sture lagerwall | Gubbe ser på film

I dimma dold (1953)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Eva Henning, Sonja Wigert, Hjördis Pettersson, Dagmar Ebbesen, Sif Ruud, Sven Lindberg, Sture Lagerwall, Georg Rydeberg

Andra filmen i ”Den stora deckarboxen” är också klart sevärd. Manus av den idag nästan bortglömde Vic Suneson efter hans bok med samma namn, och regisserad av Lars-Eric Kjellgren som mer eller mindre öppet tagit efter filmen Laura av Preminger. Här börjar deckare mer handla om polisprocessen, mer fokus ligger på en utredare från polisen som metodiskt går igenom ledtrådar. Tyvärr är Sven Lindberg alltför svag i rollen som Polisinspektör Kjell Myhrman, det känns också som att han fått alltför svagt fokus i manus och regi så det är inte bara hans fel – men han får också kämpa hårt för att dra fokus från resten av ensemblen, som består av eliten bland svenska skådespelare.

I korthet handlar det om Henning som i rollen som Lora (Laura, remember?) som skjuter sin make och sen vandrar omkring på Stockholms gator för att hålla sig undan polisen och också för att försöka komma på vad hon ska göra sen. Under tiden framkommer att maken redan var död när hon sköt och att hon kommer att betraktas som oskyldig. Japp, det är den typen av historia, men den funkar hyfsat väl. Filmen blandar tillbakablickar från Loras liv där vi gradvis inser vad som ledde upp till skotten, bilder från Stockholms gator där hon vandrar omkring, och interiörer där Myhrman försöker lista ut vem som egentligen mördade maken.
Några av karaktärerna är lite larger-than-life, och skuggan från förlagan Laura hänger ibland väldigt tungt, men man lyckas ändå balansera upp det.

Återigen stör det mig att åldersskillnaden mellan kärleksparet är så stor (13 år kollade jag upp), och Georg Rydeberg ser faktiskt helt grotesk ut-nu är vi inne på lyteskomik kanske men det är rätt svårt att köpa honom som en man som kvinnor faller som käglor för. Annars är det lite kul att de försökt lämna det teatraliska språket som rådde i svensk film innan, och satsar på realism-förutom svordomar blir det ibland lite roliga, tidstypiska repliker:
”Vaffö´ stå´re en byling vi´dörren, va?” ”Äh, släpp in me´så ja´ får ta en plåt, hörrö!”

Andra filmen i boxen får också den klart godkänt.

Det kom en gäst…(1947)
Regi: Arne Mattson
Huvudroller: Sture Lagerwall, Karl-Arne Holmsten, Erik ´Bullen´Berglund, Naima Wifstrand, Gerd Hagman, Elsie Albiin, Anita Björk, Ivar Kåge, Julia Caesar

Det här är första filmen i Studio S ”Den stora deckarboxen”, så låt oss titta på själva boxen först innan vi tar oss an filmerna. Studio S har tidigare gjort stora kulturgärningar genom att släppa t.ex. ”Hembiträdesboxen”, ”Pilsnerfilmsboxen” och ”Den stora Povel Ramel-boxen”. Ska erkänna att det här var den första som retade min köplusta, men jag applåderar ändå initiativet att släppa de här gamla svenska kulturinstitutionerna i samlade format.

Deckarboxen_front I det här fallet måste man också ge beröm till initiativet att visa att det svenska deckarundret inte är någon modern uppfinning-det varken börjar eller slutar med Beck och Wallander och Irene Huss, Sverige har en lång tradition av den typiska filmdeckaren. Den här boxen börjar 1947 och slutar 1965 och visar axplock av de olika filmiska stilar som funnits i genren. Man får med ett litet häfte om filmerna och hyfsat extramaterial. Det mest uppseendeväckande i extramaterialet är en hel film (nåja, 35 minuter lång) från 1916 som heter ”Mysteriet natten till den 25:e”, en film som blev totalförbjuden innan premiären för dess förmodade förråande inverkan på publiken. Den blev inte släppt förrän 1975! Det är svårt att begripa idag när man ser den, det jag tyckte var roligast var att en av birollerna spelas av Artur Rolén…ja, Klabbarparn.

Men Studio S, era j-a puckon, en grej är helt åt skogen-skivorna ligger på en enda plastpinne i boxen, vilket gör risken för repning stor när man byter skivor, och för övrigt bara är ett jäkla bök. Helt onödigt också-finns mycket smartare lösningar. Tycker man att jag är lite väl anal nu så låt mig förklara: De som köper en sån här box är antingen väldigt filmintresserade och vill inte riskera repa sina skivor, eller låta de ligga framme bara för att man är inne på fjärde filmen i samlingen, alternativt så får man inse att medelåldern hos publiken som köper en sån här box är ganska hög, och förmodligen kommer att ha problem med att pilla upp skivorna från plastpinnen. Gör om, gör rätt.

(Tillägg: Jag fick svar på twitter från Stefan Nylén på Njuta films, så här skriver han:

”tyvärr är ”en pinne” enda lösningen som finns hos vårt tryckeri nu för tiden. Ledsen för det. Men lossa alla filmer på en gång”.

Jag känner mig hedrad över att de läst min recension och att Stefan bemödat sig om att svara. Jag förstår också att det handlar om en tillverkningsfråga. Jag hoppas att det går att ändra på i framtiden).

DET KOM EN GA╠êST - STUDIOS_SF - 02 Men låt oss glömma det där och gå in på själva filmerna: Det kom en gäst från 1947 är det enda filmmanus som Stieg Trenter satte sitt namn på (officiellt iallafall) och det är en klassisk vemgjordedet, lite i Agatha Christie-stil. Författaren Georg Essman (Lagerwall) blir inviterad att fira jul med en familj han inte känner. Patriarken i familjen har beslutat sig för att sälja gården och stycka upp marken, vilket inte ses med blida ögon av resten av familjen. Morgonen efter hittas han död, möjligtvis ihjälsparkad av en häst…elleeeeeer?
Jag kände mer underhållen än jag förväntat mig av den här faktiskt, även om mycket i den känns föråldrat-framförallt dialogen. Men den är kort och tight, rappt berättad och erfaret regisserat av Arne Mattson. Fotot är av Martin Bodin och är kanske det bästa med filmen-stämningsfulla tagningar med långa skuggor och närbilder, rörlig kamera som ger liv åt filmen. En sak som jag alltid uppskattar i de här gamla filmerna är exteriörfotot, här är det svensk vinter och jag kan tänka mig att det var rätt knepigt att fånga det så bra, så beröm för det. För alla som upplevt svensk vinter så ser man när det är fejksnö och när det är på riktigt-det här definitivt på riktigt.
Det ska sägas att filmen inte bygger på realism direkt-båda de två första morden är helt osannolika och en del karaktärer är antingen platta som pannkakor eller skruvade. Men…tja, på det sättet är den ju mer än representativt för svenska deckare. Klart godkänd inledning på boxen, tycker jag.

För de som är intresserade så är exteriörerna filmade runt Uppsala (närmare bestämt Kvarnbo), Ljusne, Lindholmens järnvägsstation och en scen är tagen i Gamla Uppsala kyrka.