hjördis petterson | Gubbe ser på film

Ljuvlig är sommarnatten (1961)

Regi: Arne Mattson
Manus: Maria Lang
Huvudroller: Karl-Arne Holmsten, Per Oscarsson, Folke Sundqvist, Sif Ruud, Hjördis Pettersson, Stig Järrel, Allan Edwall.

På dagen hon ska gifta sig försvinner bruden spårlöst och är borta mer än ett dygn, innan hon hittas…tja, ni fattar. Maria Lang har skrivit ett ganska spännande och dugligt manus med lite annorlunda intrig. Som vanligt är alla misstänkta, alla ljuger och alla har sina hemligheter. Holmsten är en helt okej Christer Wijk som bestämt och rådigt utreder alla lösa trådar. Det man saknar med Wijk är lite personlighet. han står sig ganska slätt i jämförelse med en Poirot eller en Miss Marple-och jämförelsen är inte helt tagen ur luften för både Ljuvlig är sommarnatten och När mörkret faller är klart inspirerade av Christies böcker.

Arne Mattsons regi är som vanligt påhittig och driven, mycket rörelse i foto och väldigt lite tid är händelselös.Det finns dock en del lösa trådar, men jag tror att de försvann i klippningen snarare än manuset-till exempel är Allan Edwalls luffare helt bortkastad, vad är syftet med den rollen? Wijks svartsjuka fästmö är ännu mer mysterisk-hon introduceras, får ett utbrott…och sen får vi inte se henne mer. Har en känsla av att det förklaras bättre i boken, men att det inte fick plats i filmen.

En av de bättre i Den stora deckarboxen, film 6/7.

I dimma dold (1953)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Eva Henning, Sonja Wigert, Hjördis Pettersson, Dagmar Ebbesen, Sif Ruud, Sven Lindberg, Sture Lagerwall, Georg Rydeberg

Andra filmen i ”Den stora deckarboxen” är också klart sevärd. Manus av den idag nästan bortglömde Vic Suneson efter hans bok med samma namn, och regisserad av Lars-Eric Kjellgren som mer eller mindre öppet tagit efter filmen Laura av Preminger. Här börjar deckare mer handla om polisprocessen, mer fokus ligger på en utredare från polisen som metodiskt går igenom ledtrådar. Tyvärr är Sven Lindberg alltför svag i rollen som Polisinspektör Kjell Myhrman, det känns också som att han fått alltför svagt fokus i manus och regi så det är inte bara hans fel – men han får också kämpa hårt för att dra fokus från resten av ensemblen, som består av eliten bland svenska skådespelare.

I korthet handlar det om Henning som i rollen som Lora (Laura, remember?) som skjuter sin make och sen vandrar omkring på Stockholms gator för att hålla sig undan polisen och också för att försöka komma på vad hon ska göra sen. Under tiden framkommer att maken redan var död när hon sköt och att hon kommer att betraktas som oskyldig. Japp, det är den typen av historia, men den funkar hyfsat väl. Filmen blandar tillbakablickar från Loras liv där vi gradvis inser vad som ledde upp till skotten, bilder från Stockholms gator där hon vandrar omkring, och interiörer där Myhrman försöker lista ut vem som egentligen mördade maken.
Några av karaktärerna är lite larger-than-life, och skuggan från förlagan Laura hänger ibland väldigt tungt, men man lyckas ändå balansera upp det.

Återigen stör det mig att åldersskillnaden mellan kärleksparet är så stor (13 år kollade jag upp), och Georg Rydeberg ser faktiskt helt grotesk ut-nu är vi inne på lyteskomik kanske men det är rätt svårt att köpa honom som en man som kvinnor faller som käglor för. Annars är det lite kul att de försökt lämna det teatraliska språket som rådde i svensk film innan, och satsar på realism-förutom svordomar blir det ibland lite roliga, tidstypiska repliker:
”Vaffö´ stå´re en byling vi´dörren, va?” ”Äh, släpp in me´så ja´ får ta en plåt, hörrö!”

Andra filmen i boxen får också den klart godkänt.