Kategoriarkiv: Recension

Frankenstein (1931)

Frankenstein
Svensk titel: Frankenstein, mannen som skapade en människa
År:1931
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Mae Clarke, John Boles, Dwight Frye, Edward van Sloan, Frederic Kerr

FrankensteinDracula hade premiär tidigt 1931 och blev en succé-en så stor succé att den faktiskt räddade Universal Studios, som låg illa till finansiellt. Unge Carl Laemmle började direkt leta efter nya projekt i samma anda och köpte upp rättigheterna till Frankenstein, som även den turnerat på teaterscenen med framgång. En franskfödd regissör vid namn Robert Florey kämpade hårt för att få jobbet att få föra Frankenstein till filmens värld och skrev ett manus. Man planerade att ha Bela Lugosi i en huvudroll, för att rida på hans framgång från Dracula. Även Lugosi var med på tåget-problemet var bara att han egentligen ville spela Doktorn, inte monstret. Han ska ha sagt att han dels var för ”handsome” att spela monster, och dels påpekade han att i sitt hemland var han en stor stjärna (vilket inte var sant, i sitt hemland Ungern hade han bara spelat mindre roller). I vilket fall som helst så gjordes testfilmningar med Lugosi som monstret, tester som ska ha varit så dåliga att Carl Laemmle gapflabbade när han såg resultatet. Lugosi hade gyttjig hud och ett illasittande hår som såg ut som en porslinspotta. Huruvida Lugosi sen tackade nej till rollen eller fick sparken är oklart, men Lugosi var ute ur bilden i vilket fall som helst. Många har försökt hitta denna testfilmning, men den får anses vara borta, förmodligen förstördes den av Universal eftersom den blev så dålig.

Ute ur bilden var även regissören Florey, och hans version av manuset. Far och son Laemmle hade rekryterat en ung teateruppkomling vid namn James Whale från England. Whale hade regisserat teater i England, framförallt en pjäs som hette Journey´s End, en pjäs som handlade om första världskriget och som blev en stor succé och därför sattes upp på flera teatrar med olika uppsättningar, men varje gång med Whale som regissör. Han fick sen komma till USA för att sätta upp pjäsen där. Efter att ha jobbat för RKO och sen Howard Hughes, fick han chansen att göra film av Journey´s End. Allt han rörde vid blev guld, och han blev rekryterad till Universal, där han fick en lista på 30 projekt man hade i startgroparna. Whale fick välja vad han ville och valde Frankenstein. Florey blev petad, och det blev även Floreys manus. Whale fick ett nytt manus skrivet av Francis Edwards Faragoh men mycket i filmen är efter Whales huvud. Klart är att filmen skiljer sig på en del betydande punkter från Mary Shelleys historia, till exempel pratar Monstret (som i boken heter Adam, men i filmen inte har något namn) i boken, men i filmen låter han bara (detta kan ha varit ytterligare en anledning till varför Lugosi vare sig ville eller fick huvudrollen). Hur Whale rekryterade Boris Karloff till filmen är dolt i Hollywood-mytologiernas dunkel, eftersom flera historier cirkulerar om hur det skulle gått till, men den version som verkar säkrast är att Whale såg Karloff i matsalen på Universal och gav honom en lapp med ett rollerbjudande. Karloff skämtade om att han blev sur över att ha fått rollerbjudandet eftersom han vid tillfället ska ha varit uppklädd och proper för en annan casting! Han behövde dock inte fundera länge för att ta erbjudandet, och därmed var även hans karriär räddad. Karloff hade varit med ett tag i Hollywood minst sagt (han hade varit med i 80 filmer innan Frankenstein!) men endast fått små roller i stumfilmer, ibland var det närmast statistroller. Ingen hade alltså någon koll på hans namn när Frankenstein släpptes (hans credit i början på filmen är ”?” som The Monster). Han skulle såklart snart bli en superstjärna, och till skillnad från Lugosi, få en ganska lycklig karriär inom skräckfilm. En bidragande orsak är att Karloff aldrig backade eller tackade nej till utmaningar-till Frankenstein hade man rekryterat Jack Pierce som makeupartist. Pierce visade sig vara ett av underbarnen bakom kameran i Hollywood och skulle betyda enormt mycket de närmaste decennierna-hans lista av betydande verk är lång. Det fanns bara ett problem-han var temperamentsfull och svår att jobba med. Av någon anledning funkade Karloff och Pierce utmärkt tillsammans, vilket nog var en förutsättning för att samarbetet skulle funka. Förutom makeuptester, där Pierce insisterade på att Karloff skulle komma hem till honom, så tog det fyra timmar att få till Frankensteins look varje inspelningsdag. Karloff erbjöd sig att ta ut sin brygga som han hade i munnen för att kinderna skulle bli mer insjunkna. Skorna han bar i filmen vägde 4 kilo styck-något som skulle ge honom stora problem i slutscenerna där han bär på Colin Clive och samtidigt går uppför ett berg (tydligen ska Whale ha tvingat Karloff att göra om den här scenen om och om igen, som en personlig och mycket småaktig hämnd på Karloff för att denne började stjäla allt rampljus under inspelningen). Pierces design på monstret är fortfarande under copyright, som ägs av Universal.

Frankenstein hade premiär sent 1931 vilket alltså gör den till en så kallad pre-code film. Med detta menas att den så förhatliga självcensuren som gick under namnet Hayes code inte hade kommit i gång än, och det märks-inte så mycket i sexuella teman (vilket annars brukar vara det man menar när man pratar om pre-code), men vissa råa inslag förekommer; det mest kända är scenen där Frankensteins monster har rymt och träffar på en liten flicka som kastar blomblad i vattnet. Monstret blir snabbt vän med den lilla flickan och gör som hon-för att minuten senare kasta flickan i vattnet, som då drunknar. Den här scenen leder sen upp till tredje akten då byborna kräver hämnd. Scenen med flickan klipptes i vissa amerikanska stater redan innan premiären, samt vissa stater ville också att Colin Clives replik ”It´s alive!It´s alive! In the name of God! Now I know what it feels like to be God”. När sen Hayes-censuren kom i effekt på allvar så klippte Universal självmant ner Frankenstein, när det blev aktuellt att släppa filmen på bio igen 1935. Scenen med flickan var försvunnen fram till 1980-talet, då den restaurerades inför släpp på VHS, men i femtio år har publiken fått undra vad som egentligen hände med den döda flickan som bärs genom byn. Men visst spelade Universal på filmens chockeffekt-man lade på egen hand till öppningsmonologen av Edward van Sloan där han varnar publiken för vad de ska komma att se. Precis samma sak hade man gjort med Dracula innan, och det var ett effektivt grepp för att bygga upp spänningen.

Frankenstein handlar om många saker, vilket förmodligen är en av de saker som gör att den fortfarande lever i folks medvetande. Vetenskapens framsteg utan moral, människor som försöker leka Gud, eller helt enkelt rädsla för det okända. Den funkade förstås också som en ren skräckfilm för 1930-talets publik, men som all bra skräck finns det också undermeningar och djup. Eftersom det är James Whale som regisserat så finns också berättelsen om hur pöbeln behandlar outsidern, den som inte passar in, och vad som händer med denne. Berömda scener är förstås när doktor Frankenstein ger liv till monstret genom att kanalisera åska ner i kroppen (hur monstret kommer till liv specificeras inte i boken, men efter den här filmen har just denna metod blivit den vedertagna), och hela slutet, med byborna som tar högafflar och facklor och jagar monstret. Crescendot i den brinnande väderkvarnen är fortfarande en höjdpunkt-ja hela andra halvan av filmen funkar utmärkt fortfarande. Möjligtvis är slutscenen lite tacky, men det har sin förklaring-det var meningen att doktorn skulle dö, men under produktionen började man redan planera för en uppföljare och ändrade det-när det blev dags för en reshoot var Colin Clive inte tillgänglig så man sköt om scenen med en annan skådespelare som har ryggen mot kameran!

Och apropå Colin Clive i rollen som Dr Frankenstein så finns det mycket man kan säga om hans rolltolkning, vilken kan tolkas som något campy eller till och med överspelad, men det är lite orättvist-i talfilmens tidiga dagar så levde ofta det teatrala skådespelet från stumfilmen kvar, innan man förstod hur uppblåst det blev med tal. Whale och Clive kom dessutom båda från teatern. Ensemblen är dock bra rakt igenom, och Whales regi är bästa möjliga. Karloffs insats som det tragiska monstret som är lössläppt i en värld han inte fått chansen att förstå är helt tidlös.

 

Annonser

4:50 från Paddington (1961)

Titel 4:50 från Paddington
Originaltitel: Murder, she said
Land: UK
Regi: George Pollock
Huvudroller: Margaret Rutherford, Arthur Kennedy, Muriel Pavlow, James Robertson Justice, Thorley Walters, Joan Hickson, Stringer Davis,

murdershesaid
Tidstypiskt spekulativ poster

Såg ”Spegeln sprack från kant till kant (1980)” med Angela Lansbury som Miss Marple för en tid sen, och måste säga att den är ovanligt blek, trots den fantastiska ensemblen man lyckades få ihop. Något jag blev extra besviken på var hur blek just Lansbury var som Marple, trots att Lansbury normalt sett är sevärd i nästan allt. Men iallafall, via den filmen upptäckte jag att det fanns några filmatiseringar från tidigt sextiotal som jag totalt missat, och blev som vanligt nyfiken. Har hittills bara sett första (den här, alltså) men den lovar så gott så jag tänker se alla i serien, fyra stycken blev det om jag har förstått saken rätt, alla med Rutherford i rollen som Miss Marple.

Filmen öppnar med en enorm MGM-logga, och då blev jag lite varsam-var det en amerikansk slakt av Christies anglosaxiska miniuniversum jag skulle få se? Nej, tvärtom-den här filmens charm ligger i det genuint brittiska som kryper ut från varenda filmruta, men inte på det overkliga tillrättalagda sättet som vi svenskar älskar i Kommisarie Morse till exempel. Bruna tapeter, dragiga hus, släpiga dialekter, väder som snabbt ändrar sig. Hierarkier som utmanas genom små gester. Nej, amerikaner hade aldrig kunnat gestalta det här (och MGM visar sig vara distributören som dessutom skjutit till lite stål så de får trycka upp sin jättelogga).

Det här var den allra första filmatiseringen av Miss Marple, och Christie gick själv på premiären. Hon var tydligen inte speciellt nöjd med den, men var ganska ensam om att inte tycka om den. Kritiker och publik verkar ha gillat den för den blev en hyfsat stor framgång. Det finns dock några ledtrådar till varför Christie själv var lite skeptisk; en är att det har ändrats ganska mycket från boken till filmen. Tonen i filmen är mer humoristisk, Marple är mycket mer aktiv själv (bland annat tar hon jobb som hushållerska, något som hon i originalet får någon annan att göra), vissa karaktärer har tagits bort och några har lagts till (bland annat bibliotekarien, som spelas av Rutherfords äkta man). Miss Marple är här en aktiv görare som själv pratar med folk och letar ledtrådar, till skillnad från den något tillbakadragna tanten vi är vana att se.

Rutherford är utmärkt som Miss Marple. Det ska bli kul att se de andra tre filmatiseringarna. Arthur Kennedy som doktorn är också en fantastiskt lyckad castning. Pojken som spelar Alexander kan vara den mest irriterande skitungen någonsin som fastnat på en filmduk, eller en fantastiskt castning. Jag vet inte. Alla svenskar som säger att de ”ääääälskar engelska dialekter” kommer att dåna när de hör honom säga ”my name is Alexaaaaander”. Fantastiskt, även om jag skäms när jag blir så enkelt charmad.

En sak jag verkligen gillar med den här historien är att den är mer av en klassisk mordgåta där en ledtråd leder till nästa på ett traditionellt vis. Historien blir väldigt linjär, men det tycker jag inte gör något alls i det här fallet. Det vanliga ”Poirot samlar alla för att berätta hur det gick till” som Christie gjorde till sitt signum kan bli tröttsamt efter ett tag eftersom det är så konstruerat.

Här är lite Jeopardy-trivia: I filmen finns en Mrs Kidder, som spelas av Joan Hickson. Hickson skulle drygt tjugo år senare själv spela Miss Marple i en lång Christie-serie som gjordes av BBC.

Filmen är fotad i vackert svartvitt och är lagom lång för en mordgåta.

Den stora beredskapsboxen (2017)

den_stora_beredskapsboxen_6_disc-30201368-Studio S fortsätter att gräva i den svenska filmhistorien och ger ut box efter box svartvita pärlor. Eller pärlor och pärlor, det är väl oärligt att säga att varje skiva innehåller ett bortglömt mästerverk, ibland när jag betar av dessa boxar så funderar jag på de filmer som INTE kom med, men det är nog inte så man ska se utgivningen, det handlar snarare om att man ger ut tvärsnitt av specifika genrer, som till exempel här med beredskapsfilmer. Dessa filmer är inte de absolut bästa, och ibland inte ens de mest kända, av beredskapsfilmerna, men de är representativa. Gott så. Naturligtvis får man med några av de mer kända, som i det här fallet Kronans käcka gossar och Halta Lottas krog.

Beredskapsfilmer är något väldigt svenskt, och väldigt begränsat. För de yngre, eller internationella, läsarna kan man sammanfatta det ungefär så här: under, och åren före, andra världskriget så var Sverige i beredskap. Man skickade ut trupper till gränserna (både Danmark och Norge föll i Tysklands händer 1940, Finland var i krig med Sovjet), man höjde säkerheten och satte bevakning på viktiga fabriker och strategiska punkter. Per Albin Hansson sa att ”vår beredskap är god” för att lugna folket, trots att man måste ha vetat att man skulle ha gått precis samma väg som grannländerna om vi blivit invaderade. Krigets vindar svepte över hela världen och även om Sverige inte var med i stridigheterna så kändes de av även här.

Det blev dessutom svårare att importera filmer, vilket ökade efterfrågan på inhemsk film. Det gjordes helt enkelt mer film i Sverige. Många av filmerna som gjordes 1939 och framåt var glada, käcka filmer med samma sorts humor som tagits från pilsnerfilmen under trettiotalet. Skillnaden är att det kretsar kring militärliv, oftast med de värnpliktiga i fokus, och att de är mer hyllande av allt militärt. Man ville inte kritisera de män och kvinnor som snart kanske skulle behöva offra sina liv. Hög moral var viktig. Humorn var enkel och folklig.

Som Helena Marcusson skriver i den lilla bookleten som följer med boxen så fanns det i grova drag två sorters beredskapsfilm; den ena mer av komedi med hyvens killar som ordnar biffen, den andra mer allvarlig, spännande och med mer politisk insikt om vad som faktiskt höll på att hända. Beredskapsfilmen tvärdog som genre samma ögonblick som freden kom 1945, men historier förlagda till krigsåren fortsatte, till och med till våra dagar, till exempel med Stefan & Kristers farser, TV-serien Någonstans i Sverige, och så vidare.

Kronans käcka gossar (1940)
Regi: Sigurd Wallén
Huvudroller: Nils Poppe, Carl Reinholdz, Åke Grönberg, Sigurd Wallén, Gaby Stenberg, Sigge Furst, Åke Grönberg, Harry Brandelius

En ganska klar representant för den första typen av beredskapsfilm, där fokus ligger på humor och livet på luckan. Handlingen kretsar dock kring ett sprängämne som en ingenjör uppfunnit åt svenska staten men som skummisar vill stjäla. Tre värnpliktiga blir indragna och reder upp det. En av de värnpliktiga spelas av Nils Poppe och det mesta kretsar kring honom och hans variant av slapstick-humor, här också med inslag av imitationer. Det var faktiskt en av Poppes första filmer och något av hans genombrott. Gillar man Poppe så är det okej, annars så är den här ganska lätt att glömma. Tidens kritiker var också väldigt kluvna, intressant är att några tyckte att filmen ibland behandlade militärer respektlöst, en hållning som bara några år tidigare hade klingat väldigt illa. Filmen är mest intressant för att den är den första beredskapsfilmen där man betonar allmänhetens vaksamhet och motståndsbenägenhet.

Som bonusmaterial finns en del instruktionsfilmer från krigsåren, som för en del säkert är mer intressanta än själva filmen.

Beredskapspojkar (1940)

Regi: Sigurd Wallén
Huvudroller: Nils Poppe, Carl Reinholdz, Vera Valdor, Greta Bjerke, Emy Hagman, Åke Grönberg, Sven-Olof Sandberg, Sigge Furst

I april 1940 föll Danmark och Norge och man släppte filmen Alle man på post, en synnerligen allvarlig historia. Som en direkt reaktion på den beslöt man för att göra Beredskapspojkar, en betydligt mer uppsluppen film med romantik och farsinslag. Det finns också en grundhistoria som kretsar kring sabotage och om vikten att vara på sin vakt. Jag gillade den här betydligt bättre än Kronans käcka gossar. Samtidens kritiker var mer kluvna. Poppes insatser verkar ha varit det som gillades bäst, även om jag personligen har lite svårt för hans överdrivna mimik. Manuset fick hård kritik, även om jag själv tycker att det är hals och huvud över Kronans… Här finns åtminstone en story, sen att den är simpel är väl en annan sak. Då Poppe spelar en skådespelare som är ledig från att spela in militärfarser då han blir inkallad blir det även en del skämt som idag skulle kallas metahumor. Dessutom spelar regissören Sigurd Wallén just en militärfars-regissör. Avancerat.

Manuset skrevs av Tor Bergström, mer känd som Dardanell, en man som var välkänd vid den här tiden som kuplettkompositör. Hur han fick det här gigget vet jag inte, men han skrev även låtarna som är med i filmen. Man marknadsförde filmen genom att jämföra stjärnorna Poppe och Reinholdz med Helan och Halvan. Det tycker jag nog är att ta i.

Som brukligt var så har man med en känd sångare, i Kronans käcka gossar var det Harry Brandelius, här är det Sven-Olof Sandberg, idag tämligen bortglömd men för dåtiden väldigt känd.

Hemtrevnad i kasern (1941)

Regi: Gösta Rodin
Huvudroller: Carl Hagman, Carl-Gunnar Wingård, Tollie Zellman, Anna-Lisa Baude, AnnaLisa Ericsson, Gustaf Lövås,

En teater blir tvungen att lägga ner verksamheten eftersom den ska bli en tillfällig militärförläggning åt beredskapare. Den nya löjtnanten får i uppdrag att sätta upp en revy med mannarna för att liva upp humöret, och i rollen som primadonnan får AnnaLisa Ericsson uppträda under falskt namn då hennes föräldrar förbjudit henne att befatta sig med teater.
Största problemet med den här, jämfört med de två föregående filmerna i boxen, är att här lyser kriget med sin frånvaro. Inga sprängmedel, främmande agenter eller mysterier-bara en förväxlingsfars med för många sånger. Hela syftet med filmen var förmodligen att få folk att tänka på annat än kriget, även om det måste ha varit svårt med tanke på att hela filmen är full av militärer. I en av rollerna syns Gustaf Lövås, mest känd som Sjökvist´n i Åsa-Nisse-filmerna. Anna-Lisa Ericsson hamnar långt ner i rollistan, men det är i mångt och mycket hennes film.

Halta Lottas Krog (1942)

Det här är den filmen jag tyckte bäst om i boxen, trots att handlingen är i stort sett är obefintlig. Wikipedias synopsis lyder:

”Handlingen kretsar kring en grupp meniga soldater inom det svenska försvaret”.

IMDbs sammanfattning är ungefär lika kortfattad:

”A group of private soldiers arrives at the Service of the Air Defense. Some sweet army girls are located nearby.”

Själv skulle jag säga att filmen är något fragmentarisk, det är massor av lösa trådar som presenteras, få som känns viktiga. En förläggning med beredskapssoldater flyttar in på en skola, och i närheten finns en kvinnlig förläggning med lottor. Genom filmen löper också en historia om en beväring med pengabekymmer, och kompisarna anordnar en revy för att få ihop kosing för att hjälpa honom. Kärlek, krig (ett tyskt flygplan beskjuts med varningsskott), fulingar (en positivnasare som säljer fulsprit och är dum mot brudarna) och svensk solidaritet är ledorden i filmen, men själv är det tonen i filmen och tempot som gör att jag gillar den här. Visst, det är som vanligt alldeles för många hopplösa schlagers, men det går ändå undan i handligen (den lilla handling som finns, alltså).

Julia Caesar spelar kokerska på krogen som nämns i titeln, och det mest minnesvärda från hennes roll är en scen där hon får lägga ut texten om vad hon tycker om män-vid den här tiden bodde hon tillsammans med en kvinna i ett så pass öppet lesbiskt förhållande som var möjligt; ”tuppar, de bara sprätter men gör ingen nytta. Sprätt, sprätt sprätt!”. De som visste då, visste, men idag är det nästan övertydligt. Något som däremot skaver mot dagens tidsanda är skämtet ”det svartnade för ögonen när flickan kysste en neger”. Det är ju egentligen inte rasistiskt, men hade ju aldrig funkat idag.

Samtidens kritiker vände sig mot den överhurtiga synen på beredskapslivet, men det var som vi sett typiskt för tiden. Filmkritikern Jolo i SvD var väldigt negativ, framförallt mot att Åke Grönberg framför en klassisk soldatvisa, där det i original sjungs att en sup kostar åtta öre men soldaten vill betala med kyssar istället. Grönberg sjunger om solidaritet och att slåss för vårat fria land. Att svenskan kritiserar detta, i krigstider dessutom, känns väldigt märkligt.

Överlag så är den här filmen lite gladare, lite rappare, befriad från fixstjärnor och dessutom befriad från en genomgående handling som tynger ner tempot. Ibland är det tydligen något bra. Däremot kan man fundera över andra saker – Storbritannien och USA producerade krigsnära draman redan under krigsåren, här pratas det om att man inte blir serverad på krogen och att manliga förläggningen behöver hjälp från lottakåren för att man inte kan fålla gardiner. Andra perspektiv, andra perspektiv….

Vi mötte stormen (1943)

Regi: Bengt Janzon
Huvudroller: Stig Järrel, Emy Hagman, Anna-Lisa Baude,

Det här är ett udda inslag i samlingen. Det här är inte så mycket en spelfilm som en samling journalfilmer som dels visar krigets framfart från starten till dags dato, vilket alltså är 1943. Insprängt mellan sjoken av olycksbådande journalfilmer är små dramatiserade scener med Stig Järrel och Emy Hagman som paret Söderberg som ska visa hur kriget påverkar vardagen. Dessa scener är i stort sett värdelösa, vilket samtiden också verkar ha tyckt. Stig Järrels herr Söderberg framstår framförallt som en gnällig bortskämd gubbe som klagar på allt, knappast karaktärsdrag man ville framhärda under krigstid. Värdet på den här filmen beror helt och hållet på hur intressant du tycker det är med journalfilmer, men det är utan tvekan en fascinerande sammanställning över kriget både utanför och innanför de svenska gränserna. Vi ser hur enkelt Polen och våra grannländer faller, och vår egen armé mobiliserar-bland annat på cykel. För eftervärlden är det uppenbart hur hårt även vi hade fallit om invasionen hade kommit.

Bara en trumpetare (1938)

Regi: Anders Henriksson
Huvudroller: Adolf Jahr, Elof Ahrle, Sickan Carlson, Gustaf Lövås, Katie Rolfsen, Carl Hagman,

Några av 1938 års största svenska stjärnor medverkar i en ganska enkelt uppbyggd förväxlingskomedi, där själva förväxlingen består i att en värnpliktig trumpetare inser att han delar efternamn med en disponent som Sickan Carlson ska hämta upp vid Norrlandsbåten. På olika sätt ser han också chansen att få sätta upp en egen musikal.

1938 har inte kriget brutit ut i Europa än, men beredskapen är höjd även i Sverige. Av detta märks inte så mycket i denna filmen, förutom att handlingen är förlagd till en garnison. och de flesta manliga roller är militärer i olika befattningar. Samtidens kritiker var inte nådiga mot filmen, även om det inte brukar betyda så mycket (kom ihåg den barnsliga upprördheten mot Pensionat Paradiset bara några år tidigare). Man klagade på allt egentligen-dialogen, handlingen, sångerna och regin. Anders Henriksson var något av ett stjärnskott inom svensk film vid den här tiden och det förvånade vissa att han kunnat framföra något så uselt. Själv har jag svårt att se att det här skulle vara så mycket sämre än annan samtida film, även om handlingen bygger på ganska simpla vändningar…och mycket av dialogen ÄR usel. Vi förväntas skratta åt Elof Ahrles överdrivna stockholmstugg och hembiträdenas provinsiära dialekter. Emy Hagman, som är med i många av de här filmerna, får köra sin Göteborgsdialekt och Adolf Jahrs fru Elsa får representera Östersundsdialekt trots att hon kom från Finland.
Slutet av filmen där blir en dröm där Jahrs karaktär är en tillfångatagen karolin som till slut belönas av Karl XII och allt är bara konstigt. Ett udda inslag, minst sagt, men därmed ganska intressant.

I början på filmen tackas Livregementet till häst, som hade upplåtit lokaler och annat vid inspelningen. Villkoret var att de skulle få granska filmen innan premiären, men så blev det inte. Därför var det vissa som tyckte att filmen inte var tillräckligt vördnadsfull mot svenska militären! Andra tider, var det visst…

Överlag är det svårt att rekommendera boxen för enbart spelfilmernas skull till någon annan som inte har ett stort intresse för svensk filmhistoria, eller någon som själv upplevde krigsåren. Bonusmaterialet som består av instruktionsfilmer och militärt material är ibland mer intressant och har du ett intresse för just sånt så är boxen värd sitt pris enbart för detta.

Die Hard (1988)

Die hard
År: 1988

Regi: John McTiernan
Huvudroller: Bruce Willis, Alan Rickman, Bonnie Bedelia, Reginald VelJohnson, Paul Gleason, William Atherton, Hart Bochner, Alexander Godunov, Al Leong, De´Voreux White,

DieHardDet finns många filmer som blivit julfilmer, trots att handlingen varit långt ifrån julig. Varje (nästan) tv-kanal kör några rullar som de körde förra julen också, och julen före det, i försök att skapa traditioner i samma klass som Karl-Bertil Jonsson, eller den amerikanska traditionen att varje år visa Capras genomsentimentala It´s a wonderful life. I mitt egna fall så är det inte jul om jag inte får se Die Hard. Varför det blivit så är lite oklart, men jag tror att det är så enkelt att den visas varje jul, och då man tidigare, pre-streamingtjänster, zappat runt i jakt för att se något kul fastnat för just Die Hard. Sanningen är nämligen den att jag kan se den här filmen minst en gång per år utan att ledsna. Vi såg om den igår, 23:e december alltså, och min fru frågade hur många gånger jag sett den; jag ville inte ge henne det riktiga svaret så jag sa 15. Det var nog en lögn. Jag vet inte. Jag har tappat räkningen. Jag vet att jag såg den på bio i Uppsala 1988, och att jag tappade andan av den (man hade ändå lite andra referenser då). Det första jag pratade med mina kompisar efteråt var den klaustrofobiska känslan man hade under hela filmen, den där känslan som gör just den här filmen så speciell.

Alla har sett Die Hard så jag tror inte själva handlingen behöver gås igenom så noggrant. Filmen bygger på en bok, ”Nothing lasts forever”, av Roderick Thorpe. Boken hade en föregångare, ”The Detective” (1968), som också filmatiserades. John McClane spelas i den av…Frank Sinatra. I den filmen heter han något annat, men det är samma karaktär han spelar. När Sinatra spelade in ”The Detective” hade han en klausul i sitt kontrakt som sa att han hade första tjing på huvudrollen i uppföljaren. När så det blev aktuellt att spela in ”Die Hard” (som alltså är uppföljaren, rent tekniskt), fick Sinatra erbjudandet att spela John McClane. Min hjärna exploderar nästan när jag tänker på det. Sinatra var då 73 år gammal. Jag är ganska säker på att filmen hade blivit ganska annorlunda med en gammal ointresserad crooner som stapplar omkring. Efter att Sinatra själv tackat nej, vilket måste gjort precis alla inblandade glada, gick erbjudandet runt till några andra,  och landade till slut hos Willis, som då endast var känd från tv, i och för sig en väldigt känd tv-serie som hette Par i brott där han spelade mot bland annat Cybill Shephard. Ni som är i Gubbens ålder kommer säkert ihåg den. Willis blev erbjuden fem miljoner dollar för rollen som John McClane, vilket var rekord för den här tiden. Ibland kan man se att det hävdas att filmbolaget inte trodde på Willis i rollen och att det var därför som han inte var med på de tidigaste affischerna, men det är inte heller sant-man ville bara inte att Par i brotts fans skulle koppla ihop Willis med den mycket hårdare actionfilmen förrän de satt sig ner (dvs, köpt biljetten) i biosalongen. Willis spelade in tv-serien på dagen och Die Hard på kvällarna, vilket av vissa anses vara en anledning till att andra karaktärer i filmen får så mycket plats. Det vet man ju inte, men det får anses vara ett lyckodrag i så fall.

I boken är ganska mycket annorlunda. Handlingen utspelar sig över tre dygn istället för en natt, skyskrapan är ett oljeföretags och Willis fru är i boken hans dotter. Man hade inte ens ett färdigt manus när man började filma (vilket låter konstigt tycker jag, av många skäl-man hade ändå haft tjugo år på sig att få till ett manus).

Men apropå Willis så är hela filmen perfekt castad. Nästan lika känd som Willis blev Alan Rickman i sin första amerikanska filmroll. Han hade varit med i en teaterpjäs på Broadway och producenten och John McTiernan såg direkt att de hade sin Hans Gruber. Så rätt de hade. Den här filmen skulle förmodligen inte funka utan den sofistikerade, psykopatiska, före detta Volsfrei-medlemmen, Hans Gruber. Vissa utropar ”men det är ju Professor Snape!” när de ser Die Hard, jag utropar ”Hans…bubi!” när jag ser Harry Potter.  När jag såg filmen på bio så kommer jag ihåg att jag tänkte just på hur perfekt terroristligan är castad (jag använde nog inte ordet castad som 18-åring, men ändå). De ser ju liksom ut som terrorister, tyckte jag (det här är 13 år innan 9/11 får man komma ihåg, idag vet vi alla hur terrorister brukar se ut i amerikanska filmer). Långt hår, pratar tyska, alla ser sjaviga ut förutom hackern och ledaren, samspelet mellan dem balanserar på en slak lina. Så klart är nästan ingen av dem av tysk börd. Den mest kände av dem, blonde och långe Alexander Godunov är till exempel rysk. Han kom till USA då han som balettdansör på turné hoppade av och orsakade en internationell incident. Efter att under några år arbetat ihop med Baryshnikov och sedan blivit bedragen och övergiven av densamme, slutade han snart därefter med balett och blev skådespleare. Efter rollen i Die Hard blev han typecastad som bad guy i varje film och tackade nej till i stort sett varje roll. Han dog 1995 av ”naturliga orsaker”. Är man bara 47 år gammal så dör man inte av ”naturliga orsaker”, så hela hans historia känns mycket tragisk. Att han ska bli ihågkommen framförallt som stereotyp tysk terrorist är lite sorgligt. Men han spelar rollen med den äran.

Edit: Efter lite efterforskning så ser jag att Godunov dog av gulsot, till följd av ”kronisk alkoholism”.  Det skulle jag fortfarande inte kalla ”naturliga orsaker”.

Russian dancer Alexander Godunov
Tysk terrorist eller rysk balettstjärna?

Al Leong är, och framförallt var, en doldis som man kan se i nästan alla storfilmer från den här eran. Han var känd kampsportare på sent sjuttiotal och in i åttiotalet och blev sen stuntman i Hollywood. Han fick sen b-roller i större och större filmer, förmodligen för att han kunde göra sina egna stunts, och för att hade ett speciellt utseende. Han är bland annat mannen som torterar Mel Gibson med elektricitet i Dödligt vapen. Lustigt nog var en tidig roll för Leong skurk i Par i hjärter. Han är en sån som man alltid säger ”men jag känner igen honom, var har jag sett honom förut!”.

På andra sidan, så att säga, har vi Reginald VelJohnson i rollen som McClanes enda kompis på utsidan, den kantstötta, Twinkies-ätande skrivbordspolisen Al Powell. VelJohnson är perfekt i rollen, men tyvärr blir man idag bara påmind om att han fick upprepa sin roll i uppföljarna samt spela tjock polis i ett flertal tv-serier, framförallt i den hemska, genomamerikanska bajsmackan Urkel, eller Family Matters i original.  Bonnie Bedelia i rollen som McClanes fru är sorgligt underuttnytjad, hon framtstår inte som den ledare hon borde ha varit, och i slutet är hon reducerad till den gamla vanliga damsel-in-distress-rollen när hon hålls som gisslan och hennes blus och kavaj ”råkat” slitits upp. Hennes frisyer är dock härligt åttiotalsmässig och smockan i filmens sista scen räddar hennes roll lite.

Nakatomi plaza, alltså byggnaden, är egentligen 20th century fox huvudkontor, som precis som Nakatomi-huset, höll på att byggas. Fox hyrde ut huset till sig självt för filmningen innan man hade flyttat in, i vad som kan antas ha varit ett avancerat sätt att skriva av kostnaderna. Man hade förstås då fria händer med huset, även om det mesta som exploderar och smäller görs med modeller. Den enorma explosionen när McClane blåser ut bottenvåningen är till exempel gjord med modell och massor av starka lampor. Eldpelaren som stiger upp i hisschaktet är också modell, och är filmad i halva hastigheten (eller om det blir dubbla?). Crewet visste inte heller riktigt vad som skulle bli rätt så man filmade sekvensen sju gånger i sju olika hastigheter för att se vad som funkade. Problem med modeller är ju att vatten och eld inte skalar korrekt och man måste ta till diverse trick för att det ska se verkligt ut.

På tal om vad som är typiskt för den här eran så är logik och fakta inte alltid det första man prioriterade-det som stör mig mest när jag ser Die hard är tyskarnas dåliga tyska, McClanes fall genom hisschaktet (fånga sig med fingertopparna efter att ha fallit två våningar? Visst!) och larmoperatören som bortser från faktumet att någon ringer in ett larm som blir avbrutet av automatvapeneld. Visst, det var före 9/11, tror ändå inte någon hade tagit så lätt på det. Mer rolig miss är tv-intervjun där en expert har skrivit boken ”Terrorist-hostage, hostage-terrorist, a study of duality” och börjar prata om ”Helsinki-syndrome”. Ankaret avbryter för att förklara att Helsinki ligger i Sverige, men blir tillrättavisad med att Helsinki ligger i Finland. Nå, må så vara, men det heter ju Stockholmsyndromet, och sist jag kollade låg Stockholm i Sverige.

Die Hard blev en otrolig succé som vi alla vet, den var en summer blockbuster (premiären var i juli 1988) och gjorde Willis till filmstjärna. Uppföljaren, Die Harder, på en flygplats är en ganska misslyckad historia, regisserad av den ökände finnen Renny Harlin som egentligen aldrig lyckats få ihop en lyckad film, men problemen med uppföljarna har varit att de saknar den speciella täta känsla som ettan har. Man känner sig verkligen fångad i skyskrapan tillsammans med terroristerna och McClane. Willis karaktär är en trött figur med dåligt självförtroende som gör det han måste i den givna situationen-mer av en antihjälte än de typiska överdrivna actionhjältarna. I samma anda så är idéen med att ta skorna från McClane ett genidrag, då allting senare täcks med glassplitter.

Die hard är helt enkelt en av de bästa actionfilmerna som gjorts.

 

20 million miles to earth (1957)

20 million miles to earth
Svensk titel: 20 miljoner mil till Jorden
Regi: Nathan Juran
Huvudroller: William Hopper, Joan Taylor, Frank Puglia, John Zaremba, Tito Vuolo, Bart Braverman

20_million_miles_to_earth_poster_04Som ni vet älskar jag science fiction från 1950-talet och även om jag tyckte den här först såg lite halvdassig ut så blev jag positivt överraskad-igen. Det finns verkligen en djup brunn att hälla guldkorn ur från den här eran.

En amerikansk rymdfarkost återvänder från Venus och kraschlandar i havet utanför Sicilien. Fiskare räddar överlevande ur havet och en liten pojke hittar en underlig, levande sak i vattnet. Han säljer ”saken” till en lokal vetenskapsman och det visar sig vara en varelse som växer med explosionsartad hastighet. Det är inledningen av filmen, och de första 20 minuterna är verkligen bra-det är originellt och rappt berättat, förutom att de italienska dialekterna hör till de mest klyschiga och komiska jag hört tror jag. De låter som när man försöker driva med italienare-vilket man ju oavsiktligen gör också. Oh well, det kommer på köpet i det här fallet.

20 Million Miles To Earth, 1957Sen blir det mer klassisk monstermovie, men den funkar där också, även om den är mer traditionell och förutsägbar. Monstret, och övriga modeller, är gjorda av Ray Harryhausen och den här filmen tillhör hans bästa jobb tycker jag. Jag tror dessutom att han sällan förut fått så mycket screentime med sina kreationer som i den här filmen, förmodligen med undantag för 7th voyage of Sinbad. Till höjdpunkterna hör en lång fight mellan en elefant och Monstret, under Roms viadukter. Den tog nog ett tag att spela in.

Skådespelarna och deras agerande är vad som kan förväntas i en sån här rulle, men när man som jag avverkat ett antal blir det lite komiskt hur formelmässigt man använder sig av människorna-männen (ofta militärer) är hårda på ytan men hyggliga snubbar under, tjejerna (här kompetent representerat av snygga Joan Taylor) är duktiga och ofta okaraktäristiskt har manliga yrken, men självklart får de i slutet stå tillbaka för männen som blir tvungna att kliva fram och Göra Jobbet. Som belöning får de såklart den snygga, duktiga tjejen. Som jag har skrivit förut så är det lite orättvist (och extremt postmodernistiskt) att titta på gamla filmer med dagens ögon, men det är ju också svårt att låta bli. Väldigt få på 1950-talet ifrågasatte könsrollerna i dessa filmer, kan jag tänka mig. Apropå Joan Taylor så fastnade jag för hennes utstrålning redan när jag såg Earth vs the Flying saucers första gången (en av mina favoritfilmer i den här genren, också med effekter av Harryhausen). Hon ser nästan exakt likadan ut i den här filmen, och fyller exakt samma funktion. Taylor medverkade i många filmer under 1950-talet och TV under tidigt 1960-tal, innan hon gifte sig och avslutade sin karriär för att ta hand om sina barn. Hennes man Leonard Freeman var producent och skapade bland annat Hawaii Five-O. När han dog övertog hon produktionsbolaget och drev det, för att sedan bli författare. joan-taylor

Åter till filmen-trots att det är underhållande så finns det annat man inte kan låta bli att tänka på; först berättar militärerna för de lokala fiskarna att de i hemlighet skickat ut en bemannad raket till Venus. 1957 borde detta varit hot shit, men italienarna reagerar med en axelryckning. När vi efter en stund får se monstret från Venus funderar man på hur det kan ha utvecklat sig till detta utseende-den äter till exempel bara svavel, men har ändå huggtänder. Jag vet inte, jag, men tror inte man ställde sig såna här frågor. Överlag så är filmen rätt kul, som alltid rappt berättad, och den levererar underhållning-vilket såklart är dess främsta syfte.

 

Friday the 13th, part II (1981)

Friday the 13th, part II /Fredagen den trettonde, del 2
År: 1981
Regi: Steve Miner
Huvudroller: Adrienne King, Amy Steel, Warrington Gillette, Stuart Charno, Walt Gorney, Betsy Palmer, Tom McBride, Marta Kober

Friday-13th-2-AlternativeNär jag, för tredje gången inom ett par år faktiskt, ser om delarna ett och två av den här serien, slår det mig att redan i första delen så faller all logik ihop. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, det är mer någonting som hör till genren att lösa trådar får hållas lösa och vem som är mördaren egentligen inte är det viktiga. Men…hear me out. Mördaren i första filmen är ju mamma Vorhees. Sonen Jason drunknade. Fredagen den 13:e del ett börjar med att två tonåringar blir mördade precis när de ska till att ha kvalitetstid med varandra (vilket i sig blivit en skräckfilms-kliché, förstås). I vilket fall-vi får också veta, av mamma Vorhees, att Jason drunknade samtidigt som tonåringarna hade sex, när de egentligen skulle haft koll på barnen på lägret. Så vem mördade de kåta tonåringarna? Om det nu också var mamma Vorhees, varför kollade inte HON sin son? Den överlevande tjejen från film ett, blir första mordoffret i film två, där Jason alltså söker upp henne i det samhälle dit hon flyttat för att glömma det som hänt. Varför gör han det? Enligt uppföljaren (den här alltså) är Jason ett vilddjur som bor i ett skjul i skogen och som enbart mördar när han blir störd. Förutom i de allra sista delarna då han åker båt till Manhattan eller slåss mot Freddy förstås. Dessutom, om han nu sätter igång att mörda för att hämnas sin mamma, och mamman hämnas för att sonen drunknade, varför sa han inte bara till mamma långt innan att han levde, så hade en massa översexuella tonåringar fått leva. Ska man fortsätta ifrågasätta så kan man fundera på varför Jasons utseende i den här filmen (långt hår, skägg) skiljer sig markant mot utseendet i tredje filmen, trots att trean utspelar sig dagen efter tvåan. Något sorts beslut måste ändå ha tagits då Steve Miner var regissör för både tvåan och trean. Okej, nu när jag tänker på saken kanske jag inte ska fundera så mycket på logik i dessa filmer. Men i den officiella historieskrivningen så är det av den här anledningen Sean Cunningham inte ville göra uppföljaren-det var för dumt. Även Tom Savini har uttalat sig om hur dumt det var med en uppföljare och kände inte för att jobba med den.

Fredagen den 13:e blev en oväntad succé som drog ihop 40 miljoner dollar mot en budget på en halv miljon dollar. Så naturligtvis blev det en uppföljare. Från början var planen faktiskt att göra en antologifilm om mytbildningen kring datumet fredagen den 13:e (vilket är ironiskt eftersom man knappt fick med det i handlingen i första filmen), men på grund av cliffhangern i slutet på första delen beslöt man att bygga historien på Jason. Man ville också ha hjältinnan/överleverskan från första filmen, spelad av Adrienne King, men man fick nöja sig med att ha med henne i inledningen. Det finns olika versioner av anledningarna till detta. Enligt Adrienne King själv berodde det på ett  fan som stalkat henne och brutit sig in i hennes hem och att hon därför ville vara med enbart för att bli mördad, men en annan mer jordnära förklaring är att hon ville ha för mycket pengar och att man därför förhandlade ner det till just intromordet. Lika bra det, Adrienne King var inte så mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Åtminstone inte om man jämför med den här filmens överlevar-tjej Amy Steel. Steel har en mycket mer naturlig kaxighet i sig.

Men jag går händelserna i förväg; uppföljaren handlar precis som föregångaren om ett ungdomsläger vid den sjö, men det är inte Camp Crystal Lake den här gången-det är lägret BREDVID, och det utspelar sig fem år efter händelserna i ettan. Historierna om Jason används som lägerelds-historier för att skrämma upp ungdomarna. Precis som i ettan så är Jasons slaktoffer, alltså folket på lägret, inte lägerungdomar, utan personalen som senare ska jobba med lägerungdomarna. De är förstås marginellt äldre, möjligtvis aningen kåtare. För här är alla slasherfilms-regler i full effekt: har du sex dör du. Avviker du från någon sorts norm, dör du. Är du inte viktig för handlingen dör du. I den här filmen är de verkligen kåtare än någonsin så de dör också därefter.

Man kan argumentera vilken Jason-rulle som är bäst, men jag plockar den här. Det skulle lika gärna kunna vara vilken som helst av de tre första men det som höjer den här aningen över resten är regin. Här finns en regissör, Steve Miner, som faktiskt vet vad han håller på med. Inget ont om Sean Cunningham, men Miner är helt enkelt mer kunnig. Både vad gäller placering av kamera och personregi. Som vi alla vet så är det också sånt som skiljer en skräckfilm från enbart campy till något som är spännande på riktigt. I de andra delarna finns det alltid något som stör, eller som får en att fundera på om det är menat som humor eller bara är dåligt gjort (detta blir förstås mer påträngande ju längre serien pågår). I den här hålls allting ihop och det blir en tight slasherrulle som gör sitt jobb. Enda som stör mig är några figurer som hänger som lösa trådar-till exempel killen som sitter med en massa ölflaskor i baren, han som hänger kvar när de andra åker tillbaka och upptäcker morden, vad händer med honom och vad är syftet med hans roll?

I den här finns några av de mest klassiska morden i serien, framförallt dubbelpenetreringen av ännu ett par som hade sex (nej, inte sån dubbelpenetrering snusko), en scen som klipptes ner rejält på grund av våldet. Kvar blir egentligen bara en blodig spets genom en sängbotten, men det räcker ju för att man ska förstå vad som händer.

Jason spelas officiellt av Warrington Gillette i del två, men i praktiken är det Steve Dash som spelar honom i alla scener med säcken på huvudet. Dash fick enbart credit som stunt double. Jasons utseende är direkt snott från filmen The town that dreaded sundown, och ännu syns ingen hockeymask till. Den här looken är Jasons bästa tycker jag, det är så svårt att ta hockeymasken på allvar, det blir för mycket seriefigur av det.

the-town-that-dreaded-sundown-1976.36547

friday13thpart2jason
Jason, innan hockey.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tom Savini skulle ha gjort specialeffekterna men han var upptagen med en annan film så det blev till slut Carl Fullerton som fick ta över, och det blev säkert mycket bättre än Savinis over-the-top-effekter. Fullerton gick sedan vidare till att jobba med Aliens, Gudfadern del 3, Philadelfia och en rad andra blockbusters. Här gillar jag framförallt killen i rullstolens ”machete-över-ansiktet” som Fullerton gör kort och överraskande, men chockartat. Klippet efter när rullstolen åker som en vante över trapporna lämnar åskådaren i osäkerhet-ska man skratta eller bli chockad? Eller fundera över om det är en homage till Potemkin-Pansarkryssarens barnvagn-scen? För det är väl det alla funderar på när man tittar på Fredagen den 13:e-rullar?

Skånska mord (TV-serie)

Skånska mord, tv-serie i fem delar
Land: Sverige
År:1986
Regi: Richard Hobert, Jan Hemmel, Leif Krantz
Huvudroller: Ernst-Hugo Järegård, Marianne Wesén, Nils Ahlroth, Carl Billqvist m.fl.

esarparenJag har binge-kollat på serien Skånska mord från 1986 som nu ligger i sin helhet på Öppet arkiv. Jag måste ha varit 16-17 när jag såg serien första gången och jag kommer inte ihåg så mycket mer än just Järegård och att serien var ganska läskig. Det är den faktiskt fortfarande. Ironiskt nog så var avsnittet jag kom ihåg bäst det om Bessingemordet, där Järegård INTE är med.

Den här serien kombinerar två av mina stora intressen-välgjort drama och kriminalhistoria (hur pretto lät det inte att lista ”välgjort drama” som ett intresse?). Av de fem fallen är det förmodligen Tore Hedin i Hurvamorden som är den mest kände eftersom han är en av de värsta massmördarna i svensk kriminalhistoria. Yngsjömordet är också känt för att det både är filmat förut (1966 i en film med samma namn, med bl.a. Gösta Ekman och Christina Schollin), och det innehåller så snaskiga detaljer som incest och strypmord och halshuggningar, så det kommer väl fortsätta att fascinera.

Det första som folk brukar tänka på och det första som nämns när man tar upp serien är Ernst-Hugo Järegård, så låt oss ta oss förbi den slalompinnen direkt. EHJ (som vi härefter förkortar honom till) seriens tour-de-force, en naturkraft som helt går upp i sina rollfigurer. Lite väl mycket till och med. Han är alltid EHJ på något sätt och man kommer inte ifrån det. Till exempel i Hurvamordsavsnittet så var Tore Hedin i mitten på de tjugo när han begick sitt massmord och sen tog livet av sig, EHJ är snubblande nära sextio. EHJs fru, Karin Nordström, spelar också i detta avsnitt, som chef för ålderdomshemmet där Tore Hedin begår sitt massmord. EHJ, snart 60, vill gifta sig med en tjej, borde vara ca 25 men ser mycket äldre ut, men får nobben och misshandlar sin tjej. Tjejen berättar detta för sin chef, alltså EHJs fru i verkliga livet, spelandes en kvinna ca 60. Det blir konstigt. EHJ var inte direkt ett genetiskt underverk i det avseendet, han ser ut att vara exakt så gammal som han var. Oh well. Apropå Karin Nordström-Järegård så spelar även hon i tre avsnitt av Skånska mord, men får aldrig eller sällan någon cred för detta-som för att understryka detta bildgooglade jag henne och fann endast en (1) bild på henne utan sin make.

skanska_mord_veberodsmannen
Karin utan Ernst-Hugo

Själv tycker jag EHJ kommer bäst till sin rätt i avsnittet om Esarparen, en man som dömdes till livstids straffarbete för att ha mördat sin fru genom att dränka henne under bryggan på tomten. Han nekade hela tiden till brottet och friades också senare efter att ha fått en andra rättegång. Det här är ett av de avsnitt som fungerar allra bäst, enligt mig, just för att tittaren lämnas i osäkerhet över om Esarparen (Nils Hansson hette han) verkligen mördade sin fru Hanna. Just därför fungerar EHJ bäst här också, eftersom han får spela ut ett större register.

De två avsnitt där EHJ inte är med känns nästan som en frisk fläkt därför att inte allt ljust hamnar på en allt annat överskuggande karaktär. (En som tycker exakt precis tvärtom är Kalle Lind-läs hans blogginlägg om serien här Nåja man kan inte ha rätt jämnt, Kalle).

Styrkan i serien är nog egentligen helheten-från manus till skådespelare. Alla episoderna skrevs av Max Lundgren (Åshöjden BK-Max, ni vet), och även om han tar sig lite väl stora friheter med sanningen emellanåt så finns den dramatiska nerven där. Sen skulle inte episoderna funka om man inte lagt ner det extremt detaljerade jobbet på scenografin-ladugårdarna, smutsen, kläderna, svetten, misären…aldrig tidigare har jag väl känt mig så smutsig som när jag tittat på 1800-tals-avsnitten. Utan detta hade det nog inte funkat.

Så, funkar avsnitten idag? Jajamän, i högsta grad. Gå in på Öppet arkiv nu och bingea!