Slå nollan till polisen / Dial M for Murder (1954)
Regi Alfred Hitchcock Huvudroller: Ray Milland, Grace Kelly, Robert Cummings
Alfred Hitchcock gjorde flera filmer som i praktiken var filmade teaterpjäser. Slå nollan till polisen (vilken nolla? Egentligen är det väl inte dummare än att Slå ”M” för Mord…båda titlarna är rätt fåniga…jag bestämmer mig för att använda svenska titeln härefter) har, tycker jag, ganska stora likheter med Repet, som han gjorde några år tidigare. Båda filmerna utspelar sig nästan uteslutande i en lägenhet, båda handlar om någon som anser sig ha rätt att ta någon annans liv, och båda har onödiga filmskoleaktiga poänger-i Slå nollan till polisen så blev Hitchcock mer eller mindre tvingad att fota filmen i 3d, ett tilltag som känns extremt onödigt; det handlar om en filmad teaterpjäs som utspelar sig helt och hållet i en lägenhet. Vissa grejer, som telefonen i början, fick göras med specialeffekter för att utnyttja 3d-effekter, och ibland står rekvisita i förgrunden för att ge djupeffekt. Hitchcock insåg att filmen ganska snabbt skulle släppas ”platt” så han verkar ha struntat i att anstränga sig så mycket (lustigt nog hade den första 3d-vågen i filmvärlden stannat av vid det här laget – tekniken var komplicerad och publiken hade ledsnat. 60 år senare försöker vi igen…). Till skillnad mot filmen Repet använder han istället många olika kameravinklar och rörelse hos skådespelarna för att ge liv åt fotot, då han inte var bunden av ”en tagning”-experimentet den här gången.
Javisstja, vad handlar filmen om? Ett avdankat tennisproffs har upptäckt att hans fru (Grace Kelly) har hittat en ny kärlek, och bestämmer sig för att arrangera det perfekta mordet, dels på grund av svartsjuka och dels på grund av att frun är rik. Det går inte som han tänkt sig och han blir tvungen att improvisera en plan b.
Allt är very british indeed, med återhållen passion och fokus på vilket universitet man gått på, drinkar och tweedkostymer. Det återhållna är också det som driver handlingen framåt, där man får ana desperationen – och där verbal förmåga och kvick tanke är viktigare än rå styrka. Filmen gräver ibland ner sig väldigt mycket i fantastiska detaljer, det är lägenhetsnyckel hit och det är handväska dit, men allt är rappt berättat och underhållande. Själva mordscenen ger också aningar om Hitchcocks stora fascination med blondiner i fara-enligt uppgift filmade han scenen om och om igen tills han hade så mycket material så han kunde klippa ihop scenen exakt så som han ville ha den. Mordscenen är också den visuellt klart snyggaste scenen i hela filmen.
Jag tycker det är slående att den här är filmad samma år som Fönster mot gården. Båda filmerna utspelar sig nästan uteslutande i en lägenhet, men där Fönster mot gården är visuellt fantastisk, regimässigt kanske den bästa filmen någonsin, och där många trådar hålls igång samtidigt med hjälp av genialiskt foto, är Slå nollan…en film som inte förlitar sig på visuella lösningar utan är mer dialogdriven. Båda filmerna har dessutom Grace Kelly. Och Slå nollan… är inte dålig, men jag försöker tänka så här-kan man visa den här
för en 19-åring idag och säga ”kolla här vilken schysst film”, och sen förvänta sig att hen ska uppskatta den? Nej, det är alldeles för statiskt och pratigt för det. Jag hade en underhållande stund när jag såg den, men jag är väl både skeptisk och miljöskadad; den är dock ett bra avstamp inför några riktiga klassiker…
Funkar filmen idag? För folk som inte är som mig, nej. Vill du förstå Hitchcocks storhet så ska du inte börja här, tror jag.
För egen del är min behållning min absoluta favoritskådespelerska Hazel Court-här får hon glänsa precis så som hon förtjänar att få göra. Court spelar den förmodat döda Lenore…hon är snygg, sexig, bystig och urringningen är väldigt djup för en film
Filmen handlar i korthet om Jack Crabb, som för en journalist (tror jag) berättar om sitt 121-åriga liv, och sin uppväxt bland Cheyenne-indianerna, efter att hans föräldrar blivit dödade. Han återgår sen till att vara vit, för att sen åter igen återvända till indianerna…filmens genomgående tema är hur illa indianerna (native americans borde vi ju säga, men i det här sammanhanget känns det bättre att använda samma uttryck som filmen gör) blir behandlade, och hur lurade de blir gång på gång i spelet om västern, och den drar sig inte för att håna en amerikansk legend som General Custer. Filmens styrka ligger för mig i sättet den rappt och roligt berättar en väldigt dyster historia, och att den alltid har människorna i centrum. Filmen kom under brinnande Vietnam-krig, när USA behandlade Vietnameserna på samma sätt man en gång behandlat sina egna urinvånare och det måste ha varit omöjligt att se den här filmen 1970 utan att göra en sån parallell, när dessutom Soldier Blue hade behandlat precis samma teman alldeles innan. Little Big Man är däremot en mycket bättre film (enligt mig), och idag kan man definitivt se den utan att tänka på Vietnam. När man läser om filmen brukar det alltid stå att den är en ”revisionist western”, alltså långt ifrån den klassiska 40- och 50-talsvästernfilmen, med ett mer realistiskt anslag. Ja, anslaget är annorlunda, hur realistisk den är vet jag inte (slaget vid Little Big Horn, eller Custers last stand är då definitivt ändrat för dramatisk effekt i filmen), men för moderna ögon, med senare års västerns på näthinnan tror jag inte man ser den som speciellt verklighetstrogen, snarare stiliserad.
Gubbe ser på film 