på den här rappakaljan, men på 50- 60- 70-talet gjorde de flesta det, och just därför är det intressant).

I filmen Rebecca (1940) är hemhjälpen överdrivet fixerad vid den avlidne före detta frun, på ett sätt som skulle kunna tolkas som lesbisk kärlek. Detta utvecklas inte i någon större grad, och frun är inte med i filmen. Filmen är dessutom en rak filmning av Daphne du Mauriers bok och är inte så jätteintressant i det här sammanhanget.

Men 1948 gör Hitchcock The Rope, Repet på svenska. Filmen är mest känd för att vara ett tekniskt experiment (ge sken av att vara filmad i en tagning), men just den aspekten är minst intressant idag. I teaterpjäsen Patrick Hamilton som filmen bygger på är de två huvudpersonerna öppet homosexuella och lever ihop. Toleransen för avbildning av homosexualitet har alltid varit större inom teatervärlden-inom filmen för den här tiden fanns Hayes-koden, en form av självcensur där filmbolagen själva såg till att ta bort allt som hade med sex och svordomar att göra. Homosexualitet var det allra hårdast regler runt. Därför kunde man aldrig säga i filmen att de två männen är bögar, vilket man gjorde i pjäsen. Det är dock ändå ganska tydligt, vilket nog får sägas vara skickligt gjort. De två männen stryper en klasskamrat som de tyckte var lägre stående (narcissismen, men såklart i högre grad en passning mot nazismen), de samtalar och nästan flirtar med varandra. En av dem är styrande, dominant, den andra undfallande, rädd, men lojal. En äkta man och hustrun (enligt gängse könsnormer, så klart). De två spelades dessutom av två homosexuella män. Den ene av dessa var Farley Granger, som också skulle spela i…

Främlingar på tåg (1951). Här möts två män av en slump på ett tåg, den ene hatar sin far och den andre kan inte leva med sin kärlek eftersom hans fru vägrar skilja sig. Den ene av dem, den flamboyante, välklädde och något psykopatiska Bruno Anthony (Robert Walker) lägger fram förslaget att de utför den andres mord. Grangers karaktär Guy Haines är även här något undfallande och är osäker på om det är på allvar eller ett dåligt skämt. Anthony mördar hans fru, i en känd strypscen på ett nöjesfält, och kräver att Haines ska hålla upp sin del av avtalet.

 

strangers-shoes
En tåflört. Notera också hur allting är spegelvänt mellan de två.

Det är inte heller här uttalat att det finns en homosexuell laddning mellan de två männen, men kom igen…se filmen! Den finns där. Lika otydligt och antydande är det faktum att de båda verkar helt ointresserade av kvinnor-Bruno mer uttalat, han tycker de mest är i vägen (förutom sin mamma då), och har inga problem med att döda en kvinna och Guy Haines har inte klarat av att tillfredställa sin sexuellt utlevande fru, utan vill leva med den änglalika, men tråkiga, senatorsdottern istället. Något som inte hör till det här inlägget direkt är att Strangers on a train är som en lök-här finns lager på lager av både visuella och psykologiska meningar. En av Hitchcocks bästa, så har du inte sett den så är det dags nu.

Kanske den mest uppenbara kopplingen till homosexualitet finns i Psycho (1960), men det har inte så mycket med filmen i sig att göra, utan att Norman Bates spelas av en öppet homosexuell man, Anthony Perkins. Nåja, så öppet som det gick vid den här tidpunkten. Hade man någon sorts intresse av Hollywood-skvaller så var det ingen hemlighet. Den kunskapen hade de flesta när de satte sig i filmsalongen för att se Psycho, och självklart visste Hitchcock detta. Precis som i Strangers on a train är en onaturlig relation till modern en drivande kraft, även om kopplingen till homosexualitet bara planteras i våra huvuden. Även här mynnar den kopplingen ut i våld mot en kvinna, eller snarare aggression mot en kvinna. ”ahaaa” säger du, Norman anfaller ju även en man i filmen. Ja, i en trappa. För att han måste. Kvinnan dödas naken, i en dusch, med upprepade knivstick (medans mannen bara får ett). Och enligt Norman är det ju mamman som dödar en kvinna som konkurrerar om hans son (spoileeeeer!).

Ja, att jag ville skriva om det här berodde mest på att de subtila, sublima, signalerna som måste användas när något är förbjudet, intresserade mig. Det är ju inte direkt en upplyftande bild av homosexualitet naturligtvis, men det är inte heller något utslag av bögnoja. Homosexualieten är enbart drivkraften, settingen, som får saker och ting att hända. Det finns väldigt lite som tyder på att Hitchcock hatade homosexuella-det finns mycket mer som tyder på att han i så fall hade lägre aktning för kvinnor. Det finns otaliga historier om hur han mobbade, trakasserade och inte minst blev närgången mot de kvinnliga skådespelerskor han använde i sina filmer. Ofta med sin fru i närheten, dessutom. Han drog sig heller inte för att totalt sabla ner samma kvinnor i intervjuer efteråt när han skulle göra reklam för filmen han precis avslutat.

Men det är en annan historia.