Regi: Otto Preminger
Huvudroller: Gene Tierney, Dana Andrews, Clifton Webb, Vincent Price, Judith Anderson
Laura är en bra introduktion till film noir. för den innehåller många exempel på de ingredienser som brukar höra till genren:
1: En tysk regissör med modernism som bakgrund, filmar ett amerikanskt crime-drama; check.
2. En kvinnoroll som genom sin självständighet skrämmer och lockar de manliga karaktärerna, check. Dessutom en ovanlig twist-hon spelar både mordoffer och potentiell mördare, check på den!
3. Visuell stil-många skuggor, enpunkts-belysning, det svartvita är ofta verkligen svart och vitt och inte nyanserat däremellan. Check!
4. Flera intelligenta twister i manuset som idag kanske känns mindre överraskande men för sin tid var de banbrytande.
Nå, vad handlar filmen om? Laura, en ung, vacker och intelligent kvinna, blir mördad och en polisdetektiv börjar undersöka fallet. Han bygger sig en bild av henne och personerna runt henne och blir mer och mer besatt av henne. För att undvika spoilers så får det räcka så. Tyvärr så är twisterna i filmen så välanvända att det inte är helt omöjligt att räkna ut vad som händer i förväg, men det förhindrar inte att filmen är väldigt spännande fortfarande, inte minst beroende på att grundhistorien är så välgjord och välberättad. Den var från början en bok som kom året innan, Preminger ville göra teater av den, men det föll ihop rätt snabbt på grund av att ingen ville investera i den. En av de saker som drog Preminger till projektet var den ovanliga twisten, vilken idag alltså känns aningen förutsägbar. Där kan man se hur den här filmen påverkat filmhistorien (och detektivhistoriens berättande i helhet). Studiochefen, den legendariske Darryll Zanuck insisterade på att slutet skulle ändras så att allt bara var en dröm (duh…), detta filmades också men då ingen som såg denna version fattade vad som hände, ändrades det tillbaka till det som är nu. Tveksamt om filmen hade blivit en klassiker med den ostmackan…
Vincent Price är mest känd som rys-farbror i skräckfilmer från 60-talet, men här gör han en helt annan roll, som en något undergiven och lismande beundrare av Laura. Tydligen var det här den roll han var mest nöjd över själv, vilket ger lite perspektiv över hans karriär.
Som tidigt exempel på amerikansk film noir så funkar Laura perfekt, dessutom är det en hyfsat spännande film fortfarande.
Sverige kunde haft ytterligare en Hollywood-legend att komma ihåg och vara stolta över, men Inger Stevens karriär blev abrupt avbruten-genom självmord. Det finns mycket i hennes liv och karriär som gör att hon borde vara mer känd än hon är, för det är väl knappast någon som vet vem hon är idag.
Inger Stevens föddes i Stockholm 1934, som Inger Stensland, och började sitt liv i Sverige. När hon var fyra år tog hennes mamma sitt pick och pack och drog, och lämnade tre barn samt man. För att strö salt i såren återvände hon ganska snart, men enbart för att hämta den ena brodern Peter. Inger och den andra kvarvarande brodern blev naturligtvis upprörda över mammas ganska utstuderade grymhet. Pappan gjorde kort därefter samma sak-men han drog ända till USA. Inger och hennes kvarvarande lillebror fick bo med en barnflicka hos sin faster Karin Stensland Junker (också en skådespelerska) i Lidingö i några år varpå hon flyttade till pappa i Amerika. De två Stensland-barnen tog båten över Atlanten och när de klev av båten i New Orleans stod ingen där för att möta dem. De blev omhändertagna av Frälsningsarmén som stod i hamnen, och det var med deras hjälp som de två syskonen kom till pappa i New York. Inger hade fått uppleva ännu ett stort svek. Familjen flyttade till Kansas där pappa hade fått jobb som lärare på universitet, men när Inger var femton år stod hon inte ut längre med pappas nya fru och rymde hemifrån, till Kansas City. Här börjar hennes karriär, som burlesk-flicka. Det är lite knepigt att översätta vad det är, men burlesk är en form av grova revyer (på ett ungefär). Hennes pappa hade spelat i amatöruppsätttningar i Stockholm och Inger hade närt en dröm om att bli skådis. När hon var 18 flyttade hon till New York för att på allvar försöka bli skådespelare.
Inger beskrivs som mycket blyg och känslig som barn. Att bli övergiven av båda sina föräldrar-en efter den andre dessutom-kan knappast ha hjälpt. I New York tog hon skådespelarlektioner samtidigt som hon jobbade som chorus girl, det vill säga en av de snygga tjejerna som sprattlar med benen i bakgrunden av stora shownummer. Hon fick också jobb som modell och var med i reklamfilmer.Runt 1954-55 börjar hon få roller i diverse TV-serier och 1957 får hon ett genombrott i Bing Crosby-rullen Skilda vägar (Man on fire). Runt de här åren gör hon många TV-roller. TV var ett ungt medium men det producerades mycket, och det fanns många tacksamma roller för skådespelare. Alfred Hitchcock Presents, Kraft Television Theatre, Route 66, Bonanza och inte minst Twilight Zone. Hon är en av få som har varit med i två avsnitt av Twilight Zone, och då inte minst avsnittet The Hitchhiker som av många fans räknas som ett av de absolut bästa.
Så var det det här med att bli övergiven av föräldrarna. Inger Stevens fick snabbt ett rykte om sig att starta förhållanden med män hon jobbade med. Inte vilka män som helst i och för sig, men man får nog lätt intrycket av att hon hoppades på mer än bara korta romanser, och att hon kan ha varit lite naiv. Några av männen hon hade romanser med var Bing Crosby, Dean Martin och Burt Reynolds. Hon led av upprepade depressioner genom livet, och de många romanserna som alla slutade olyckligt kan knappast ha hjälpt. Hon gifte sig 1955 med en Anthony Soglio, men skilde sig från honom 1958 (filmen hon gjorde med tidigare nämnde Crosby producerades 1957….you do the math).
Hon var med i några till större filmer, till exempel Hang em high, den gamla Clintan-rullen. Hon brukar kommas ihåg framförallt för TV-serien The Farmers Daughter (som mig veterligen aldrig visats i Sverige, och jag har inte sett den heller) som gick mellan 1963-66. Strax före sin död skrev hon på kontrakt för en ny stor serie, The most deadly game, en TV-deckare som hon satte stort hopp till. När TV-serien lades ner i stort sett direkt blev hon mycket förtvivlad och tog sitt liv genom barbiturater i april 1970. Till saken hör att Stevens pojkvän vid tiden precis gjorde slut med henne, enligt roomiesen, samma dag, men åtminstone kort tid innan självmordet. Ytterligare till saken hör att det här var hennes tredje självmordsförsök (som man vet).
Nu kommer den lilla twisten som gör att hennes liv skulle kunna bli en egen tv-serie. När testamentet ska läsas upp dyker en man upp som hävdar att han varit gift med Stevens sedan 1961, det vill säga nio år. Denne man är Ike Jones, en afro-amerikansk man som verkade som producent/manager inom jazzmusiken, som knappt någon sett tillsammans med Stevens. Enligt Jones gifte de sig i Tijuana, Mexico och beslöt att hålla äktenskapet hemligt på grund av att bland-äktenskap var känsligt (och till och med förbjudet på vissa håll i USA). De var rädda att äktenskapet skulle försvåra båda deras karriärer. Med tiden gled de två isär och de levde skilda under många år, ända fram till Stevens död. Det finns en sida dedikerad till Inger Stevens där författaren till hennes biografi går helt på Ikes historia om att de försonades många gånger under åren, men att hennes affärer med andra män gjorde att de separerade igen. Detta verkar vara omstritt, och inga konkreta bevis finns på att de faktistk var gifta. Men-trots allt så var det Ike Jones som tog hand om begravning och pappersarbete efter hennes död.
Det finns också en del oklarheter runt hennes död, beroende på att barbituraterna kommer från en astmamedicin, att rumskamraten hävdat att hon inte verkade deprimerad under dödsdagen, samt att det finns uppgifter om att det låg en färdigbredd ostmacka framme när hon somnade in. Hon hade också ett sår på hakan. Det verkar dock som att det mesta kommer från en privatdetektiv som älskade att starta konspirationsteorier och rykten. Faktumet att det här var hennes tredje allvarliga försök att ta livet av sig, och hon hade försökt tidigare med piller. Ska man mörda någon så är ju inte piller det enklaste sättet heller. Ärret på hakan kommer sannolikt från hennes diskussion (host) med pojkvännen som gjorde slut strax innan.
Jag tycker att ni ska leta upp någon tv-episod med henne, eller kolla på någon av hennes filmer. Hon är både vacker och begåvad och det finns något beslöjat i blicken, en sådan blick som många av de stora har haft-till exempel Marilyn Monroe, för att nämna någon. Twilight Zone-avsnittet The Hitchhiker är ett bra ställe att börja, eller Alfred Hitchcock Presents-avsnittet, Richard,my brother.
Och…vem var pojkvännen som gjorde slut med henne precis innan hon tog livet av sig? Det var Burt Reynolds.
Gubben har utvecklingssamtal med sig själv efter hans första år på jobbet.
Så. Vad är du nöjd med från ditt första år i Gubbologins och nostalgins tjänst?
-Att jag startade bloggen alls, och att jag hållit mitt ursprungliga mål, att skriva för min egen skull om det jag själv tycker är intressant. Att det har blivit roliga diskussioner och att folk har engagerat sig, trots en blygsam följarskara och det något dammiga och mossiga fältet jag har rört mig i. Att bloggen fått mig att fördjupa mig ännu mer i bra film.
Okej, okej, det låter ju jättebra det där. Något mer?
-Skarorna av groupies har varit ett trevligt inslag.
Menar du nu det moderna fenomenet med gruppbilder?
-Nej.
Jag förstår. Något du tycker kunde gått bättre?
-Vissa saker jag lagt ner mycket tid på och som inte lästs av någon eller inte fått någon respons alls. Inte alltid så mycket en besvikelse, ibland mest bara förvånande. Som till exempel min genomgång av filmen Citizen Kane som jag blev ganska nöjd med och som också var en ganska ambitiös sak som jag kände var det första som verkligen var hundra procent i linje med vad jag hade som vision för bloggen när jag startade, verkar inte ha lästs av någon. Det var lite märkligt. But that´s them breaks.
Några utvecklingsområden?
-Bättre design på sidan, bättre uppdateringar av arkivsidan, införa sida med listorna som dyker upp. Annars är jag nog rätt nöjd. Kanske satsa mer på kvalitet än kvantitet i vissa lägen.
Planer för 2017?
-Massor! Gästbloggare och fysiska sammankomster vore roligt. Sen kommer jag att djupdyka mer i genrer, till exempel film noir. Gubben ska fortsätta erövra!
Egentligen hör inte den här sketchen alls till det Gubben borde skriva om, av flera anledningar-för det första är inte sketchen speciellt rolig. Eller nåja, första gången man ser den, speciellt om man är ett kulturellt understimulerat barn på sjuttio eller åttio-talet, är den okej. Sen ser man den 15 gånger till och tänker för sig själv ”finns det inget roligare att göra på nyårsafton?”.
För det andra är det mer intressant att skriva om kulturhistoriska företeelser om de är förankrade i sin samtid, med förgreningar in i andra företeelser. Så är det inte med Grevinnan och betjänten-de som medverkar i sketchen var inga TV eller filmstjärnor. De var brittiska revyartister. Freddie Frinton (betjänten, obviously) har förutom den här sketchen en credit på IMDB. May Warden har desto fler, men det här var det första hon filmade, och hon är inte direkt purung (hade hon varit det hade hon inte varit lämpad i rollen som grevinnan!). Hon var 72 när sketchen filmades.
Fast ändå, historien bakom är ganska intressant trots allt. Och om man pratar om kulturhistoriska fenomen, så är den höggradigt intressant-det är världens mest visade TV-program, med över 230 visningar (denna siffra kommer öka med ytterligare något tiotal inom en vecka, såklart). En lustig detalj om Grevinnan och betjänten är att någon gång på 80-talet när jag såg den på nyårsafton så sa speaker-rösten innan visningen ungefär ”många tittare har skrivit till oss och bett om att få veta mer om sketchen, vi har undersökt saken men tyvärr inte hittat någon information”. Jag vet inte om det säger något om faktasökning innan internet, eller att SVTs monopolställning gjorde deras researchavdelning (om de hade någon) extremt lat, men hur kunde man visa något som man inte visste vad det var? De kunde ju ringt någon annan tv-station, typ Tyskland? Norge? Danmark? För de måste väl ändå vetat att sketchen sändes varje år i en massa andra länder?
Iallafall. Rötterna till sketchen säger mycket om hur kulturell verksamhet har funkat under lång tid, i stort sett till våra dagar. Hade man till exempel ett jazzband på 1930- eller 1940-talet men inte någon vidare låtskrivartalang kunde man enkelt plocka ihop en repertoar av kända låtar, eller ”standards”, och spela dem. Popband gjorde likadant under 50-, 60-, och 70-talet. Beatles startade så, dansband levde ganska gott på att göra så under 70- och 80-tal. Men det var inte bara inom musik man gjorde så, revyartister köpte in sketcher som man visste funkade, och satte ihop hela revyer med inköpt material. Eftersom sketcherna inte var söndertjatade av TV eller youtube funkade det ändå, folk ville bli roade de få gånger man gick ut, och det gjorde nog inget att man fick se något man redan hade sett. Sketchen ”Grevinnan och betjänten” fick se dagens ljus redan på 1920-talet, skriven av en man vid namn Lauri Wylie. Wylie skrev några pjäser och några sketcher, men förutom Grevinnan och betjänten, som vi härefter ska kalla vid dess riktiga namn ”Dinner for one”, så har väldigt lite överlevt till våra dagar. Han livnärde sig också som producent och skådespelare (i unga år), och hans bröder jobbade också inom nöjesbranschen. Det finns uppgifter om att ”Dinner for one” skrevs på 1920-talet av Wylie, men uppenbarligen finns inga bevis för att den spelades upp förrän 1948. Det tror inte jag på. Antingen skrevs sketchen senare, eller så har den uppförts av mindre revysällskap på små scener som inte varit så noga med att katalogföra sina uppsättningar. Skulle han bara haft den i en byrålåda i 25 år? Tveksamt. Källorna som finns skriver alla om att Wylie skrev den på 20-talet och att första uppförandet kom 1948, alternativt 1945. För mig hänger det inte ihop.
Den som kallas Betjänten i sketchen hette Freddie Frinton. Han startade sitt liv som Frederick Bittiner Coo, men när han fick sparken från sitt första jobb i en fiskfabrik och började jobba inom music hall böt han namn till Freddie Frinton. Under andra värlskriget hade han hyfsad framgång som revyartist och 1945 framförde han för första gången Dinner for one. Music hall kan översättas ungefär till det svenska revy och var en stor företeelse i England vid den här tiden, speciellt i kuststäderna dit folk åkte för att semestra och roa sig. Frinton jobbade hårt som revyartist men var tvungen att betala royalty varje gång han framförde Dinner for one (och förmodligen för alla andra sketcher och sånger som framfördes under revyn, men det vet vi inget om), så när Wylie dog 1951 köpte Frinton rättigheterna till sketchen. Ett smart, ekonomiskt drag, förmodligen. Rik verkar Frinton aldrig ha blivit, men nu kunde han behålla mer av biljett-kakan varje gång. Han kunde också (antar jag) dra in kosing när andra ville framföra den, vilket också hände. I programmet John Murray Anderson´s Almanac 1953 framfördes Dinner for one av de betydligt mer kända Billy DeWolfe och Hermione Gingold. Jag har letat som en iller efter en inspelning av detta, men det verkar inte finnas. Enda beviset är bevarade program, och det är inte lika roligt: http://www.playbill.com/person/billy-dewolfe-vault-0000106811
Frinton var med i en film och en tv-serie under sin karriär, men inte i någon av dem hade han någon framträdande roll.
1962 var tyske underhållaren Peter Frankenfeld och regissören Heinz Dunkhase i England för att jaga nya saker att visa i tysk TV. I Blackpool såg man Dinner for one med Frinton och May Warden (trivia bonus extra score-Frinton började framföra Dinner for one med en kvinna vid namn Audrey Maye i den kvinnliga rollen, men när hon ledsnade på att uppträda bad Frinton Mayes mamma, May Warden, att fylla platsen), och bad dem komma till Tyskland (Västtyskland, närmare bestämt, så klart) och framför sketchen i TV. De betalades 4150 DMark. Flera versioner spelades in. En 18-minuters version som är den som visas i tysk TV-den har publikskratt och tysk introduktion. En till version utan publik (den måste ju vara öken, allvarligt talat), samt en förkortad 11-minuters version, som är den som visas i Sverige, och är faktiskt inspelad av schweizisk TV, men ungefär samtidigt. Den tyska versionen har duk på bordet, det har inte den schweiziska. Till exempel. Anledningen till att man valde den kortare i Sverige är att den innehåller mindre alkohol… En digitalt färglagd version kom på 90-talet, men orsakade ramaskri (med all rätt) i Tyskland, så den försvann lika fort igen. Den tyska titeln är ”Der 90-iger geburtstag”, vilket är en mycket bättre titel än den svenska. Sketchen har alltså egentligen ingenting med nyårsafton att göra, utan kvinnans nittionde födelsedag. Frinton, startade sin karriär under andra världskriget och som alla andra engelsmän i sin generation hade kriget i färskt minne, vägrade spela sketchen på tyska. Därför visas den fortfarande på engelska även i Tyskland, vilket är ganska remarkabelt-tyskar dubbar precis allt i vanliga fall. En annan detalj är att i en av versionerna som spelades in frågar han upprepade gånger ”must I?” innan han ska härma General von Schneider (och säger dessutom ”schkål” istället för det tyska ”prosit”).
Här är det tyska originalet, den version som är 18 minuter, har duk, och visas runt hela Tyskland varje nyår.
I ursprungssketchen fanns inget tigerhuvud att snubbla på. Det las till någon gång då de uppträdde i en stad där borgmästaren propsade på att det skulle ligga en tigerfäll på scenen. Ehhh…som man ju gör. Frinton råkade snubbla på tigern och när publiken skrattade hejdlöst beslöt man sig för att låta det stanna. Känns idag som att sketchen måste ha varit väldigt tunn utan just det skämtet.
Östtyskland spelade in en egen version, ”Erinnerungsmahl”, som jag också har letat efter men den finns inte någonstans vad jag kan se-trots att man körde också den 20 år i rad.
Nåväl, tyskarna själva vill gärna framhålla att sketchen visats kontinuerligt i över 50 års tid, och det är inte sant. Den visades första gången 1963 i tysk TV, och sen fyra gånger som utfyllnadsmaterail fram till 1972, då den visades på nyårsafton. Då tog den fart och den har visats varje år sedan dess. I Sverige visades den första gången 1969. Den köptes in redan inspelningsåret 1963, men ansågs så kontroversiell på grund av supandet att den bordlades i sex år. Första året visades den 3 mars, men 1976 visade man den igen, nu på nyårsafton, och den har visats varje år sedan dess. Sketchen visas varje år i tysk, svensk, norsk, dansk österrikisk och schweizisk tv. Den har fått viss spridning under senare år även i USA (om de skrattar åt sketchen, eller åt oss som tittar på den varje år är oklart). Nu kommer det ofattbara-sketchen är ALDRIG visad i engelsk TV. De flesta engelsmän har aldrig hört talas om den, eller ännu mindre sett den. Se filmerna under för att se mer om fenomenet. Vi kan väl ändå skänka en liten tanke till Freddie Frinton, en av underhållningsindustrins bortglömda arbetare.
Redan när jag började intressera mig för film i slutet på 80-talet sades det att ”filmkritiker röstat fram Citizen Kane som den bästa filmen någonsin”. Kändes fånigt då, och när jag väl fick tag på filmen (vilket faktiskt inte var så lätt då) fattade jag ingenting. Bäst? Av alla? Va?
Det där med att något ska vara ”bäst” är bara fånigt. Men mer intressant-varför upprepar cineaster/kritiker/filmtidningar fortfarande att den här är bäst? Så sent som 2007 vann den American Film Institutes omröstning om historiens bästa film. Nu när Citizen Kane faktiskt fyller 75 år (den hade premiär i maj 1941, och vi kan tillägga att den floppade hårt när den kom) så kommer här är en snabb genomgång över vad du ska säga nästa gång du hamnar bredvid en filmnörd på middag…
För det första-Orson Welles var bara 25 år när han gjorde den. Om du inte blir imponerad av det-han inte bara regisserade den, han spelade huvudrollen, producerade och skrev manus tillsammans med Herman Mankiewicz. Welles hade blivit Hollywoods unga stjärnskott efter att han startat och framgångsrikt drivit teatern Mercury Theatre. 1939 producerade han en berömd radioteateruppsättning av War of the Worlds, med sådan inlevelse att folk som lyssnade på allvar trodde att jorden blev invaderad av marsmänniskor i rymdskepp. (Egentligen var det här ryktet starkt överdrivet, men blev en marknadsföringploj för att boosta Welles karriär några år senare). Han fick då chansen i Hollywood och lyckades dessutom få igenom ett kontrakt som i stort sett var unikt vid den tiden. Bland annat hade han lyckats få fram att ingen utomstående skulle få hälsa på under filmningen, vilket filmbolaget konstant bröt mot genom att skicka dit spioner.
För det andra-Filmen är ett tekniskt mästerverk. Mest berömt är användandet av djupfokus, vilket används i nästan varje scen i filmen. Welles och fotografen Gregg Toland delade in bilden i tre områden, en extrem närbild, en mellan-nivå och en nivå längst bak, och fick med alla tre i fokus. Det här gör att man kan följa tre karaktärers reaktioner samtidigt, utan klipp. Det gör också världen tredimensionell i en tid då filmer ofta var väldigt ”platta”.
Tre nivåer av fokus-notera också tak på scenerierna.
Speciellt den andra bilden är ett bra exempel på vad Welles och Toland strävade efter-en advokat möter Kanes föräldrar för att de ska skriva över vårdnadsskapet av Kane på ett företag. Pojken de faktiskt förhandlar om är ute i kylan, rent bokstavligt. Mellannivån är här husväggen, som separerar och håller pojken utanför, men ändå synlig. I mellannivån finns också pappan, som är den som motsätter sig överlämnandet. Alla tre nivåerna är i fokus.
Welles förklarade i efterhand att många av de tekniska genombrotten han genomförde med den här filmen, förmodligen var genombrott på grund av att han inte visste vilka gränser som fanns-det här var hans första film. Han, Toland och art director Perry Ferguson hade planerat varje shot långt i förväg, och här kan man se vad man kan göra om man omger sig av människor som säger ”ja” istället för ”sådär har vi aldrig gjort”. Welles hade klara direktiv om hur han ville att varje scen skulle se ut, tekniska begränsningar eller inte.
Welles ville ha kameravinkel i grodperspektiv när vi ser Kane och hans enda vän Jedediah Leland (Joseph Cotten), de två mäktiga karaktärerna, och kameravinkel uppifrån-ner när vi ser alla andra. Detta medförde att man ibland ser taket på scenerierna, något som man av hävd aldrig gjorde-det var ju i taket man satte lampor och mikrofoner. Här ser vi tak, utan lampor, och som ett resultat långa olycksbådande skuggor från sidorna. Ljuskillarna måste ha älskat Welles…
För det tredje: Intelligent manus som handlar om berömmelse och rikedom generellt, men som väldigt nära följer den nu bortglömda tidningsägaren Randolph Hearst. Hearst hatade filmen, men den är egentligen inte så giftig mot just honom, den säger mer om hur rikedomar och saker inte kan ge mening till livet, och om hur en kärlekslös barndom skapar en lust efter revansch.
Manuset berättar också historien icke-linjärt, det vill säga, den börjar med Kanes död och sen får vi se hans liv bli återberättat genom andra människors minnen och berättelser. Det här var ett nytt grepp inom film och visar att Kane/Mankiewicz tog publiken på allvar; folk klarar att hänga med även om man inte serverar allt färdigtuggat. Hela poängen med manuset är dessutom att faktiskt förstå och förklara vad som gjorde den här personen till vad han var-det är inte en enkelspårig, svartvit (eller jo, men ni fattar vad jag menar) gestaltning.
Manuset är också tidigt med att skriva in rekvisita och etablerande tagningar för att visa karaktärsdrag, något som man gör i strängt taget varje film idag. Till exempel visas Kanes fru Susan ofta med ett olöst pussel framför sig.
Livspusslet i annat perspektiv
Det går inte att komma ifrån att faktumet att Hearst hatade filmen till den grad att han försökte köpa negativet för att förstöra det samt att han förbjöd alla sina tidningar att ta med annonser för filmen (och han ägde många tidningar), har naturligtvis hjälpt till att höja intresset för Citizen Kane. Det här visste Welles och Mankiewicz redan när de satte igång att skriva. Welles hävdade dock att filmen inte handlade specifikt om Hearst, utan om berömda makthavare (män) generellt. De vill alla ha mer makt, mer pengar, mer ägodelar. Bland annat kan den handla lika mycket om Samuel Insull (som ägde vattenverk i Chicago) eller Harold McCormick, en annan tidningsägare. En tidig version av manuset fokuserade på Howard Hughes. Man kan lika gärna hävda att de grundläggande elementen stämmer lika bra på mänskligheten idag. Welles sa i intervjuer efteråt att filmen egentligen handlar om människans drift att samla på sig saker, och hur menlöst det är. Filmens kontrovers förhöjdes när Hearst beskyllde Welles för att vara kommunist (han kritiserade ägande), vilket blev ironiskt när filmen totalförbjöds i Sovjet då den skildrar en framgångsrik kapitalist.
Mer? Det här var Bernard Herrmann första film som han skrev musik till, hans skrev sen såklart en enorm mängd andra filmscores, inte minst till Hitchcocks Psycho, för att ta den mest uppenbara.
Sminket-Alla huvudkaraktärer åldras en livstid genom filmen. Visst syns en och annan skarv i sminket här och där, men oftast är det väldigt övertygande.
Det var inte bara Welles som debuterade här-alla större roller besattes med folk från hans egen teater, Mercury, vilket resulterar i att många gör sina filmdebuter i Citizen Kane.
Det här med traditioner kan vara lite lustigt-vi tittar på vissa saker vid vissa tider på året. Kalle på julafton naturligtvis, men det finns många fler-backhoppning på nyårsdagen, Ivanhoe, Karl-Bertil, Grevinnan och Betjänten (av någon anledning så sitter dessa traditioner tydligen hårdast på vinterhalvåret, men det där får någon annan analysera djupare). Lustigast blir det när någon hävdar att det skulle vara typiskt svenskt med dessa traditioner-det är det såklart inte. Jag tänker inte gräva djupare i senaste tidens diskussioner om vad som är svenska traditioner och så vidare (Gubben håller sig borta från politik när det är möjligt), men dessa TV och filmtraditioner finns tydligen överallt- I Storbritannien tittar man på The Great Escape under julhelgen, i USA är filmen Livet är underbart med James Stewart sedan länge obligatorisk i julfirandet. Jag tror dock sällan att det är vi själva som väljer vilka traditioner som plockas upp-en TV-kanal får en bra deal på Ivanhoe och beslutar sig för att sända den när deras anställda vill vara lediga och det inte händer så mycket annat i världen, voila en tradition föds. En av de märkligaste traditionerna är Grevinnan och betjänten, och den borde få ett helt eget inlägg någon dag. För det är långt ifrån bara Sverige som visar den på nyår, ett flertal länder visar den varje år. I Tyskland har man visat den fler år än Sverige. Varför, är ju ett mysterium.
Som vanligt var det inte dit vi skulle. Ni behöver någon som hjälper er att vada igenom den lavin av julfilmer som sköljer över oss varje år. Ska man se Livet är underbart, eller Home Alone 2, eller Jingle all the way? Read on…
Jag kör inte någon numrerad lista, men bäst av alla är…
Die Hard (1988)
En av de bästa actionfilmerna som gjorts, och förmodligen den enda från 1980-talet som överlevt med någon sorts ära i behåll. Utspelas på julafton, men har också visats otaliga gånger på TV varje jul sen 90-talet och förtjänar definitivt sin plats på en sån här lista. Jag kommer ihåg hur jag såg den här på bio när jag var 18 och hur jag blev totalt bortblåst av den intensiva och klaustrofobiska stämningen. Jag kommer också ihåg hur jag älskade looken på skurkarna-det var långt ifrån de gamla karikatyrerna man var van vid vid den tiden. Visst, filmen håller såklart inte ihop helt och hållet när man börjar analysera den, men hur många actionfilmer gör det? Du kommer ha så fullt upp med att skrika ”yippie-kay-yay motherfucker” och käka popcorn så det spelar ingen roll. Alan Rickmans genombrottsroll, och naturligtvis ännu mer Bruce Willis genombrott. Fortfarande kan man säga ”Nakatomi building” och folk vet vad man menar-byggnaden som i verkligheten var filmbolagets egen skyskrapa. Den klarar upprepade tittningar, själv har jag sett den ett tiotal gånger och kan se den igen.
Edit: Julen 2017 skrev jag ett inlägg om just Die Hard, så fördjupa i er gärna i en av världens bästa actionfilmer här: Die hard (1988)
Livet är underbart (It´s a wonderful life)(1946)
Också en lite oväntad tradition, men i USA sänds den här otaliga gånger varje jul. Historien är egentligen väldigt mörk, men tack vare Frank Capras sentimentala regi och James Stewarts karisma som en ”all-american good guy” är den uthärdlig, och har du inte sett den förut, till och med sevärd. Stewart spelar George Bailey, en rakt igenom hyvens kille som har planer för livet, men tack vare osviklig lojalitet ställer han hela tiden upp när andra behöver honom och blir kvar i den lilla hålan han växte upp i, fast i ett företag han inte vill arbeta i egentligen. Lång histora kort-allt han tar sig för går av olika anledningar fel och han tänker till slut ta livet av sig för att andra ska få ut sin livförsäkring-då ska en ängel rädda honom genom att visa hur världen hade sett ut utan honom, och han får förstås livslusten tillbaka (spoiler!). Ingen spoiler egentligen, ängeln kommer inte in i handlingen förrän precis i slutet.
Frank Capra gjorde sig känd som en extremt sentimental regissör och visst finns det sirap här så det räcker för en amerikansk pannkaksfrukost, men i just den här filmen känns det som att Capra lade band på sig själv, kanske för att historien är så mörk och stark som den är. Har man aldrig sett den tycker jag den är värd en tittning.
Ett päron till farsa firar jul (1989)
Den absolut roligaste av National Lampoons Vacation-filmer, med Chevy Chase i sin förmodligen bästa roll (med andra ord, man blir inte mordiskt irriterad på honom). Absolut flest skratt-per-minut av alla päron-filmerna, och även om humorn är låg och fysisk, så funkar det genom hela filmen. Beverly d´Angelo har aldrig varit snyggare heller. Den här håller också för upprepade tittningar och brukar visas av någon kanal varje år, typ TV3 eller TV6.
Nightmare before christmas (1993)
Tim Burtons Nightmare before christmas är inte så mycket en Tim Burton-rulle som de flesta tror, han skrev manus och sa till regissören Henry Selick hur han ville att det skulle se ut (”make it look like a Tim Burton-movie”), men var dels upptagen med att regissera Batman-filmerna, och dessutom för rastlös för att vara på plats för produktionen av en 75-minuters stop-motion film. Det kan man kanske förstå, men jag tycker det syns. Nightmare before christmas har ett väldigt gott rykte, men är inte riktigt så bra som man vill komma ihåg den. Tycker den förtjänar att kollas in dock. Om inte annat, se den för att få lite balans till det sentimentala skräpet som vi matas med som extrafet julskinka hela julen.
Ombytta roller (1983)
En i grunden ganska grym film, om två äldre, vita, superrika bröder som gör ett vad om vad som är viktigast, arv eller miljö. De tar en av sina guldkalvar (Dan Aykroyd) och gör honom arbetslös och hemlös, samtidigt tar de en hemlös uteliggare med streetsmarts (Eddie Murphy i en av hans få riktigt bra roller) och gör honom till en chef. Nåja, ni har redan sett den. Jag gillar den här riktigt bra, och av någon anledning brukar den visas på TV runt jul-antagligen för att historien utspelar sig i juletid (Merry new year!). Kan vara den enda filmen där Murphy faktiskt är riktigt bra.
Har senaste dagarna plöjt igenom Stranger Things, Netflix egenproducerade succé-serie som utspelar sig på en amerikansk landsbygd i början på 1980-talet. Jag gillade den, jättemycket, de fyra ungdomarna är fantastiska tillsammans och man kan inte låta bli att ta till sig samspelet dem emellan. Ska jag ta upp något på minussidan så (spoilervarning här, hoppa över den här raden om du inte vill veta slutet) är monstret i sista avsnittet ett enda stort antiklimax. 7 avsnitts uppbyggnad och så får vi ett erbarmligt fult CGI-monster. Jag ville nästan inbilla mig att det var fult med flit som en referens till 80-talets skräckfilmer men nej, det fanns inget som tydde på det. Egentligen gör det inte så mycket, men det vara bara det att var så ERBARMLIGT dåligt att det verkligen störde mig. Som en motpol till det så var gestaltningen av upp-och-ner-världen i sista avsnittet desto bättre. Jag är också glad att Winona Ryder får en så pass stor roll här, hon har alltid varit en av mina favoriter. Hon är liksom en 80-talsreferens hela hon.
Men det är inte historien i sig som jag funderat på mest med Stranger Things. Serien är extremt inriktad på oss som är uppvuxna på 70- och 80-tal och som kan referenserna. Man börjar säga saker som att ”Det här är precis som Twin Peaks, ett litet samhälle som har en portal till en annan dimension….och det är samma kille som designade förtexterna till Twin Peaks som designade logon till Stranger Things….och logon ser precis ut som Stephen Kings tidiga böcker….coooooolt…och kolla där, en av snutarna läser Cujo…”. Efter en stund börjar man leta referenser. Precis som med referenshumor så delar det upp en publik-de som fattar och de som inte fattar. Grundhistorien? Vem har tid med den? Jag kollar John Carpenter-vinkningar. Jag tror till och med att jag hade uppskattat Stranger Things mer om de inte hade varit så upptagna med att trycka in varenda popkulturell mediaföreteelse in i serien. Det räcker liksom med Clash, Joy Division, bruna tapeter, bruna bilar och tjock-tv med kaninöron (antenner, kids) för att vi som var med då ska bli lite nostalgiska. Nu tänker jag mer ”hade de inga egna idéer? Var de tvungna att sno precis varenda detalj från något annat?”.
Men. Som sagt. Stranger Things är bra, inget snack om den saken. Helt klart värt sin tid. Jag kommer se säsong två också, men fasar för att referenserna och blinkningarna kommer att bli mer krystade och långsökta för varje avsnitt. Låt oss hoppas jag har fel.
När jag satte mig ner för att se Raggare! häromkvällen så trodde jag ett tag att jag skulle få se filmen med Ernst-Hugo Järegård som extremt fel-castad raggare, men det var ju inte den. Den jag tänkte på var Raggargänget, från 1962. Nu är jag väldigt sugen på att se den, men kan inte hitta den, varken på lagliga eller olagliga sätt. Den har inte bara extremt lågt betyg på IMDb (3,5), den har också en massa underliga castingval och är förmodligen minst lika bisarr som Raggare! Här är ett klipp, och eftersom det är Åsa-Nisses ständige regissör Ragnar Frisk som ligger bakom Raggargänget så ska det förstås tryckas in en massa sånger. Spola fram till 2:55 för att se Järegård som Berra (!) och Jan-Olof Strandberg som Kritan (!!). Härlig kitsch.
Wikipedia slår till med att filmen kan kallas kalkonfilm, och den digra skådespelarlistan innehåller Laila Westersund som ”raggarbrud” och Arne Källerud som boxningstränare. Någonstans på internettet måste väl denna pärla finnas?
När jag skriver detta så är det söndag, mörkt och regntungt ute-finns det bättre filmväder än så? Det har också slagit mig att det just nu är väldigt mycket bra film på streamingtjänsterna, så låt mig tipsa om några:
Netflix
Netflix har ovanligt mycket under Klassiker-fliken just nu, och en hel del är bra. Om vi hoppar över de uppenbara valen som Gudfadern och Nyckeln till frihet, så kan jag tipsa om
All the Presidents men, med Robert Redford och Dustin Hoffman. En av mina favoritfilmer.
Måndag hela veckan med Bill Murray. Har du inte sett den så är det bara att sätta sig NU.
Roman Holiday-Romantik med Gregory Peck och Audrey Hepburn.
Mad Max I-ja, den första med en väldigt ung Mel Gibson. Filmen är inte värst bra, men en kul kuriositet.
Annie Hall-Woody Allens absolut roligaste film.
Den Gode,Den Onde,Den Fule-OMG OMG OMG OMG.
Faktum är att det finns så mycket bra på Netflix nu så jag kan inte ta med allt. Gå dit nu och titta själv.
Viaplay:
Här är utbudet skralare, men det finns två självklara val:
His girl friday, en klassiker om det någonsin funnits någon. Rosalind Russells sätt att prata i den här filmen är värt ansträngningen bara den.
Detour-Bortlömd pärla om en pianist som blir indragen i en härva där han blir övertalad att spela en död man.
Har jag glömt bort någon? HBONordic har sällan några bra filmer alls, därför hoppar jag över dem.
Nyss såg jag ”…och sen var ingen kvar” (And then there were none…) från 1945, en Agatha Christie-filmatisering som anses vara en av de bästa. En rolig detalj är att den svenska översättningen av titeln är en direkt översättning av den engelska-historien har annars blivit mest känd under en mer politiskt inkorrekt variant som är svårare att referera till idag.
Nåväl det var inte det som var poängen här. Eftersom just den filmatiseringen anses vara en av de bättre så började jag fundera vilka som gestaltat de kända detektiverna Sherlock Holmes, Hercules Poirot och Miss Marple bäst. Så det här är ren konsumentupplysning!
Sherlock Holmes.
Spoling
Idag anser väl de flesta att Benedict Cumberbatchs gestaltning av mästerdetektiven i BBCs moderna variant är den bästa. Det tycker inte jag. Dessutom tycker jag inte säsong 3 var något vidare-men det är en annan historia. Serien är bra, och Cumberbatch är bra, men är det inte Martin Freemans Dr. Watson som gör Cumberbatch så bra? Jag gillar verkligen Martin Freeman i nästan allt han gjort.
Den bästa Holmes någonsin måste ändå vara Jeremy Brett från Grenadas mastodont-serie där hela kanon är filmad. Jag rekommenderar verkligen att se serien (det är MÅNGA avsnitt) för Bretts skull, för den nästan autistiska nivån av detaljrikedom och trogenheten till materialet. Cumberbatch Sherlock går för att chocka en modern, bortskämd tv-publik som inte klarar att hålla uppmärksamheten på något mer än fem sekunder, Jeremy Bretts Sherlock är för puritanerna. Kan vara svårt att hitta dessa nu, men det går…om man letar.
En av de mest kända men också märkligaste Sherlock-varianterna är 1940-talets Basil Rathbone-serie, där det inte framgår att det handlar om Sherlock mer än i titeln. De gjorde nya historier, flera med krigstema, och de är alla ganska märkliga och småtråkiga. Finns på Viaplay om man är intresserad. Det var förmodligen i den här serien som Dr Watsons image som något småkorkad och naiv etablerades.
Hercules Poirot.
Här finns egentligen bara en kandidat, även om ett flertal kända skådespelare har tolkat honom. LWT började filma Poirot redan 1989 med David Suchet i huvudrollen som den lille korpulente, något arrogante men ack så väluppfostrade privatdetektiven-man avslutade serien 2014. Då hade man filmat alla noveller och romaner Christie skrivit om honom. Serien är precis som Grenadas Sherlock trogen ursprungsmaterialet, men gör också Poirot till en människa-vi får se honom som en ganska tragisk, ensam och plågad person. Konventionellt i dessa dagar kan tyckas, men ska man se över hundra historier om Poirot så måste det finnas något djupare än en supermänniska. Jag gillar speciellt hur man smyger in Poirots tvångsmässiga personlighet utan att någonsin fokusera på den. Alla möbler står vinkelrätt, Poirots kläder är alltid perfekta, hänger spikrakt på kroppen och han klarar inte att ta av ett enda plagg, även i 40-gradig ökenhetta. Suchet är den perfekta skådisen för detta uppdrag. Han gör Poirot mänsklig, en ensam (förmodligen homosexuell) person som bara lever upp när han får lösa ett brott. Serien har funnits på Netflix, men kan också hittas på DVD.
De flesta andra gestaltningar jag sett av Poirot har fokuserat på intrigerna i brottet, enbart, och glömt att det måste finnas något sorts djup också för att man ska bli engagerad. Så David Suchet vinner den här matchen på WO.
Tillägg: Efter att ha sett en mängd Poirot-tolkningar på sista tiden så ska jag göra ett tillägg och förlänga diskussionen. För naturligtvis så blev det här för kort-åtminstone en viktig Poirot-tolkare måste in i hatten-Peter Ustinov. Han porträtterade den belgiske detektiven tre gånger på sjuttio- och åttio-tal, och formade förmodligen den publika uppfattningen om hur Poirot såg ut och lät. Problemet jag har med Ustinovs porträtt är att det inte finns någon människa bakom-vi får inte se någon av Poirots mörkare sidor, hans tvångsmässighet, hans ensamhet, hans arrogans, men naturligtvis är inte det Ustinovs fel utan ett regimässigt och manusmässigt beslut. Man ska inte underskatta tidsandan dessa stjärnspäckade filmatiseringar gjordes i heller; det här var Hollywoods storsatsning på underhållning för hela familjen. Och i det perspektivet var Ustinov perfekt. Speciellt Döden på Nilen tycker jag är sevärd, eftersom han spelar tillsammans med sin livslånge vän David Niven och de två utgör ett mycket charmigt par. Det som stör mig med Ustinov är att Poirot görs så sorglös.
Sen har vi förstås den allra senaste-mannen som jag aldrig någonsin kommer ihåg namnet på….ummmmm….just det, Kenneth Branagh (jag var tvungen att imdb-a för fyrtiofjortonde gången på hans namn). Branagh gör ingen dålig insats som Poirot, inte alls. När jag tittar på denna så kan jag inte låta bli att tänka att hans tolkning landar någonstans mitt emellan Suchet och Ustinov-vi får både se den sorglöse kufen, och hans ångestdrivna, tvångsmässiga personlighet. Det hintas i slutet om fler filmatiseringar, vi får se om det blir en Döden på Nilen även för Branagh.
Miss Marple.
Här är det knivigare, för även Miss Marple har filmatiserats otaliga gånger, och många av dem har varit ganska bra. Däremot har jag dem inte i huvudet lika klart som de andra. Men jag har inga problem med att utnämna Joan Hickson som vinnare här-älskar hur hon så naturligt lyckas spela småvirrig, nyfiken, intelligent och orädd så naturligt. Även här filmades alla Marple-historier på ett bräde, av BBC, under 1980-talet. Miss Marple är väldigt tacksam att filmatisera också, småputtriga medelklassmord i extremt typiska brittiska miljöer-så typiska att vi svenskar nog tror att det alltid ser ut så på brittiska öarna.
Inger Stevens föddes i Stockholm 1934, som Inger Stensland, och började sitt liv i Sverige. När hon var fyra år tog hennes mamma sitt pick och pack och drog, och lämnade tre barn samt man. För att strö salt i såren återvände hon ganska snart, men enbart för att hämta den ena brodern Peter. Inger och den andra kvarvarande brodern blev naturligtvis upprörda över mammas ganska utstuderade grymhet. Pappan gjorde kort därefter samma sak-men han drog ända till USA. Inger och hennes kvarvarande lillebror fick bo med en barnflicka hos sin faster Karin Stensland Junker (också en skådespelerska) i Lidingö i några år varpå hon flyttade till pappa i Amerika. De två Stensland-barnen tog båten över Atlanten och när de klev av båten i New Orleans stod ingen där för att möta dem. De blev omhändertagna av Frälsningsarmén som stod i hamnen, och det var med deras hjälp som de två syskonen kom till pappa i New York. Inger hade fått uppleva ännu ett stort svek. Familjen flyttade till Kansas där pappa hade fått jobb som lärare på universitet, men när Inger var femton år stod hon inte ut längre med pappas nya fru och rymde hemifrån, till Kansas City. Här börjar hennes karriär, som burlesk-flicka. Det är lite knepigt att översätta vad det är, men burlesk är en form av grova revyer (på ett ungefär). Hennes pappa hade spelat i amatöruppsätttningar i Stockholm och Inger hade närt en dröm om att bli skådis. När hon var 18 flyttade hon till New York för att på allvar försöka bli skådespelare.
Den bästa Holmes någonsin måste ändå vara Jeremy Brett från Grenadas mastodont-serie där hela kanon är filmad. Jag rekommenderar verkligen att se serien (det är MÅNGA avsnitt) för Bretts skull, för den nästan autistiska nivån av detaljrikedom och trogenheten till materialet. Cumberbatch Sherlock går för att chocka en modern, bortskämd tv-publik som inte klarar att hålla uppmärksamheten på något mer än fem sekunder, Jeremy Bretts Sherlock är för puritanerna. Kan vara svårt att hitta dessa nu, men det går…om man letar.
Gubbe ser på film 