Bride of Frankenstein (1935)

Bride of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins brud
År: 1935
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Elsa Lanchester, Ernest Thesiger, Una O´Connor, Dwight Frye,

 

Bride
En tagline som användes var också ”The monster demands a mate!”

The Bride of Frankenstein räknas ofta som juvelen i kronan av Universals skräckfilmer, dessutom en av få filmer som är bättre än föregångaren. Jag är inte säker på att en modern tittare skulle hålla med om det, men klart är att det är en film fylld med idéer och infall, och att det är en av James Whales mest personliga filmer. Det är också den enda medlemmen i Universals monsterfamilj som är av kvinnligt kön.

Henry Frankenstein överlevde branden i slutet av första filmen, men det gjorde också hans skapelse. Monstret beger sig ut på landsbygden och dödar och skrämmer, medan Frankenstein försöker glömma sina gamla experiment och ägna sig åt sin fästmö/fru. Han får besök av en annan, ännu galnare, vetenskapsman som övertalar honom att fortsätta sina försök, och att de ska skapa en kvinna till monstret. Under resans gång lär sig Karloffs monster att tala och får en existentiell uppenbarelse-och uppenbarligen en sexdrift eftersom han blir heltänd på idén att få en brud skapad till sig. Spoiler alert här, men i slutänden blir han dissad även av henne.

Frankenstein från 1931 blev en enorm succé, och tanken på en uppföljare började formas redan när man visade Frankenstein för en testpublik. Det är också anledningen till att man i sista sekunden ändrade slutet-Henry Frankenstein överlever och vi får se honom tröstas av flickvännen. Detta för att kunna bädda för en uppföljare. Det är intressant att det som vi idag så gärna kritiserar Hollywood för, att vara totalt fantasilösa och bara prångla ut reboots och uppföljare, redan fanns som ett tydligt mönster från 1930-talet och framåt. Då som nu så gjorde man sitt bästa för att rida på gamla framgångar, vilket förstås är förståeligt men aningen tråkigt. Värre skulle det bli, men mer om det senare. Och apropå flickvännen-i första filmen spelas hon av Mae Clarke, som var blond och amerikan. Här spelas hon av Valerie Hobson, som var brunett, brittisk, och endast 17 år gammal. Det ändrade slutet och den markanta skillnaden mellan skådespelerskorna som spelade Henry Frankensteins fästmö var sånt som man förmodligen skulle lägga märka till om man såg filmerna direkt efter varandra, vilket säkert många gjorde då första filmen fortfarande gick att se på biografer när Bride släpptes.

Bride-of-Frankenstein
Elsa Lanchester och Boris Karloff, i Jack Pierces copyrightade designer.

Bride handlar i korthet om att både Henry Frankenstein och monstret han skapade överlever branden i väderkvarnen, och monstret ger sig ut på byn för att hämnas. Frankenstein (som vi kallar skaparen, inte monstret) får besök av en annan vetenskapsman, Pretorius, som övertalar honom att återuppta sina försök men denna gången skapa en kvinna, en ”mate” till sin första skapelse.

group pretorius
Pretorius, stillbild från en av filmens mer oväntade scener. Pretorius skapade annan typ av konstgjort liv…

Robert Florey, som ju så nesligt förlorade regissörsjobbet på Frankenstein till James Whale, hade inte gett upp utan skrev ett första manus till en uppföljare-det refuserades omedelbart. Ett manus med namnet ”The return of Frankenstein” jobbades fram inifrån Universalstudion och den titeln behölls ända fram till filmningen startade-dock kastades själva manuset direkt efter att Whale hade läst det. Flera versioner av manus jobbades fram, alla spolades. Och för att krångla till det lite så vägrade faktiskt Whale regissera från början-han tyckte att han hade sugit ut det han kunde ur historien i första filmen och hade ingen motivation att upprepa sig. Han gjorde några andra filmer istället (bland annat med Karloff) och efter att ha regisserat den tekniska och publika framgången som var Invisible Man tyckte inte Universal att de kunde ha någon annan i regissörsstolen än Whale-vilket innebar att han återigen fann sig i ett förhandlingsläge där han kunde begära vad som helst, och det han ville ha var full artistisk frihet. Det fick han. Det är också anledningen till att Bride of Frankenstein förmodligen är James Whales mest personliga film, på olika sätt.

Här behöver vi förklara vem denne James Whale var. Whale föddes in i en fattig arbetarfamilj som sjätte av sju barn och föräldrarna hade inte råd att låta honom studera. Istället fick han hjälpa till med familjens inkomst genom att arbeta, men han ansågs vara för klen för kroppsarbete så han blev skomakare. Genom att sälja överblivet material (som han snodde) köpte han kvällskurser i konst och hantverk åt sig själv. När första världskriget kom anmälde han sig som frivillig, blev tillfångatagen av tyskarna och upptäckte i fånglägret att teatern var hans livs passion. När kriget var över satsade han helt på dramatiken och blev skådespelare, regissör och scendesigner-alla tre skulle spela stor roll sen när han gick över till film. Han satte upp Journey´s end som blev en stor framgång och han fick senare erbjudande om att sätta upp den i USA, och därefter blev han rekryterad av Hollywood och till slut hamnade han hos Universal. Det som däremot är mest uppseendeväckande är att han var öppet gay. Okej, idag är det inget som får en att höja på ögonbrynen, men då vi pratar om tidigt 1900-tal så är det mer ovanligt. Homosexualitet var en av få ”synder” som var dubbelbestraffade-det var förbjudet i lag, men också ansett som en psykisk sjukdom. Det sägs av människor i Whales närhet att han inte ”outade” sig offentligt, eller slogs på barrikaderna för homosexuellas rättigheter, men mer att han inte gjorde någon hemlighet av det. Man kan, om man tillåter sig ha lite fördomar, tänka sig att det var enklare för en man inom teatern att leva öppet än som kolgruvearbetare. Whale levde under många år tillsammans med  David Lewis, och även när han kom till Hollywood var det ingen hemlighet. Jag kan inte låta bli att tänka på Karl Gerhard, en någorlunda samtida svensk teater- och revyman som också levde ihop med en man under många år. Var man inne i den världen så visste man.

Nåväl, det har spekulerats mycket om hur mycket och på vilket sätt Whales sexualitet finns i hans filmer. Personligen skulle jag säga mindre än man tror, för många av teorierna är rätt långsökta-som till exempel att hela Frankenstein-historien egentligen handlar om manlig homosexualitet: en man som lämnar sin fästmö på bröllopsdagen för att skapa liv tillsammans med en annan man, vilket är den största synden i sig. Det är en snygg teori, men ganska krystad. Vad som däremot är mer uppenbart är de inslag i hans filmer som vi idag skulle kalla ”camp”, det vill säga lite tillgjorda karaktärer, scenerier och ett ibland medvetet överspel. Dessa detaljer är mer framträdande i Bride än i första Frankenstein, mest uppenbart i karaktären Septimus Pretorius, som för en modern tittare är uppenbart spelad för att vara gay. Han har till och med en av de mest berömda replikerna i filmen där han säger till Frankenstein att gifta sig med sin fästmö och göra som det påbjuds i bibeln, att föröka sig, medans det för Pretorius själv bara återstår att föröka sig med vetenskapens hjälp. Det finns uppgifter om att Whale instruerade skådespelaren Ernest Thesiger att spela Pretorius som en åldrande, ”bitchig” homosexuell man, men det är svårt att veta-om så är fallet lyckas han i och för sig ganska bra. Klart är att Whale handplockade Thesiger för rollen och förmodligen skrev in Pretorius helt med Thesiger i bakhuvudet-Whale hade ju carte blanche att göra vad han ville. För att återuppta det homosexuella temat så kan man också spekulera i att han lyckas övertala/förföra Henry Frankenstein till att återigen lämna sin fästmö för att skapa liv tillsammans med en annan man. Återigen, allt beror på hur långt man vill gå i sina teorier. Det finns de som forskat i om skådespelaren Thesiger själv var homosexuell, men det vet man inget om naturligtvis-han var gift med en kvinna hela sitt vuxna liv i alla fall.
En mer intressant upptäckt är att karaktären Pretorius ska vara löst baserad på John William Polidori, Lord Byrons personliga läkare, och en författare i sin egen kraft. Polidori skrev den första vampyr-romanen, The Vampyre, och ska ha-kom ihåg var ni läste det först, kids-i ett samtal med Percy Shelley om livets uppkomst ha  sått fröet till Frankenstein (Shelley gifte sig senare med Mary Wollstonecraft som då alltså blev Mary Shelley, författare av boken Frankenstein).

Om vi återvänder till filmen så är den sevärd än i dag-bildspråket är årtionden före sin tid, det mardrömslika skuggiga landskapet som blir än starkare i svartvitt, Jack Pierces makeup och de fantasifulla inslagen som till exempel miniatyrmänniskorna som Pretorius plockar fram. Om man vill kan man också läsa in oändligt många symboler i handlingen-att Karloff som Frankensteins monster mot slutet framstår som en Jesusfigur som dör och återuppstår på ett kors är en av de mer uppenbara (så uppenbar att man fick ta bort själva korset och binda honom vid något mindre framstående). Själva bruden, alltså Elsa Lanchesters gestalt, kvinnan med de omöjliga streaksen i håret, är bara med i tre minuter-på den korta tiden hinner hon inte bara dissa monstret utan också bli en ikonisk figur genom sin klassiska posering och läte.

Det som förmodligen skulle störa en modern tittare är nog samma saker som gjort filmen klassisk-inslagen av campy humor, karaktären Pretorius som man nog antingen hatar eller älskar, Henry Frankensteins bleka karaktär som så lätt övertalas, minifigurerna som sagt (som för historien mer in i sagans värld än skräckens) och karaktären Minnie, vilken i och för sig odödliggjorde Una O´Connor, som senare fick spela ungefär samma karaktär i massor av filmer. Hon spelar sin roll helt för att dra skratt, vilket stör mig, i allafall.

En annan sak som stör mig är att Frankensteins monster här pratar. I första filmen grymtar han bara, men här pratar han, ungefär som ett barn. Man kan dra argumentet att monstret faktiskt pratar en hel del i originalboken, men eftersom han inte är någon snackpåse direkt i första filmen blir det lite konstigt. När Karloff första gången läste manuset protesterade han faktiskt mot just detta, men lät sig övertalas. Frågan är om han inte skulle ha stått på sig mer, men å andra sidan-vad hade han att säga till om i manusfrågor? Det är såklart en aspekt av monstrets karaktärutveckling, och säkert en anledning till att monstret känns som en tredimensionell figur mer än bara ett monster. Apropå Karloff-så har han här största namnet på affischen, han är ”KARLOFF!”, istället som i första filmen där han var listad i förtexterna som ett frågetecken. Inte bara hade han blivit känd genom den filmen, han hade gjort flera populära filmer i mellantiden. Nu är det istället Elsa Lanchester som får se sig listad som ”?” i förtexterna….(hon får dock sitt namn utskrivet, fast i rollen som Mary Shelley, som hon spelar i den lilla prologen. Och när vi ändå är inne på prologen, den sekvensen var en av få scener som censuren hade problem med den här gången, då de tyckte hennes urringning var alltför djup. Man fick klippa om sekvensen för att de skulle bli nöjda).

 

 

Annonser

Frankenstein (1931)

Frankenstein
Svensk titel: Frankenstein, mannen som skapade en människa
År:1931
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Mae Clarke, John Boles, Dwight Frye, Edward van Sloan, Frederic Kerr

FrankensteinDracula hade premiär tidigt 1931 och blev en succé-en så stor succé att den faktiskt räddade Universal Studios, som låg illa till finansiellt. Unge Carl Laemmle började direkt leta efter nya projekt i samma anda och köpte upp rättigheterna till Frankenstein, som även den turnerat på teaterscenen med framgång. En franskfödd regissör vid namn Robert Florey kämpade hårt för att få jobbet att få föra Frankenstein till filmens värld och skrev ett manus. Man planerade att ha Bela Lugosi i en huvudroll, för att rida på hans framgång från Dracula. Även Lugosi var med på tåget-problemet var bara att han egentligen ville spela Doktorn, inte monstret. Han ska ha sagt att han dels var för ”handsome” att spela monster, och dels påpekade han att i sitt hemland var han en stor stjärna (vilket inte var sant, i sitt hemland Ungern hade han bara spelat mindre roller). I vilket fall som helst så gjordes testfilmningar med Lugosi som monstret, tester som ska ha varit så dåliga att Carl Laemmle gapflabbade när han såg resultatet. Lugosi hade gyttjig hud och ett illasittande hår som såg ut som en porslinspotta. Huruvida Lugosi sen tackade nej till rollen eller fick sparken är oklart, men Lugosi var ute ur bilden i vilket fall som helst. Många har försökt hitta denna testfilmning, men den får anses vara borta, förmodligen förstördes den av Universal eftersom den blev så dålig.

Ute ur bilden var även regissören Florey, och hans version av manuset. Far och son Laemmle hade rekryterat en ung teateruppkomling vid namn James Whale från England. Whale hade regisserat teater i England, framförallt en pjäs som hette Journey´s End, en pjäs som handlade om första världskriget och som blev en stor succé och därför sattes upp på flera teatrar med olika uppsättningar, men varje gång med Whale som regissör. Han fick sen komma till USA för att sätta upp pjäsen där. Efter att ha jobbat för RKO och sen Howard Hughes, fick han chansen att göra film av Journey´s End. Allt han rörde vid blev guld, och han blev rekryterad till Universal, där han fick en lista på 30 projekt man hade i startgroparna. Whale fick välja vad han ville och valde Frankenstein. Florey blev petad, och det blev även Floreys manus. Whale fick ett nytt manus skrivet av Francis Edwards Faragoh men mycket i filmen är efter Whales huvud. Klart är att filmen skiljer sig på en del betydande punkter från Mary Shelleys historia, till exempel pratar Monstret (som i boken heter Adam, men i filmen inte har något namn) i boken, men i filmen låter han bara (detta kan ha varit ytterligare en anledning till varför Lugosi vare sig ville eller fick huvudrollen). Hur Whale rekryterade Boris Karloff till filmen är dolt i Hollywood-mytologiernas dunkel, eftersom flera historier cirkulerar om hur det skulle gått till, men den version som verkar säkrast är att Whale såg Karloff i matsalen på Universal och gav honom en lapp med ett rollerbjudande. Karloff skämtade om att han blev sur över att ha fått rollerbjudandet eftersom han vid tillfället ska ha varit uppklädd och proper för en annan casting! Han behövde dock inte fundera länge för att ta erbjudandet, och därmed var även hans karriär räddad. Karloff hade varit med ett tag i Hollywood minst sagt (han hade varit med i 80 filmer innan Frankenstein!) men endast fått små roller i stumfilmer, ibland var det närmast statistroller. Ingen hade alltså någon koll på hans namn när Frankenstein släpptes (hans credit i början på filmen är ”?” som The Monster). Han skulle såklart snart bli en superstjärna, och till skillnad från Lugosi, få en ganska lycklig karriär inom skräckfilm. En bidragande orsak är att Karloff aldrig backade eller tackade nej till utmaningar-till Frankenstein hade man rekryterat Jack Pierce som makeupartist. Pierce visade sig vara ett av underbarnen bakom kameran i Hollywood och skulle betyda enormt mycket de närmaste decennierna-hans lista av betydande verk är lång. Det fanns bara ett problem-han var temperamentsfull och svår att jobba med. Av någon anledning funkade Karloff och Pierce utmärkt tillsammans, vilket nog var en förutsättning för att samarbetet skulle funka. Förutom makeuptester, där Pierce insisterade på att Karloff skulle komma hem till honom, så tog det fyra timmar att få till Frankensteins look varje inspelningsdag. Karloff erbjöd sig att ta ut sin brygga som han hade i munnen för att kinderna skulle bli mer insjunkna. Skorna han bar i filmen vägde 4 kilo styck-något som skulle ge honom stora problem i slutscenerna där han bär på Colin Clive och samtidigt går uppför ett berg (tydligen ska Whale ha tvingat Karloff att göra om den här scenen om och om igen, som en personlig och mycket småaktig hämnd på Karloff för att denne började stjäla allt rampljus under inspelningen). Pierces design på monstret är fortfarande under copyright, som ägs av Universal.

Frankenstein hade premiär sent 1931 vilket alltså gör den till en så kallad pre-code film. Med detta menas att den så förhatliga självcensuren som gick under namnet Hayes code inte hade kommit i gång än, och det märks-inte så mycket i sexuella teman (vilket annars brukar vara det man menar när man pratar om pre-code), men vissa råa inslag förekommer; det mest kända är scenen där Frankensteins monster har rymt och träffar på en liten flicka som kastar blomblad i vattnet. Monstret blir snabbt vän med den lilla flickan och gör som hon-för att minuten senare kasta flickan i vattnet, som då drunknar. Den här scenen leder sen upp till tredje akten då byborna kräver hämnd. Scenen med flickan klipptes i vissa amerikanska stater redan innan premiären, samt vissa stater ville också att Colin Clives replik ”It´s alive!It´s alive! In the name of God! Now I know what it feels like to be God”. När sen Hayes-censuren kom i effekt på allvar så klippte Universal självmant ner Frankenstein, när det blev aktuellt att släppa filmen på bio igen 1935. Scenen med flickan var försvunnen fram till 1980-talet, då den restaurerades inför släpp på VHS, men i femtio år har publiken fått undra vad som egentligen hände med den döda flickan som bärs genom byn. Men visst spelade Universal på filmens chockeffekt-man lade på egen hand till öppningsmonologen av Edward van Sloan där han varnar publiken för vad de ska komma att se. Precis samma sak hade man gjort med Dracula innan, och det var ett effektivt grepp för att bygga upp spänningen.

Frankenstein handlar om många saker, vilket förmodligen är en av de saker som gör att den fortfarande lever i folks medvetande. Vetenskapens framsteg utan moral, människor som försöker leka Gud, eller helt enkelt rädsla för det okända. Den funkade förstås också som en ren skräckfilm för 1930-talets publik, men som all bra skräck finns det också undermeningar och djup. Eftersom det är James Whale som regisserat så finns också berättelsen om hur pöbeln behandlar outsidern, den som inte passar in, och vad som händer med denne. Berömda scener är förstås när doktor Frankenstein ger liv till monstret genom att kanalisera åska ner i kroppen (hur monstret kommer till liv specificeras inte i boken, men efter den här filmen har just denna metod blivit den vedertagna), och hela slutet, med byborna som tar högafflar och facklor och jagar monstret. Crescendot i den brinnande väderkvarnen är fortfarande en höjdpunkt-ja hela andra halvan av filmen funkar utmärkt fortfarande. Möjligtvis är slutscenen lite tacky, men det har sin förklaring-det var meningen att doktorn skulle dö, men under produktionen började man redan planera för en uppföljare och ändrade det-när det blev dags för en reshoot var Colin Clive inte tillgänglig så man sköt om scenen med en annan skådespelare som har ryggen mot kameran!

Och apropå Colin Clive i rollen som Dr Frankenstein så finns det mycket man kan säga om hans rolltolkning, vilken kan tolkas som något campy eller till och med överspelad, men det är lite orättvist-i talfilmens tidiga dagar så levde ofta det teatrala skådespelet från stumfilmen kvar, innan man förstod hur uppblåst det blev med tal. Whale och Clive kom dessutom båda från teatern. Ensemblen är dock bra rakt igenom, och Whales regi är bästa möjliga. Karloffs insats som det tragiska monstret som är lössläppt i en värld han inte fått chansen att förstå är helt tidlös.

 

Universal Monsters (och lite om Dark Universe)

Universal monsters och Dark Universe.

Idag känner ingen under 30 till Frankensteins monster eller Dracula på annat sätt än som tecknade karikatyrer på Cartoon Network eller som kramiga leksaker, men det är också på ett perverst sätt ett tecken på hur djupt rotade Universals monster är i moderna kulturen. Idag är filmerna från 1930-talet inte skrämmande för någon (tror jag), men det gör dem inte mindre viktiga. Speciellt inte nu när det ryktas om att man ska återuppliva franchisen i ett modernt Dark Universe. Två filmer är faktiskt redan släppta-The Mummy med Tom Cruise är den andra.. Den blev ju som den blev. Och just den filmen ger mig vatten på min kvarn när jag envist hävdar att återupplivande av Frankensteins monster, Dracula, Mumien, Wolfman, Monstret från svarta lagunen och osynliga mannen är en dålig idé. För det kommer inte att funka. Dagens filmskapare förstår inte vad som gjorde originalen bra, eller hur de ska översättas till en modern publik.

duniverse.jpg
De figurerna och rolltillsättningen. Notera Superman-S:et

Dark Universe, om det nu blir fler filmer, kommer att ha Dr Jekyll som en bärande figur, karaktären som binder samman de olika historierna, precis som Nick Fury är för the Avengers. Jekyll spelades i Mumien av Russel Crowe, och karaktären var typ det enda som lyckades skapa ett uns av intresse i filmen, trots Crowes maniska överspel. I Mumien var allt utdraget till någon sorts actionfilm med andra halvan fylld av CGI, medan originalet var en kärnfull thriller med långt utvecklad mytologi. Även Hammers version av samma historia (med Christopher Lee i rollen som mumien) var långt bättre, då den förstod vad för typ av historia den skulle berätta. Sådan kunskap existerar sällan i Hollywood idag.

Som det ser ut nu blir det inget Dark Universe. De båda som skulle ansvara för utvecklingen av serien (däribland The Mummy-regissören Alex Kurtzman) har lämnat projektet. Första filmen, Dracula Untold, släpptes 2014 och floppade. The Mummy med Tompa sågades. Frågan är om någon är sugen på att trycka in mer pengar nu. Förmodligen inte. Man hade kommit ganska långt i planerna på en remake av Bride of Frankenstein, med Javier Bardem i rollen som monstret, men Universal har meddelat att filmen får vänta. Det finns också rykten som säger att en remake av The invisible man med Johnny Depp planerades, men det är också mycket osäkert. Tråkigt, för det är den enda av dessa som jag skulle kunna bli lite sugen på.

Nog om Dark Universe. Det som är intressant för Gubben är originalen, så innan vi går in på filmerna var och en så låt oss se vad Universal var för sorts bolag och hur det kom sig att man för evigt kommer att bli ihågkommen för sina skräckfilms/monsterfilms-serier.

Carl Laemmle, President of Universal Studios
”Uncle” Carl Laemmle,Sr

Universal Studios grundades redan 1912 och finns som bekant fortfarande, vilket gör den till USAs äldsta fortfarande aktiva filmbolag, och världens fjärde äldsta (Nordisk Film är ett av de som är äldre). Den centrala personen runt grundandet var Carl Laemmle, född Karl Laemmle, född i Tyskland, som emigrerade till USA 1884. Han tog varierande jobb, mestadels på kontor verkar det som, och verkar ha varit en ganska driven person som idag förmodligen hade kallats entreprenör. Bland annat arbetade han en tid på reklambyrå, vilket förmodligen spelade en viktig roll senare, för marknadsföring verkar han ha förstått sig på. I filmens viktigaste dagar såg man på bio i något som kallades Nickelodeon, som egentligen är en bio i miniformat. Man kunde sätta upp den i stort sett var som helst där man hade några kvadratmeter. Bara i Brooklyn ska det ha funnits ett hundratal. Laemmle satt utanför en sådan och tittade och tänkte att det här var en fantastisk affärsidé-människorna gick dit, konsumerade produkten, men produkten fanns sedan fortfarande kvar och kunde konsumeras igen. Laemmle började köpa upp Nickelodeons och var därmed inne i filmbranschen.

Det fanns dock problem och ett av dem var Thomas Edison. Han hade bildat en förening, Motion Picture Trust, som ägde patent mojäng i själva filmkameran. Föreningen försökte få monopol på filmdistributionen genom att dels äga patentet och dels producera alla filmer. Alla som visade en film skulle betala en avgift till MPT, eller uttryckt på annat sätt, till Edison. Laemmle, och andra, försökte komma runt detta genom att starta en egen trust/förening, IMP, och själva producera filmer. Redan i de första stadierna av detta tog han beslut som skulle påverka filmindustrin för evigt. Till exempel beslöt han att man skulle marknadsföra skådespelarna, vilket Edison envist hade vägrat göra med sina filmer. Som exempel på detta kan nämnas filmatiseringen av Robin Hood från 1910 som IMP producerade och man tryckte hårt på filmens stjärna King Baggot, som trots att han är bortglömd idag, kan kallas för historiens första filmstjärna.

1912 gick Laemmle ihop med en rad andra personer som tänkt samma sak som honom, som alltså skapat egna filmproduktionsbolag, och Universal Studios såg dagens ljus. Laemmle valdes till ordförande, och köpte ganska snart ut de andra.

FortLee
Fort Lee, där Universal Studios anlades

Han köpte upp en ledig, och billig, enorm tomt utanför Hollywood (filmindustrin hade ganska snart dragit sig alltmer västerut och snart var Hollywood etablerat som dess centrum). Laemmle var smart, och visste hur man skulle marknadsföra det nya mediet. Bland annat så var han med att skapa stjärnkulten runt skådespelarna genom att vara först med att ha med deras namn på affischerna-något studios envist hade vägrat innan dess. Detta gjorde inte bara att folk gick och såg filmer med sina favoriter, det utmanade också trust-systemet genom att skapa en större efterfrågan på sina filmer. Stjärnorna var såklart med tåget-fattas bara annat. En av de stjärnor som han var först med att marknadsföra var Mary Pickford, vars onscreen-persona blev en populär figur (så populär att många menar att hon var en influens till Pippi Långstrump).  Han var också först med att tillåta turister på studiomarken, en föregångare till våra dagars guidade turer och nöjesparker. Det sålde inte bara biljetter, det skapade förväntan och intresse hos de som besökte.

1929 gav han bort direktörskapet till sin son Carl Laemmle jr, som då bara var 21 år. Ingen var förvånad. Nepotism var väletablerat hos Universal. Det sägs att 80 släktningar jobbade på företaget i olika författningar. Carl den äldre kallades allmänt för “Uncle Carl”, förmodligen för att han var just farbror till ganska många av dem. Carl jr fick aldrig någon större respekt, för på ett företag där man hade så många släktingar och man själv var yngst, var man inte heller speciell. Dessutom sågs han som en märklig, kortväxt man med klen intelligens. En skådespelerska från den tiden kallar honom rätt ut “retarded”. Alla hans privata pengar gick, sas det, till läkare och apotek eftersom han var svårt hypokondrisk. Sen att Carl bara inom några år drev Universal i kånken gjorde inte att han fick mer respekt som äldre. Snarare tvärtom.

laemmlejr
Laemmle junior.

Men till en början var Carl jr en viktig, kanske livsnödvändig livsinjektion på Universal. Han genomdrev många förnyelser på studion, bland annat det oundvikliga skiftet till talfilm. Han producerade själv många filmer, en av de första han var med om att driva fram var “All quiet on the western front”, som fick en Oscar för bästa film. Han satsade skoningslöst på studion, på utrustning, på regissörer och på idéer få andra hade satsat på. På det viset lyckades han övertala pappa Laemmle att satsa på filmen Dracula.

Dracula (1931)

Jag kommer inte att gå in särskilt på Dracula just nu, utan vi tar den en annan gång. Framförallt för att jag själv aldrig gillat Vampyr- eller Dracula-myten. Det gör inte filmen mindre historiskt viktig, men jag vill hellre skriva om filmer jag själv tycker om.

dracula-movie-poster-1931Men Dracula var först av Universals ljud-skräckfilmer. Boken Dracula hade gjorts om till teaterpjäs ett flertal gånger, och en av dessa uppsättningar turnerade runt USA med en ungersk immigrant vid namn Bela Lugosi i huvudrollen. Laemmle junior ville göra om teaterpjäsen (inte boken) till film men pappa var inte så sugen på idén-speciellt inte med den där Lugosi i huvudrollen. Lugosi var vid det här laget en bit över fyrtio år, kunde knappt engelska (Lugosi hade faktiskt filmat i USA tidigare under stumfilmseran, och då lärt sig sina repliker fonetiskt så det skulle åtminstone se rätt ut på film). Lugosi hade spelat Dracula först på Broadway, sen på turné över USA. När turnén slutade försökte han sig på film och fick kontrakt med Fox, men det gick trögt. Efter att Dracula åkte ut på turné över västkusten tyckte han, kanske med all rätt, att rollen var hans. Vilket är lite ironiskt då han resten av livet skulle kämpa mot typecastingen som Dracula medförde. Universal castade en mängd mer kända skådespelare men ingen funkade riktigt. Lugosi råkade befinna sig i Hollywood precis vid den här tidpunkten och genom tjat och ett erbjudande om att jobba för peanuts (500 dollar i veckan, vilket låter okej i depressionens 1931, men det var småpotatis i sammanhanget). Lugosi hade aldrig någon känsla för affärer och var känd för att vara utfattig resten av livet. 

Mer intressant i sammanhanget är Todd Browning, men vi ska som sagt inte gå in mer på filmen Dracula nu-tanken är att vi ska djupdyka ner i Frankenstein. Vi kan bara konstatera att Dracula hade premiär tidigt 1931 och träffade en nerv hos publiken. Så framgångsrik blev filmen att man genast försökte hitta en lämplig uppföljare.

 

4:50 från Paddington (1961)

Titel 4:50 från Paddington
Originaltitel: Murder, she said
Land: UK
Regi: George Pollock
Huvudroller: Margaret Rutherford, Arthur Kennedy, Muriel Pavlow, James Robertson Justice, Thorley Walters, Joan Hickson, Stringer Davis,

murdershesaid
Tidstypiskt spekulativ poster

Såg ”Spegeln sprack från kant till kant (1980)” med Angela Lansbury som Miss Marple för en tid sen, och måste säga att den är ovanligt blek, trots den fantastiska ensemblen man lyckades få ihop. Något jag blev extra besviken på var hur blek just Lansbury var som Marple, trots att Lansbury normalt sett är sevärd i nästan allt. Men iallafall, via den filmen upptäckte jag att det fanns några filmatiseringar från tidigt sextiotal som jag totalt missat, och blev som vanligt nyfiken. Har hittills bara sett första (den här, alltså) men den lovar så gott så jag tänker se alla i serien, fyra stycken blev det om jag har förstått saken rätt, alla med Rutherford i rollen som Miss Marple.

Filmen öppnar med en enorm MGM-logga, och då blev jag lite varsam-var det en amerikansk slakt av Christies anglosaxiska miniuniversum jag skulle få se? Nej, tvärtom-den här filmens charm ligger i det genuint brittiska som kryper ut från varenda filmruta, men inte på det overkliga tillrättalagda sättet som vi svenskar älskar i Kommisarie Morse till exempel. Bruna tapeter, dragiga hus, släpiga dialekter, väder som snabbt ändrar sig. Hierarkier som utmanas genom små gester. Nej, amerikaner hade aldrig kunnat gestalta det här (och MGM visar sig vara distributören som dessutom skjutit till lite stål så de får trycka upp sin jättelogga).

Det här var den allra första filmatiseringen av Miss Marple, och Christie gick själv på premiären. Hon var tydligen inte speciellt nöjd med den, men var ganska ensam om att inte tycka om den. Kritiker och publik verkar ha gillat den för den blev en hyfsat stor framgång. Det finns dock några ledtrådar till varför Christie själv var lite skeptisk; en är att det har ändrats ganska mycket från boken till filmen. Tonen i filmen är mer humoristisk, Marple är mycket mer aktiv själv (bland annat tar hon jobb som hushållerska, något som hon i originalet får någon annan att göra), vissa karaktärer har tagits bort och några har lagts till (bland annat bibliotekarien, som spelas av Rutherfords äkta man). Miss Marple är här en aktiv görare som själv pratar med folk och letar ledtrådar, till skillnad från den något tillbakadragna tanten vi är vana att se.

Rutherford är utmärkt som Miss Marple. Det ska bli kul att se de andra tre filmatiseringarna. Arthur Kennedy som doktorn är också en fantastiskt lyckad castning. Pojken som spelar Alexander kan vara den mest irriterande skitungen någonsin som fastnat på en filmduk, eller en fantastiskt castning. Jag vet inte. Alla svenskar som säger att de ”ääääälskar engelska dialekter” kommer att dåna när de hör honom säga ”my name is Alexaaaaander”. Fantastiskt, även om jag skäms när jag blir så enkelt charmad.

En sak jag verkligen gillar med den här historien är att den är mer av en klassisk mordgåta där en ledtråd leder till nästa på ett traditionellt vis. Historien blir väldigt linjär, men det tycker jag inte gör något alls i det här fallet. Det vanliga ”Poirot samlar alla för att berätta hur det gick till” som Christie gjorde till sitt signum kan bli tröttsamt efter ett tag eftersom det är så konstruerat.

Här är lite Jeopardy-trivia: I filmen finns en Mrs Kidder, som spelas av Joan Hickson. Hickson skulle drygt tjugo år senare själv spela Miss Marple i en lång Christie-serie som gjordes av BBC.

Filmen är fotad i vackert svartvitt och är lagom lång för en mordgåta.

Den stora beredskapsboxen (2017)

den_stora_beredskapsboxen_6_disc-30201368-Studio S fortsätter att gräva i den svenska filmhistorien och ger ut box efter box svartvita pärlor. Eller pärlor och pärlor, det är väl oärligt att säga att varje skiva innehåller ett bortglömt mästerverk, ibland när jag betar av dessa boxar så funderar jag på de filmer som INTE kom med, men det är nog inte så man ska se utgivningen, det handlar snarare om att man ger ut tvärsnitt av specifika genrer, som till exempel här med beredskapsfilmer. Dessa filmer är inte de absolut bästa, och ibland inte ens de mest kända, av beredskapsfilmerna, men de är representativa. Gott så. Naturligtvis får man med några av de mer kända, som i det här fallet Kronans käcka gossar och Halta Lottas krog.

Beredskapsfilmer är något väldigt svenskt, och väldigt begränsat. För de yngre, eller internationella, läsarna kan man sammanfatta det ungefär så här: under, och åren före, andra världskriget så var Sverige i beredskap. Man skickade ut trupper till gränserna (både Danmark och Norge föll i Tysklands händer 1940, Finland var i krig med Sovjet), man höjde säkerheten och satte bevakning på viktiga fabriker och strategiska punkter. Per Albin Hansson sa att ”vår beredskap är god” för att lugna folket, trots att man måste ha vetat att man skulle ha gått precis samma väg som grannländerna om vi blivit invaderade. Krigets vindar svepte över hela världen och även om Sverige inte var med i stridigheterna så kändes de av även här.

Det blev dessutom svårare att importera filmer, vilket ökade efterfrågan på inhemsk film. Det gjordes helt enkelt mer film i Sverige. Många av filmerna som gjordes 1939 och framåt var glada, käcka filmer med samma sorts humor som tagits från pilsnerfilmen under trettiotalet. Skillnaden är att det kretsar kring militärliv, oftast med de värnpliktiga i fokus, och att de är mer hyllande av allt militärt. Man ville inte kritisera de män och kvinnor som snart kanske skulle behöva offra sina liv. Hög moral var viktig. Humorn var enkel och folklig.

Som Helena Marcusson skriver i den lilla bookleten som följer med boxen så fanns det i grova drag två sorters beredskapsfilm; den ena mer av komedi med hyvens killar som ordnar biffen, den andra mer allvarlig, spännande och med mer politisk insikt om vad som faktiskt höll på att hända. Beredskapsfilmen tvärdog som genre samma ögonblick som freden kom 1945, men historier förlagda till krigsåren fortsatte, till och med till våra dagar, till exempel med Stefan & Kristers farser, TV-serien Någonstans i Sverige, och så vidare.

Kronans käcka gossar (1940)
Regi: Sigurd Wallén
Huvudroller: Nils Poppe, Carl Reinholdz, Åke Grönberg, Sigurd Wallén, Gaby Stenberg, Sigge Furst, Åke Grönberg, Harry Brandelius

En ganska klar representant för den första typen av beredskapsfilm, där fokus ligger på humor och livet på luckan. Handlingen kretsar dock kring ett sprängämne som en ingenjör uppfunnit åt svenska staten men som skummisar vill stjäla. Tre värnpliktiga blir indragna och reder upp det. En av de värnpliktiga spelas av Nils Poppe och det mesta kretsar kring honom och hans variant av slapstick-humor, här också med inslag av imitationer. Det var faktiskt en av Poppes första filmer och något av hans genombrott. Gillar man Poppe så är det okej, annars så är den här ganska lätt att glömma. Tidens kritiker var också väldigt kluvna, intressant är att några tyckte att filmen ibland behandlade militärer respektlöst, en hållning som bara några år tidigare hade klingat väldigt illa. Filmen är mest intressant för att den är den första beredskapsfilmen där man betonar allmänhetens vaksamhet och motståndsbenägenhet.

Som bonusmaterial finns en del instruktionsfilmer från krigsåren, som för en del säkert är mer intressanta än själva filmen.

Beredskapspojkar (1940)

Regi: Sigurd Wallén
Huvudroller: Nils Poppe, Carl Reinholdz, Vera Valdor, Greta Bjerke, Emy Hagman, Åke Grönberg, Sven-Olof Sandberg, Sigge Furst

I april 1940 föll Danmark och Norge och man släppte filmen Alle man på post, en synnerligen allvarlig historia. Som en direkt reaktion på den beslöt man för att göra Beredskapspojkar, en betydligt mer uppsluppen film med romantik och farsinslag. Det finns också en grundhistoria som kretsar kring sabotage och om vikten att vara på sin vakt. Jag gillade den här betydligt bättre än Kronans käcka gossar. Samtidens kritiker var mer kluvna. Poppes insatser verkar ha varit det som gillades bäst, även om jag personligen har lite svårt för hans överdrivna mimik. Manuset fick hård kritik, även om jag själv tycker att det är hals och huvud över Kronans… Här finns åtminstone en story, sen att den är simpel är väl en annan sak. Då Poppe spelar en skådespelare som är ledig från att spela in militärfarser då han blir inkallad blir det även en del skämt som idag skulle kallas metahumor. Dessutom spelar regissören Sigurd Wallén just en militärfars-regissör. Avancerat.

Manuset skrevs av Tor Bergström, mer känd som Dardanell, en man som var välkänd vid den här tiden som kuplettkompositör. Hur han fick det här gigget vet jag inte, men han skrev även låtarna som är med i filmen. Man marknadsförde filmen genom att jämföra stjärnorna Poppe och Reinholdz med Helan och Halvan. Det tycker jag nog är att ta i.

Som brukligt var så har man med en känd sångare, i Kronans käcka gossar var det Harry Brandelius, här är det Sven-Olof Sandberg, idag tämligen bortglömd men för dåtiden väldigt känd.

Hemtrevnad i kasern (1941)

Regi: Gösta Rodin
Huvudroller: Carl Hagman, Carl-Gunnar Wingård, Tollie Zellman, Anna-Lisa Baude, AnnaLisa Ericsson, Gustaf Lövås,

En teater blir tvungen att lägga ner verksamheten eftersom den ska bli en tillfällig militärförläggning åt beredskapare. Den nya löjtnanten får i uppdrag att sätta upp en revy med mannarna för att liva upp humöret, och i rollen som primadonnan får AnnaLisa Ericsson uppträda under falskt namn då hennes föräldrar förbjudit henne att befatta sig med teater.
Största problemet med den här, jämfört med de två föregående filmerna i boxen, är att här lyser kriget med sin frånvaro. Inga sprängmedel, främmande agenter eller mysterier-bara en förväxlingsfars med för många sånger. Hela syftet med filmen var förmodligen att få folk att tänka på annat än kriget, även om det måste ha varit svårt med tanke på att hela filmen är full av militärer. I en av rollerna syns Gustaf Lövås, mest känd som Sjökvist´n i Åsa-Nisse-filmerna. Anna-Lisa Ericsson hamnar långt ner i rollistan, men det är i mångt och mycket hennes film.

Halta Lottas Krog (1942)

Det här är den filmen jag tyckte bäst om i boxen, trots att handlingen är i stort sett är obefintlig. Wikipedias synopsis lyder:

”Handlingen kretsar kring en grupp meniga soldater inom det svenska försvaret”.

IMDbs sammanfattning är ungefär lika kortfattad:

”A group of private soldiers arrives at the Service of the Air Defense. Some sweet army girls are located nearby.”

Själv skulle jag säga att filmen är något fragmentarisk, det är massor av lösa trådar som presenteras, få som känns viktiga. En förläggning med beredskapssoldater flyttar in på en skola, och i närheten finns en kvinnlig förläggning med lottor. Genom filmen löper också en historia om en beväring med pengabekymmer, och kompisarna anordnar en revy för att få ihop kosing för att hjälpa honom. Kärlek, krig (ett tyskt flygplan beskjuts med varningsskott), fulingar (en positivnasare som säljer fulsprit och är dum mot brudarna) och svensk solidaritet är ledorden i filmen, men själv är det tonen i filmen och tempot som gör att jag gillar den här. Visst, det är som vanligt alldeles för många hopplösa schlagers, men det går ändå undan i handligen (den lilla handling som finns, alltså).

Julia Caesar spelar kokerska på krogen som nämns i titeln, och det mest minnesvärda från hennes roll är en scen där hon får lägga ut texten om vad hon tycker om män-vid den här tiden bodde hon tillsammans med en kvinna i ett så pass öppet lesbiskt förhållande som var möjligt; ”tuppar, de bara sprätter men gör ingen nytta. Sprätt, sprätt sprätt!”. De som visste då, visste, men idag är det nästan övertydligt. Något som däremot skaver mot dagens tidsanda är skämtet ”det svartnade för ögonen när flickan kysste en neger”. Det är ju egentligen inte rasistiskt, men hade ju aldrig funkat idag.

Samtidens kritiker vände sig mot den överhurtiga synen på beredskapslivet, men det var som vi sett typiskt för tiden. Filmkritikern Jolo i SvD var väldigt negativ, framförallt mot att Åke Grönberg framför en klassisk soldatvisa, där det i original sjungs att en sup kostar åtta öre men soldaten vill betala med kyssar istället. Grönberg sjunger om solidaritet och att slåss för vårat fria land. Att svenskan kritiserar detta, i krigstider dessutom, känns väldigt märkligt.

Överlag så är den här filmen lite gladare, lite rappare, befriad från fixstjärnor och dessutom befriad från en genomgående handling som tynger ner tempot. Ibland är det tydligen något bra. Däremot kan man fundera över andra saker – Storbritannien och USA producerade krigsnära draman redan under krigsåren, här pratas det om att man inte blir serverad på krogen och att manliga förläggningen behöver hjälp från lottakåren för att man inte kan fålla gardiner. Andra perspektiv, andra perspektiv….

Vi mötte stormen (1943)

Regi: Bengt Janzon
Huvudroller: Stig Järrel, Emy Hagman, Anna-Lisa Baude,

Det här är ett udda inslag i samlingen. Det här är inte så mycket en spelfilm som en samling journalfilmer som dels visar krigets framfart från starten till dags dato, vilket alltså är 1943. Insprängt mellan sjoken av olycksbådande journalfilmer är små dramatiserade scener med Stig Järrel och Emy Hagman som paret Söderberg som ska visa hur kriget påverkar vardagen. Dessa scener är i stort sett värdelösa, vilket samtiden också verkar ha tyckt. Stig Järrels herr Söderberg framstår framförallt som en gnällig bortskämd gubbe som klagar på allt, knappast karaktärsdrag man ville framhärda under krigstid. Värdet på den här filmen beror helt och hållet på hur intressant du tycker det är med journalfilmer, men det är utan tvekan en fascinerande sammanställning över kriget både utanför och innanför de svenska gränserna. Vi ser hur enkelt Polen och våra grannländer faller, och vår egen armé mobiliserar-bland annat på cykel. För eftervärlden är det uppenbart hur hårt även vi hade fallit om invasionen hade kommit.

Bara en trumpetare (1938)

Regi: Anders Henriksson
Huvudroller: Adolf Jahr, Elof Ahrle, Sickan Carlson, Gustaf Lövås, Katie Rolfsen, Carl Hagman,

Några av 1938 års största svenska stjärnor medverkar i en ganska enkelt uppbyggd förväxlingskomedi, där själva förväxlingen består i att en värnpliktig trumpetare inser att han delar efternamn med en disponent som Sickan Carlson ska hämta upp vid Norrlandsbåten. På olika sätt ser han också chansen att få sätta upp en egen musikal.

1938 har inte kriget brutit ut i Europa än, men beredskapen är höjd även i Sverige. Av detta märks inte så mycket i denna filmen, förutom att handlingen är förlagd till en garnison. och de flesta manliga roller är militärer i olika befattningar. Samtidens kritiker var inte nådiga mot filmen, även om det inte brukar betyda så mycket (kom ihåg den barnsliga upprördheten mot Pensionat Paradiset bara några år tidigare). Man klagade på allt egentligen-dialogen, handlingen, sångerna och regin. Anders Henriksson var något av ett stjärnskott inom svensk film vid den här tiden och det förvånade vissa att han kunnat framföra något så uselt. Själv har jag svårt att se att det här skulle vara så mycket sämre än annan samtida film, även om handlingen bygger på ganska simpla vändningar…och mycket av dialogen ÄR usel. Vi förväntas skratta åt Elof Ahrles överdrivna stockholmstugg och hembiträdenas provinsiära dialekter. Emy Hagman, som är med i många av de här filmerna, får köra sin Göteborgsdialekt och Adolf Jahrs fru Elsa får representera Östersundsdialekt trots att hon kom från Finland.
Slutet av filmen där blir en dröm där Jahrs karaktär är en tillfångatagen karolin som till slut belönas av Karl XII och allt är bara konstigt. Ett udda inslag, minst sagt, men därmed ganska intressant.

I början på filmen tackas Livregementet till häst, som hade upplåtit lokaler och annat vid inspelningen. Villkoret var att de skulle få granska filmen innan premiären, men så blev det inte. Därför var det vissa som tyckte att filmen inte var tillräckligt vördnadsfull mot svenska militären! Andra tider, var det visst…

Överlag är det svårt att rekommendera boxen för enbart spelfilmernas skull till någon annan som inte har ett stort intresse för svensk filmhistoria, eller någon som själv upplevde krigsåren. Bonusmaterialet som består av instruktionsfilmer och militärt material är ibland mer intressant och har du ett intresse för just sånt så är boxen värd sitt pris enbart för detta.

Die Hard (1988)

Die hard
År: 1988

Regi: John McTiernan
Huvudroller: Bruce Willis, Alan Rickman, Bonnie Bedelia, Reginald VelJohnson, Paul Gleason, William Atherton, Hart Bochner, Alexander Godunov, Al Leong, De´Voreux White,

DieHardDet finns många filmer som blivit julfilmer, trots att handlingen varit långt ifrån julig. Varje (nästan) tv-kanal kör några rullar som de körde förra julen också, och julen före det, i försök att skapa traditioner i samma klass som Karl-Bertil Jonsson, eller den amerikanska traditionen att varje år visa Capras genomsentimentala It´s a wonderful life. I mitt egna fall så är det inte jul om jag inte får se Die Hard. Varför det blivit så är lite oklart, men jag tror att det är så enkelt att den visas varje jul, och då man tidigare, pre-streamingtjänster, zappat runt i jakt för att se något kul fastnat för just Die Hard. Sanningen är nämligen den att jag kan se den här filmen minst en gång per år utan att ledsna. Vi såg om den igår, 23:e december alltså, och min fru frågade hur många gånger jag sett den; jag ville inte ge henne det riktiga svaret så jag sa 15. Det var nog en lögn. Jag vet inte. Jag har tappat räkningen. Jag vet att jag såg den på bio i Uppsala 1988, och att jag tappade andan av den (man hade ändå lite andra referenser då). Det första jag pratade med mina kompisar efteråt var den klaustrofobiska känslan man hade under hela filmen, den där känslan som gör just den här filmen så speciell.

Alla har sett Die Hard så jag tror inte själva handlingen behöver gås igenom så noggrant. Filmen bygger på en bok, ”Nothing lasts forever”, av Roderick Thorpe. Boken hade en föregångare, ”The Detective” (1968), som också filmatiserades. John McClane spelas i den av…Frank Sinatra. I den filmen heter han något annat, men det är samma karaktär han spelar. När Sinatra spelade in ”The Detective” hade han en klausul i sitt kontrakt som sa att han hade första tjing på huvudrollen i uppföljaren. När så det blev aktuellt att spela in ”Die Hard” (som alltså är uppföljaren, rent tekniskt), fick Sinatra erbjudandet att spela John McClane. Min hjärna exploderar nästan när jag tänker på det. Sinatra var då 73 år gammal. Jag är ganska säker på att filmen hade blivit ganska annorlunda med en gammal ointresserad crooner som stapplar omkring. Efter att Sinatra själv tackat nej, vilket måste gjort precis alla inblandade glada, gick erbjudandet runt till några andra,  och landade till slut hos Willis, som då endast var känd från tv, i och för sig en väldigt känd tv-serie som hette Par i brott där han spelade mot bland annat Cybill Shephard. Ni som är i Gubbens ålder kommer säkert ihåg den. Willis blev erbjuden fem miljoner dollar för rollen som John McClane, vilket var rekord för den här tiden. Ibland kan man se att det hävdas att filmbolaget inte trodde på Willis i rollen och att det var därför som han inte var med på de tidigaste affischerna, men det är inte heller sant-man ville bara inte att Par i brotts fans skulle koppla ihop Willis med den mycket hårdare actionfilmen förrän de satt sig ner (dvs, köpt biljetten) i biosalongen. Willis spelade in tv-serien på dagen och Die Hard på kvällarna, vilket av vissa anses vara en anledning till att andra karaktärer i filmen får så mycket plats. Det vet man ju inte, men det får anses vara ett lyckodrag i så fall.

I boken är ganska mycket annorlunda. Handlingen utspelar sig över tre dygn istället för en natt, skyskrapan är ett oljeföretags och Willis fru är i boken hans dotter. Man hade inte ens ett färdigt manus när man började filma (vilket låter konstigt tycker jag, av många skäl-man hade ändå haft tjugo år på sig att få till ett manus).

Men apropå Willis så är hela filmen perfekt castad. Nästan lika känd som Willis blev Alan Rickman i sin första amerikanska filmroll. Han hade varit med i en teaterpjäs på Broadway och producenten och John McTiernan såg direkt att de hade sin Hans Gruber. Så rätt de hade. Den här filmen skulle förmodligen inte funka utan den sofistikerade, psykopatiska, före detta Volsfrei-medlemmen, Hans Gruber. Vissa utropar ”men det är ju Professor Snape!” när de ser Die Hard, jag utropar ”Hans…bubi!” när jag ser Harry Potter.  När jag såg filmen på bio så kommer jag ihåg att jag tänkte just på hur perfekt terroristligan är castad (jag använde nog inte ordet castad som 18-åring, men ändå). De ser ju liksom ut som terrorister, tyckte jag (det här är 13 år innan 9/11 får man komma ihåg, idag vet vi alla hur terrorister brukar se ut i amerikanska filmer). Långt hår, pratar tyska, alla ser sjaviga ut förutom hackern och ledaren, samspelet mellan dem balanserar på en slak lina. Så klart är nästan ingen av dem av tysk börd. Den mest kände av dem, blonde och långe Alexander Godunov är till exempel rysk. Han kom till USA då han som balettdansör på turné hoppade av och orsakade en internationell incident. Efter att under några år arbetat ihop med Baryshnikov och sedan blivit bedragen och övergiven av densamme, slutade han snart därefter med balett och blev skådespleare. Efter rollen i Die Hard blev han typecastad som bad guy i varje film och tackade nej till i stort sett varje roll. Han dog 1995 av ”naturliga orsaker”. Är man bara 47 år gammal så dör man inte av ”naturliga orsaker”, så hela hans historia känns mycket tragisk. Att han ska bli ihågkommen framförallt som stereotyp tysk terrorist är lite sorgligt. Men han spelar rollen med den äran.

Edit: Efter lite efterforskning så ser jag att Godunov dog av gulsot, till följd av ”kronisk alkoholism”.  Det skulle jag fortfarande inte kalla ”naturliga orsaker”.

Russian dancer Alexander Godunov
Tysk terrorist eller rysk balettstjärna?

Al Leong är, och framförallt var, en doldis som man kan se i nästan alla storfilmer från den här eran. Han var känd kampsportare på sent sjuttiotal och in i åttiotalet och blev sen stuntman i Hollywood. Han fick sen b-roller i större och större filmer, förmodligen för att han kunde göra sina egna stunts, och för att hade ett speciellt utseende. Han är bland annat mannen som torterar Mel Gibson med elektricitet i Dödligt vapen. Lustigt nog var en tidig roll för Leong skurk i Par i hjärter. Han är en sån som man alltid säger ”men jag känner igen honom, var har jag sett honom förut!”.

På andra sidan, så att säga, har vi Reginald VelJohnson i rollen som McClanes enda kompis på utsidan, den kantstötta, Twinkies-ätande skrivbordspolisen Al Powell. VelJohnson är perfekt i rollen, men tyvärr blir man idag bara påmind om att han fick upprepa sin roll i uppföljarna samt spela tjock polis i ett flertal tv-serier, framförallt i den hemska, genomamerikanska bajsmackan Urkel, eller Family Matters i original.  Bonnie Bedelia i rollen som McClanes fru är sorgligt underuttnytjad, hon framtstår inte som den ledare hon borde ha varit, och i slutet är hon reducerad till den gamla vanliga damsel-in-distress-rollen när hon hålls som gisslan och hennes blus och kavaj ”råkat” slitits upp. Hennes frisyer är dock härligt åttiotalsmässig och smockan i filmens sista scen räddar hennes roll lite.

Nakatomi plaza, alltså byggnaden, är egentligen 20th century fox huvudkontor, som precis som Nakatomi-huset, höll på att byggas. Fox hyrde ut huset till sig självt för filmningen innan man hade flyttat in, i vad som kan antas ha varit ett avancerat sätt att skriva av kostnaderna. Man hade förstås då fria händer med huset, även om det mesta som exploderar och smäller görs med modeller. Den enorma explosionen när McClane blåser ut bottenvåningen är till exempel gjord med modell och massor av starka lampor. Eldpelaren som stiger upp i hisschaktet är också modell, och är filmad i halva hastigheten (eller om det blir dubbla?). Crewet visste inte heller riktigt vad som skulle bli rätt så man filmade sekvensen sju gånger i sju olika hastigheter för att se vad som funkade. Problem med modeller är ju att vatten och eld inte skalar korrekt och man måste ta till diverse trick för att det ska se verkligt ut.

På tal om vad som är typiskt för den här eran så är logik och fakta inte alltid det första man prioriterade-det som stör mig mest när jag ser Die hard är tyskarnas dåliga tyska, McClanes fall genom hisschaktet (fånga sig med fingertopparna efter att ha fallit två våningar? Visst!) och larmoperatören som bortser från faktumet att någon ringer in ett larm som blir avbrutet av automatvapeneld. Visst, det var före 9/11, tror ändå inte någon hade tagit så lätt på det. Mer rolig miss är tv-intervjun där en expert har skrivit boken ”Terrorist-hostage, hostage-terrorist, a study of duality” och börjar prata om ”Helsinki-syndrome”. Ankaret avbryter för att förklara att Helsinki ligger i Sverige, men blir tillrättavisad med att Helsinki ligger i Finland. Nå, må så vara, men det heter ju Stockholmsyndromet, och sist jag kollade låg Stockholm i Sverige.

Die Hard blev en otrolig succé som vi alla vet, den var en summer blockbuster (premiären var i juli 1988) och gjorde Willis till filmstjärna. Uppföljaren, Die Harder, på en flygplats är en ganska misslyckad historia, regisserad av den ökände finnen Renny Harlin som egentligen aldrig lyckats få ihop en lyckad film, men problemen med uppföljarna har varit att de saknar den speciella täta känsla som ettan har. Man känner sig verkligen fångad i skyskrapan tillsammans med terroristerna och McClane. Willis karaktär är en trött figur med dåligt självförtroende som gör det han måste i den givna situationen-mer av en antihjälte än de typiska överdrivna actionhjältarna. I samma anda så är idéen med att ta skorna från McClane ett genidrag, då allting senare täcks med glassplitter.

Die hard är helt enkelt en av de bästa actionfilmerna som gjorts.

 

20 million miles to earth (1957)

20 million miles to earth
Svensk titel: 20 miljoner mil till Jorden
Regi: Nathan Juran
Huvudroller: William Hopper, Joan Taylor, Frank Puglia, John Zaremba, Tito Vuolo, Bart Braverman

20_million_miles_to_earth_poster_04Som ni vet älskar jag science fiction från 1950-talet och även om jag tyckte den här först såg lite halvdassig ut så blev jag positivt överraskad-igen. Det finns verkligen en djup brunn att hälla guldkorn ur från den här eran.

En amerikansk rymdfarkost återvänder från Venus och kraschlandar i havet utanför Sicilien. Fiskare räddar överlevande ur havet och en liten pojke hittar en underlig, levande sak i vattnet. Han säljer ”saken” till en lokal vetenskapsman och det visar sig vara en varelse som växer med explosionsartad hastighet. Det är inledningen av filmen, och de första 20 minuterna är verkligen bra-det är originellt och rappt berättat, förutom att de italienska dialekterna hör till de mest klyschiga och komiska jag hört tror jag. De låter som när man försöker driva med italienare-vilket man ju oavsiktligen gör också. Oh well, det kommer på köpet i det här fallet.

20 Million Miles To Earth, 1957Sen blir det mer klassisk monstermovie, men den funkar där också, även om den är mer traditionell och förutsägbar. Monstret, och övriga modeller, är gjorda av Ray Harryhausen och den här filmen tillhör hans bästa jobb tycker jag. Jag tror dessutom att han sällan förut fått så mycket screentime med sina kreationer som i den här filmen, förmodligen med undantag för 7th voyage of Sinbad. Till höjdpunkterna hör en lång fight mellan en elefant och Monstret, under Roms viadukter. Den tog nog ett tag att spela in.

Skådespelarna och deras agerande är vad som kan förväntas i en sån här rulle, men när man som jag avverkat ett antal blir det lite komiskt hur formelmässigt man använder sig av människorna-männen (ofta militärer) är hårda på ytan men hyggliga snubbar under, tjejerna (här kompetent representerat av snygga Joan Taylor) är duktiga och ofta okaraktäristiskt har manliga yrken, men självklart får de i slutet stå tillbaka för männen som blir tvungna att kliva fram och Göra Jobbet. Som belöning får de såklart den snygga, duktiga tjejen. Som jag har skrivit förut så är det lite orättvist (och extremt postmodernistiskt) att titta på gamla filmer med dagens ögon, men det är ju också svårt att låta bli. Väldigt få på 1950-talet ifrågasatte könsrollerna i dessa filmer, kan jag tänka mig. Apropå Joan Taylor så fastnade jag för hennes utstrålning redan när jag såg Earth vs the Flying saucers första gången (en av mina favoritfilmer i den här genren, också med effekter av Harryhausen). Hon ser nästan exakt likadan ut i den här filmen, och fyller exakt samma funktion. Taylor medverkade i många filmer under 1950-talet och TV under tidigt 1960-tal, innan hon gifte sig och avslutade sin karriär för att ta hand om sina barn. Hennes man Leonard Freeman var producent och skapade bland annat Hawaii Five-O. När han dog övertog hon produktionsbolaget och drev det, för att sedan bli författare. joan-taylor

Åter till filmen-trots att det är underhållande så finns det annat man inte kan låta bli att tänka på; först berättar militärerna för de lokala fiskarna att de i hemlighet skickat ut en bemannad raket till Venus. 1957 borde detta varit hot shit, men italienarna reagerar med en axelryckning. När vi efter en stund får se monstret från Venus funderar man på hur det kan ha utvecklat sig till detta utseende-den äter till exempel bara svavel, men har ändå huggtänder. Jag vet inte, jag, men tror inte man ställde sig såna här frågor. Överlag så är filmen rätt kul, som alltid rappt berättad, och den levererar underhållning-vilket såklart är dess främsta syfte.