Ja, vi fortsätter med nedräkningen. Egentligen vet jag inte om det finns någon inbördes ordning här, det handlar naturligtvis i slutändan alltid om tycke och smak.
Men…på plats nummer nio tänker jag ta upp Den engelske patienten. Hur kan den vara överskattad tänker du, den har jag inte sett sen 1998? Nio Oscars, baby. Nio.
Jag har inte så mycket intressant eller roligt att säga om den här filmen, och det är det som är problemet. Det är en två timmar och fyrtiotvå minuter lång gäspning, där varje castingval, scenupplägg och kommatecken i manuset är gjort för att blidka Oscarsjuryn. Vi har krig, minnesförlust, hjältar, storslagna vidder och folk som funderar på äkta kärlek. Vi har Juliette Binoche och Ralph Fiennes. Vi har en tagline som lyder ”In love, there are no boundaries”. Jag kan se hur Oscarsjuryn skriker ”här, ta våra priser!” redan innan de såg filmen. Idag är den väl mest ihågkommen just för att den gjorde rent hus på Oscarsgalan samt att den snodde Bästa film-priset från Fargo (som ju uppenbarligen är en jävligt mycket bättre film).
Jag såg den faktiskt första gången tillsammans med en tjej som jag precis blivit ihop med då, så förutsättningarna var ju liksom optimala för att se den med rosa fluff framför ögonen…men det slutade med att vi knappt orkade se klart den. Inte ens under så optimala förutsättning lyckades den uppbåda några känslor i mig (eller oss).
Tycker du att jag har fel? Kanske. Men hur många gånger har du orkat se om den?
Så, jag fick ju inte någon jättestor respons på min fråga om vilken som är den mest överskattade filmen, så jag tänkte besvara den själv faktiskt. Genom en topp-tiolista dessutom.
Först måste jag nog definiera lite vad jag menar med överskattad, för när man frågar folk om det – eller läser andras listor på nätet – så verkar det som att uttrycket missförstås. Meningen är inte att peka ut allmänt dåliga filmer, utan filmer som är allmänt upphöjda och som filmgeeks världen över namedroppar när de ska verka viktiga, men som när du tittar på dem lämnar en känsla av ”jaha?”. Alltså, en överskattad film behöver egentligen inte vara dålig, men den kan ha en 8,3-rating på IMDB och ha fått fem Oscars, men egentligen är den ett sömnpiller. Så när du ser min lista och tänker ”Zombie nazis from space var mycket sämre!”, så är det liksom inte poängen-Ingen hyllade den från första början, därför kan den inte vara överskattad. Get it? Då kör vi igång.
Sjuttiotalet var verkligen ett gyllene årtionde för skräckfilm. Massor av klassisk, banbrytande skräck producerades under dessa tio år, och filmgenrer skapades som fortfarande är vitala. En stor orsak till detta är Night of the living dead från 1968. George Romero gjorde en fantastiskt vital, nyskapande film som visade att skräck inte alls behövde handla om Universal-monster eller campy Hammer-gotik. Han gjorde det dessutom med en budget som motsvarade en syjuntas utlägg för vetelängder. Sen dröjde det tio år innan han kunde göra en uppföljare, och ibland tänker jag att han borde låtit bli. Dawn of the dead är av någon konstig anledning hyllad som en klassiker det också, men den är faktiskt riktigt trist. Evighetslång, zombiesminkning i stil med facepainting på ett sjuårskalas, och första halvtimmen helt utan styrsel och sammanhang. Sen brukar filmens fans alltid komma dragande med att det är en snygg satir över dagens konsumtionssamhälle, och det kan väl stämma. Men satiren kommer aldrig längre än till zombies i ett köpcentrum. Borde finnas mer att hämta där.
En 8,0-rating på IMDB känns bara sjukt överskattat. Betyget borde ligga någonstans närmare 5-6.
(Listan kommer att presenteras över kommande veckorna)
Vilken är i ditt tycke filmhistoriens mest överskattade film? Du får välja från vilken era eller genre som helst, men för att något ska kunna betecknas som just överskattat, så ska det vara allmänt hyllat och rosat, men just du ser igenom det överspelade, det pekorala och det uppenbara! Kom igen, vi har alla några på lager, eller hur? Ge dina förslag i kommentarer här, eller på facebook-sidan Gubbe ser på film.
En tyfon ödelägger en del av japanska kusten och när stormen bedarrat ligger ett stort blått ägg kvar på stranden. En industrimagnat vid namn Kumayama (rökare) köper ägget av de lokala bönderna och planerar att öppna en turistattraktion runt det. Om det inte var flummigt nog, varnas han från att sätta sina planer i verket av två mini-tvillingar, som inte bara är små som tummetottar, de måste säga allting samtidigt också. Ägget är lagt av monstret Mothra (som hade en egen film 1961, Mosura). Mitt i alltihopa vaknar Godzilla till liv och naturligtvis blir det fight mellan Mothra och Godzilla.
Godzilla vs Mothra räknas ofta till den mest klassiska av Godzilla-filmerna, men jag förstår inte riktigt varför. Föregångaren King Kong vs Godzilla slår den här på fingrarna på i stort sett varje punkt-lekfullheten, effekterna, fajterna, manus. I den här upplagan är framförallt skådespelet väldigt camp-överspel och karaktärer platta som spelkort. Kumayama och hans chef, Torahata (rökare och whiskydrickare) är som tagna ur en Claes Eriksson-sketch.
Det sämsta är dock Mothra. Mothra ser ut som getingen från kalaspuff-paketen på sjuttiotalet. Att Godzilla är en snubbe i gummidräkt är uppenbart men brukar funka ändå, Mothra är en fluff-matta upphängd i fiskelinor. Funkar inte. Slutmonstren är lite bättre, men är inte så spektakulära heller. Vi får inte speciellt mycket ”förstöra Tokyo”-scener heller, det mesta av fajtingen är ute i ödemark.Visst är den sevärd om man gillar japansk kaiju (och gillar man det så har man förmodligen sett den här då den är en av de mer kända), jag tycker bara att andra filmer i serien förtjänar mer uppmärksamhet.
Godzilla vs Mothra släpptes i USA 1965 med extra scener och dubbad till engelska. Ibland heter den då Godzilla vs The Thing.
Alfred Hitchcock gjorde över 50 filmer under sin karriär. Det hade varit konstigt om inte en enda av dessa hade berört homosexualitet-och det finns mycket riktigt några som gör det. Idag kanske inte det låter så speciellt, men det som faktiskt gör det intressant, tycker jag, är att homosexualitet sågs som både en psykisk sjukdom och något kriminellt. Homosexualitet är ganska unikt i det avseendet.
Hitchcocks egen syn på homosexualitet vet jag inte så mycket om, men han jobbade med många människor som var gay-däribland manusförfattare och skådespelare. De kunde naturligtvis inte gå ut med att de var gay, men i showbusiness brukar sånt inte vara någon hemlighet. Hitchcock är ju känd för att ha sett ner på de flesta, så låt oss inte upphöja mannen till något helgon än, men det finns några filmer som kan vara intressanta att titta på i det här avseendet-låt oss först ha klart för oss hur man såg på homosexualitet innan 80-talet (förutom att det var en psykisk sjukdom och ett brott då, som vi redan klarlagt):
Efterkrigstidens rådande psykologiska skola var psykoanalysen, sprungen från Freud och hans gelikar. Kortfattat kan man förklara det ungefär så här: barnet föds bisexuellt, men begränsar sig i tonåren. Pojken är kär i mamman och vill göra sig av med pappan (och vice versa för flickor). Begränsningen sker alltså, i ”normalfallet” (farligt ord att använda i såna här sammanhang), så att man intresserar sig för motsatt kön. De flesta psykoanalytiker såg det som att en homosexuell inte begränsade sig till sitt eget kön, utan till sig själv-vilket i förlängningen innebär personer av samma kön. Varför detta skedde var oklart. Vi ska däremot se att det finns en oproportionerlig mängd dominanta mammor när vi börjar titta på filmerna, så kanske någon satt med någon typ av teori ändå…
(om det inte framgått på annat sätt så tror alltså inte JAG på den här rappakaljan, men på 50- 60- 70-talet gjorde de flesta det, och just därför är det intressant).
I filmen Rebecca (1940) är hemhjälpen överdrivet fixerad vid den avlidne före detta frun, på ett sätt som skulle kunna tolkas som lesbisk kärlek. Detta utvecklas inte i någon större grad, och frun är inte med i filmen. Filmen är dessutom en rak filmning av Daphne du Mauriers bok och är inte så jätteintressant i det här sammanhanget.
Men 1948 gör Hitchcock The Rope, Repet på svenska. Filmen är mest känd för att vara ett tekniskt experiment (ge sken av att vara filmad i en tagning), men just den aspekten är minst intressant idag. I teaterpjäsen Patrick Hamilton som filmen bygger på är de två huvudpersonerna öppet homosexuella och lever ihop. Toleransen för avbildning av homosexualitet har alltid varit större inom teatervärlden-inom filmen för den här tiden fanns Hayes-koden, en form av självcensur där filmbolagen själva såg till att ta bort allt som hade med sex och svordomar att göra. Homosexualitet var det allra hårdast regler runt. Därför kunde man aldrig säga i filmen att de två männen är bögar, vilket man gjorde i pjäsen. Det är dock ändå ganska tydligt, vilket nog får sägas vara skickligt gjort. De två männen stryper en klasskamrat som de tyckte var lägre stående (narcissismen, men såklart i högre grad en passning mot nazismen), de samtalar och nästan flirtar med varandra. En av dem är styrande, dominant, den andra undfallande, rädd, men lojal. En äkta man och hustrun (enligt gängse könsnormer, så klart). De två spelades dessutom av två homosexuella män. Den ene av dessa var Farley Granger, som också skulle spela i…
Främlingar på tåg (1951). Här möts två män av en slump på ett tåg, den ene hatar sin far och den andre kan inte leva med sin kärlek eftersom hans fru vägrar skilja sig. Den ene av dem, den flamboyante, välklädde och något psykopatiska Bruno Anthony (Robert Walker) lägger fram förslaget att de utför den andres mord. Grangers karaktär Guy Haines är även här något undfallande och är osäker på om det är på allvar eller ett dåligt skämt. Anthony mördar hans fru, i en känd strypscen på ett nöjesfält, och kräver att Haines ska hålla upp sin del av avtalet.
En tåflört. Notera också hur allting är spegelvänt mellan de två.
Det är inte heller här uttalat att det finns en homosexuell laddning mellan de två männen, men kom igen…se filmen! Den finns där. Lika otydligt och antydande är det faktum att de båda verkar helt ointresserade av kvinnor-Bruno mer uttalat, han tycker de mest är i vägen (förutom sin mamma då), och har inga problem med att döda en kvinna och Guy Haines har inte klarat av att tillfredställa sin sexuellt utlevande fru, utan vill leva med den änglalika, men tråkiga, senatorsdottern istället. Något som inte hör till det här inlägget direkt är att Strangers on a train är som en lök-här finns lager på lager av både visuella och psykologiska meningar. En av Hitchcocks bästa, så har du inte sett den så är det dags nu.
Kanske den mest uppenbara kopplingen till homosexualitet finns i Psycho (1960), men det har inte så mycket med filmen i sig att göra, utan att Norman Bates spelas av en öppet homosexuell man, Anthony Perkins. Nåja, så öppet som det gick vid den här tidpunkten. Hade man någon sorts intresse av Hollywood-skvaller så var det ingen hemlighet. Den kunskapen hade de flesta när de satte sig i filmsalongen för att se Psycho, och självklart visste Hitchcock detta. Precis som i Strangers on a train är en onaturlig relation till modern en drivande kraft, även om kopplingen till homosexualitet bara planteras i våra huvuden. Även här mynnar den kopplingen ut i våld mot en kvinna, eller snarare aggression mot en kvinna. ”ahaaa” säger du, Norman anfaller ju även en man i filmen. Ja, i en trappa. För att han måste. Kvinnan dödas naken, i en dusch, med upprepade knivstick (medans mannen bara får ett). Och enligt Norman är det ju mamman som dödar en kvinna som konkurrerar om hans son (spoileeeeer!).
Ja, att jag ville skriva om det här berodde mest på att de subtila, sublima, signalerna som måste användas när något är förbjudet, intresserade mig. Det är ju inte direkt en upplyftande bild av homosexualitet naturligtvis, men det är inte heller något utslag av bögnoja. Homosexualieten är enbart drivkraften, settingen, som får saker och ting att hända. Det finns väldigt lite som tyder på att Hitchcock hatade homosexuella-det finns mycket mer som tyder på att han i så fall hade lägre aktning för kvinnor. Det finns otaliga historier om hur han mobbade, trakasserade och inte minst blev närgången mot de kvinnliga skådespelerskor han använde i sina filmer. Ofta med sin fru i närheten, dessutom. Han drog sig heller inte för att totalt sabla ner samma kvinnor i intervjuer efteråt när han skulle göra reklam för filmen han precis avslutat.
Tredje filmen, sju år efter föregående, och den första med Godzilla i färg och widescreen. Inte bara det…samma gäller för King Kong. För känn på det konceptet lite grann, King Kong och Godzilla i samma film. Nu kanske det inte förvånar alla av er, eftersom den matchupen kommer dyka upp igen, någonstans runt 2020. Filmbolaget Legendary är i full fart med att reboota sitt eget monsteruniversum och där både Kong och Godzilla och Mothra kommer att ingå (läs mer här).
Men nog om det. Det här är alltså tredje filmen i Godzilla-serien och förmodligen filmen som skapar själva kaiju-genren. Här är det mesta av första filmens patos och samtidskritik borta, här vill vi bara se monster slåss mot varandra. Och det är faktiskt alldeles fantastiskt bra…om du köper konceptet. Men å andra sidan, om du inte köper konceptet, varför tittar du ens? Jag gillar verkligen den här filmen för dess lekfullhet, och inställningen att trycka ner gasen och släppa bromsen helt.
Toho firade trettio år och när en amerikan kom och försökte sälja idén med King Kong vs Frankenstein (!) så nappade Toho, men bytte ut Frankenstein mot sitt eget monster Godzilla. Förmodligen så hade jubileet en stor del i det hela, att man ville visa upp allt sitt kunnande och alla sina resurser i en enda film, och de pengarna och den talangen man satsade har faktiskt hamnat på skärmen också. Ishiro Honda från första filmen regisserar, och visar att han kan hantera den ändrade stämningen och inställningen.
I korthet handlar det om att en reklambyrå får höra att King Kong har siktats på en paradisö, och vill fånga honom och ta med honom till Japan som ett pr-trick. Man lyckas med det också (där man lurar en stam med infödingar genom att bjuda dem på röka), men bara halvvägs. King Kong vaknar på vägen över havet och blir förstås sned…samtidigt har Godzilla, helt på egen hand, vaknat till liv ur sin frusna grav och de båda slåss med varandra-emellanåt påhejade av människorna i förhoppningen om att lösa monsterproblemet genom att låta dem slå ihjäl varandra.
Kapow! Bang! Zap!
Även här är det modeller, miniatyrer och män i gummidräkter, men det är så välgjort att det inte gör något. Det hör liksom till i de här filmerna. En höjdarscen är när King Kong, som han ju gör, klättrar upp på toppen av en byggnad, men i det här fallet inte en skyskrapa utan ett stadshus. Även här har han såklart en fager mö i handen, dock inte blond såklart.
Jag får äta upp det jag skrev i förra filmen-här är det faktiskt en japan som röker. Godzilla närmar sig Tokyo och ska precis slå sönder staden, så man kan inte klandra honom för att ta sig ett bloss kanske. Innan det har de enda rökverken varit de man bjussat infödingsstammen på. Den stammen är i sig värd ett kapitel-de är som hämtade ur Tintin, med sköldar, djurben genom håret, krigsmålningar och spjut i händerna. För, ni vet, det är såklart så infödingar går omkring på de här öarna.
Det här är en film som är gjord enbart för att underhålla, och det gör den, tycker jag. Det är också den mest framgångsrika Godzilla-filmen till dags datum, vilket säger en del tror jag.
(Det existerar, som vanligt, en amerikansk version av den här filmen, med nya scener och dubbad dialog. Den har jag inte sett).
Toho drog ut en uppföljare till Godzilla direkt, redan året efter kom alltså Godzilla raids again (vilken aldrig haft svensk premiär och därmed inte fått någon svensk titel). Det är strikt taget inte Godzilla från första filmen, utan en varelse av samma…art? Här introduceras konceptet med monster vs monster, i det här fallet en annan uppvaknad dinosaurie vid namn Anguirus. De två slåss med varandra och människorna kan inget annat än se på då man snabbt konstaterar att Godzilla inte kan bli dödad (receptet på syreförstöraren från första filmen är begravt med uppfinnaren).
Anguirus förlorar (spoiler!) till slut mot Godzilla, men då måste människorna ta över och besegra Godzilla…på något sätt…
Här finns det mer av sidohistorier, bland annat två piloter som är bästa vänner, samt den blivande hustrun till den ena av dem-hon är dessutom radiooperatören på marken. Egentligen är det här som de mest fascinerande inslagen sker i den här filmen. När filmen inte handlar om Godzilla, handlar det om den här gruppen vänner och deras samspel och det stundande bröllopet, men skämten och de sociala situationerna är ibland helt obegripliga. En man blir pikad för att han en gång föråt sig på fisk…vilket senare refereras till då en kvinna säger ”fisk är inte som kvinnor!”. Alla skrattar. Det finns flera såna scener då kamratskapen mellan dem etableras, men för en icke-japan är dialogen bara märklig. När jag såg det så började jag tänka-vad skulle en Japan av idag tänka om en Åsa-Nisse eller en Povel Ramel-film från samma tidsera? Förmodligen samma sak som jag tänker om detta. Samtidigt är det skönt när man får någon sorts inblick i en kultur som på ytan är som vår, men i grund och botten skiljer sig så väsentligt. En annan detalj som är lite lustig är att i amerikansk film från 40-50-60-tal så röker i stort sett alla. Rökning är en syssla som alla håller på med och som refereras till om och om igen i amerikanska filmer. INGEN röker i japansk film från den här perioden. Förmodligen ansågs det fult. Man blir nyfiken på om folk i allmänhet inte rökte, om tobaksrökning var något ovanligt eller om det bara var något man undvek på film?
Var var jag? Specialeffekterna i den här uppföljaren är inte lika imponerande som i originalet, faktiskt. Det är så uppenbart att det är miniatyrer man använt, och det är inget fel med miniatyrerna i sig för de är mycket välgjorda, men proportionerna är ofta helt fel. Som i slutet (spoiler!) då man försöker begrava Godzilla i is genom att starta laviner så får man aldrig någon annan illusion än att det är en man iförd gummidräkt som står i en snödriva. Man använder också stopmotion i den här filmen, framförallt i scenerna med Anguirus, med blandat resultat. Även här är det Eiji Tsuburaya som är special effectsansvarig, men han har förmodligen varken haft lika mycket tid eller resurser som i första filmen.
Godzilla raids again är den första officiella uppföljaren i serien, men den är nog en av de mer bortglömda också. Se den om du vill se alla i ordning, annars kan du hoppa över den här.
Den mest klassiska monsterfilmen av dem alla-originalet från 1954. Godzilla har tydligen världsrekordet i antal uppföljare (29 filmer totalt i den japanska serien), och tyvärr blev Godzilla något helt annat än det var från början. Originalet är ett inlägg i en politisk debatt, ett varningens finger höjt åt de kärnvapentest och den teknologiska iver som strömmade genom världen på 50-talet. När den här filmen producerades var det bara nio år sedan riktiga atombomber föll över Japan, och den första filmen är spelad med ett allvar som inte skulle komma tillbaka. Godzilla blev snabbt en lättsinnig action-franchise, med barn som huvudsaklig målgrupp. Hollywood har som bekant gjort två remakes/remimaginings (eller vad fan de nu vill kalla dem), som blev totalt själlösa och tråkiga-för att inte säga evighetslånga.
Atombombsprover under vattenytan väcker liv i en varelse från Jura-perioden, som sätter skräck i japanska fiskebyarna längs kusten, och när han ledsnat på att knocka omkull de små husen fortsätter han mot Tokyo. Eftersom Godzilla redan visat sig överleva strålning och befintliga vapen sätter man sitt hopp till ett experimentellt vapen…jag tror inte jag spoilar något om jag säger att man lyckas stoppa Godzilla för stunden, men jag menar…29 filmer? Uppenbarligen lyckades man inte tillräckligt bra.
Det finns flera saker som gör att original-Godzilla står sig bra än idag. Ljudpåläggningen i den här filmen var år före sin tid, det måste ha varit en attack på hörselsinnet för en biobesökare 1954, med hus som rasar, flygplan som attackerar med missiler, explosioner etc. Det låter väldigt mycket helt enkelt för att vara en film från mitten av 50-talet. Sen har vi Godzillas läte, som är så ikoniskt så att det knappt ändrats sedan dess. Även folk som inte sett den här känner igen Godzillas stridsrop. Man försökte med att lägga på ett flertal olika djurläten, men inget blev bra-till slut drog man en harts-beklädd handske över strängarna på en ståbas. Genialiskt.
Apropå ljud-även musiken av Akira Ikufube blev ikonisk. Lyssna på det här:
Snacka om dramatiskt.
Specialeffekterna håller fortfarande…typ. Man beslöt att inte använda stop-motion (typ King Kong, a la Ray Harryhausen) utan använde en man i gummidräkt samt miniatyrer. I många scener funkar det utmärkt, sen finns det andra tillfällen då Godzilla inte är mer än en snubbe i en gummidräkt. Det är dock väldigt ambitiöst gjort, med utmärkta små miniatyrer. Bilderna av Tokyo i ruiner och lågor är så trovärdiga som kan begäras. Special-effectsansvarig var Eiji Tsurubaya och han jobbade även med många av efterföljarna. När jag såg den saknade jag känslan av tyngd hos Godzilla, idag hade man lagt till rörelse i kameran när monstret går, för att visa att jorden skakar. När Godzilla stiger upp ur vattnet i en av de första scenerna, piskar han (eller hon?) vattenytan med svansen, och två-tre pyttesmå vattendroppar ploppar upp. Sånt förstör också illusionen av ett enormt monster.
De mänskliga skådespelarna gör det som kan göras, men hamnar såklart i skymundan. Mest minnesvärd är Takashi Shimura, också känd för att medverka i flera av Akira Kurosawas filmer. Han var en av Japans mest kända skådespelare vid den här tiden. Intressant är att Kurosawa producerade De sju samurajerna samtidigt som Godzilla filmades, även den med Shimura i en huvudroll, och även den med Toho som produktionsbolag. Ett bra år för japansk film, kan man ju sammanfatta det med. Det finns också en liten kärlekshistoria med, en ”galen” vetenskapsman (som trots allt räddar alla med sin uppoffring och uppfinning) och några bihistorier-men vi sitter ju ändå och väntar på att Godzilla ska sparka sönder Tokyo. Och det gör han.
Eaten alive (1976)
Regi: Tobe Hooper
Huvudroller: Neville Brand, Mel Ferrer, Carolyn Jones, Marilyn Burns, Kyle Richards, Robert Englund, Janus Blythe, Stuart Whitman, William Finley
Vilken vägg skulle du hänga den här postern på?
Tobe Hooper regidebuterade med världens bästa skräckfilm, Texas Chainsaw Massacre om du inte visste det, och sen kunde det ju bara gå neråt såklart. Hans karriär har verkligen varit ömsom fullträffar och ömsom stolpskott och uppföljaren till hans debut får nog räknas till det senare, även om den fått kultstatus och nu finns som fet dubbel-bluray från Arrow. Jag gissar att en del av kultstatusen kommer från att Eaten alive var en av filmerna som man i England satte upp på Video nasty-listan, ett suveränt sätt att göra filmer mer intressanta än de är. Enligt wikipedia så var just den här filmen ett hatobjekt för Mary Whitehouse, en prominent figur som var drivande när det gällde förbud mot stötande videofilmer. Sånt ger ju såklart guldstjärnor i marginalen. Tycker bara det är lite konstigt att just den här ansågs så extremt stötande, för det är den inte. Den friades tydligen också i det efterföljande åtalet mot video nasty-filmerna.
Nå, den har sina poänger. I korthet handlar den om en hotellägare i amerikanska södern (såklart, såna här filmer utspelas väl alltid där?) med allt annat än stabilt psyke. Det är väldigt oklart hur folk hittar till hotellet för det verkar ligga sist på en ko-stig, och huset i sig ser ut att kunna rasa ihop vilken sekund som helst. Till hotellet hör också ett mindre zoo, med en enorm krokodil som huvudsaklig gäst. Gäster eller besökare på hotellet som ägaren (Brand) inte gillar åker ner till krokodilen. Själva storyn är inte mer avancerad än så (väldigt löst baserad på en historia från 30-talet om en man som ska ha mördat sin fru och slängt henne till krokodilerna), men man märker att det finns trådar som borde följts upp bättre-egentligen så skulle den nog handla om tjejen som filmen startar med, en flicka som blir utkastad från en bordell och hamnar på hotellet. Hennes pappa och syster dyker upp för att leta efter henne, men den här historien är aldrig speciellt central. En annan familj tar också in på hotellet, men först efter att krokodilen käkat upp familjens lilla hund. Pappan i familjen beter sig även han väldigt udda åt (minst sagt), och mamman har av någon anledning peruk. Också en storyline som vi inte får någon djupdykning i.
Istället ägnas mycket tid, speciellt första 45 minuterna, åt Brands mumlande, virriga, labila hotellägare. Det är inte dåligt, men ganska snart har man fattat poängen. Även sista halvtimmen, då allting faller ihop för stackars hotellägaren, är rätt tjatig och förutsägbar.
Men som sagt, det finns ljuspunkter-casten är den största. Här finns många skolade skådisar som tar sina roller på stort allvar och gör det som de kan, bland annat Robert Englund som spelar en ung hetsporre. Stuart Whitman gör sheriffen, Whitman är en skådis som idag kanske är lite bortglömd, men han har varit framstående skådis i filmer sen tidigt femtiotal. Att se honom i en sån här roll, i en sån här film blir man lite glad av. Sen gillar jag den murriga och grova känslan som man bara får från de här gamla 70-talsskräckisarna. Ljussättningen i början av filmen är så artificiell som det bara går, men antar att det ska spegla Brands mentala läggning. Scenografin i övrigt är i stort sett bara hotellet, med en krokodil som vi bara får se korta bilder av, och aldrig i helhet. Konstigt nog med stelopererad mun också.
Eaten alive får godkänt, men inte så mycket mer.
Fotnot: Såg du den här på video på 80-talet så hyrde du den förmodligen under annan titel, den har släppts under många olika namn: Death trap, horror hotel, Horror hotel massacre, Legend of the bayou…och några till.
Gubbens Romantiska Exit…nä, men i dessa tider av historieskapande omröstningar så har vi kört en liten webb-enkät här på Gubbens, som gällde Mest romantiska film. Det fanns bara fem alternativ…
Titanic
Casablanca
Dirty Dancing
Mångalen
Vad som helst med Jennifer Aniston
…och resultaten var jämna. Det ska sägas att Survemonkeys servrar inte hade några problem att ta hand om antalet röstande…med andra ord, det var inte så många som klickade på länken. Men omröstningen var ett litet test för att se om det gick att genomföra omröstningar på Facebook-sidor på ett vettigt sätt. Varför Facebook tagit bort den funktionen är helt obegripligt, men det är en annan historia.
Vinnaren var i alla fall….*trumvirvel*….Dirty Dancing. Personligen har jag inget att säga om den filmen, det var inte den jag själv röstade på, men vet hur starkt fäste den har bland människor i min generation…och det var väl nästan uteslutande personer ur min generation som röstade, så valresultatet är förståeligt. Jag vågar också påstå att den har ett extra starkt stöd hos just kvinnor, vilket jag också kan förstå. Ingen av de andra alternativen handlar så direkt om att göra en blyg, bortglömd liten viol till en egen person och lyfta fram henne som hon är. ”Noone puts baby in the corner” är en replik som alla över 20 känner till.
Vi ska köra fler omröstningar längre fram men jag måste försöka hitta sätt att sprida ordet bättre så att fler röstar. Förslag på omröstningar?
En tyfon ödelägger en del av japanska kusten och när stormen bedarrat ligger ett stort blått ägg kvar på stranden. En industrimagnat vid namn Kumayama (rökare) köper ägget av de lokala bönderna och planerar att öppna en turistattraktion runt det. Om det inte var flummigt nog, varnas han från att sätta sina planer i verket av två mini-tvillingar, som inte bara är små som tummetottar, de måste säga allting samtidigt också. Ägget är lagt av monstret Mothra (som hade en egen film 1961, Mosura). Mitt i alltihopa vaknar Godzilla till liv och naturligtvis blir det fight mellan Mothra och Godzilla.
Den mest klassiska monsterfilmen av dem alla-originalet från 1954. Godzilla har tydligen världsrekordet i antal uppföljare (29 filmer totalt i den japanska serien), och tyvärr blev Godzilla något helt annat än det var från början. Originalet är ett inlägg i en politisk debatt, ett varningens finger höjt åt de kärnvapentest och den teknologiska iver som strömmade genom världen på 50-talet. När den här filmen producerades var det bara nio år sedan riktiga atombomber föll över Japan, och den första filmen är spelad med ett allvar som inte skulle komma tillbaka. Godzilla blev snabbt en lättsinnig action-franchise, med barn som huvudsaklig målgrupp. Hollywood har som bekant gjort två remakes/remimaginings (eller vad fan de nu vill kalla dem), som blev totalt själlösa och tråkiga-för att inte säga evighetslånga.
Gubbe ser på film 