Kategoriarkiv: Recension

Borta med vinden (1939)

Gone with the wind
Svensk titel: Borta med vinden
År:1939
Land: USA
Regi: Victor Fleming (samt George Cukor och Sam Wood)

Huvudroller: Vivien Leigh, Clark Gable, Olivia de Havilland, Leslie Howard, Hattie McDaniel,

Filmernas film har den kallats och den fyller 80 år i år 2019-en god anledning att se om den tyckte jag och frugan. Det var säkert 15 år sedan jag såg den förra gången och jag gillade den då, men det tar liksom emot att se om en film som klockar in på tre timmar och femtio minuter (inkluderat ouvertyr och paus i mitten, som är inkluderat i bluray-utgåvan). Men efter att ha sett hela i en sittning så måste jag säga att det är värt det-den är fortfarande ett mästerverk som man helt enkelt ska se.

gone-with-the-wind-poster
En ovanlig liggande poster. Leigh har fått större bröst men bara andra namnet på listan.

Filmad i fantastisk techicolor, miljöer och scenografi som ofta är larger-than-life och bland det vackraste som fångats på film, och med det perfekta paret Clark Gable och Vivien Leigh i de största rollerna har den blivit sinnebilden för just en “filmklassiker”. Den innehar dessutom ett antal rekord-till exempel är den fortfarande den film som dragit in mest pengar genom historien, om man justerar efter penningvärde. Hattie McDaniel var den första afroamerikanska kvinnan som fick en Oscar och Vivien Leighs är den längsta filmrollen, räknat i minuter on-screen, som fått en Oscar. I grunden finns såklart en story som både lyckas beskriva en svunnen tid och miljö som känns lika avlägsen som Game of Thrones, samtidigt som den beskriver klassiska teman som kärlek och krig. Den har kallats en såpopera av de som vill kritisera den, och visst man kan se likheten-i centrum finns en kvinna som slits mellan två män (och gifter sig med två andra män), det är rika som blir fattiga och rika igen, rånare, våldtäkter, betjänter, societetsliv och så vidare och så vidare….skillnaden är att tempot i Borta med vinden är helt annorlunda. Tio års intriger av Bold and the Beautiful avverkas på några timmar här, och dessutom får man så mycket mer. Tempot är så högt att jag var frånvarande ungefär femton minuter och hann missa hur Scarlett både hann gifta om sig och bli änka en andra gång.

Storyn var så klart grundad på en bok, Gone with the wind av Margaret Mitchell, och den gavs ut 1936, året efter i Sverige. Den blev en enorm succé direkt och lästes av “alla”. Mitchell var innan dess helt opublicerad som romanförfattare, men hon arbetade som journalist. Hon växte upp i södern, född år 1900, med historier om den gamla södern innan inbördeskriget. De gamla husen fanns kvar, det fanns människor som kom ihåg, och det fanns en mentalitet om att södern var unik och dess historia var viktig att bevara. Som kontrast till denna konservatism växte hon upp med två föräldrar som båda var advokater, och modern var suffragett, en tidig kvinnosakskämpe. När Mitchell var tre år hade hon en klänning som fattade eld-ingen skada skedde, men hennes mamma började klä henne i byxor istället, vilket fick till följd att folk började kalla henne “Jimmie” efter en känd serie. Mitchell kallade sig själv för Jimmie ända upp i tonåren. I tjugoårsåldern blev hon en så kallad Flapper, kortklippt, androgyn men med korta tighta kläder, en ungdomsprotest mot hur kvinnor skulle uppföra sig. Faktum är att ju mer man läser om Mitchells liv, desto mer förstår man hur saker kom till när hon skrev boken.

Flera saker som hände Mitchell i livet händer också i hennes bok och sen i filmen-hon blev kär i en man som hon inte kunde få, och gifte sig med dennes best man från bröllopet (de skiljde sig efter två år). Hon var med om en ridolycka där hon blev kastad av hästen (vilket händer två gånger i filmen) och blev konvalescent, och det var då hon började skriva på en historia om den gamla södern. Hon blev sedan övertalad att visa manuset för en förläggare, som sedan gav ut den. Borta med vinden är starkt influerad av 1800-talets episka äventyrsromaner, men går sällan djupare in i huvudpersonernas karaktärer. Mitchell blev inte publicerad igen, och ska inte ha skrivit någon mer bok, däremot några noveller-vilka har varit opublicerade fram tills alldeles nyligen. 

mitchellvalentino
Mitchell intervjuar Rudolph Valentino 1923

Boken blev sen en enorm succé. Varför? Tja, utan att vara litteraturvetare är det ändå ganska lätt att hitta några orsaker:

 

  1. Söderns historia och innebördskriget var fortfarande aktuellt. Det fanns fortfarande människor i liv som kom ihåg kriget, och Southern mentality levde inte bara kvar på 1930-talet, den lever fortfarande.
  2. USA hade ännu inte hämtat sig efter depressionen-folk behövde eskapism.
  3. Världen började bli osäker igen.
  4. I en tid där en kvinnorörelse mer och mer började ta form började den också skörda vissa framgångar, om än små. Borta med vinden sågs som en kvinnobok, inte bara för de romantiska inslagen, utan för att det är kvinnorna som är de centrala karaktärerna.

David O. Selznick

Vilket för oss till David O. Selznick. Utan honom hade filmen garanterat aldrig blivit till. Selznick var en man som arbetat sig upp i studiosystemet, första jobbet var som assisterande manusläsare på MGM. Han jobbade på och gick till Paramount, för att sen bli produktionsansvarig på RKO (där han bland annat startade George Cukors karriär), och sen tillbaka till MGM där han fick jobbet som chef för en hel produktionslinje. Det fanns dock ett problem-hans svärfar var legendariske mogulen Louis Mayer, ett av “M”-en i MGM. Inte nog med att det gick rykten om hur han fått jobbet (kanske inte helt taget ur luften om man tänker efter), Selznick ville alltid göra saker efter eget huvud och hade svårt för att samarbeta med Mayer. Att frun Irene satt mitt emellan hjälpte säkert inte. Louis Mayer erbjöd honom ett ännu bättre jobb, för ännu mer pengar, men då sa Selznick att det fick räcka-han ville inte bli köpt. Mayer sa till sin dotter:” can he really afford to say no to this job?”. Irene visste att de inte hade råd. Selznick var notorisk spelare och hade alltid enorma skulder. Trots det sa han upp sig och startade oberoende bolaget Selznick International Pictures 1935 och satte igång att jobba. Han låg bakom flera succéer, bland annat Nothing is sacred och han tog också Ingrid Bergman till Hollywood för att göra om hennes stora succéfilm Intermezzo på engelska.

När en av hans assistenter hade läst boken och sagt till Selznick att han borde köpa filmrättigheterna tvekade han-men genom att hans närmaste medarbetare sagt ungefär att “tänk om någon annan köper den”, så slog han till och betalade 50 000 dollar för rättigheterna. Sen lät han allt ligga. Det var först något år senare som han av hälsoskäl var tvungen att åka på semester som han tog sig igenom boken. Först då insåg han också svårigheterna-en bok på nästan 1100 sidor, med stora krigsscener, rasmotsättningar och Söderarkitektur skulle bli en hanterbar film. Dessutom en som en stor del av USA nu hade läst. Han gav uppdraget att skriva manuset till Sidney Howard, en halvkänd dramaförfattare som ändå var känd för att leverera bra manus. Det fanns dock problem-Howard vägrade lämna sin farm på andra sidan landet, så kommunikationen var bristfällig. Howard tog ett år på sig att skriva manuset och fick 2000 dollar i veckan medan han jobbade. Det blir över hundratusen på ett år, och mycket riktigt fick han 126000 som slutbetalning. Mycket pengar med tanke på att rättigheterna kostade femtiotusen och att Selznick ändrade i stort sett på varenda sida under filmningen. Ingen av skådespelarna såg ett färdigt manus förrän filmen var färdiginspelad.

 

Under tiden började man förbereda det som gick att förbereda. Publiken, och Selznick , hade bara en person i åtanke till rollen som Rhett Butler – Clark Gable. Problemet var att han var under kontrakt hos MGM, och vägrade låna ut honom. Det innebar också att Selznick var tvungen att försöka förhandla med sin svärfar som han nyligen sagt upp sig från. Det blev inte så mycket förhandlingar, Selznick fick mer eller mindre böna och be om att få långa Gable. MGM fick rätten att visa Borta med vinden på sina biografer, och dessutom hälften av vinsterna under de närmsta sju åren. I efterhand så kan man fundera på hur högt det här priset egentligen var, med tanke på hur mycket den sen skulle dra in. Gable ville inte alls göra Borta med vinden och protesterade och satte sig på tvären från första stund. Han klagade informellt på att det var en “kvinnofilm”, mer officiellt sa han att han var rädd för att alla som läst boken skulle redan ha bildat sig en uppfattning om Rhett Butler och att det var omöjligt att motsvara den bilden-sen hade han också misslyckats varje gång han varit med i ett kostymdrama eller försökt sig på att prata med accent. Därför vägrade han använda sydstatsdialekt i filmen. 

Jakten på Scarlett

Svårare var det med Scarlett. Där fanns inget uppenbart namn. Allmänheten hade dock många åsikter om det-breven flödade in till Selznicks kontor med förslag i stort sett från samma ögonblick som han köpte rättigheterna. Man förde noggrann dokumentation över dessa förslag, och några namn som fick många “röster” var Bette Davis, Joan Crawford och Katherine Hepburn. En (1) person gav sin röst på Vivien Leigh redan i detta stadium, och det brevet kom från Nya Zeeland….

Selznick tänkte om. Han tänkte att han kunde slå flera flugor i en smäll här-om han hittar en okänd talang som är perfekt i rollen, så kan han få in henne i det ökända, men då förhärskande, kontraktssystemet, där han har unik tillgång till henne samtidigt som hon automatiskt blir stjärna efter att ha haft huvudrollen i USAs mest efterlängtade film. Sen har han ett namn han kan sätta överst på bioaffischerna för lång tid framöver, allt för en billig peng-eftersom hon är okänd när hon skriver kontraktet. Dessutom skulle jakten på Scarlett orsaka en enorm publicitet och förväntan på filmen. Smart, Mr Selznick!

Det var däremot enklare sagt än gjort. Han skickade ut sina assistenter i landet för att håla lokala uttagningar där allmänheten fick komma och läsa för rollen. De kom dock väldigt snabbt fram till att talang inte växer på träd-om kvinnan var vacker så saknades talang, och vice versa. Man hittade ingen. Selznick gav inte upp-han skickade ut regissören George Cukor (som var den ursprunglige regissören) för att leta, men även han drog blankt.

Man började provfilma med de namn man hade. Och testade och testade. Alltid var det något som var fel, även med de etablerade namnen.

(här hade jag en film som visade ett flertal auditions från kända skådespelerskor, men den har hunnit tas ned av MGM-men sök gärna upp dokumentären Making Gone with the wind, den är mycket sevärd och innehåller detta klipp)

Den som växte fram som ledare var Paulette Goddard. Hon gjorde flera provfilmningar, och var tillsammans med Vivien Leigh, de enda som provfilmade i färg. Det ironiska? Hon bodde granne med Selznick. Han hade jagat sin Scarlett över hela landet, och så bodde hon tvärs över gatan. Här hittar vi också anledningen till att det inte blev hon-tillsammans med Goddard levde Charlie Chaplin….och de var inte gifta med varandra. Det funkade inte att en kvinna som levde i synd porträtterade Scarlett, det hade inte flugit. Speciellt inte i södern.

Vivien Leigh

Vivien Leigh hade en mindre karriär som filmaktris i England, och hade tidigt uttryckt önskan om att få komma över till USA och spela Scarlett O´Hara. Hon hade ett förhållande med Laurence Olivier, som hon ofta också jobbade med. När Olivier fick erbjudande om att åka över till USA för att jobba följde hon med, säkert med baktanke att få visa sig och erbjuda sina tjänster. Hennes amerikanska agent råkade bli Myron Selznick, alltså Davids bror, vilket inte kan ha varit enbart en slump. När Myron träffade Vivien tyckte hon att hon kändes rätt för rollen och såg till att hon fick träffa David, som höll med. De träffades faktiskt när de allra första filmrutorna till Borta med vinden spelades in, vilket var bränningen av Atlanta som man spelade in på en bakgård nära MGMs studios. För att få plats att bygga scenerierna var man tvungen att bränna en massa gamla scenerier, däribland den stora porten till King Kong. De som rider förbi är inte Gable och Leigh såklart, utan två stuntpersoner. Kanske hade Leigh fått beskedet den dagen att hon skulle bli Scarlett-hon var iallafall där och tittade på.

gone-with-the-wind-burning1
Scarlett och Butler flyr framför….
kingkonggates
…King Kongs väldiga portar

Efter lite provfilmningar så var det klart och officiellt-Vivien Leigh skulle bli Scarlett. Det var inte heller okontroversiellt-man skulle ju kunna gissa att även hon levde som ogift ihop med en man skulle vara ett problem, men det sket förmodligen folk i då de inte visste vem varken hon var eller Laurence Olivier. Snarare var ett en engelsk kvinna skulle spela en kvinna från södern som var problemet.

En liten fotnot: Selznick förekom problemet med Olivier-han såg till att Leigh och Olivier inte träffades under inspelningen. Olivier spelade teater i New York och Leigh satt fast i Los Angeles. Han ville inte ge henne ledigt för att träffa honom, just för att undvika en eventuellt skandal.

Inspelningen kom igång med George Cukor som regissör, men efter att ha varit djupt involverad i projektet i mer än två år, fick han sparken efter tre veckors inspelning. Han och Selznick kom inte överens längre, och framförallt gällde det tempot i filmen. Cukors scener och tagningar var för långsamma, och han tog också för lång tid på sig att spela in dem. Det finns olika sätt att se på vad som hände; Selznick och Cukor hade känt varandra länge och jobbat ihop många gånger tidigare, de hade gjort ett antal framgångsrika filmer tillsammans, men nu hade de inte jobbat ihop på flera år. Selznick hade lagt sig till med en ett beroende-han knaprade amfetaminpiller och blev lynning och hetsig. Cukor hade växt i sitt självförtroende som regissör och satte sig oftare upp mot Selznick än vad som varit fallet tidigare.

De som blev mest ledsna var de kvinnliga skådespelerskorna, för Cukor hade alltid haft bra hand med kvinnliga skådespelare och lätt för att få dem känna sig trygga på inspelningar. Framförallt har Leigh vittnat om att hon saknade Cukor när han försvann. Istället kallade man in Victor Fleming som precis hade avslutat Trollkarlen från Oz (rätt bra svit han fick till här….). Jämfört med Cukor var Fleming en machosnubbe, mer en kille för Gables synsätt än Leighs. Han var snabb och effektiv, men körde gärna över folk, vilket Selznick också hade en förmåga att göra. Många skådespelare vantrivdes snart, speciellt Leigh, men hon bet ihop. Hon hade inte så mycket val heller. Fleming hade ett helt annat tempo i både filmning och i det som hamnade på duken, vilket vi nog måste erkänna var nödvändigt. Efter tre veckor med Cukor låg man två veckor efter, men de tre sekvenser man hade filmat ligger kvar i filmen. Det kan vara lite kul att gissa vilka de är?

(En är i början där Scarlett blir påklädd av Hattie, en annan är vid födselscenen vid belägringen av Atlanta, den där Scarlett lappar till Prissie….Cukor insisterade på att Leigh verkligen skulle träffa skådespelerskan Prissie McQueen, så hon var säkert glad att man inte filmade om scenen).

Leigh hade vid det här laget skapat en bra bild över hur hon skulle framställa Scarlett. Den bilden grundade sig i förståelse för karaktären och vad hon är med om, och är säkert väldigt nära det som Mitchell tänkte när hon skrev boken. Inget av det intresserade Fleming, som sket fullständigt i psykologiseringar av karaktären. Han bad henne fara åt helvete, vid minst ett tillfälle och regiinstruktionerna kunde ibland begränsas till att “kör på bara” (ham it up på engelska, ham brukar innebära överspel eller överdrivet dramatiska gester). Men det som Fleming saknade i förmåga att handskas med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, tog han säkert igen när det gällde att handskas med den manliga. Gable och Fleming var vänner sedan många år tillbaka och Fleming var en av få människor som Gable litade på, definitivt den enda han litade på på inspelningsplatsen. Fleming är förmodligen den ende regissör i världen som kunde få Gable att gå med på att gråta på film. Gable var notoriskt osäker på sin skådespelarförmåga, men som så många andra osäkra män var han också extremt noga med att inte visa det, så det krävdes väldigt mycket tillit och hårt jobb att få Gable att gå med på att gråta. Han hade gjort motstånd länge, och det sägs att Rhetts känslomässiga register i filmen kunde vara en anledning till att Gable inte ville göra filmen från början.

Det finns ett rykte som säger att Cukor blev avskedad för att han var homosexuell, men det finns väldigt lite som tyder på att det skulle vara sant. Cukor och Selznick hade jobbat ihop i många år innan Borta… och Selznick måste ha känt till detta sedan länge-varför riskera en sådan enorm investering och avskeda honom tre veckor IN i filmningen? Makes no sense.

Själva inspelningen verkar ha flutit på efter de inledande guppen. Flera av de mer framträdande skådespelarna hatade sina roller; Clark Gable ville inte göra filmen alls som bekant, Leslie Howard tyckte han var för gammal för sin roll och hatade dessutom kläderna han var tvungen att bära. Rand Brooks som spelar Scarletts första man tyckte att hans rollfigur var för mesig och fjollig, Butterfly McQueen som spelar Prissie gillade inte den naive, något korkade, rollen heller. Hennes karriär hämtade sig aldrig efter detta (då man ser dokumentären bakom filmen märker man att hennes röst inte skiljer sig nämnvärt från Prissies, vilket säkert inte hjälper en karriär som skådespelare heller, det är omöjligt att ta en sån röst på allvar). Ona Munson som spelar den prostituerade Belle Watling fick också sin karriär förstörd, men på grund av den här rollen-alla såg henne bara som en prostituerad, oavsett vilken roll hon försökte sig på efter.

Vivien Leigh hatade att kyssa Clark Gable. Gable hade löständer, rökte som en borstbindare och ett vittne har berättat att han brukade trycka i sig vitlök innan kyss-scener med Leigh, antagligen bara för att jävlas genom att lukta ännu värre. Inget smickrande porträtt av Gable om det skulle vara sant. Dessutom kunde ingen av dem dansa-Gable fick stå på en sorts kupad skiva som rullade i takt med musiken medan man bara filmade från midjan och upp, och Leighs dansscener utförs av en body double.

scarlettdress

Regissör Fleming och Clark Gable var kompisar i verkliga livet, och Fleming tyckte att åtminste någonstans i filmen skulle Leigh kläs upp så att hon såg ut som den typ av kvinna som brukade associeras med Gable. Resultatet blev den vinröda klänning som Scarlett har till Ashley Wilkes bröllop. Leigh lär ha hatat detta själv, och då push-up BH av dagens modell inte var uppfunnen var man tvungen att tejpa hennes bröst för att det skulle bli en urringning godkänd av Fleming. Det går inte att komma ifrån att Leighs uppenbarelse i denna scen är fantastisk, men den känns också helt malplacerad i filmen. 

 

 

Det finns några scener som nästan alla som sett den kommer ihåg:

 

  1. Scenen med de skadade i Atlanta. Här anlitades över 800 statister, men inte ens det var tillräckligt, man fick även använda lika många dockor. Panoreringen över gatan är rätt snygg, och effektfull.
  2. “Frankly my dear, I don´t give a damn”. En av de mest berömda slutscenerna i en film. Det är dock inte, som många tror sig komma ihåg, det sista som sägs i filmen. Många tror också att censorerna lade sig i att man använde ordet “damn”, men då MGM kunde hävda att inget annat ord passade och det var befogat var det inga problem. Man fick dock avlägga en avgift för att få behålla det….
  3. “As God is my witness, I will never be hungry again!”. Den berömda scenen där Scarlett återvänder till Tara, försöker äta smutsiga rovor och hostar upp dem. Den viktiga vändpunkten i Scarletts karaktär, där hon slutgiltigt lämnar den bortskämda rikemansdottern bakom sig och blir en vuxen kvinna. Hostandet och kväljningarna man hör tillhör dock Olivia de Havilland.

 

Mer kuriosa? En av uppvaktarna i början på filmen är George Reeves som sen skulle spela Superman i den första TV-serien om superhjälten.

Filmningen startade i januari 1939 (december året innan om man räknar filmningen av det brinnande Atlanta), och höll på fram till sommaren. Vivien Leigh hade då jobbat nästan alla inspelningsdagar, alltså 125. Clark Gable hade jobbat 71 dagar. Leigh fick 25000 dollar för rollen, och Gable 120000.

Kontroverser.

Det har riktats en del kritik mot filmen, framförallt den totala avsaknaden av Ku Klux Klan och hur slavarna avbildas i filmen. I boken är KKK mycket framträdande och framställs som hjältar. Selznick ville inte doppa foten i den tunnan alls och gav i tidigt skede order till manusförfattare Howard att ta bort dem helt ur handlingen. Det finns telegram bevarade där han faktiskt säger att han inte kan stå bakom den människosynen och att folk kommer att känna sig kränkta, vilket känns som något som man skulle kunna höra idag.
Hattie McDaniel som spelar slaven Mammy fick mycket kritik från den svarta gryende medborgarrörelsen som tyckte att hon gjorde en Onkel Tom och spelade en snäll, lydig slav i en vit film om södern. McDaniel svarade med att hon hellre ”tjänade 700 dollar i veckan genom att spela en tjänarinna, än att tjäna sju dollar i veckan genom att vara en”. Det var också många som tyckte det var bra att hon fick en sån framträdande roll i filmen och därigenom förhoppningsvis kunde öppna möjligheterna för andra afroamerikanska skådespelare. Tyvärr är hennes roll väldigt stereotyp, speciellt i första halvan av filmen, det blir lite bättre i andra delen.

Premiären.

Man hade en testvisning i september 1939. Man hade lagt in en hemlig film i slutet av en filmkväll på en biograf, och folk som gick på bio i Los Angeles visste att det var en testvisning av något nytt, det var såklart vanligt förekommande där. Den här gången var det lite annorlunda ändå-en vaktmästare gick fram och sa att man tänkte låsa alla dörrar och utgångar, och att filmen var längre än normalt, så man skulle vänta 15 minuter innan man började så folk kunde ringa hem och förvarna barnvakter eller fruar om att man skulle komma hem lite senare än beräknat. När titeln visade sig på skärmen utbröt vilt jubel-den här filmen hade det såklart snackats om länge och ingen film var mer efterlängtad. Förväntningarna höll sig, de allra flesta var positiva efteråt, även om några tyckte den var lite väl lång. Då ska man ha i minnet att de som satt på testvisningen redan hade suttit sig igenom några journalfilmer, kortfilmer en långfilm och sen Borta med vinden….

Premiären skedde sen i Atlanta 15:e december 1939. Nästan alla i produktionsteamet var med, med några markanta undantag-Leslie Howard hade återvänt till England på grund av det annalkande kriget (han tjänstgjorde sedan hela kriget), och regissör Victor Fleming hade valt att vara med på en väns begravning istället. Hattie McDaniel fick inte vistas i samma biograf som de andra, då hon var svart och Atlanta fortfarande var segregerat. Detta upprörde Clark Gable så mycket att han hotade med att inte följa med heller, men det var McDaniel själv som övertygade honom att åka.
Selznick åkte såklart på premiären och det var första gången han besökte södern. Margaret Mitchell var också med, och höll tal. Det sägs att ett flertal veteraner från inbördeskriget, som bör ha varit rätt gamla, var med och var uppklädda i uniformer när de såg filmen. Det säger en del om vilket symbolvärde romanen och filmen hade och säkert har i amerikanska södern. Att filmen fick sin premiär 1939 är också viktigt, då just 1939 är ett av de viktigaste åren i amerikansk filmhistoria. En mängd berömda filmer kom just detta år-Trollkarlen från Oz (som sagt också regisserad av Fleming), John Fords Diligensen (som blev John Waynes genombrott), Borta med vinden, Wuthering heights, Mr Smith i Washington….Alla regissörer som var något vid den här tiden släppte en viktig film detta år, så Oscargalan borde ha blivit stenhård. Istället blev det Borta med vinden som gjorde rent hus genom att ta åtta statyetter, däribland såklart Bästa film, Bästa kvinnlig huvudroll och Bästa kvinnliga biroll, som tillföll Hattie McDaniel, den första afroamerikanska skådespelaren som vann en Oscar. Manusförfattaren Sidney Howard hade lyckats köra över sig själv med sin traktor mellan avslutat arbete med manus och filmens premiär och statyetten delades ut postumt, även det den första gången det hände. Det blev också den första färgfilmen som fick en Oscar.

 

Om du vill läsa mer om en av de viktigaste filmerna någonsin så finns det bra artiklar här:

 

https://www.theatlantic.com/past/docs/issues/73mar/wind3.htm

https://www.ajc.com/entertainment/movies/gone-with-the-wind-premiere-1939/tj1YmrfGM0Sh1i8w7jfxNJ/#8 (bilder från premiären)

 

Tarzan, the Apeman (1932)

Tarzan, the Apeman
Svensk titel: Tarzan
År:1932
Regi: W.S. Van Dyke

Huvudroller: Johnny Weissmuller, Maureen O´Sullivan, Neil Hamilton, C. Aubrey Smith, Doris Lloyd, Forrester Harvey,

Tarzan_the_Ape_Man_1932_posterDet finns några filmcitat som blivit kända för att de aldrig sagts i någon film-”Play it again, Sam” är väl det mest kända, men en annan är ”Me Tarzan, you Jane”. Repliken sades aldrig på det viset i någon av Tarzan-filmerna. Det är egentligen det minst intressanta med den här filmen, men en lustig faktoid.

När jag växte upp på 70-talet så hade jag Tarzan runt mig på många sätt, men jag var sällan speciellt intresserad. Jag var möjligtvis lite mer intresserad av Edgar Rice Burroughs andra kända karaktär, John Carter, krigare på planeten Mars, men även den var lite….konstig. Tyckte jag då. Men Tarzan-filmerna gick på TV med jämna mellanrum, jag hade Tarzan-serier och Tarzan-böcker och överhuvudtaget var han en karaktär som fanns i allmänhetens medvetande på ett annat sätt än idag, trots envisa försök att göra något vettigt av honom nu. Men med dagens mindset så är det inte lätt att göra något vettigt av en karaktär som Tarzan. Mer om det senare.

Tarzan, eller Tarzan, the ape man, från 1932 är en film som gjordes under den så kallade precode-eran, det vill säga, innan filmbolagen införde självcensur. Det är en film som med dagens kategoriseringar förmodligen skulle kallas action-adventure, och gott om bådadera finns det. En upptäcktsresande hans kompanjon och dotter, reser ut i Afrika för att komma till elefanternas kyrkogård, ett mytomspunnet ställe där ingen människa tidigare varit, för att göra sig rika på elfenben. På vägen stöter de på Tarzan, en vit man uppfostrad av djungelns djur. När de väl närmar sig gravplatsen tillfångatas sällskapet av en pygméstam, och Jane skickar iväg Tarzans lilla apa Cheetah för att hämta Tarzan. Det är svårt att ge filmen rättvisa genom ord, för det här är ingen film som skulle funka att göra idag-om vi bortser från alla vilda djur som blir skjutna och/eller får kniv instuckna i sig så är avbildningen av till exempel pygméstammen inte vad som skulle klassa PK idag.

Det hade gjorts filmer om Tarzan redan på stumfilmstiden. Hyfsat populära hade de blivit också, och det fanns kontrakt på fem stycken till, men någon på ERB, Inc, alltså Edgar Rice Burroughs eget företag, föreslog för MGM att de kunde använda en massa överblivet material från en populär film som hette Trader Horn. I den hade man filmat väldigt mycket djungelscener och det hade varit perfekt att filma en Tarzan-film och använda det till något vettigt. Sagt och gjort, MGM gick med på det och förhandlade bort det gamla kontraktet som Sol Lesser hade ingått 1928 om fem filmer.

En viktigare sak för eftervärlden handlade dock om Burroughs kulturella verk, och hans inställning till hur andra hanterade det. Burroughs hade varit mycket kritisk till stumfilmsversionerna av Tarzan, och för att slippa ha honom ljudligt kritisera framtida verk så betalade man honom en stor summa pengar, och lät honom vara med som konsult under utvecklandet av manuset, för tusen dollar i veckan. Man kan nog gissa att det fanns en tyst överenskommelse mellan MGM och Burroughs att han skulle hålla tyst om sina åsikter och istället vara positiv till filmen om han blev tillfrågad. I en pressrelease citerades han att ha sagt:

”Now that I have seen the picture I wish to express my appreciation of the splendid job you have done. This is a real Tarzan picture. . . .  Mr. Weissmuller makes a great Tarzan. He has youth, marvelous physique and magnetic personality.”

Vilket många, bland annat hans dotter, påstod inte överensstämde med hans personliga åsikter. Hans vanligaste invändning när någon tredjepart hade producerat något Tarzan-relaterat var att man gjorde Tarzan till någon sorts clown som drog enkla skratt genom att agera obildad och till och med ointelligent. Och här börjar vi komma in på den stora skillnaden mellan Burroughs litterära figur och hur han avbildas av andra i framtida alster-i Burroughs böcker var han en bildad adelsman som pratade, och inte bara pratade, han pratade som en välutbildad man från överklassen. I filmerna som startar med denna kan han inte prata alls, förutom gutturala läten och kommandon till aporna. Just det som Burroughs så högljutt och publikt protesterat mot tidigare, men som han nu berömde och hyllade. Hmmm. Hoppas han fick bra betalt (förutom de 40000 dollar han fick för rättigheterna plus tusen dollar i veckan i fem veckor som konsult….bra med flis i post-depressionens USA).

Louis B Mayer, ökänd ägare av MGM, utsåg Irving Thalberg till producent, som i sin tur anlitade William Van Dyke som regissör. Van Dyke började direkt leta efter huvudrollsinnehavaren, som såklart skulle vara vältränad och maskulin. Clark Gable blev tillfrågad till exempel, så även samtida storheter som Buster Crabbe och Randolph Scott. Man bestämde sig till slut för den kända idrottsmannen Herman Brix (som senare skulle ta artistnamnet Bruce Bennett), en man som tagit OS-guld i kula OCH var proffs i amerikansk fotboll. Brix skulle bara spela in en annan film först, en film om just amerikansk fotboll, som hette Touchdown, när han bröt axeln, och man var tvungen att hitta en ny stjärna. Brix historia som Tarzan var långt ifrån slut där, men det är en annan historia (som vi tar längre ned).

In träder då Johnny Weissmuller, också en olympier, men hans sport var simning. Han var lång och atletisk och fotogenisk. Då han var född i det som då var Österrike-Ungern av tyska föräldrar, hade han en bred dialekt, men den Tarzan som man planerade nu behövde inte prata, så han var perfekt. Det fanns bara ett problem-Weissmuller hade ett sponsoravtal med ett företag som gjorde simbyxor, och de ville förstås inte att Weissmuller skulle exponeras i bara ett höftskynke, så då var man tvungen att lösa även det kontraktet. Weissmuller skulle göra 14 Tarzan-filmer under sin karriär, så man kan nog tänka att det var värt besväret ändå.

MaureenTill rollen som Jane valde man Maureen O´Sullivan, ett ännu mer lyckat beslut i min mening. O´Sullivan kom från Irland, var vacker (så klart), begåvad, men hade också en personlighet som passade perfekt i rollen. Hon skulle förstås följa tidens ideal både utseendemässigt och i avbildningen av en aristokrat-kvinna, men hon är också självständig, kan svara för sig och utstrålar en oskyldig sexighet på ett sånt sätt som bara kan komma naturligt från någon som inte försöker vara just sexig. Då det här är en pre-code film så saknas det inte kameravinklar ner i urringning, avklädda scener och våta kläder, men så klart är det ändå ganska oskyldigt. Speciellt med tanke på hur avklädd Tarzan är….Självklart fanns det en ganska uppenbar tanke att det skulle uppstå sexuell spänning och romans mellan Tarzan och Jane, en tanke som det inte hymlas alltför mycket med. Det som är intressant är väl att det är hon som står för flirtandet, han är mer som en oskyldig prepubertal pojke som storögt tittar på Jane och undrar vad hon är för en varelse.

Det är fortfarande oklart vem som egentligen gjorde Tarzans lockrop. Maureen O´Sullivan hävdade till sin död att det var Johnny Weissmuller som själv gjorde det berömda skriket, och det påståd också Weissmuller själv och hans son, hur nu denne skulle kunna veta detta. Det finns dock som påstår att det var en operasångare vid namn John Henry Leech, och sen finns det andra som påstår att ljudet är en hopklippning av flera röster. Med tanke på tidens redigeringsmöjligheter så är jag själv tveksam till den. Vill man veta mer så finns det en hel wikipedia-artikel ägnat åt just Tarzan-skriket….(det mest intressanta med den är att det finns en sammanställning av varje Tarzans läte, många av de andra upplagorna, från den tidigaste ljudversionen, till radio, till 1935 års serial, använde ord som man angav innebörd, medans Weissmullers är just bara ett skrik, eller för att vara helt korrekt, en joddling).

Det dödas en hel del djur i filmen. De blir jagade över ett vattendrag av krokodiler, Tarzan dödar leoparder och lejon med sin kniv, elefanter blir skjutna…faktum är att just dessa inslag är väl det som är svårast att komma förbi idag. Det blir lite lättare att se på det när man ser att leoparden är en docka och krokodilerna trädstammar som skjuts på i vattnet. Man hade som sagt en mängd film kvar från filmen Trader Horn, och man använder det flitigt, speciellt i början, där man bak-projicerar miljöfilmningar mot scener med ”infödingar”, framförallt. Man tar sig faktiskt tid i första akten att noggrant förklara skillander mellan olika afrikanska stammar, deras politik och olika inställningar till omvärlden, som åskådare tänker man en liten stund att ”hmmm det här var modernt”, men sen träder dumma tjänare in och så förstås pygméstammen i slutet som är ett stort antal ”vita” dvärgar i blackface. Kärlekshistorien mellan Jane och Tarzan funkar hyfsat, men man kan inte låta bli att undra vad det är som gör att Jane väljer att stanna kvar i djungeln. Trailern fokuserar mer på deras kärlekshistoria än vad själva filmen gör, och försöker sälja halv-erotiska inslag, i ett försök att lova mer än man kan hålla (djungelmannen och den vita kvinnan!). Mest förvånande i filmen är att man nämner Trader Horn, filmen man snott så mycket från.

 

Är då Tarzan värd att se idag? Ja, helt klart. Den är spännande, ofrivilligt rolig ibland, och väldigt fascinerande med tanke på att den hade varit omöjlig att göra idag. Så, se den, och se gärna uppföljaren Tarzan and his mate, som generellt anses vara den bästa av Weissmuller-erans Tarzan.

Ja, just det ja-Herman Brix. Här har vi en annan fascinerande historia. Som ni kanske kommer ihåg landade han ju giget som Tarzan men bröt något i axeln och fick låta rollen gå vidare. Han fick några år senare chansen igen, ett nytt produktionsbolag som skulle filma Burroughs verk planerade göra en så kallad serial, en följetong för biografer, och rafsade ihop ett manus, skickade iväg ett crew till Guatemala och började filma. Problemet var att det inte fanns några pengar. Den här gången porträtterades Tarzan på så som han var i böckerna-pratade vältaligt, var artig, belevad, och uppförde sig som en brittisk gentleman. Även hans apa fick det riktiga namnet, Nkema, istället för MGMs påhitt Cheetah, som var inskriven som ett skämt. Crewet fick återvända hem från Guatemala, de flesta fick inte betalt, och The new adventures of Tarzan fick avslutas på studiomark i Los Angeles. 1935 släpptes en serial i tolv delar, men blev snabbt bortglömd Brix blev några år senare castad i en serial som hette Hawk of the wilderness, en billig kopia av Tarzan, men inte heller den blev någon succé. Brix fick dock en hyfsad karriär som supporting actor och i b-filmer, och var en aktiv man resten av sitt 100-åriga liv. Bland annat hoppade han fortfarande fallskärm vid 96 års ålder.

 

 

Flåklypa Grand Prix (1975)

Flåklypa Grand Prix
År:1975
Land: Norge
Regi: Ivo Kaprino

Svenska röster: Wenche Myhre, Halvar Björk, Ingvar Kjellson, Mille Schmidt, Olof Thunberg, Magnus Härenstam,

Nä, dra mig ända in i fågelholken!

Flåklypa1
Solan Gundersen,Reidar Fälgen, Ludvig ser på nyheterna

Vad glad jag blev när jag äntligen kunde skriva titeln på den här filmen som rubrik till min blogg-jag har nämligen letat efter den här filmen under en längre tid (i fysiskt format alltså). Den har varit väldigt sparsamt utgiven på olika discformat, och när den har blivit det så har den tagit slut fort-så konstigt att man inte månglat ut den gång på gång på gång, som man gör med all annan film, kan man tänka. Ändå inte illa pinkat att sälja slut så fort vid varje återutgivning, för en film som till dags dato sålt mer än fem miljoner biobiljetter , från ett land med fem miljoner invånare. Nu finns det några invändningar mot detta faktum, varav inget av dem egentligen fråntar storheten-för det första är inte alla biljetterna sålda i hemlandet Norge-väldigt många av dem är också sålda i Japan. Den andra invändningen är att dessa fem miljoner biljetter gäller under en tidsperiod av styva trettio år (vet inte exakt vilket datum denna uppgift har). Vilket väldigt få filmer kan stoltsera med-de flesta filmer går någon månad på bio och kommer sen aldrig tillbaka-det stora undantaget i Norden är förstås Gökboet som gick 25 år på svensk bio, men det är ett lysande undantag. Flåklypa gick verkligen på bio internationellt, någonstans i världen, VARJE DAG MELLAN 1975 OCH 2003! Are you impressed? I am impressed. Enligt wikipedia har den gått som mest på 75 biografer i Japan….alltså samtidigt.

Det här hade jag ingen aning om förrän jag såg den för några dagar sedan. Jag har bara vaga, nostalgiska minnen av en film jag såg som barn (och ärligt talat är jag inte ens hundra på att jag såg den, men jag tror det), en extremt vältummad bilderbok om filmen och ett gammalt Hajk-reportage där man visade hur filmen gjordes. Jag har försökt hitta just detta reportage på olika ställen men inte lyckats-vore extremt tacksam om någon kunde hjälpa mig med detta? Jag har sett extramaterialet på skivan, och tror inte det är detsamma, men förmodligen måste det väl ha varit det. Men det här blev en utvikning.

Flåklypa Grand Prix är en fantastisk film. Vi kan enkelt konstatera det. Handlingen är så formelerad så det nästan blir parodiskt-Uppfinnaren Reidar Fälgen ställer upp i ett race för att sätta en gammal illojal, lögnaktig medarbetare på plats, en före detta kollega som dessutom stulit Fälgens uppfinning. Fälgen backas upp finansiellt av en oljeshejk. Hmmm, that´s about it. Men det är inte där filmens styrkor ligger. Det är detaljerna. Herregud, vilka detaljer de har lagt ner tid på att skapa. Berget där Fälgen, Solan och Ludvig bor. En blomkruka på en TV-kamera. Fälgens hem. Bilen Il tempo gigante är så detaljrik att man skulle vilja sitta i den-vilket en del fått göra, då den finns i fullskalig version, mer om det senare. Men bilens två hastighetsmätare (en till 250, nästa till 400), två motorer, lucka under gaspedalen när man behöver det där lilla extra… Varenda docka i publiken har ett eget uttryck som antyder en personlighet bakom. Scenen där orkestern spelar en jazzig trudelutt är nästan analt noggrann-fingersättningar och trumslag är exakt koreograferade så de ska stämma överens med musiken.

Men historien bakom filmen är tämligen okänd för svenska tittare. Storyn är baserad på författaren Kjell Aukrusts persongalleri. Aukrust är välkänd i Norge, men inte alls lika mycket i Sverige. Jag tänker ganska mycket på Jan Lööf när jag bekantar mig med hans värld-det är mycket män (gubbar), grovt tillyxade men mestadels snälla, uppfinnaren Reidar Fälgen skulle lika gärna kunna vara Skrot-Nisse och hans kompisar. Aukrusts figurer förekom i en norsk tidning på femtio- och sextio-talet. Byn Flåklypa är inspirerad av ett riktigt ställe i Norge, Aukrusts fars födelseplats, en by som het Lom. Bredvid Lom finns också ett ställe som heter Flåklypa. Där ska också klippan finnas som är inspirationen till Fälgens berg. Enligt vissa så har också figurerna i Aukrusts persongalleri riktiga förlagor, men personligheterna är så grovt tillyxade så det känns inte så troligt.

I början på sjuttiotalet kom man på idéen att göra TV-serie av figurerna. Planen var att avsnitten skulle vara löst sammanhållna och egentligen mest vara sketcher. Ivo Caprino med ett helt team bakom sig arbetade i ett och ett halvt år med att färdigställa dockor och en radiostyrd modell av bilen Il tempo gigante. 1971 medverkade man i ett norskt underhållningsprogram där man presenterade sitt arbete:

Lördagskväll i NRK TV-1971

Länken (lyckades inte infoga klippet här, då den hänvisar till NRKs hemsida och inte Youtube) visar bilmodellen och dockor, och samtal med både Aukrust och Caprino. Problemet skulle visa sig när man kort därefter presenterade det man hade för chefer på NRK-för enligt dem så dög inte detta. Caprino tog nederlaget hårt-det var karriärens största motgång. Man vet ju såklart inte vad som sades på detta möte, eller vad de egentligen hade förutom det tekniska-en gissning är att när cheferna frågade vad handlingen skulle vara så tittade de på varandra och försökte snyta något ur näsan. Men som många andra gånger i kulturhistorien så behövdes det ett nederlag för att dra fram det storslagna (det där med att Beatles blev refuserade till exempel-hur många tror att det var det genialiska, storslagna, Beatles som fanns på den tejpen? Det var naturligtvis ett slarvigt spelande, trött, omoget Beatles som genom refuseringen bestämde sig för att satsa hårdare. Fler exempel? Astrid Lindgren blev refuserad när hon första gången skickade in manuskriptet till Pippi Långstrump…vilket inte är så konstigt då den första versionen var extremt annorlunda än det som senare gavs ut. Nåja. Ännu en utvikning).

Ivo Caprinos födkrok var egentligen reklamfilm. Han tänkte moloket, efter att ha funderat nästan ett år, att ”vi får skrota allt och gå tillbaka till reklamfilmerna”. En medarbetare till honom födde då genidraget att de borde göra en långfilm istället-genidrag därför att man då kunde finansiera projektet med statligt kulturbidrag samt bestämma själva vad som dög och inte dög. Dockor, modeller och värld hade man redan skapat. Caprinos ständige medarbetare Bjarne Sandemose konstruerade bilarna och de flesta tekniska lösningar, Ingeborg Riiser, gjorde dockorna (hennes mor hade arbetat med att göra dockor innan henne), och den utbildade guldsmeden Gerd Alfsen gjorde kostymer och hjälpte till med modellmakandet. Kameramannen Charley Patey fullgjorde teamet, vilket innebär att fem (5) skapade filmen Flåklypa Grand Prix. Det tog dem 3,5 år, men det är ändå helt galet-titta på end credits på valfri animerad film nu och räkna.

Man får nog anta att arbetet betalade sig. Som sagt, över fem miljoner sålda biljetter (källa Ivo Caprino förvisso, men ingen verkar motsätta sig den uppgiften), Flåklypa var fram till 1993 den mest inkomstbringande stopmotion-animerade filmen någonsin-tills Tim Burton släppte Nightmare before christmas. Flåklypa är Norges svar på våran Kalle Anka på julafton-den visas varje år, men på grund av att olika tevebolag ägt visningsrättigheterna så har datumet variet, alltifrån 23 till 25 december. Men varje år visas den i Norge.

Stop-motion ja, det är inte helt sant. Ett flertal tekniska lösningar används. När dockorna samspelar så är det stopmotion, och också i en del av race-scenerna, till exempel när bilarna swishar förbi åskådare vid sidan av vägen. Då har man använt lång slutartid och rört bilen samtidigt, för att ge den riktiga känslan av fart. Ibland använder man radiostyrda bilar och vanlig filmning, en stor del av racet är filmat så. Ibland kan man också se pinnar och snören vilket innebär att även marionettdockor har använts.

Som en reklamstunt (antar jag) byggde man en fullskalig modell av bilen Il tempo gigante. Den byggdes efter filmen var klar och medverkar alltså inte. Bilen är en exakt kopia och är därmed extremt tung-den har till exempel två motorer, varav den ena skänktes av Niki Lauda! Teknikens Värld fick testköra Il Tempo Gigante 1976, och även om de har haft pdf med kopia av reportaget uppe tidigare så funkar inte länken nu, men den här sidan har en del filmer med närbilder av bilen: Teknikens värld provkör Il tempo gigante.

1999 tog norska gruppen Multicyde den kända munspels-melodin som Fälgen spelar i filmen (all musik skriven av Bent Febricius Bjerre) och använde som sampling i deras hit ”Not for the dough”. Ta en titt på videon och återupplev Flåklypa Grand Prix.

Filmen FINNS utgiven på DVD och restaurerad på Bluray-tyvärr är båda slutsålda. Bluray-versionen använder samma framerate som biofilmen blev därmed några minuter längre (har inte kollat denna uppgift själv). Köpte min dubbel-DVD för hundra spänn på Tradera, lätt värt varenda krona!

The Karate Kid (1984)

The Karate Kid
År:1984
Regi: John G. Avildsen

Huvudroller: Ralph Macchio, Pat Morita, Elisabeth Shue, Martin Kove, William Zabka, Ron Thomas, Chad McQueen,

cranekick
Get him a bodybaaaaaaag

Sweep the leg!

Efter att ha sett några avsnitt av Youtubes (ja, de producerar tydligen eget material nu också) Cobra Kai, med Macchio och Zabka från originalet i huvudrollerna började jag komma ihåg den här filmen som jag tittat på så många gånger-hade den inspelad på vhs någon gång i mitten av åttiotalet. Finns förmodligen ingen film som jag sett sista halvtimmen av lika många gånger som den här-möjligen med hård konkurrens av Star Wars IV, där jag också nötte ut sista halvtimmen på vhs-kassetten. Jag var mest förtjust i Karate Kid innan jag själv började träna karate förstås, men vi kommer till det.

Alla i min generation (40 och över) har sett den här filmen. Den är en rundningsstolpe i åttiotalskulturen och en klassisk historia om en underdog som får sin revansch-precis som en tidigare John Avildsen-film, Rocky. Alla känner till handlingen, men för säkerhets skull-ung kille börjar på ny skola och får problem med lokala tuffing/karate-gänget som börjar mobba honom. Pojken blir vän med husets vaktmästare som lär honom ”riktig” karate och, inte minst, blir fadersgestalt. Även om man inte vet hur filmen slutar så kan man räkna ut det med sitt hitosashi yubi-och ändå är det spännande.

Så här 35 år senare så funkar filmen fortfarande. Dock så kan man börja fundera på en del saker….

-Daniel är en hetsporre, vilket han får sota för. Nå, inte nog med det-han är den ende i filmen som startar en fight. Det är han som börjar tjafsa på stranden, det är han som sprutar vatten på Johnny Lawrence på toaletten. Johnny Lawrence försvarar sig bara. Kolla på filmen. VARJE FIGHT I FILMEN (om man räknar bort turneringen) STARTAS AV DANIEL!

-Mr Miyagi är en groomer. Genom småtjänster och hemmagjord livsvisdom (förmedlad på hittepå-brytning) lyckas han charma Daniel och få honom att vaxa bilen och sandpappra hela trädäcket hemma. Vad får Daniel i gengäld? Riskera livet i en turnering-för Mr Miyagis räkning. Miyagi följer sällan sina egna läror heller. Han säger en sak om karate, men gör en annan. Vad har han egentligen i kikaren?

-I början av filmen träffas Alli och Daniel på en strand och de flirtar. Daniel försöker lära henne att trixa med en boll. I en scen som alltid stört mig enormt, ser hon ut att ledsna och kickar iväg bollen för att sedan bara vända sig om och återvända till sina vänner. Daniel jagar efter som en hund. Det är också Alli som tutar i Daniel att ”what goes around”, vilket leder till att han riskerar livet genom att hälla vatten på Johnny Lawrence.

-Den avgörande sparken, den alla kommer ihåg (säg ”crane kick” till random person i 40-årsåldern så kommer de ställa sig på ett ben med armarna upp i luften), har också stört mig väldigt länge. Daniel sätter tydligt ner det skadade benet när han sparkar vilket gör hela manövern meningslös. Att som Mr Miyagi säga att det inte finns något försvar mot sparken är bara fånigt-varför skulle det inte göra det? Det är i praktiken en vanlig framåtspark-allt du behöver göra är att sätta upp handen eller flytta på huvudet (vilket Johnny i och för sig inte gör). Sen det värsta med det hela är att Daniel skulle ha blivit diskad för för hård kontakt-karateturneringar av den typen som Daniel och Cobra Kai är med i hade poängfightingregler, vilket innebar att alla tekniker skulle träffa, men med kontroll. Johnny blir knockad, vilket automatiskt skulle inneburit diskning för Daniel. Så…eftersom det genom hela filmen är Daniel som startar alla bråk, och sen förlorar turneringen genom diskning, så är det ju Johnny som ÄR the Karate Kid. (Tillägg till detta-det fanns förslag i ett tidigt stadium att Daniel faktiskt SKULLE förlora turneringen, men detta blev snabbt nedröstat då det knappast är förenligt med en amerikansk mentalitet att man kan förlora ett sportevenemang men ändå vinna i livet). Vi får i och för sig se ett antal tekniker innan finalen som inte heller hade funkat i en karateturnering a la 80-tal (armbåge mot fasthållet knä, till exempel), så vilka regler som gäller är väldigt oklart.

Ralph Macchio var 22 när Karate Kid gjordes. När tredje filmen gjordes var han snubblande nära 30 och hade en begynnande putmage men såg i ansiktet fortfarande ut som en osnuten fjortonåring som precis fått sitt första skäggstrå. Faktum är att han är fyra år äldre än William Zabka som spelar Johnny.  Hans karatetalanger på skärmen är fantastiskt dåliga, men genom standins och klippning så får man bortse från det.

Mr Miyagi spelas av Pat Morita, en skådespelare som för den amerikanska publiken var känd för komiska roller, framförallt som restaurangägaren i Happy Days, alltså Gänget och Jag. En sak jag fick veta nyligen är att Toshiro Mifune provspelade för rollen som Miyagi-och gjorde bra ifrån sig! Han var snubblande nära att få rollen, men producenterna tyckte han gjorde för allvarligt intryck. Fatta- Yojimbo kunde varit Daniel-Sans Sensei. Nu fick han Arnold från Happy Days.

Wax on, wax off.

Jag tycker man kan/ska se Karate Kid om man inte sett den förut, och sen gå direkt på Cobra Kai-serien. Hoppa över alla sequels och framförallt hoppa över remaken.

Extranummer: Någon har hittat rehearsal-banden från inspelningen och lagt upp dem på Youtube. Varsågoda-sånt här ser man inte varje dag.

The Ghost of Frankenstein (1942)

The Ghost of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins vålnad
År:1942
Regi: Erle C. Kenton

Huvudroller: Lon Chaney Jr., Cedric Hardwicke, Ralph Bellamy, Lionel Atwill, Bela Lugosi, Evelyn Ankers

Först kom pappa Frankenstein, sen kom hans brud, sen sonen, och nu Ghost of Frankenstein. Riktigt så ser inte handlingen ut såklart, men nog ser det ut som en tanke bakom titlarna, dock så är det nog snarare Frankensteins ande som ska sväva över den dömda byn där den förste Frankenstein skapade sitt monster. Här är det Frankensteins andra son som försöker fortsätta pappans arbete med samma monster som tidigare, som alltså ”överlevt” att bli begravd i sulfurkällan han åkte ner i i förra filmen. Lugosis Ygor är också kvar, också han överlevare från föregångaren. Det blir intressant i slutet då man tänker lösa problemet med monstrets våldsamma tendenser genom att sätta in en ”bra” hjärna istället för den där jobbiga mördarhjärnan man råkade sätta in av misstag från första början.

Karloff hade fått nog nu, då han flera gånger sagt att det inte fanns mer att tillföra rollen, samt att de önskemål han själv lagt fram om hur monstret skulle utvecklas, inte hade hörsammats. Istället får vi Lon Chaney Jr, mest berömd för sitt supande och att han är son till Lon Chaney den äldre, en av stumfilmserans största hjältar-känd som mannen med tusen ansikten, då han ofta spelade i skräckfilmer som monster eller karaktär med vanställt utseende. Han hade dessutom talang i överflöd. Tyvärr gick den inte i arv till sonen-det finns en utspridd konsensus om att Lon Chaney i de flesta roller suger ganska hårt. I den här filmen är det svårt att misslyckas-han stapplar omkring i en roll som kräver ganska lite. Ansiktsmasken är nästan hårdare ditlagd än Karloffs, inte en min syns under-sen kan det förstås bero på att Chaney inte kunde bättre. Intressantast är att han i opening credits står angiven som just Lon Chaney utan något junior, även om det borde vara allmänt känt 1942 att det var sonen som spelade, och inte den berömda pappan.

Det finns inte så mycket att säga om den här, det är krigstider, Universal är inne på sin andra generation monsterfilmer, och borta är de flesta ambitioner om konstnärlighet a la James Whale, här är det mer klassisk uppbyggnad och raka rör. Man har nedgraderat serien från A-filmer till B-filmer (vilket var ett väldigt påtagligt begrepp för filmföretagen vid den här tiden), och budgeten och ambitionerna blir därefter. Föredömligt kort, så den duger till en dryg timmes underhållning om man redan är inne på den här serien. Man kan också se den för att kunna hoppa till nästa film, Frankensteins monster meets the wolf man, som jag tycker är bättre. Det här är faktiskt sista filmen i Universals produktionscykel där Frankenstein är ensamt monster, sen blir det som sagt Wolf man, och i House of Frankenstein har man samlat alla monster man hade (jag gillar ju att dra paralleller till dagens Hollywood, så….Avengers, någon?).

Något måste vid det här laget sägas om folksamlingar i de här filmerna-i alla de här fyra Frankenstein-filmerna förekommer det en pöbel med eldfacklor och högrepar ute efter hämnd. Det kan inte vara en slump att de förekommer så ofta i de här filmerna vid just den här tiden (i minst en av Mummy-filmerna förekommer samma sak, man har till och med snott klippen rakt av från första Frankenstein). Men om man nu är inne på att det har ett samband med att folket måste resa sig mot en gemensam fiende, så är det ju inget positivt budskap man sänder, för pöbeln lyckas aldrig-antingen så ”dör” protagonisten av helt andra orsaker, eller så tänder pöbeln eld på labbet/slottet/whatever så att monstret dör, men det återuppstår ju nästa film, så nånting gör de ju fel. För en modern tittare så går tankarna förmodligen snarare till häxjakter och lynchmobber (vilket de ju faktiskt är, ibland rent bokstavligt, som Ygor kan vittna om), och det är knappast något positivt-vilket i sin tur gör att man snarare lägger sina sympatier hos monstret.

Den allmänna klichéen om Frankensteins monster som stapplandes med båda händerna utsträckta (vilket han alltid gör i till exempel Scooby Doo) kommer från just den här filmen-monstret blir förblindat av att ha fått fel hjärna inopererad i slutet (japp) och blir blind då blodgrupperna inte stämmer. Det är endast några minuter av filmen där det förekommer, men är sedan den ständiga bilden av hur monstret rör sig. Han kommer sedan att röra sig så även i kommande filmer, men utan någon referens till varför han gör det.

Sammanfattningsvis så har vi kommit långt ifrån Mary Shelleys bok om den moderne Prometheus…

 

Son of Frankenstein (1939)

Son of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins son
År:1939
Regi: Rowland V. Lee
Huvudroller: Basil Rathbone, Bela Lugosi, Boris Karloff, Lionel Atwill, Josephine Hutchinson,

Son_of_Frankenstein_movie_posterÅr 1935 förlorade far och son Laemmle kontrollen över Universal genom några alltför vidlyftiga satsningar. Banken man lånat tog helt enkelt över hela rasket, och det blev några år i limbo, trots att man fortsatte producera filmer precis som förut, dock inte skräckfilmer. Slutet av 1930-talet var ganska tufft för några av de stjärnor som gjort sina karriärer inom skräckfilm.

1938 var det en biograf som, som ett desperat sätt att få in likvida medel, satte upp en triple-feature med Dracula, Frankenstein och King Kong på samma kväll. Satsningen blev en enorm succée, vilket fick Universals nya chefer att inse att, hmmm, kanske är de där ganska monsterfilmerna fortfarande populära. Man beslöt att satsa på sina monsterfilmer igen och först ut i vad som skulle gå under epitetet ”New Universal” var alltså Son of Frankenstein.

Karlofflugosi
Boris Karloff och Bela Lugosi

Den här gången har Frankensteins, ehh, son (Rathbone) ärvt slottet och åker till staden Frankenstein för att flytta in med sin fru och son. Han är fast inställd att rentvå sitt namn och bli en good guy i staden (trots att man kan undra över varför stadsborna bytt namn på staden från ”Goldstadt” till ”Frankenstein”, om man nu så gärna vill glömma den gamle baronen), men upptäcker snart att faderns gamla laboratorium finns kvar (med tillhörande sulfur-gruva, uppenbarligen), och inte nog med det, pappas gamla monster lever fortfarande och det gör även en av hans gamla medhjälpare, Ygor, spelad av Bela Lugosi, ironiskt nog. Lugosis roll gör egentligen hela filmen, vilket gör det hela ännu mer ironiskt-om ni kommer ihåg så skulle han ju spela just Frankensteins monster i första filmen, och nu spelar han den bespottade medhjälparen. Ygor har blivit dömd till döden för att ha stulit lik, och man försökte också, men Ygor överlevde galgen, dock med en trasig nacke och ett sinne inställt på hämnd. Grejen är att Ygor inte ens fanns med i originalmanuset, mycket av handlingen i Son of Frankenstein bestämdes precis innan tagningen skulle göras. Och ja just det, jag höll på att beskriva handlingen-Frankensteins son, Wolf, hittar monstret levande, men döende, och blir besatt av tanken att fortsätta pappans verk. Monstret är dock under Ygors kontroll och han i sin tur skickar monstret att hämnas på de jurymedlemmar som dömde honom till döden. Det ryktas att Karloff blev så pissed off över den positiva responsen Lugosi fick i den här rollen-som dessutom var en sistasekundenuppfinning-att han vägrade spela monstret igen och dessutom vägrade spela med Lugosi igen om inte han, Karloff, fick det största namnet på affischen och den klart större rollen. Det finns stor risk att det här bara är påhitt, men man vet aldrig, klart att Karloffs sena framgångar kan ha stigit honom åt huvudet. Det kan också vara så att han helt enkelt ledsnade på att spela Frankensteins monster, med fyra timmars sminkpåtagning varje dag.

Basil Rathbone var på höjden av sin karriär vid den här tiden, men hatade enligt egen utsago skräckfilmer. Det är därför lite underligt att han ställde upp på denna (man hade prövat Claude Rains och Peter Lorre men till slut bestämt sig för Rathbone), men anses vara en förklaring till att hans skådespel är så överdrivet och teatraliskt. Antingen i subtil protest eller för att han helt enkelt inte förstod skräckfilmer och tänkte att det skulle vara så. Det är dock en fröjd att se Rathbone, Karloff och Lugosi tillsammans. De kompletterar varann fantastiskt. På tal om karaktärer så är den mest udda figuren stadens polis, Inspektör Krogh, spelad av Lionel Atwill. Som ung fick han sin arm avsliten av monstret och har nu en protes, som han styr med sin kvarvarande arm. Resultatet är fantastisk humor, speciellt när han använder sin protesarm för att sätta fast sin monokel för rengöring.

Son of Frankenstein skulle egentligen göras i Technicolor, men då provfilmningarna inte ansågs vara tillfredställande ändrade man till svartvitt. Anledningarna verkar framförallt ha varit färgen på Karloffs smink. Man gjorde honom grön, och den horribla….umm, tröjan, han har är brun. Konstigt nog behöll man….ja, det där han har på överkroppen, även när man bestämt sig för svartvitt, trots att enda anledningen till att man valde den var för färgfilmen. Man har hittat en av Karloffs färgtester, efter att den legat inlåst i ett valv i alla år, och nu finns den såklart på Youtube, så avgör själva. Mannen som Karloff låtsas strypa på slutet är Jack Pierce, mannen som uppfann den berömda designen för bland annat Frankensteins monster:

Borta var förstås James Whale som gjorde första filmen, samt Bride of Frankenstein. Han hade definitivt sagt nej till att göra fler monsterfilmer. Hans karriär var, även om ingen visste det 1938, utdöende. Efter Bride hade han jobbat hårt några år, men från 1940 och framåt var det tunnsått. Vissa hävdar att det berodde på att man frös ut honom på grund av hans homosexualitet, men det är knappast sant. 1937 hade han regisserat en uppföljare till stumfilmsklassikern På västfronten inget nytt, och i dessa orostider blev den en flopp. Han hade sen personliga och hälsomässiga problem och tog livet av sig genom att dränka sig i sin pool 1957, efter i stort sett 20 inproduktiva år. Skillnaden i regi mellan Bride och Son är som dag och natt-borta är den campiga humorn och intresset för monstret som karaktär-här är monstret mer en killing machine som lyder Ygor. Karloffs monster pratar inte här heller-varför han glömt bort hur man pratar förblir dock en gåta.

expressionism
Skuggor i skuggor, expressionistisk konst

Något som den nya regissören Rowland Lee lyckas med är set design-Frankensteins slott är en mardrömslik uppvisning i expressionistisk konst där skuggorna är så långa och mörka att de bildar nya strukturer. Trappan till övervåningen är precis som i en mardröm-lång, vindlande och mörk. Matsalen är enorm och mer skrämmande än något monster. Son of Frankenstein är också en film som tvingar en att ta ställning-ska man ta en öl och skratta åt fånigheterna, eller ska man se den som en del i Frankensteins kanon, som en fortsättning på Mary Shelleys och James Whales arbete? Idag är det svårt att bortse från de humoristiska inslagen, som redan nämnts konstapelns protesarm, men också slutet som är okaraktäristiskt actionfyllt men också, just det, fånigt. Man kan välja vad man vill, trots att den är den längsta filmen i Universals Frankensteinserie på 98 minuter, så överväger de positiva inslagen de negativa.

Bride of Frankenstein (1935)

Bride of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins brud
År: 1935
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Elsa Lanchester, Ernest Thesiger, Una O´Connor, Dwight Frye,

 

Bride
En tagline som användes var också ”The monster demands a mate!”

The Bride of Frankenstein räknas ofta som juvelen i kronan av Universals skräckfilmer, dessutom en av få filmer som är bättre än föregångaren. Jag är inte säker på att en modern tittare skulle hålla med om det, men klart är att det är en film fylld med idéer och infall, och att det är en av James Whales mest personliga filmer. Det är också den enda medlemmen i Universals monsterfamilj som är av kvinnligt kön.

Henry Frankenstein överlevde branden i slutet av första filmen, men det gjorde också hans skapelse. Monstret beger sig ut på landsbygden och dödar och skrämmer, medan Frankenstein försöker glömma sina gamla experiment och ägna sig åt sin fästmö/fru. Han får besök av en annan, ännu galnare, vetenskapsman som övertalar honom att fortsätta sina försök, och att de ska skapa en kvinna till monstret. Under resans gång lär sig Karloffs monster att tala och får en existentiell uppenbarelse-och uppenbarligen en sexdrift eftersom han blir heltänd på idén att få en brud skapad till sig. Spoiler alert här, men i slutänden blir han dissad även av henne.

Frankenstein från 1931 blev en enorm succé, och tanken på en uppföljare började formas redan när man visade Frankenstein för en testpublik. Det är också anledningen till att man i sista sekunden ändrade slutet-Henry Frankenstein överlever och vi får se honom tröstas av flickvännen. Detta för att kunna bädda för en uppföljare. Det är intressant att det som vi idag så gärna kritiserar Hollywood för, att vara totalt fantasilösa och bara prångla ut reboots och uppföljare, redan fanns som ett tydligt mönster från 1930-talet och framåt. Då som nu så gjorde man sitt bästa för att rida på gamla framgångar, vilket förstås är förståeligt men aningen tråkigt. Värre skulle det bli, men mer om det senare. Och apropå flickvännen-i första filmen spelas hon av Mae Clarke, som var blond och amerikan. Här spelas hon av Valerie Hobson, som var brunett, brittisk, och endast 17 år gammal. Det ändrade slutet och den markanta skillnaden mellan skådespelerskorna som spelade Henry Frankensteins fästmö var sånt som man förmodligen skulle lägga märka till om man såg filmerna direkt efter varandra, vilket säkert många gjorde då första filmen fortfarande gick att se på biografer när Bride släpptes.

Bride-of-Frankenstein
Elsa Lanchester och Boris Karloff, i Jack Pierces copyrightade designer.

Bride handlar i korthet om att både Henry Frankenstein och monstret han skapade överlever branden i väderkvarnen, och monstret ger sig ut på byn för att hämnas. Frankenstein (som vi kallar skaparen, inte monstret) får besök av en annan vetenskapsman, Pretorius, som övertalar honom att återuppta sina försök men denna gången skapa en kvinna, en ”mate” till sin första skapelse.

group pretorius
Pretorius, stillbild från en av filmens mer oväntade scener. Pretorius skapade annan typ av konstgjort liv…

Robert Florey, som ju så nesligt förlorade regissörsjobbet på Frankenstein till James Whale, hade inte gett upp utan skrev ett första manus till en uppföljare-det refuserades omedelbart. Ett manus med namnet ”The return of Frankenstein” jobbades fram inifrån Universalstudion och den titeln behölls ända fram till filmningen startade-dock kastades själva manuset direkt efter att Whale hade läst det. Flera versioner av manus jobbades fram, alla spolades. Och för att krångla till det lite så vägrade faktiskt Whale regissera från början-han tyckte att han hade sugit ut det han kunde ur historien i första filmen och hade ingen motivation att upprepa sig. Han gjorde några andra filmer istället (bland annat med Karloff) och efter att ha regisserat den tekniska och publika framgången som var Invisible Man tyckte inte Universal att de kunde ha någon annan i regissörsstolen än Whale-vilket innebar att han återigen fann sig i ett förhandlingsläge där han kunde begära vad som helst, och det han ville ha var full artistisk frihet. Det fick han. Det är också anledningen till att Bride of Frankenstein förmodligen är James Whales mest personliga film, på olika sätt.

Här behöver vi förklara vem denne James Whale var. Whale föddes in i en fattig arbetarfamilj som sjätte av sju barn och föräldrarna hade inte råd att låta honom studera. Istället fick han hjälpa till med familjens inkomst genom att arbeta, men han ansågs vara för klen för kroppsarbete så han blev skomakare. Genom att sälja överblivet material (som han snodde) köpte han kvällskurser i konst och hantverk åt sig själv. När första världskriget kom anmälde han sig som frivillig, blev tillfångatagen av tyskarna och upptäckte i fånglägret att teatern var hans livs passion. När kriget var över satsade han helt på dramatiken och blev skådespelare, regissör och scendesigner-alla tre skulle spela stor roll sen när han gick över till film. Han satte upp Journey´s end som blev en stor framgång och han fick senare erbjudande om att sätta upp den i USA, och därefter blev han rekryterad av Hollywood och till slut hamnade han hos Universal. Det som däremot är mest uppseendeväckande är att han var öppet gay. Okej, idag är det inget som får en att höja på ögonbrynen, men då vi pratar om tidigt 1900-tal så är det mer ovanligt. Homosexualitet var en av få ”synder” som var dubbelbestraffade-det var förbjudet i lag, men också ansett som en psykisk sjukdom. Det sägs av människor i Whales närhet att han inte ”outade” sig offentligt, eller slogs på barrikaderna för homosexuellas rättigheter, men mer att han inte gjorde någon hemlighet av det. Man kan, om man tillåter sig ha lite fördomar, tänka sig att det var enklare för en man inom teatern att leva öppet än som kolgruvearbetare. Whale levde under många år tillsammans med  David Lewis, och även när han kom till Hollywood var det ingen hemlighet. Jag kan inte låta bli att tänka på Karl Gerhard, en någorlunda samtida svensk teater- och revyman som också levde ihop med en man under många år. Var man inne i den världen så visste man.

Nåväl, det har spekulerats mycket om hur mycket och på vilket sätt Whales sexualitet finns i hans filmer. Personligen skulle jag säga mindre än man tror, för många av teorierna är rätt långsökta-som till exempel att hela Frankenstein-historien egentligen handlar om manlig homosexualitet: en man som lämnar sin fästmö på bröllopsdagen för att skapa liv tillsammans med en annan man, vilket är den största synden i sig. Det är en snygg teori, men ganska krystad. Vad som däremot är mer uppenbart är de inslag i hans filmer som vi idag skulle kalla ”camp”, det vill säga lite tillgjorda karaktärer, scenerier och ett ibland medvetet överspel. Dessa detaljer är mer framträdande i Bride än i första Frankenstein, mest uppenbart i karaktären Septimus Pretorius, som för en modern tittare är uppenbart spelad för att vara gay. Han har till och med en av de mest berömda replikerna i filmen där han säger till Frankenstein att gifta sig med sin fästmö och göra som det påbjuds i bibeln, att föröka sig, medans det för Pretorius själv bara återstår att föröka sig med vetenskapens hjälp. Det finns uppgifter om att Whale instruerade skådespelaren Ernest Thesiger att spela Pretorius som en åldrande, ”bitchig” homosexuell man, men det är svårt att veta-om så är fallet lyckas han i och för sig ganska bra. Klart är att Whale handplockade Thesiger för rollen och förmodligen skrev in Pretorius helt med Thesiger i bakhuvudet-Whale hade ju carte blanche att göra vad han ville. För att återuppta det homosexuella temat så kan man också spekulera i att han lyckas övertala/förföra Henry Frankenstein till att återigen lämna sin fästmö för att skapa liv tillsammans med en annan man. Återigen, allt beror på hur långt man vill gå i sina teorier. Det finns de som forskat i om skådespelaren Thesiger själv var homosexuell, men det vet man inget om naturligtvis-han var gift med en kvinna hela sitt vuxna liv i alla fall.
En mer intressant upptäckt är att karaktären Pretorius ska vara löst baserad på John William Polidori, Lord Byrons personliga läkare, och en författare i sin egen kraft. Polidori skrev den första vampyr-romanen, The Vampyre, och ska ha-kom ihåg var ni läste det först, kids-i ett samtal med Percy Shelley om livets uppkomst ha  sått fröet till Frankenstein (Shelley gifte sig senare med Mary Wollstonecraft som då alltså blev Mary Shelley, författare av boken Frankenstein).

Om vi återvänder till filmen så är den sevärd än i dag-bildspråket är årtionden före sin tid, det mardrömslika skuggiga landskapet som blir än starkare i svartvitt, Jack Pierces makeup och de fantasifulla inslagen som till exempel miniatyrmänniskorna som Pretorius plockar fram. Om man vill kan man också läsa in oändligt många symboler i handlingen-att Karloff som Frankensteins monster mot slutet framstår som en Jesusfigur som dör och återuppstår på ett kors är en av de mer uppenbara (så uppenbar att man fick ta bort själva korset och binda honom vid något mindre framstående). Själva bruden, alltså Elsa Lanchesters gestalt, kvinnan med de omöjliga streaksen i håret, är bara med i tre minuter-på den korta tiden hinner hon inte bara dissa monstret utan också bli en ikonisk figur genom sin klassiska posering och läte.

Det som förmodligen skulle störa en modern tittare är nog samma saker som gjort filmen klassisk-inslagen av campy humor, karaktären Pretorius som man nog antingen hatar eller älskar, Henry Frankensteins bleka karaktär som så lätt övertalas, minifigurerna som sagt (som för historien mer in i sagans värld än skräckens) och karaktären Minnie, vilken i och för sig odödliggjorde Una O´Connor, som senare fick spela ungefär samma karaktär i massor av filmer. Hon spelar sin roll helt för att dra skratt, vilket stör mig, i allafall.

En annan sak som stör mig är att Frankensteins monster här pratar. I första filmen grymtar han bara, men här pratar han, ungefär som ett barn. Man kan dra argumentet att monstret faktiskt pratar en hel del i originalboken, men eftersom han inte är någon snackpåse direkt i första filmen blir det lite konstigt. När Karloff första gången läste manuset protesterade han faktiskt mot just detta, men lät sig övertalas. Frågan är om han inte skulle ha stått på sig mer, men å andra sidan-vad hade han att säga till om i manusfrågor? Det är såklart en aspekt av monstrets karaktärutveckling, och säkert en anledning till att monstret känns som en tredimensionell figur mer än bara ett monster. Apropå Karloff-så har han här största namnet på affischen, han är ”KARLOFF!”, istället som i första filmen där han var listad i förtexterna som ett frågetecken. Inte bara hade han blivit känd genom den filmen, han hade gjort flera populära filmer i mellantiden. Nu är det istället Elsa Lanchester som får se sig listad som ”?” i förtexterna….(hon får dock sitt namn utskrivet, fast i rollen som Mary Shelley, som hon spelar i den lilla prologen. Och när vi ändå är inne på prologen, den sekvensen var en av få scener som censuren hade problem med den här gången, då de tyckte hennes urringning var alltför djup. Man fick klippa om sekvensen för att de skulle bli nöjda).