Kategoriarkiv: gubbsvammel

gubbsvammel, Recension

Ärans väg (1957)

Lämna en kommentar

Ärans väg (Paths of glory)
År: 1957
Land: England
Regi: Stanley Kubrick

Huvudroller: Kirk Douglas, Ralph Meeker, Adolphe Menjou, George Macready, Wayne Morris, Richard Anderson

pathsofgloryJag satte ju igång med ett dåraktigt projekt att gå igenom alla Mumie-filmer, men då Tom Cruise mumiefilm tvärdog (på alla möjliga sätt) så tappade jag sugen lite grann, det var ju ingen som varken såg eller brydde sig om den. Det får bli senare antar jag, för det finns några godingar kvar, bland annat Hammers Mumie-rullar.

Istället fick jag lust att se om Ärans väg häromkvällen, och vilken jävla film det är. Om jag ska börja med att svära i cineastkyrkan och erkänna att Kubrick inte är någon favorit hos mig. There, I said it. Det är inte det att jag tycker han är dålig, han tillhör definitivt topp tio regissörer genom historien, men det är väl mest det att jag hellre tittar på någon annans filmer. Skulle till och med vilja påstå att många av de rullar han är mest berömd för är rätt….tråkiga. 2001 är ett bra exempel-vacker, fantastiskt berättad, filosofisk, scenografi som flyttade fram scifi-genren en generation över en natt-men filmen är långsam till gränsen till orörlig, och…tja, tråkig. The Shining? Jodå. Men får jag höra en enda virrpanna som snackar om alla gömda budskap i The Shining så kommer jag själv ta en yxa och hacka mig genom dörren.

Skulle kunna tänka mig en Kubrick-lista som ser ut ungefär så här:

Dr Strangelove
Ärans väg
Spartacus
The Shining
Lolita
2001
Clockwork orange

Som ni ser fattas det en massa filmer. För det första, Barry Lyndon vet jag inte var jag ska placera-den skulle kunna hamna topp tre eller botten-tre, beroende på vilken dag jag ser den. Den är så speciell och så långsamt berättad att det beror helt på betraktarens humör för dagen hur den kommer att funka. Full metal jacket känns extremt splittrad för mig. Den är som två filmer i en, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Förmodligen ovanför Lolita men under Shining. Spelet är förlorat var det så länge sen jag såg, men har inget minne av att den var så märkvärdig (i det här sammanhanget iallafall). Måste se om den snart. Eyes wide shut har jag inte sett, helt enkelt för att den verkar plågsamt dålig. Men det vet jag såklart inte förrän jag sett den.

Men Ärans väg då. Kan vara en av de bästa filmer om krig som gjorts. Baserad på en roman (som nästan alla Kubricks filmer), skriven av Humphrey Cobb. I korthet är handlingen så här: I första världskrigets skyttegravsstrider får en general i uppdrag att inta en kulle. Han drivs av sin egen ärelystnad, och med löfte om att han ska få ytterligare en stjärna om han lyckas. Han beordrar sin armé att ta kullen, även fast alla vet att det är omöjligt. När anfallet misslyckas beordrar han först sitt eget artilleri att beskjuta sina egna trupper, när även detta går honom emot skickar han tre soldater till krigsrätt för feghet. Soldaterna väljs ut på måfå, Kirk Douglas spelar Överste Drax som ska försvara dem. Filmen, och boken, bygger på ett verkligt fall där fyra franska soldater avrättades för att statuera exempel under första världskriget. Boken blev en hyfsad succé, men när den sen sattes upp som teater floppade den. Douglas, när han fick läsa manuset, sa till Kubrick att ”vi kommer inte tjäna en nickel, men vi måste göra den här filmen”. Han fick rätt-filmen floppade den med. En möjlig orsak till det är det starka antikrigs-budskapet, och den dystra handlingen. Det är ingen feelgood-film direkt. Däremot har den ett av de tightaste manuskripten av Kubricks filmer, utan en enda död sekund. Allting hänger ihop. Filmad i vacker svartvitt med trovärdiga och vackra scenerier, bland annat i ett slott i Bayern. Filmen ser väldigt mycket dyrare ut än vad den kostade (av en miljon dollar i budget gick tre hundra tusen till Douglas i gage).

Det finns inte så mycket att tillägga om själva filmen-den ska ses helt enkelt. Lite kuriosa dock-filmen blev mycket kontroversiell och förbjöds i flera länder, däribland Frankrike där den rörde upp starka känslor bland krigsveteraner (filmen handlar ju specifikt om Franska armén). Den förbjöds också i Francos Spanien på grund av sitt antimilitaristiska budskap. Även i fler länder förbjöds den av olika skäl.

Filmen har en enda kvinnlig roll-en tillfångatagen tysk kvinna, spelad av Christiane Harlan, sjunger en sång i slutet av filmen. Hon och Kubrick blev förälskade under inspelningen, gifte sig året efter och höll ihop till Kubricks död 1999.

Timothy Carey gjorde sig ett namn på att spela galningar och udda karaktärer, så även här. Han drev Douglas till vansinne genom att aldrig spela samma tagning likadant. Till slut fick han sparken-i vissa scener är han alltså spelad av en body-double. Ska jag vara ärlig så är Carey den svagaste länken i filmen, men å andra sidan så är hans rollfigur en udda person så det funkar ganska bra ändå.

gubbsvammel

30 day movie challenge

Lämna en kommentar

Nej, bloggen är verkligen inte död, men tempot är lite lägre nu. Förhoppningsvis så kommer jag i framtiden satsa på lite längre texter som är lite mer genomarbetade istället för att skriva om varje film jag ser-men nu råkade jag hitta något på twitter som jag tyckte verkade kul, så nu kör vi på det här ett tag-30 day movie challenge. Titta på bilden och kolla dagens datum. Fundera på svaret. Skriv det här i kommentatorsfältet, under relevant post på Gubbens FB-sida eller behåll det för dig själv-bland det mest intressanta med filmer är just diskussionerna och tankarna som vissa filmer väcker, så det här handlar just om det.

30daymoviechallenge

Idag är det den tredje, så jag får försöka komma ifatt lite-

1: Favoritfilm? Omöjligt. Men bara för att inte verka vara tråkig så måste jag säga något, så….Inception.

2: Favorite fantasy movie, det var svårare, inte riktigt min genre. Men jag säger Lord of the Rings-trilogin, för i mitt huvud är det en enda lång film. Extended-versionen.

3: Dagens datum, och lättast hittills: Die Hard.

Edit: Lägger till datumen vartefter.

4: Favorite horror movie: Texas Chainsaw Massacre, originalet förstås.

5: Favorite drama movie: Den här var knepig, för definitionen av dramafilm är så flytande. Alla filmer med någon sorts dramaturgi är ju en dramafilm, men jag svarade The Right Stuff, eller det rätta virket på svenska. En film jag sett många gånger och alltid måste se klart om den rullar förbi på TV.

6: Favorite comedy movie: Dum och dummare. Också en film jag sett hundratals gånger och fortfarande kan titta på när som helst. Och då är jag inte ett fan av Jim Carreys komiska sida normalt sett, men här kan jag inte se att någon annan skulle kunna ha passat bättre.

7: A movie that makes you happy: Kung Fu Panda.

 

Extra svårighetsnivå hade förstås varit att köra samma lista men med filmer gjorda före 2000 eller ännu tidigare, kanske gör det när juli, och därmed listan, passerat.

gubbsvammel, Recension

Pensionat Paradiset (1937)

Lämna en kommentar

Pensionat Paradiset
År 1937
Land Sverige
Regi Weyler Hildebrand
Huvudroller: Thor Modéen, Julia Caesar, Arthur Fischer, Maritta Marke, Lili Ziedner, Greta Ericson, John Botvid

pparadiset

Filmen Pensionat Paradiset fyller 80 år i år, vilket kan vara anledning att fira, men det som gör att jag intresserar mig för den här filmen, som är mossig och gammaldags även i mina gråstarriga ögon, är att här startar något inom kultur-Sverige som fortsatt sedan dess, något som hela tiden ligger och gror och pyr och osar-kulturföraktet.

Vad tror ni röda tråden är mellan den här filmen och Jönssonligan, Sällskapsresan eller Åsa-Nisse? Kritikerna hatade dem och publiken flockades för att se dem. Och få om någon annan blev så sågad som Pensionat Paradiset. Det hade riktats kritik mot svensk film en längre tid, men efter att DNs filmkritiker Carl Björkman totalt sågat filmen och bland annat skrivit ”Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?” Det var egentligen inte Pensionat Paradiset som var boven, den var droppen som fick bägaren att rinna över.  Det kallades till stormöte i Stockholms Konserthus, dit 1200 personer kom, och som sändes i radio. Gräddan av filmkritikerna från den här tiden dök manngrant upp och en efter en klagade man på tarvligheten i svensk film och Pensionat Paradiset i synnerhet. I Studio S utgåva finns ett utdrag från mötet och jag spenderade cirka fem minuter med att lyssna på det, och det var då långt tradigare än själva filmen-man tävlar om att klaga på hur enformigt, lågt stående och enkel svensk film blivit. Vill ni läsa mer om det här mötet rekommenderar jag starkt att läsa här.

En lustig detalj i det hela är att Wilhelm Moberg medverkade i debatten. När sen Pensionat Paradiset 1973 (tror jag att det var) köptes in till TV anordnades en debatt i anslutning till filmen, vilket inte var ovanligt på den här tiden-allting skulle diskuteras. Temat för debatten var om svensk TV skulle visa sådant dravel. Harry Schein och Wilhelm Moberg tävlade om att såga filmen. Moberg hade uppenbarligen inte mildrat sin åsikt på 36 år. Det är lustigt, eller sorgligt, att en så enkel film har upprört så många under så lång tid. Problemet verkar vara att den film som den stora publiken vill se inte alls är samma film som gubbar som Carl Björkman, Harry Schein och Wilhelm Moberg vill att vi ska se. Pensionat Paradiset är inte moraliskt uppbygglig, den bygger inte på någon av de stora livsfrågorna och Ingmar Bergmans ångest är långt borta. Den är gjord för att roa, och det provocerar vissa. Även idag. Stefan & Krister, till exempel, provocerar väldigt många, och det är humor som kommer i rakt nedstigande led från samma humorådra som Pensionat Paradiset och den så kallade pilsnerfilmen. Det är humor som anses för ”låg”.

(Edit: Debatten var 1971 och den kan ses här nedan, och den är sevärd bara för att se hur väl Nils-Petter Sundgren plockar sönder Scheins översittarargument).

Men okej, själva filmen då, hur står den sig idag? Nja. Den är som sagt 80 år gammal. Det slog mig vilket högt tempo och vilken spelglädje det är i ensemblen, men det är väl de sakerna som rent objektivt är det som klarat sig bäst. Vissa saker överraskar dock: kunden och hans ”vän” som köper kostym hos Tosse i början av filmen är uppenbart gay. Det är mycket avklätt i filmen, det skämtas om sex och kärlek och sprit och det är förväxlingar hit och dit (också i en tradition som finns kvar i våra dagar i revyer t.ex.). En badvakt är tatuerad över hela bröstet och armen. (Där blev jag faktiskt rejält nyfiken-vet någon något om detta, rent allmänt eller om mannen i fråga, hör gärna av er).  Filmen handlar om flera små lösa trådar som binds ihop på slutet, men i huvudsak så handlar det om en sol-och-vårare som försöker få till det med dottern till ägaren av Pensionatet-i konkurrens med en uppfinnare som uppfunnit en karburator som han ska vinna ett båtrace med. Och så vidare. Sen finns det andra saker som överlevt ännu sämre-det berömda Hitlerskämtet till exempel. Eller att kvinnor antingen benämns fruntimmer eller kärringar. Man får förstås se det som kvarlevor från en svunnen tid.

Jag måste bara säga något om Studio S här också. De har gjort ett hästjobb med att restaurera filmen, både ljud och bild. Jag tror aldrig jag sett en film från 1930-talet med så klar bild och ljud. Bara den detaljen gör att jag känner mig glad över mitt inköp. Studio S är alltid pålitliga. Det finns också rejält med extramaterial, bland annat kommentarsspår, introduktioner och som sagt kan man lyssna på radioutsändningen av debatten om filmens uselhet. Jag har saknat extramaterial tidigare från Studio S, men här finns absolut inget att klaga på, toppbetyg på den punkten!

gubbsvammel, Recension

Roseanna (1967)

Lämna en kommentar

Roseanna (1967)

Regi: Hans Abramson
Huvudroller: Keve Hjelm, Tor Isedal, Hans Ernback, Gio Petré, Kerstin Tidelius, Mona Malm

roseanna
Tor Isedal och Keve Hjelm

Om inget annat så kan den här filmen ståta med att vara den första Beck-filmatiseringen, vilket ändå skulle vara svårslaget då Sjöwall-Wahlöös bok som är förlaga kom 1965 och den här filmen började produceras 1966.  Om man lyckas få tag på den här rullen, vilket inte är helt lätt faktiskt, så ska man försöka se den med tanke på att det är just den första filmatiseringen-man hade inte Peter Habers femtio Beck-mackor i bakhuvudet. Det som låg närmast till hands för de som gick och såg den på bio var Arne Mattsons försök till spänningsthrillers några år tidigare, typ Mannekäng i rött och liknande, och de hörde mer hemma bredvid Agatha Christies smarta men lättsamma pusseldeckare. Här satsade man på realism. Som skulle vara underhållande. Och spännande.

De samtida kritikerna (man kan läsa sammanfattningar av kritik på svensk filmdatabas) var kluvna till Roseanna just av detta skäl-några hyllade realismen,  det nakna fotot av Sven Nykvist, Abramsons rakt-på-sak regi och skildrandet av det sakliga polisarbetet som ofta var monotont och långsamt. Andra halvan av kritikerkåren tyckte precis tvärtom, att filmen var snaskig i sitt nakna skildrandet av bråd död och man i sitt försök att skildra vardag blev overklig. Jag skulle säga, så här exakt femtio år senare, att sanningen ligger någonstans mittemellan. Självklart såg inte polisernas vardag ut exakt så här-samtidigt är den underhållande i allt det svenska kaffedrickandet och slaskiga vintervägar och pälsmössor. Problemen ligger snarare i ursprungsboken, alltså i själva premissen för berättelsen.

Sjöwall Wahlöö tog historien från ett verkligt fall, mordet på Maj Karlsson som skedde 1961. Mördaren var en serievåldtäktsman som hade lockat med sig den unge Maj i sin segelbåt. Enligt mördaren själv hade Maj varit den första som gjort starkt motstånd och även hotat med att berätta för mannens fru. Mannen hade då mördat henne och sedan gömt henne i ett buskage. När polisen inte lyckas få fast mördaren gillrar man en fälla, vilket man även gör i filmen. I boken är den mördade kvinnan en turist som reser genom Europa och åker på Göta kanal när hon möter mördaren. Skillnaden är att Roseanna är nymfoman och ligger med alla hon kommer förbi. Detta är den stora skillnaden, och jag fattar inte vad det fyller för funktion-vi får en lång bakgrundsberättelse om hur promiskuös hon varit i sitt hemland (Roseanna spelas av Gio Petré, som vid den här tiden var känd som en riktig skönhet, men på sjuttiotalet gift med en man som drev Europeiska arbetarpartiet och blev misstänkt för mordet på Olof Palme-vad sägs om det som livsöde?). Hela den historien känns bara konstig och onödig. Till det som man lyckas med är att skildra även poliserna som sexistiska och burdusa, det haglar råa sexskämt och en av poliserna gör även en skenvåldtäkt på kvinnan man i slutet använder som lockbete. Den biten känns nästan mer aktuell och bitande idag än vad jag tror att den gjorde för samtiden.

Keve Hjelm som Beck är helt okej, och Tor Isedal (när jag var liten älskade jag Tor Isedal, inte vet jag varför, men jag tror det hade med namnet att göra; kan man heta något häftigare?) som kriminalassistent Gunnar Ahlberg. Kollberg är mer en bifigur i den här filmen. Jag kan nog tycka att filmen är sevärd, om inte annat har den väl ett kuriositetsvärde-jag tror inte den kommer gå på TV inom en snar framtid dock.

Blogg, gubbsvammel

Folk som borde fått Oscar (men aldrig kommer få någon)

Lämna en kommentar

Det är ju Oscar-tider och samma sak upprepar sig varje år-låt oss vara snälla och säga att det är sällan man blir överraskad över Oscarjuryns val. Jag kan ärligt talat inte bry mig mindre om Oscar-utdelningen, och här kommer en kort lista på folk som är fruktansvärt bra men som aldrig fick eller kommer få en Oscar.

Kevin Bacon. Jag har alltid gillat Kevin Bacon, om inte annat för efternamnet. Visst har han gjort en del dåliga roller, men om det var ett kriterium skulle nästan ingen kunna få ett pris. Egentligen tänker jag mest på rollen som den manlige prostituerade  Willie O´Keefe i JFK, men han har gjort många bra grejer som kunde fått en Oscar.

Kirk Douglas. Spartacus. Han som älskade livet. En världsomsegling under havet. Allt han fått är en honorary award. Karln är över 100 år gammal och lever än så det är väl inte för sent än, rent teoretiskt…

Harry Dean Stanton. Kan få den för lång och trogen tjänst i bi-rollens otacksamma fack. Är en av dem som nästan aldrig gör ett dåligt jobb.

Alfred Hitchcock. En av Akademins stora skamfläckar måste väl ändå vara att Hitch aldrig fick en egen Oscar-nominerad fem gånger som regissör, men den enda han vann var ”best picture” för Rebecca-och detta var 1940. Och Rebecca är långt ifrån Hitchcocks bästa film. 1955 var han nominerad för Fönster mot gården, men då vann On the waterfront. Psycho var nominerad 1961, men förlorade till The apartment. Hitch vann sedan en Irving Thalberg award, typ en klapp på axeln, och hann höll ett av de kortaste tacktalen någonsin.

John Goodman. Skulle vilja säga att han är en av de mest underskattade skådisarna idag. Alla vet att han är bra, men varför nomineras han aldrig? Big Lebowski, Raising Arizona (en av Coen-brödernas mer bortglömda filmer dessutom), Barton Fink. Ända sen jag såg honom i serien Roseanne (en serie som födde ett gäng karriärer, mer om det en annan gång kanske) har jag gillat Goodman.

Toshiro Mifune. Min kärlek för denna mannen är väl känd och det är kanske inte helt rätt att ta med honom här, för Oscar-akademins regler gör att det är svårt för skådisar i utländska filmer att vinna, men jag tar med honom ändå på grund av roller som Yojimbo, Sju samurajerna, Hidden fortress, Rashomon. Hade man velat hade man kunnat nominera honom för rollen i Spielbergs kalkon 1941, men å andra sidan hade det kunnat ses som en skymf också- ”egentligen vinner du på gamla meriter, men vi skriver namnet på den här bajsmackan alla helst vill glömma på ditt pris”. Mifunes starka karisma och förmåga att skina samtidigt som han inte överglänser sina medstjärnor gör honom helt unik och borde uppmärksammats på något mer sätt än bara en stjärna i Hollywood.

Jim Carrey. Hallå, kom tillbaka! Såg att du slutade läsa där. Men i mina ögon är Carrey fantastiskt bra när han väljer att vara det. Vi har alla sett hans spasmer i hans ”roliga” filmer men när han blir seriös är han så j-a underskattad. Se Truman show om du inte tror mig. Eller fantastiska Eternal sunshine of the spotless mind. Jag hade definitivt kunnat leva med att Carrey vunnit för någon av dem. Tyvärr kommer han aldrig få en Oscar (om han inte kommer tillbaka från cancer eller heroinmissbruk först, förstås). Det största problemet jag har med Carrey nu för tiden är hans anti-vaccinationsgalenskaper han sysslat med sen han dejtade Jenny McCarthy.

Orson Welles. Strängt taget så fick Welles en Oscar-han delade en med Herman Mankiewicz för manuset till Citizen Kane, Men i övrigt fick han ingen. 1971 fick han en klapp på axeln genom en honorary award för outstanding artistry eller något i den stilen-Welles orkade inte ens åka dit för att hämta priset. Herregud om man han hade gett en Oscar till den där kaxiga, egensinniga snubben som gör de där konstiga filmerna, var hamnar vi då? Nä, bäst att frysa ut honom helt.

Någon svensk då? Tja, mina förslag där är Stellan Skarsgård eller Ingmar Bergman. Bergman var nominerad nio gånger och fick till slut en Irving Thalberg award…som han inte hämtade. Börjar vi se ett mönster, månne?

Blogg, gubbsvammel, Okategoriserade

Grevinnan och betjänten

Lämna en kommentar

Egentligen hör inte den här sketchen alls till det Gubben borde skriva om, av flera anledningar-för det första är inte sketchen speciellt rolig. Eller nåja, första gången man ser den, speciellt om man är ett kulturellt understimulerat barn på sjuttio eller åttio-talet, är den okej. Sen ser man den 15 gånger till och tänker för sig själv ”finns det inget roligare att göra på nyårsafton?”.

För det andra är det mer intressant att skriva om kulturhistoriska företeelser om de är förankrade i sin samtid, med förgreningar in i andra företeelser. Så är det inte med Grevinnan och betjänten-de som medverkar i sketchen var inga TV eller filmstjärnor. De var brittiska revyartister. Freddie Frinton (betjänten, obviously) har förutom den här sketchen en credit på IMDB. May Warden har desto fler, men det här var det första hon filmade, och hon är inte direkt purung (hade hon varit det hade hon inte varit lämpad i rollen som grevinnan!). Hon var 72 när sketchen filmades.

Fast ändå, historien bakom är ganska intressant trots allt. Och om man pratar om kulturhistoriska fenomen, så är den höggradigt intressant-det är världens mest visade TV-program, med över 230 visningar (denna siffra kommer öka med ytterligare något tiotal inom en vecka, såklart). En lustig detalj om Grevinnan och betjänten är att någon gång på 80-talet när jag såg den på nyårsafton så sa speaker-rösten innan visningen ungefär ”många tittare har skrivit till oss och bett om att få veta mer om sketchen, vi har undersökt saken men tyvärr inte hittat någon information”. Jag vet inte om det säger något om faktasökning innan internet, eller att SVTs monopolställning gjorde deras researchavdelning (om de hade någon) extremt lat, men hur kunde man visa något som man inte visste vad det var? De kunde ju ringt någon annan tv-station, typ Tyskland? Norge? Danmark? För de måste väl ändå vetat att sketchen sändes varje år i en massa andra länder?

Iallafall. Rötterna till sketchen säger mycket om hur kulturell verksamhet har funkat under lång tid, i stort sett till våra dagar. Hade man till exempel ett jazzband på 1930- eller 1940-talet men inte någon vidare låtskrivartalang kunde man enkelt plocka ihop en repertoar av kända låtar, eller ”standards”, och spela dem. Popband gjorde likadant under 50-, 60-, och 70-talet. Beatles startade så, dansband levde ganska gott på att göra så under 70- och 80-tal. Men det var inte bara inom musik man gjorde så, revyartister köpte in sketcher som man visste funkade, och satte ihop hela revyer med inköpt material. Eftersom sketcherna inte var söndertjatade av TV eller youtube funkade det ändå, folk ville bli roade de få gånger man gick ut, och det gjorde nog inget att man fick se något man redan hade sett. Sketchen ”Grevinnan och betjänten” fick se dagens ljus redan på 1920-talet, skriven av en man vid namn Lauri Wylie. Wylie skrev några pjäser och några sketcher, men förutom Grevinnan och betjänten, som vi härefter ska kalla vid dess riktiga namn ”Dinner for one”, så har väldigt lite överlevt till våra dagar. Han livnärde sig också som producent och skådespelare (i unga år), och hans bröder jobbade också inom nöjesbranschen. Det finns uppgifter om att ”Dinner for one” skrevs på 1920-talet av Wylie, men uppenbarligen finns inga bevis för att den spelades upp förrän 1948. Det tror inte jag på. Antingen skrevs sketchen senare, eller så har den uppförts av mindre revysällskap på små scener som inte varit så noga med att katalogföra sina uppsättningar. Skulle han bara haft den i en byrålåda i 25 år? Tveksamt. Källorna som finns skriver alla om att Wylie skrev den på 20-talet och att första uppförandet kom 1948, alternativt 1945. För mig hänger det inte ihop.

Den som kallas Betjänten i sketchen hette Freddie Frinton. Han startade sitt liv som Frederick Bittiner Coo, men när han fick sparken från sitt första jobb i en fiskfabrik och började jobba inom music hall böt han namn till Freddie Frinton. Under andra värlskriget hade han hyfsad framgång som revyartist och 1945 framförde han för första gången Dinner for one. Music hall kan översättas ungefär till det svenska revy och var en stor företeelse i England vid den här tiden, speciellt i kuststäderna dit folk åkte för att semestra och roa sig. Frinton jobbade hårt som revyartist men var tvungen att betala royalty varje gång han framförde Dinner for one (och förmodligen för alla andra sketcher och sånger som framfördes under revyn, men det vet vi inget om), så när Wylie dog 1951 köpte Frinton rättigheterna till sketchen. Ett smart, ekonomiskt drag, förmodligen. Rik verkar Frinton aldrig ha blivit, men nu kunde han behålla mer av biljett-kakan varje gång. Han kunde också (antar jag) dra in kosing när andra ville framföra den, vilket också hände. I programmet John Murray Anderson´s Almanac 1953 framfördes Dinner for one av de betydligt mer kända Billy DeWolfe och Hermione Gingold. Jag har letat som en iller efter en inspelning av detta, men det verkar inte finnas. Enda beviset är bevarade program, och det är inte lika roligt: http://www.playbill.com/person/billy-dewolfe-vault-0000106811
Frinton var med i en film och en tv-serie under sin karriär, men inte i någon av dem hade han någon framträdande roll.

1962 var tyske underhållaren Peter Frankenfeld och regissören Heinz Dunkhase i England för att jaga nya saker att visa i tysk TV. I Blackpool såg man Dinner for one med Frinton och May Warden (trivia bonus extra score-Frinton började framföra Dinner for one med en kvinna vid namn Audrey Maye i den kvinnliga rollen, men när hon ledsnade på att uppträda bad Frinton Mayes mamma, May Warden, att fylla platsen), och bad dem komma till Tyskland (Västtyskland, närmare bestämt, så klart) och framför sketchen i TV. De betalades 4150 DMark. Flera versioner spelades in. En 18-minuters version som är den som visas i tysk TV-den har publikskratt och tysk introduktion. En till version utan publik (den måste ju vara öken, allvarligt talat), samt en förkortad 11-minuters version, som är den som visas i Sverige, och är faktiskt inspelad av schweizisk TV, men ungefär samtidigt. Den tyska versionen har duk på bordet, det har inte den schweiziska. Till exempel. Anledningen till att man valde den kortare i Sverige är att den innehåller mindre alkohol… En digitalt färglagd version kom på 90-talet, men orsakade ramaskri (med all rätt) i Tyskland, så den försvann lika fort igen. Den tyska titeln är ”Der 90-iger geburtstag”, vilket är en mycket bättre titel än den svenska. Sketchen har alltså egentligen ingenting med nyårsafton att göra, utan kvinnans nittionde födelsedag. Frinton, startade sin karriär under andra världskriget och som alla andra engelsmän i sin generation hade kriget i färskt minne, vägrade spela sketchen på tyska. Därför visas den fortfarande på engelska även i Tyskland, vilket är ganska remarkabelt-tyskar dubbar precis allt i vanliga fall. En annan detalj är att i en av versionerna som spelades in frågar han upprepade gånger ”must I?” innan han ska härma General von Schneider (och säger dessutom ”schkål” istället för det tyska ”prosit”).

Här är det tyska originalet, den version som är 18 minuter, har duk, och visas runt hela Tyskland varje nyår.

I ursprungssketchen fanns inget tigerhuvud att snubbla på. Det las till någon gång då de uppträdde i en stad där borgmästaren propsade på att det skulle ligga en tigerfäll på scenen. Ehhh…som man ju gör. Frinton råkade snubbla på tigern och när publiken skrattade hejdlöst beslöt man sig för att låta det stanna. Känns idag som att sketchen måste ha varit väldigt tunn utan just det skämtet.

Östtyskland spelade in en egen version, ”Erinnerungsmahl”, som jag också har letat efter men den finns inte någonstans vad jag kan se-trots att man körde också den 20 år i rad.

Nåväl, tyskarna själva vill gärna framhålla att sketchen visats kontinuerligt i över 50 års tid, och det är inte sant. Den visades första gången 1963 i tysk TV, och sen fyra gånger som utfyllnadsmaterail fram till 1972, då den visades på nyårsafton. Då tog den fart och den har visats varje år sedan dess. I Sverige visades den första gången 1969. Den köptes in redan inspelningsåret 1963, men ansågs så kontroversiell på grund av supandet att den bordlades i sex år. Första året visades den 3 mars, men 1976 visade man den igen, nu på nyårsafton, och den har visats varje år sedan dess. Sketchen visas varje år i tysk, svensk, norsk, dansk österrikisk och schweizisk tv. Den har fått viss spridning under senare år även i USA (om de skrattar åt sketchen, eller åt oss som tittar på den varje år är oklart). Nu kommer det ofattbara-sketchen är ALDRIG visad i engelsk TV. De flesta engelsmän har aldrig hört talas om den, eller ännu mindre sett den. Se filmerna under för att se mer om fenomenet. Vi kan väl ändå skänka en liten tanke till Freddie Frinton, en av underhållningsindustrins bortglömda arbetare.

 

 

 

Blogg, gubbsvammel

Den dära Citizen Kane, är den nå´ bra?

1 kommentar

 

Redan när jag började intressera mig för film i slutet på 80-talet sades det att ”filmkritiker röstat fram Citizen Kane som den bästa filmen någonsin”. Kändes fånigt då, och när jag väl fick tag på filmen (vilket faktiskt inte var så lätt då) fattade jag ingenting. Bäst? Av alla? Va?
Det där med att något ska vara ”bäst” är bara fånigt. Men mer intressant-varför upprepar cineaster/kritiker/filmtidningar fortfarande att den här är bäst? Så sent som 2007 vann den American Film Institutes omröstning om historiens bästa film. Nu när Citizen Kane faktiskt fyller 75 år (den hade premiär i maj 1941, och vi kan tillägga att den floppade hårt när den kom) så kommer här är en snabb genomgång över vad du ska säga nästa gång du hamnar bredvid en filmnörd på middag…

För det första-Orson Welles var bara 25 år när han gjorde den. Om du inte blir imponerad av det-han inte bara regisserade den, han spelade huvudrollen, producerade och skrev manus tillsammans med Herman Mankiewicz. Welles hade blivit Hollywoods unga stjärnskott  efter att han startat och framgångsrikt drivit teatern Mercury Theatre. 1939 producerade han en berömd radioteateruppsättning av War of the Worlds, med sådan inlevelse att folk som lyssnade på allvar trodde att jorden blev invaderad av marsmänniskor i rymdskepp. (Egentligen var det här ryktet starkt överdrivet, men blev en marknadsföringploj för att boosta Welles karriär några år senare). Han fick då chansen i Hollywood och lyckades dessutom få igenom ett kontrakt som i stort sett var unikt vid den tiden. Bland annat hade han lyckats få fram att ingen utomstående skulle få hälsa på under filmningen, vilket filmbolaget konstant bröt mot genom att skicka dit spioner.

För det andra-Filmen är ett tekniskt mästerverk. Mest berömt är användandet av djupfokus, vilket används i nästan varje scen i filmen. Welles och fotografen Gregg Toland delade in bilden i tre områden, en extrem närbild, en mellan-nivå och en nivå längst bak, och fick med alla tre i fokus. Det här gör att man kan följa tre karaktärers reaktioner samtidigt, utan klipp. Det gör också världen tredimensionell i en tid då filmer ofta var väldigt ”platta”.

kane1
Tre nivåer av fokus-notera också tak på scenerierna.

kane2

Speciellt den andra bilden är ett bra exempel på vad Welles och Toland strävade efter-en advokat möter Kanes föräldrar för att de ska skriva över vårdnadsskapet av Kane på ett företag. Pojken de faktiskt förhandlar om är ute i kylan, rent bokstavligt. Mellannivån är här husväggen, som separerar och håller pojken utanför, men ändå synlig. I mellannivån finns också pappan, som är den som motsätter sig överlämnandet. Alla tre nivåerna är i fokus.
Welles förklarade i efterhand att många av de tekniska genombrotten han genomförde med den här filmen, förmodligen var genombrott på grund av att han inte visste vilka gränser som fanns-det här var hans första film. Han, Toland och art director Perry Ferguson hade planerat varje shot långt i förväg, och här kan man se vad man kan göra om man omger sig av människor som säger ”ja” istället för ”sådär har vi aldrig gjort”. Welles hade klara direktiv om hur han ville att varje scen skulle se ut, tekniska begränsningar eller inte.
Welles ville ha kameravinkel i grodperspektiv när vi ser Kane och hans enda vän Jedediah Leland (Joseph Cotten), de två mäktiga karaktärerna, och kameravinkel uppifrån-ner när vi ser alla andra. Detta medförde att man ibland ser taket på scenerierna, något som man av hävd aldrig gjorde-det var ju i taket man satte lampor och mikrofoner. Här ser vi tak, utan lampor, och som ett resultat långa olycksbådande skuggor från sidorna. Ljuskillarna måste ha älskat Welles…

För det tredje: Intelligent manus som handlar om berömmelse och rikedom generellt, men som väldigt nära följer den nu bortglömda tidningsägaren Randolph Hearst. Hearst hatade filmen, men den är egentligen inte så giftig mot just honom, den säger mer om hur rikedomar och saker inte kan ge mening till livet, och om hur en kärlekslös barndom skapar en lust efter revansch.
Manuset berättar också historien icke-linjärt, det vill säga, den börjar med Kanes död och sen får vi se hans liv bli återberättat genom andra människors minnen och berättelser. Det här var ett nytt grepp inom film och visar att Kane/Mankiewicz tog publiken på allvar; folk klarar att hänga med även om man inte serverar allt färdigtuggat. Hela poängen med manuset är dessutom att faktiskt förstå och förklara vad som gjorde den här personen till vad han var-det är inte en enkelspårig, svartvit (eller jo, men ni fattar vad jag menar) gestaltning.
Manuset är också tidigt med att skriva in rekvisita och etablerande tagningar för att visa karaktärsdrag, något som man gör i strängt taget varje film idag. Till exempel visas Kanes fru Susan ofta med ett olöst pussel framför sig.

kane3
Livspusslet i annat perspektiv

Det går inte att komma ifrån att faktumet att Hearst hatade filmen till den grad att han försökte köpa negativet för att förstöra det samt att han förbjöd  alla sina tidningar att ta med annonser för filmen (och han ägde många tidningar), har naturligtvis hjälpt till att höja intresset för Citizen Kane. Det här visste Welles och Mankiewicz redan när de satte igång att skriva. Welles hävdade dock att filmen inte handlade specifikt om Hearst, utan om berömda makthavare (män) generellt. De vill alla ha mer makt, mer pengar, mer ägodelar. Bland annat kan den handla lika mycket om Samuel Insull (som ägde vattenverk i Chicago) eller Harold McCormick, en annan tidningsägare. En tidig version av manuset fokuserade på Howard Hughes. Man kan lika gärna hävda att de grundläggande elementen stämmer lika bra på mänskligheten idag. Welles sa i intervjuer efteråt att filmen egentligen handlar om människans drift att samla på sig saker, och hur menlöst det är. Filmens kontrovers förhöjdes när Hearst beskyllde Welles för att vara kommunist (han kritiserade ägande), vilket blev ironiskt när filmen totalförbjöds i Sovjet då den skildrar en framgångsrik kapitalist.

Mer? Det här var Bernard Herrmann första film som han skrev musik till, hans skrev sen såklart en enorm mängd andra filmscores, inte minst till Hitchcocks Psycho, för att ta den mest uppenbara.

Sminket-Alla huvudkaraktärer åldras en livstid genom filmen. Visst syns en och annan skarv i sminket här och där, men oftast är det väldigt övertygande.

Det var inte bara Welles som debuterade här-alla större roller besattes med folk från hans egen teater, Mercury, vilket resulterar i att många gör sina filmdebuter i Citizen Kane.

 

Blogg, gubbsvammel

Julfilmer

Lämna en kommentar

Det här med traditioner kan vara lite lustigt-vi tittar på vissa saker vid vissa tider på året. Kalle på julafton naturligtvis, men det finns många fler-backhoppning på nyårsdagen, Ivanhoe, Karl-Bertil, Grevinnan och Betjänten (av någon anledning så sitter dessa traditioner tydligen hårdast på vinterhalvåret, men det där får någon annan analysera djupare). Lustigast blir det när någon hävdar att det skulle vara typiskt svenskt med dessa traditioner-det är det såklart inte. Jag tänker inte gräva djupare i senaste tidens diskussioner om vad som är svenska traditioner och så vidare (Gubben håller sig borta från politik när det är möjligt), men dessa TV och filmtraditioner finns tydligen överallt- I Storbritannien tittar man på The Great Escape under julhelgen, i USA är filmen Livet är underbart med James Stewart sedan länge obligatorisk i julfirandet. Jag tror dock sällan att det är vi själva som väljer vilka traditioner som plockas upp-en TV-kanal får en bra deal på Ivanhoe och beslutar sig för att sända den när deras anställda vill vara lediga och det inte händer så mycket annat i världen, voila en tradition föds. En av de märkligaste traditionerna är Grevinnan och betjänten, och den borde få ett helt eget inlägg någon dag. För det är långt ifrån bara Sverige som visar den på nyår, ett flertal länder visar den varje år. I Tyskland har man visat den fler år än Sverige. Varför, är ju ett mysterium.

Som vanligt var det inte dit vi skulle. Ni behöver någon som hjälper er att vada igenom den lavin av julfilmer som sköljer över oss varje år. Ska man se Livet är underbart, eller Home Alone 2, eller Jingle all the way? Read on…

Jag kör inte någon numrerad lista, men bäst av alla är…

Die Hard (1988)

En av de bästa actionfilmerna som gjorts, och förmodligen den enda från 1980-talet som överlevt med någon sorts ära i behåll. Utspelas på julafton, men har också visats otaliga gånger på TV varje jul sen 90-talet och förtjänar definitivt sin plats på en sån här lista. Jag kommer ihåg hur jag såg den här på bio när jag var 18 och hur jag blev totalt bortblåst av den intensiva och klaustrofobiska stämningen. Jag kommer också ihåg hur jag älskade looken på skurkarna-det var långt ifrån de gamla karikatyrerna man var van vid vid den tiden. Visst, filmen håller såklart inte ihop helt och hållet när man börjar analysera den, men hur många actionfilmer gör det? Du kommer ha så fullt upp med att skrika ”yippie-kay-yay motherfucker” och käka popcorn så det spelar ingen roll. Alan Rickmans genombrottsroll, och naturligtvis ännu mer Bruce Willis genombrott. Fortfarande kan man säga ”Nakatomi building” och folk vet vad man menar-byggnaden som i verkligheten var filmbolagets egen skyskrapa. Den klarar upprepade tittningar, själv har jag sett den ett tiotal gånger och kan se den igen.

Edit: Julen 2017 skrev jag ett inlägg om just Die Hard, så fördjupa i er gärna i en av världens bästa actionfilmer här: Die hard (1988)

diehard

Livet är underbart (It´s a wonderful life)(1946)

Också en lite oväntad tradition, men i USA sänds den här otaliga gånger varje jul. Historien är egentligen väldigt mörk, men tack vare Frank Capras sentimentala regi och James Stewarts karisma som en ”all-american good guy” är den uthärdlig, och har du inte sett den förut, till och med sevärd. Stewart spelar George Bailey, en rakt igenom hyvens kille som har planer för livet, men tack vare osviklig lojalitet ställer han hela tiden upp när andra behöver honom och blir kvar i den lilla hålan han växte upp i, fast i ett företag han inte vill arbeta i egentligen. Lång histora kort-allt han tar sig för går av olika anledningar fel och han tänker till slut ta livet av sig för att andra ska få ut sin livförsäkring-då ska en ängel rädda honom genom att visa hur världen hade sett ut utan honom, och han får förstås livslusten tillbaka (spoiler!). Ingen spoiler egentligen, ängeln kommer inte in i handlingen förrän precis i slutet.
Frank Capra gjorde sig känd som en extremt sentimental regissör och visst finns det sirap här så det räcker för en amerikansk pannkaksfrukost, men i just den här filmen känns det som att Capra lade band på sig själv, kanske för att historien är så mörk och stark som den är. Har man aldrig sett den tycker jag den är värd en tittning.

Ett päron till farsa firar jul (1989)

Den absolut roligaste av National Lampoons Vacation-filmer, med Chevy Chase i sin förmodligen bästa roll (med andra ord, man blir inte mordiskt irriterad på honom). Absolut flest skratt-per-minut av alla päron-filmerna, och även om humorn är låg och fysisk, så funkar det genom hela filmen. Beverly d´Angelo har aldrig varit snyggare heller. Den här håller också för upprepade tittningar och brukar visas av någon kanal varje år, typ TV3 eller TV6.

05_Flatbed_1 - DECEMBER

Nightmare before christmas (1993)

Tim Burtons Nightmare before christmas är inte så mycket en Tim Burton-rulle som de flesta tror, han skrev manus och sa till regissören Henry Selick hur han ville att det skulle se ut (”make it look like a Tim Burton-movie”), men var dels upptagen med att regissera Batman-filmerna, och dessutom för rastlös för att vara på plats för produktionen av en 75-minuters stop-motion film. Det kan man kanske förstå, men jag tycker det syns. Nightmare before christmas har ett väldigt gott rykte, men är inte riktigt så bra som man vill komma ihåg den. Tycker den förtjänar att kollas in dock. Om inte annat, se den för att få lite balans till det sentimentala skräpet som vi matas med som extrafet julskinka hela julen.

Ombytta roller (1983)

En i grunden ganska grym film, om två äldre, vita, superrika bröder som gör ett vad om vad som är viktigast, arv eller miljö. De tar en av sina guldkalvar (Dan Aykroyd) och gör honom arbetslös och hemlös, samtidigt tar de en hemlös uteliggare med streetsmarts (Eddie Murphy i en av hans få riktigt bra roller) och gör honom till en chef. Nåja, ni har redan sett den. Jag gillar den här riktigt bra, och av någon anledning brukar den visas på TV runt jul-antagligen för att historien utspelar sig i juletid (Merry new year!). Kan vara den enda filmen där Murphy faktiskt är riktigt bra.

Bubblare: Elf, Grinchen, Ensam hemma

 

Blogg, gubbsvammel

Stranger things (2016)

Lämna en kommentar

Har senaste dagarna plöjt igenom Stranger Things, Netflix egenproducerade succé-serie som utspelar sig på en amerikansk landsbygd i början på 1980-talet. Jag gillade den, jättemycket, de fyra ungdomarna är fantastiska tillsammans och man kan inte låta bli att ta till sig samspelet dem emellan. Ska jag ta upp något på minussidan så (spoilervarning här, hoppa över den här raden om du inte vill veta slutet) är monstret i sista avsnittet ett enda stort antiklimax. 7 avsnitts uppbyggnad och så får vi ett erbarmligt fult CGI-monster. Jag ville nästan inbilla mig att det var fult med flit som en referens till 80-talets skräckfilmer men nej, det fanns inget som tydde på det. Egentligen gör det inte så mycket, men det vara bara det att var så ERBARMLIGT dåligt att det verkligen störde mig. Som en motpol till det så var gestaltningen av upp-och-ner-världen i sista avsnittet desto bättre. Jag är också glad att Winona Ryder får en så pass stor roll här, hon har alltid varit en av mina favoriter. Hon är liksom en 80-talsreferens hela hon.

Men det är inte historien i sig som jag funderat på mest med Stranger Things. Serien är extremt inriktad på oss som är uppvuxna på 70- och 80-tal och som kan referenserna. Man börjar säga saker som att ”Det här är precis som Twin Peaks, ett litet samhälle som har en portal till en annan dimension….och det är samma kille som designade förtexterna till Twin Peaks som designade logon till Stranger Things….och logon ser precis ut som Stephen Kings tidiga böcker….coooooolt…och kolla där, en av snutarna läser Cujo…”. Efter en stund börjar man leta referenser. Precis som med referenshumor så delar det upp en publik-de som fattar och de som inte fattar. Grundhistorien? Vem har tid med den? Jag kollar John Carpenter-vinkningar. Jag tror till och med att jag hade uppskattat Stranger Things mer om de inte hade varit så upptagna med att trycka in varenda popkulturell mediaföreteelse in i serien. Det räcker liksom med Clash, Joy Division, bruna tapeter, bruna bilar och tjock-tv med kaninöron (antenner, kids) för att vi som var med då ska bli lite nostalgiska. Nu tänker jag mer ”hade de inga egna idéer? Var de tvungna att sno precis varenda detalj från något annat?”.

Men. Som sagt. Stranger Things är bra, inget snack om den saken. Helt klart värt sin tid. Jag kommer se säsong två också, men fasar för att referenserna och blinkningarna kommer att bli mer krystade och långsökta för varje avsnitt. Låt oss hoppas jag har fel.

 

 

 

 

Blogg, gubbsvammel

Mer raggare

Lämna en kommentar

När jag satte mig ner för att se Raggare! häromkvällen så trodde jag ett tag att jag skulle få se filmen med Ernst-Hugo Järegård som extremt fel-castad raggare, men det var ju inte den. Den jag tänkte på var Raggargänget, från 1962. Nu är jag väldigt sugen på att se den, men kan inte hitta den, varken på lagliga eller olagliga sätt. Den har inte bara extremt lågt betyg på IMDb (3,5), den har också en massa underliga castingval och är förmodligen minst lika bisarr som Raggare! Här är ett klipp, och eftersom det är Åsa-Nisses ständige regissör Ragnar Frisk som ligger bakom Raggargänget så ska det förstås tryckas in en massa sånger. Spola fram till 2:55 för att se Järegård som Berra (!) och Jan-Olof Strandberg som Kritan (!!). Härlig kitsch.

Wikipedia slår till med att filmen kan kallas kalkonfilm, och den digra skådespelarlistan innehåller Laila Westersund som ”raggarbrud” och Arne Källerud som boxningstränare. Någonstans på internettet måste väl denna pärla finnas?