Kategoriarkiv: Blogg

Frankenstein (1931)

Frankenstein
Svensk titel: Frankenstein, mannen som skapade en människa
År:1931
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Mae Clarke, John Boles, Dwight Frye, Edward van Sloan, Frederic Kerr

FrankensteinDracula hade premiär tidigt 1931 och blev en succé-en så stor succé att den faktiskt räddade Universal Studios, som låg illa till finansiellt. Unge Carl Laemmle började direkt leta efter nya projekt i samma anda och köpte upp rättigheterna till Frankenstein, som även den turnerat på teaterscenen med framgång. En franskfödd regissör vid namn Robert Florey kämpade hårt för att få jobbet att få föra Frankenstein till filmens värld och skrev ett manus. Man planerade att ha Bela Lugosi i en huvudroll, för att rida på hans framgång från Dracula. Även Lugosi var med på tåget-problemet var bara att han egentligen ville spela Doktorn, inte monstret. Han ska ha sagt att han dels var för ”handsome” att spela monster, och dels påpekade han att i sitt hemland var han en stor stjärna (vilket inte var sant, i sitt hemland Ungern hade han bara spelat mindre roller). I vilket fall som helst så gjordes testfilmningar med Lugosi som monstret, tester som ska ha varit så dåliga att Carl Laemmle gapflabbade när han såg resultatet. Lugosi hade gyttjig hud och ett illasittande hår som såg ut som en porslinspotta. Huruvida Lugosi sen tackade nej till rollen eller fick sparken är oklart, men Lugosi var ute ur bilden i vilket fall som helst. Många har försökt hitta denna testfilmning, men den får anses vara borta, förmodligen förstördes den av Universal eftersom den blev så dålig.

Ute ur bilden var även regissören Florey, och hans version av manuset. Far och son Laemmle hade rekryterat en ung teateruppkomling vid namn James Whale från England. Whale hade regisserat teater i England, framförallt en pjäs som hette Journey´s End, en pjäs som handlade om första världskriget och som blev en stor succé och därför sattes upp på flera teatrar med olika uppsättningar, men varje gång med Whale som regissör. Han fick sen komma till USA för att sätta upp pjäsen där. Efter att ha jobbat för RKO och sen Howard Hughes, fick han chansen att göra film av Journey´s End. Allt han rörde vid blev guld, och han blev rekryterad till Universal, där han fick en lista på 30 projekt man hade i startgroparna. Whale fick välja vad han ville och valde Frankenstein. Florey blev petad, och det blev även Floreys manus. Whale fick ett nytt manus skrivet av Francis Edwards Faragoh men mycket i filmen är efter Whales huvud. Klart är att filmen skiljer sig på en del betydande punkter från Mary Shelleys historia, till exempel pratar Monstret (som i boken heter Adam, men i filmen inte har något namn) i boken, men i filmen låter han bara (detta kan ha varit ytterligare en anledning till varför Lugosi vare sig ville eller fick huvudrollen). Hur Whale rekryterade Boris Karloff till filmen är dolt i Hollywood-mytologiernas dunkel, eftersom flera historier cirkulerar om hur det skulle gått till, men den version som verkar säkrast är att Whale såg Karloff i matsalen på Universal och gav honom en lapp med ett rollerbjudande. Karloff skämtade om att han blev sur över att ha fått rollerbjudandet eftersom han vid tillfället ska ha varit uppklädd och proper för en annan casting! Han behövde dock inte fundera länge för att ta erbjudandet, och därmed var även hans karriär räddad. Karloff hade varit med ett tag i Hollywood minst sagt (han hade varit med i 80 filmer innan Frankenstein!) men endast fått små roller i stumfilmer, ibland var det närmast statistroller. Ingen hade alltså någon koll på hans namn när Frankenstein släpptes (hans credit i början på filmen är ”?” som The Monster). Han skulle såklart snart bli en superstjärna, och till skillnad från Lugosi, få en ganska lycklig karriär inom skräckfilm. En bidragande orsak är att Karloff aldrig backade eller tackade nej till utmaningar-till Frankenstein hade man rekryterat Jack Pierce som makeupartist. Pierce visade sig vara ett av underbarnen bakom kameran i Hollywood och skulle betyda enormt mycket de närmaste decennierna-hans lista av betydande verk är lång. Det fanns bara ett problem-han var temperamentsfull och svår att jobba med. Av någon anledning funkade Karloff och Pierce utmärkt tillsammans, vilket nog var en förutsättning för att samarbetet skulle funka. Förutom makeuptester, där Pierce insisterade på att Karloff skulle komma hem till honom, så tog det fyra timmar att få till Frankensteins look varje inspelningsdag. Karloff erbjöd sig att ta ut sin brygga som han hade i munnen för att kinderna skulle bli mer insjunkna. Skorna han bar i filmen vägde 4 kilo styck-något som skulle ge honom stora problem i slutscenerna där han bär på Colin Clive och samtidigt går uppför ett berg (tydligen ska Whale ha tvingat Karloff att göra om den här scenen om och om igen, som en personlig och mycket småaktig hämnd på Karloff för att denne började stjäla allt rampljus under inspelningen). Pierces design på monstret är fortfarande under copyright, som ägs av Universal.

Frankenstein hade premiär sent 1931 vilket alltså gör den till en så kallad pre-code film. Med detta menas att den så förhatliga självcensuren som gick under namnet Hayes code inte hade kommit i gång än, och det märks-inte så mycket i sexuella teman (vilket annars brukar vara det man menar när man pratar om pre-code), men vissa råa inslag förekommer; det mest kända är scenen där Frankensteins monster har rymt och träffar på en liten flicka som kastar blomblad i vattnet. Monstret blir snabbt vän med den lilla flickan och gör som hon-för att minuten senare kasta flickan i vattnet, som då drunknar. Den här scenen leder sen upp till tredje akten då byborna kräver hämnd. Scenen med flickan klipptes i vissa amerikanska stater redan innan premiären, samt vissa stater ville också att Colin Clives replik ”It´s alive!It´s alive! In the name of God! Now I know what it feels like to be God”. När sen Hayes-censuren kom i effekt på allvar så klippte Universal självmant ner Frankenstein, när det blev aktuellt att släppa filmen på bio igen 1935. Scenen med flickan var försvunnen fram till 1980-talet, då den restaurerades inför släpp på VHS, men i femtio år har publiken fått undra vad som egentligen hände med den döda flickan som bärs genom byn. Men visst spelade Universal på filmens chockeffekt-man lade på egen hand till öppningsmonologen av Edward van Sloan där han varnar publiken för vad de ska komma att se. Precis samma sak hade man gjort med Dracula innan, och det var ett effektivt grepp för att bygga upp spänningen.

Frankenstein handlar om många saker, vilket förmodligen är en av de saker som gör att den fortfarande lever i folks medvetande. Vetenskapens framsteg utan moral, människor som försöker leka Gud, eller helt enkelt rädsla för det okända. Den funkade förstås också som en ren skräckfilm för 1930-talets publik, men som all bra skräck finns det också undermeningar och djup. Eftersom det är James Whale som regisserat så finns också berättelsen om hur pöbeln behandlar outsidern, den som inte passar in, och vad som händer med denne. Berömda scener är förstås när doktor Frankenstein ger liv till monstret genom att kanalisera åska ner i kroppen (hur monstret kommer till liv specificeras inte i boken, men efter den här filmen har just denna metod blivit den vedertagna), och hela slutet, med byborna som tar högafflar och facklor och jagar monstret. Crescendot i den brinnande väderkvarnen är fortfarande en höjdpunkt-ja hela andra halvan av filmen funkar utmärkt fortfarande. Möjligtvis är slutscenen lite tacky, men det har sin förklaring-det var meningen att doktorn skulle dö, men under produktionen började man redan planera för en uppföljare och ändrade det-när det blev dags för en reshoot var Colin Clive inte tillgänglig så man sköt om scenen med en annan skådespelare som har ryggen mot kameran!

Och apropå Colin Clive i rollen som Dr Frankenstein så finns det mycket man kan säga om hans rolltolkning, vilken kan tolkas som något campy eller till och med överspelad, men det är lite orättvist-i talfilmens tidiga dagar så levde ofta det teatrala skådespelet från stumfilmen kvar, innan man förstod hur uppblåst det blev med tal. Whale och Clive kom dessutom båda från teatern. Ensemblen är dock bra rakt igenom, och Whales regi är bästa möjliga. Karloffs insats som det tragiska monstret som är lössläppt i en värld han inte fått chansen att förstå är helt tidlös.

 

Annonser

Universal Monsters (och lite om Dark Universe)

Universal monsters och Dark Universe.

Idag känner ingen under 30 till Frankensteins monster eller Dracula på annat sätt än som tecknade karikatyrer på Cartoon Network eller som kramiga leksaker, men det är också på ett perverst sätt ett tecken på hur djupt rotade Universals monster är i moderna kulturen. Idag är filmerna från 1930-talet inte skrämmande för någon (tror jag), men det gör dem inte mindre viktiga. Speciellt inte nu när det ryktas om att man ska återuppliva franchisen i ett modernt Dark Universe. Två filmer är faktiskt redan släppta-The Mummy med Tom Cruise är den andra.. Den blev ju som den blev. Och just den filmen ger mig vatten på min kvarn när jag envist hävdar att återupplivande av Frankensteins monster, Dracula, Mumien, Wolfman, Monstret från svarta lagunen och osynliga mannen är en dålig idé. För det kommer inte att funka. Dagens filmskapare förstår inte vad som gjorde originalen bra, eller hur de ska översättas till en modern publik.

duniverse.jpg
De figurerna och rolltillsättningen. Notera Superman-S:et

Dark Universe, om det nu blir fler filmer, kommer att ha Dr Jekyll som en bärande figur, karaktären som binder samman de olika historierna, precis som Nick Fury är för the Avengers. Jekyll spelades i Mumien av Russel Crowe, och karaktären var typ det enda som lyckades skapa ett uns av intresse i filmen, trots Crowes maniska överspel. I Mumien var allt utdraget till någon sorts actionfilm med andra halvan fylld av CGI, medan originalet var en kärnfull thriller med långt utvecklad mytologi. Även Hammers version av samma historia (med Christopher Lee i rollen som mumien) var långt bättre, då den förstod vad för typ av historia den skulle berätta. Sådan kunskap existerar sällan i Hollywood idag.

Som det ser ut nu blir det inget Dark Universe. De båda som skulle ansvara för utvecklingen av serien (däribland The Mummy-regissören Alex Kurtzman) har lämnat projektet. Första filmen, Dracula Untold, släpptes 2014 och floppade. The Mummy med Tompa sågades. Frågan är om någon är sugen på att trycka in mer pengar nu. Förmodligen inte. Man hade kommit ganska långt i planerna på en remake av Bride of Frankenstein, med Javier Bardem i rollen som monstret, men Universal har meddelat att filmen får vänta. Det finns också rykten som säger att en remake av The invisible man med Johnny Depp planerades, men det är också mycket osäkert. Tråkigt, för det är den enda av dessa som jag skulle kunna bli lite sugen på.

Nog om Dark Universe. Det som är intressant för Gubben är originalen, så innan vi går in på filmerna var och en så låt oss se vad Universal var för sorts bolag och hur det kom sig att man för evigt kommer att bli ihågkommen för sina skräckfilms/monsterfilms-serier.

Carl Laemmle, President of Universal Studios
”Uncle” Carl Laemmle,Sr

Universal Studios grundades redan 1912 och finns som bekant fortfarande, vilket gör den till USAs äldsta fortfarande aktiva filmbolag, och världens fjärde äldsta (Nordisk Film är ett av de som är äldre). Den centrala personen runt grundandet var Carl Laemmle, född Karl Laemmle, född i Tyskland, som emigrerade till USA 1884. Han tog varierande jobb, mestadels på kontor verkar det som, och verkar ha varit en ganska driven person som idag förmodligen hade kallats entreprenör. Bland annat arbetade han en tid på reklambyrå, vilket förmodligen spelade en viktig roll senare, för marknadsföring verkar han ha förstått sig på. I filmens viktigaste dagar såg man på bio i något som kallades Nickelodeon, som egentligen är en bio i miniformat. Man kunde sätta upp den i stort sett var som helst där man hade några kvadratmeter. Bara i Brooklyn ska det ha funnits ett hundratal. Laemmle satt utanför en sådan och tittade och tänkte att det här var en fantastisk affärsidé-människorna gick dit, konsumerade produkten, men produkten fanns sedan fortfarande kvar och kunde konsumeras igen. Laemmle började köpa upp Nickelodeons och var därmed inne i filmbranschen.

Det fanns dock problem och ett av dem var Thomas Edison. Han hade bildat en förening, Motion Picture Trust, som ägde patent mojäng i själva filmkameran. Föreningen försökte få monopol på filmdistributionen genom att dels äga patentet och dels producera alla filmer. Alla som visade en film skulle betala en avgift till MPT, eller uttryckt på annat sätt, till Edison. Laemmle, och andra, försökte komma runt detta genom att starta en egen trust/förening, IMP, och själva producera filmer. Redan i de första stadierna av detta tog han beslut som skulle påverka filmindustrin för evigt. Till exempel beslöt han att man skulle marknadsföra skådespelarna, vilket Edison envist hade vägrat göra med sina filmer. Som exempel på detta kan nämnas filmatiseringen av Robin Hood från 1910 som IMP producerade och man tryckte hårt på filmens stjärna King Baggot, som trots att han är bortglömd idag, kan kallas för historiens första filmstjärna.

1912 gick Laemmle ihop med en rad andra personer som tänkt samma sak som honom, som alltså skapat egna filmproduktionsbolag, och Universal Studios såg dagens ljus. Laemmle valdes till ordförande, och köpte ganska snart ut de andra.

FortLee
Fort Lee, där Universal Studios anlades

Han köpte upp en ledig, och billig, enorm tomt utanför Hollywood (filmindustrin hade ganska snart dragit sig alltmer västerut och snart var Hollywood etablerat som dess centrum). Laemmle var smart, och visste hur man skulle marknadsföra det nya mediet. Bland annat så var han med att skapa stjärnkulten runt skådespelarna genom att vara först med att ha med deras namn på affischerna-något studios envist hade vägrat innan dess. Detta gjorde inte bara att folk gick och såg filmer med sina favoriter, det utmanade också trust-systemet genom att skapa en större efterfrågan på sina filmer. Stjärnorna var såklart med tåget-fattas bara annat. En av de stjärnor som han var först med att marknadsföra var Mary Pickford, vars onscreen-persona blev en populär figur (så populär att många menar att hon var en influens till Pippi Långstrump).  Han var också först med att tillåta turister på studiomarken, en föregångare till våra dagars guidade turer och nöjesparker. Det sålde inte bara biljetter, det skapade förväntan och intresse hos de som besökte.

1929 gav han bort direktörskapet till sin son Carl Laemmle jr, som då bara var 21 år. Ingen var förvånad. Nepotism var väletablerat hos Universal. Det sägs att 80 släktningar jobbade på företaget i olika författningar. Carl den äldre kallades allmänt för “Uncle Carl”, förmodligen för att han var just farbror till ganska många av dem. Carl jr fick aldrig någon större respekt, för på ett företag där man hade så många släktingar och man själv var yngst, var man inte heller speciell. Dessutom sågs han som en märklig, kortväxt man med klen intelligens. En skådespelerska från den tiden kallar honom rätt ut “retarded”. Alla hans privata pengar gick, sas det, till läkare och apotek eftersom han var svårt hypokondrisk. Sen att Carl bara inom några år drev Universal i kånken gjorde inte att han fick mer respekt som äldre. Snarare tvärtom.

laemmlejr
Laemmle junior.

Men till en början var Carl jr en viktig, kanske livsnödvändig livsinjektion på Universal. Han genomdrev många förnyelser på studion, bland annat det oundvikliga skiftet till talfilm. Han producerade själv många filmer, en av de första han var med om att driva fram var “All quiet on the western front”, som fick en Oscar för bästa film. Han satsade skoningslöst på studion, på utrustning, på regissörer och på idéer få andra hade satsat på. På det viset lyckades han övertala pappa Laemmle att satsa på filmen Dracula.

Dracula (1931)

Jag kommer inte att gå in särskilt på Dracula just nu, utan vi tar den en annan gång. Framförallt för att jag själv aldrig gillat Vampyr- eller Dracula-myten. Det gör inte filmen mindre historiskt viktig, men jag vill hellre skriva om filmer jag själv tycker om.

dracula-movie-poster-1931Men Dracula var först av Universals ljud-skräckfilmer. Boken Dracula hade gjorts om till teaterpjäs ett flertal gånger, och en av dessa uppsättningar turnerade runt USA med en ungersk immigrant vid namn Bela Lugosi i huvudrollen. Laemmle junior ville göra om teaterpjäsen (inte boken) till film men pappa var inte så sugen på idén-speciellt inte med den där Lugosi i huvudrollen. Lugosi var vid det här laget en bit över fyrtio år, kunde knappt engelska (Lugosi hade faktiskt filmat i USA tidigare under stumfilmseran, och då lärt sig sina repliker fonetiskt så det skulle åtminstone se rätt ut på film). Lugosi hade spelat Dracula först på Broadway, sen på turné över USA. När turnén slutade försökte han sig på film och fick kontrakt med Fox, men det gick trögt. Efter att Dracula åkte ut på turné över västkusten tyckte han, kanske med all rätt, att rollen var hans. Vilket är lite ironiskt då han resten av livet skulle kämpa mot typecastingen som Dracula medförde. Universal castade en mängd mer kända skådespelare men ingen funkade riktigt. Lugosi råkade befinna sig i Hollywood precis vid den här tidpunkten och genom tjat och ett erbjudande om att jobba för peanuts (500 dollar i veckan, vilket låter okej i depressionens 1931, men det var småpotatis i sammanhanget). Lugosi hade aldrig någon känsla för affärer och var känd för att vara utfattig resten av livet. 

Mer intressant i sammanhanget är Todd Browning, men vi ska som sagt inte gå in mer på filmen Dracula nu-tanken är att vi ska djupdyka ner i Frankenstein. Vi kan bara konstatera att Dracula hade premiär tidigt 1931 och träffade en nerv hos publiken. Så framgångsrik blev filmen att man genast försökte hitta en lämplig uppföljare.

 

Allmän gubb-rant

Dags att gubbgnälla lite. Tycker faktiskt inte jag gör det så mycket, så det kanske är dags. Mest kommer detta att handla om streamingtjänster, men vi kommer dit.

Eftersom jag kallar mig för just gubbe och som bekant nästan uteslutande skriver om filmer/kultur av äldre snitt så antyds det ibland att jag är en sån som säger ”det var bättre förr”. Det gör jag inte, och en sån gubbe är jag inte. Vad jag säger är: ”det var bra förut också”. I vissa fall var det bättre förr, men för det mesta inte. Att jag valt att behandla äldre filmer är egentligen ett sätt att nischa mig lite så att jag inte tuggar samma saker som alla andra filmbloggar gör, samt att jag faktiskt gillar filmerna jag skriver om. Jag vill slå ett slag för de mästerverk som gjorts tidigare och, om möjligt, få andra att upptäcka saker de inte visste fanns. Oftast får jag respons från folk som blir påminda om ett gammalt mästerverk, men det funkar fint det med.

Om man av någon anledning vill titta på äldre film, kanske efter att ha läst min blogg till exempel, så dyker det upp problem, och det är här jag blir lite gubb-kinkig. För det är inte lätt att få tag på äldre mästerverk. Vill du hitta Beck eller Marvel, eller titta på Friends eller Seinfeld så kan du för en billig penning se precis allt på någon streamingtjänst. Vill du se filmhistoriens mästerverk får du leta lite längre. Varken Viaplay, Netflix eller Cmore prioriterar detta, och det är märkligt. Alla tre har enstaka ”filmklassiker”, men då deras klassiker-flikar också inkluderar Forrest Gump och Pulp Fiction så förstår man att perspektivet inte är så långt. Det borde finnas hur mycket film som helst under dessa flikar, då väldigt mycket ligger under public domain och i praktiken inte kostar mer än hårddiskutrymme. Hitchcock finns inte tillgänglig alls, till exempel, och då dessa filmer förstås kostar pengar är de garanterat billigare än en alldeles ny film som Disney äger. Med stadigt svikande publiksiffror på biografer och sjunkande disk-försäljning blir till slut streamingtjänster ett sätt att vrida ur sista kronorna ur filmerna man producerat. Så lita på att Netflix et al betalar för att få visa hyfsat nya filmer. Det är garanterat en av anledningarna till att Netflix satsar så hårt på att producera eget material.

Så varför inte lägga upp filmer som i stort sett är gratis, och dessutom få lite goodwill på köpet? Jag kan sätta en hembränd Pulp Fiction på att man skyller på att ”det är inte vad publiken efterfrågar”, men det är en självuppfyllande profetia. Om man tar bort saker ur utbudet så köps det inte heller. Jag skaffade Netflix för cirka fyra år sedan, och bara under den korta tiden har ”klassiker”-fliken krympt avsevärt. Många av de filmer jag skrivit om på bloggen har jag sett just där.

I USA finns streamingtjänster som specialiserar sig på just udda film, främst en tjänst som heter Fandor. De har obskyr skräck, kult, mondo, gammal sci-fi och så vidare. Låter som en våt dröm för en sån som mig. Här är det omöjligt att prenumerera på Fandor på grund av upphovsrättsliga skäl-rättigheter gäller bara inom länder, eller ibland kontinenter. Men återigen-de filmer som finns på Fandor är inte dyra. Vad de däremot kräver är dedikation-att faktiskt leta upp de som äger rättigheterna, vilket inte är så lätt alla gånger, om det gäller en b-rulle från 1963. Vem startar ett europeiskt Fandor? Jag skulle lätt säga upp mitt netflix-abbonemang för en tjänst som slutade betrakta sina prenumeranter som idioter.

Folk som borde fått Oscar (men aldrig kommer få någon)

Det är ju Oscar-tider och samma sak upprepar sig varje år-låt oss vara snälla och säga att det är sällan man blir överraskad över Oscarjuryns val. Jag kan ärligt talat inte bry mig mindre om Oscar-utdelningen, och här kommer en kort lista på folk som är fruktansvärt bra men som aldrig fick eller kommer få en Oscar.

Kevin Bacon. Jag har alltid gillat Kevin Bacon, om inte annat för efternamnet. Visst har han gjort en del dåliga roller, men om det var ett kriterium skulle nästan ingen kunna få ett pris. Egentligen tänker jag mest på rollen som den manlige prostituerade  Willie O´Keefe i JFK, men han har gjort många bra grejer som kunde fått en Oscar.

Kirk Douglas. Spartacus. Han som älskade livet. En världsomsegling under havet. Allt han fått är en honorary award. Karln är över 100 år gammal och lever än så det är väl inte för sent än, rent teoretiskt…

Harry Dean Stanton. Kan få den för lång och trogen tjänst i bi-rollens otacksamma fack. Är en av dem som nästan aldrig gör ett dåligt jobb.

Alfred Hitchcock. En av Akademins stora skamfläckar måste väl ändå vara att Hitch aldrig fick en egen Oscar-nominerad fem gånger som regissör, men den enda han vann var ”best picture” för Rebecca-och detta var 1940. Och Rebecca är långt ifrån Hitchcocks bästa film. 1955 var han nominerad för Fönster mot gården, men då vann On the waterfront. Psycho var nominerad 1961, men förlorade till The apartment. Hitch vann sedan en Irving Thalberg award, typ en klapp på axeln, och hann höll ett av de kortaste tacktalen någonsin.

John Goodman. Skulle vilja säga att han är en av de mest underskattade skådisarna idag. Alla vet att han är bra, men varför nomineras han aldrig? Big Lebowski, Raising Arizona (en av Coen-brödernas mer bortglömda filmer dessutom), Barton Fink. Ända sen jag såg honom i serien Roseanne (en serie som födde ett gäng karriärer, mer om det en annan gång kanske) har jag gillat Goodman.

Toshiro Mifune. Min kärlek för denna mannen är väl känd och det är kanske inte helt rätt att ta med honom här, för Oscar-akademins regler gör att det är svårt för skådisar i utländska filmer att vinna, men jag tar med honom ändå på grund av roller som Yojimbo, Sju samurajerna, Hidden fortress, Rashomon. Hade man velat hade man kunnat nominera honom för rollen i Spielbergs kalkon 1941, men å andra sidan hade det kunnat ses som en skymf också- ”egentligen vinner du på gamla meriter, men vi skriver namnet på den här bajsmackan alla helst vill glömma på ditt pris”. Mifunes starka karisma och förmåga att skina samtidigt som han inte överglänser sina medstjärnor gör honom helt unik och borde uppmärksammats på något mer sätt än bara en stjärna i Hollywood.

Jim Carrey. Hallå, kom tillbaka! Såg att du slutade läsa där. Men i mina ögon är Carrey fantastiskt bra när han väljer att vara det. Vi har alla sett hans spasmer i hans ”roliga” filmer men när han blir seriös är han så j-a underskattad. Se Truman show om du inte tror mig. Eller fantastiska Eternal sunshine of the spotless mind. Jag hade definitivt kunnat leva med att Carrey vunnit för någon av dem. Tyvärr kommer han aldrig få en Oscar (om han inte kommer tillbaka från cancer eller heroinmissbruk först, förstås). Det största problemet jag har med Carrey nu för tiden är hans anti-vaccinationsgalenskaper han sysslat med sen han dejtade Jenny McCarthy.

Orson Welles. Strängt taget så fick Welles en Oscar-han delade en med Herman Mankiewicz för manuset till Citizen Kane, Men i övrigt fick han ingen. 1971 fick han en klapp på axeln genom en honorary award för outstanding artistry eller något i den stilen-Welles orkade inte ens åka dit för att hämta priset. Herregud om man han hade gett en Oscar till den där kaxiga, egensinniga snubben som gör de där konstiga filmerna, var hamnar vi då? Nä, bäst att frysa ut honom helt.

Någon svensk då? Tja, mina förslag där är Stellan Skarsgård eller Ingmar Bergman. Bergman var nominerad nio gånger och fick till slut en Irving Thalberg award…som han inte hämtade. Börjar vi se ett mönster, månne?

Laura (1944) (Eller introduktion till Film Noir del 2)

Laura (1944)

Regi: Otto Preminger
Huvudroller: Gene Tierney, Dana Andrews, Clifton Webb, Vincent Price, Judith Anderson

Laura är en bra introduktion till film noir. för den innehåller många exempel på de ingredienser som brukar höra till genren:

1: En tysk regissör med modernism som bakgrund, filmar ett amerikanskt crime-drama; check.

2. En kvinnoroll som genom sin självständighet skrämmer och lockar de manliga karaktärerna, check. Dessutom en ovanlig twist-hon spelar både mordoffer och potentiell mördare, check på den!

3. Visuell stil-många skuggor, enpunkts-belysning, det svartvita är ofta verkligen svart och vitt och inte nyanserat däremellan. Check!

4. Flera intelligenta twister i manuset som idag kanske känns mindre överraskande men för sin tid var de banbrytande.

Nå, vad handlar filmen om? Laura, en ung, vacker och intelligent kvinna, blir mördad och en polisdetektiv börjar undersöka fallet. Han bygger sig en bild av henne och personerna runt henne och blir mer och mer besatt av henne. För att undvika spoilers så får det räcka så. Tyvärr så är twisterna i filmen så välanvända att det inte är helt omöjligt att räkna ut vad som händer i förväg, men det förhindrar inte att filmen är väldigt spännande fortfarande, inte minst beroende på att grundhistorien är så välgjord och välberättad. Den var från början en bok som kom året innan, Preminger ville göra teater av den, men det föll ihop rätt snabbt på grund av att ingen ville investera i den. En av de saker som drog Preminger till projektet var den ovanliga twisten, vilken idag alltså känns aningen förutsägbar. Där kan man se hur den här filmen påverkat filmhistorien (och detektivhistoriens berättande i helhet). Studiochefen, den legendariske Darryll Zanuck insisterade på att slutet skulle ändras så att allt bara var en dröm (duh…), detta filmades också men då ingen som såg denna version fattade vad som hände, ändrades det tillbaka till det som är nu. Tveksamt om filmen hade blivit en klassiker med den ostmackan…

Vincent Price är mest känd som rys-farbror i skräckfilmer från 60-talet, men här gör han en helt annan roll, som en något undergiven och lismande beundrare av Laura. Tydligen var det här den roll han var mest nöjd över själv, vilket ger lite perspektiv över hans karriär.

Som tidigt exempel på amerikansk film noir så funkar Laura perfekt, dessutom är det en hyfsat spännande film fortfarande.

 

 

 

Inger Stevens (1934-1970)

Sverige kunde haft ytterligare en Hollywood-legend att komma ihåg och vara stolta över, men Inger Stevens karriär blev abrupt avbruten-genom självmord. Det finns mycket i hennes liv och karriär som gör att hon borde vara mer känd än hon är, för det är väl knappast någon som vet vem hon är idag.

ingerstevens1Inger Stevens föddes i Stockholm 1934, som Inger Stensland, och började sitt liv i Sverige. När hon var fyra år tog hennes mamma sitt pick och pack och drog, och lämnade tre barn samt man. För att strö salt i såren återvände hon ganska snart, men enbart för att hämta den ena brodern Peter. Inger och den andra kvarvarande brodern blev naturligtvis upprörda över mammas ganska utstuderade grymhet. Pappan gjorde kort därefter samma sak-men han drog ända till USA. Inger och hennes kvarvarande lillebror fick bo med en barnflicka hos sin faster Karin Stensland Junker (också en skådespelerska) i Lidingö i några år varpå hon flyttade till pappa i Amerika. De två Stensland-barnen tog båten över Atlanten och när de klev av båten i New Orleans stod ingen där för att möta dem. De blev omhändertagna av Frälsningsarmén som stod i hamnen, och det var med deras hjälp som de två syskonen kom till pappa i New York. Inger hade fått uppleva ännu ett stort svek. Familjen flyttade till Kansas där pappa hade fått jobb som lärare på universitet, men när Inger var femton år stod hon inte ut längre med pappas nya fru och rymde hemifrån, till Kansas City. Här börjar hennes karriär, som burlesk-flicka. Det är lite knepigt att översätta vad det är, men burlesk är en form av grova revyer (på ett ungefär).  Hennes pappa hade spelat i amatöruppsätttningar i Stockholm och Inger hade närt en dröm om att bli skådis. När hon var 18 flyttade hon till New York för att på allvar försöka bli skådespelare.

Inger beskrivs som mycket blyg och känslig som barn. Att bli övergiven av båda sina föräldrar-en efter den andre dessutom-kan knappast ha hjälpt. I New York tog hon skådespelarlektioner samtidigt som hon jobbade som chorus girl, det vill säga en av de snygga tjejerna som sprattlar med benen i bakgrunden av stora shownummer. Hon fick också jobb som modell och var med i reklamfilmer.Runt 1954-55 börjar hon få roller i diverse TV-serier och 1957 får hon ett genombrott i Bing Crosby-rullen Skilda vägar (Man on fire). Runt de här åren gör hon många TV-roller. TV var ett ungt medium men det producerades mycket, och det fanns många tacksamma roller för skådespelare. Alfred Hitchcock Presents, Kraft Television Theatre, Route 66, Bonanza och inte minst Twilight Zone. Hon är en av få som har varit med i två avsnitt av Twilight Zone, och då inte minst avsnittet The Hitchhiker som av många fans räknas som ett av de absolut bästa.

Så var det det här med att bli övergiven av föräldrarna. Inger Stevens fick snabbt ett rykte om sig att starta förhållanden med män hon jobbade med. Inte vilka män som helst i och för sig, men man får nog lätt intrycket av att hon hoppades på mer än bara korta romanser, och att hon kan ha varit lite naiv. Några av männen hon hade romanser med var Bing Crosby, Dean Martin och Burt Reynolds. Hon led av upprepade depressioner genom livet, och de många romanserna som alla slutade olyckligt kan knappast ha hjälpt. Hon gifte sig 1955 med en Anthony Soglio, men skilde sig från honom 1958 (filmen hon gjorde med tidigare nämnde Crosby producerades 1957….you do the math).

Hon var med i några till större filmer, till exempel Hang em high, den gamla Clintan-rullen. Hon brukar kommas ihåg framförallt för TV-serien The Farmers Daughter (som mig veterligen aldrig visats i Sverige, och jag har inte sett den heller) som gick mellan 1963-66. Strax före sin död skrev hon på kontrakt för en ny stor serie, The most deadly game, en TV-deckare som hon satte stort hopp till. När TV-serien lades ner i stort sett direkt blev hon mycket förtvivlad och tog sitt liv genom barbiturater i april 1970. Till saken hör att Stevens pojkvän vid tiden precis gjorde slut med henne, enligt roomiesen, samma dag, men åtminstone kort tid innan självmordet. Ytterligare till saken hör att det här var hennes tredje självmordsförsök (som man vet).

Nu kommer den lilla twisten som gör att hennes liv skulle kunna bli en egen tv-serie. När testamentet ska läsas upp dyker en man upp som hävdar att han varit gift med Stevens sedan 1961, det vill säga nio år. Denne man är Ike Jones, en afro-amerikansk man som verkade som producent/manager inom jazzmusiken, som knappt någon sett tillsammans med Stevens. Enligt Jones gifte de sig i Tijuana, Mexico och beslöt att hålla äktenskapet hemligt på grund av att bland-äktenskap var känsligt (och till och med förbjudet på vissa håll i USA). De var rädda att äktenskapet skulle försvåra båda deras karriärer. Med tiden gled de två isär och de levde skilda under många år, ända fram till Stevens död. Det finns en sida dedikerad till Inger Stevens där författaren till hennes biografi går helt på Ikes historia om att de försonades många gånger under åren, men att hennes affärer med andra män gjorde att de separerade igen. Detta verkar vara omstritt, och inga konkreta bevis finns på att de faktistk var gifta. Men-trots allt så var det Ike Jones som tog hand om begravning och pappersarbete efter hennes död.

Det finns också en del oklarheter runt hennes död, beroende på att barbituraterna kommer från en astmamedicin, att rumskamraten hävdat att hon inte verkade deprimerad under dödsdagen, samt att det finns uppgifter om att det låg en färdigbredd ostmacka framme när hon somnade in. Hon hade också ett sår på hakan. Det verkar dock som att det mesta kommer från en privatdetektiv som älskade att starta konspirationsteorier och rykten. Faktumet att det här var hennes tredje allvarliga försök att ta livet av sig, och hon hade försökt tidigare med piller. Ska man mörda någon så är ju inte piller det enklaste sättet heller. Ärret på hakan kommer sannolikt från hennes diskussion (host) med pojkvännen som gjorde slut strax innan.

Jag tycker att ni ska leta upp någon tv-episod med henne, eller kolla på någon av hennes filmer. Hon är både vacker och begåvad och det finns något beslöjat i blicken, en sådan blick som många av de stora har haft-till exempel Marilyn Monroe, för att nämna någon. Twilight Zone-avsnittet The Hitchhiker är ett bra ställe att börja, eller Alfred Hitchcock Presents-avsnittet, Richard,my brother.

Och…vem var pojkvännen som gjorde slut med henne precis innan hon tog livet av sig? Det var Burt Reynolds.

Här är en sida från en annan blogg som handlar om ett av Stevens tidigare självmordsförsök.

 

Gubbens 2016

 

Gubben har utvecklingssamtal med sig själv efter hans första år på jobbet.

Så. Vad är du nöjd med från ditt första år i Gubbologins och nostalgins tjänst?

-Att jag startade bloggen alls, och att jag hållit mitt ursprungliga mål, att skriva för min egen skull om det jag själv tycker är intressant. Att det har blivit roliga diskussioner och att folk har engagerat sig, trots en blygsam följarskara och det något dammiga och mossiga fältet jag har rört mig i. Att bloggen fått mig att fördjupa mig ännu mer i bra film.

Okej, okej, det låter ju jättebra det där. Något mer?

-Skarorna av groupies har varit ett trevligt inslag.

Menar du nu det moderna fenomenet med gruppbilder?

-Nej.

Jag förstår. Något du tycker kunde gått bättre?

-Vissa saker jag lagt ner mycket tid på och som inte lästs av någon eller inte fått någon respons alls. Inte alltid så mycket en besvikelse, ibland mest bara förvånande. Som till exempel min genomgång av filmen Citizen Kane som jag blev ganska nöjd med och som också var en ganska ambitiös sak som jag kände var det första som verkligen var hundra procent i linje med vad jag hade som vision för bloggen när jag startade, verkar inte ha lästs av någon. Det var lite märkligt. But that´s them breaks.

Några utvecklingsområden?

-Bättre design på sidan, bättre uppdateringar av arkivsidan, införa sida med listorna som dyker upp. Annars är jag nog rätt nöjd. Kanske satsa mer på kvalitet än kvantitet i vissa lägen.

Planer för 2017?

-Massor! Gästbloggare och fysiska sammankomster vore roligt. Sen kommer jag att djupdyka mer i genrer, till exempel film noir. Gubben ska fortsätta erövra!