Kategoriarkiv: gubbsvammel

Universal Monsters (och lite om Dark Universe)

Universal monsters och Dark Universe.

Idag känner ingen under 30 till Frankensteins monster eller Dracula på annat sätt än som tecknade karikatyrer på Cartoon Network eller som kramiga leksaker, men det är också på ett perverst sätt ett tecken på hur djupt rotade Universals monster är i moderna kulturen. Idag är filmerna från 1930-talet inte skrämmande för någon (tror jag), men det gör dem inte mindre viktiga. Speciellt inte nu när det ryktas om att man ska återuppliva franchisen i ett modernt Dark Universe. Två filmer är faktiskt redan släppta-The Mummy med Tom Cruise är den andra.. Den blev ju som den blev. Och just den filmen ger mig vatten på min kvarn när jag envist hävdar att återupplivande av Frankensteins monster, Dracula, Mumien, Wolfman, Monstret från svarta lagunen och osynliga mannen är en dålig idé. För det kommer inte att funka. Dagens filmskapare förstår inte vad som gjorde originalen bra, eller hur de ska översättas till en modern publik.

duniverse.jpg
De figurerna och rolltillsättningen. Notera Superman-S:et

Dark Universe, om det nu blir fler filmer, kommer att ha Dr Jekyll som en bärande figur, karaktären som binder samman de olika historierna, precis som Nick Fury är för the Avengers. Jekyll spelades i Mumien av Russel Crowe, och karaktären var typ det enda som lyckades skapa ett uns av intresse i filmen, trots Crowes maniska överspel. I Mumien var allt utdraget till någon sorts actionfilm med andra halvan fylld av CGI, medan originalet var en kärnfull thriller med långt utvecklad mytologi. Även Hammers version av samma historia (med Christopher Lee i rollen som mumien) var långt bättre, då den förstod vad för typ av historia den skulle berätta. Sådan kunskap existerar sällan i Hollywood idag.

Som det ser ut nu blir det inget Dark Universe. De båda som skulle ansvara för utvecklingen av serien (däribland The Mummy-regissören Alex Kurtzman) har lämnat projektet. Första filmen, Dracula Untold, släpptes 2014 och floppade. The Mummy med Tompa sågades. Frågan är om någon är sugen på att trycka in mer pengar nu. Förmodligen inte. Man hade kommit ganska långt i planerna på en remake av Bride of Frankenstein, med Javier Bardem i rollen som monstret, men Universal har meddelat att filmen får vänta. Det finns också rykten som säger att en remake av The invisible man med Johnny Depp planerades, men det är också mycket osäkert. Tråkigt, för det är den enda av dessa som jag skulle kunna bli lite sugen på.

Nog om Dark Universe. Det som är intressant för Gubben är originalen, så innan vi går in på filmerna var och en så låt oss se vad Universal var för sorts bolag och hur det kom sig att man för evigt kommer att bli ihågkommen för sina skräckfilms/monsterfilms-serier.

Carl Laemmle, President of Universal Studios
”Uncle” Carl Laemmle,Sr

Universal Studios grundades redan 1912 och finns som bekant fortfarande, vilket gör den till USAs äldsta fortfarande aktiva filmbolag, och världens fjärde äldsta (Nordisk Film är ett av de som är äldre). Den centrala personen runt grundandet var Carl Laemmle, född Karl Laemmle, född i Tyskland, som emigrerade till USA 1884. Han tog varierande jobb, mestadels på kontor verkar det som, och verkar ha varit en ganska driven person som idag förmodligen hade kallats entreprenör. Bland annat arbetade han en tid på reklambyrå, vilket förmodligen spelade en viktig roll senare, för marknadsföring verkar han ha förstått sig på. I filmens viktigaste dagar såg man på bio i något som kallades Nickelodeon, som egentligen är en bio i miniformat. Man kunde sätta upp den i stort sett var som helst där man hade några kvadratmeter. Bara i Brooklyn ska det ha funnits ett hundratal. Laemmle satt utanför en sådan och tittade och tänkte att det här var en fantastisk affärsidé-människorna gick dit, konsumerade produkten, men produkten fanns sedan fortfarande kvar och kunde konsumeras igen. Laemmle började köpa upp Nickelodeons och var därmed inne i filmbranschen.

Det fanns dock problem och ett av dem var Thomas Edison. Han hade bildat en förening, Motion Picture Trust, som ägde patent mojäng i själva filmkameran. Föreningen försökte få monopol på filmdistributionen genom att dels äga patentet och dels producera alla filmer. Alla som visade en film skulle betala en avgift till MPT, eller uttryckt på annat sätt, till Edison. Laemmle, och andra, försökte komma runt detta genom att starta en egen trust/förening, IMP, och själva producera filmer. Redan i de första stadierna av detta tog han beslut som skulle påverka filmindustrin för evigt. Till exempel beslöt han att man skulle marknadsföra skådespelarna, vilket Edison envist hade vägrat göra med sina filmer. Som exempel på detta kan nämnas filmatiseringen av Robin Hood från 1910 som IMP producerade och man tryckte hårt på filmens stjärna King Baggot, som trots att han är bortglömd idag, kan kallas för historiens första filmstjärna.

1912 gick Laemmle ihop med en rad andra personer som tänkt samma sak som honom, som alltså skapat egna filmproduktionsbolag, och Universal Studios såg dagens ljus. Laemmle valdes till ordförande, och köpte ganska snart ut de andra.

FortLee
Fort Lee, där Universal Studios anlades

Han köpte upp en ledig, och billig, enorm tomt utanför Hollywood (filmindustrin hade ganska snart dragit sig alltmer västerut och snart var Hollywood etablerat som dess centrum). Laemmle var smart, och visste hur man skulle marknadsföra det nya mediet. Bland annat så var han med att skapa stjärnkulten runt skådespelarna genom att vara först med att ha med deras namn på affischerna-något studios envist hade vägrat innan dess. Detta gjorde inte bara att folk gick och såg filmer med sina favoriter, det utmanade också trust-systemet genom att skapa en större efterfrågan på sina filmer. Stjärnorna var såklart med tåget-fattas bara annat. En av de stjärnor som han var först med att marknadsföra var Mary Pickford, vars onscreen-persona blev en populär figur (så populär att många menar att hon var en influens till Pippi Långstrump).  Han var också först med att tillåta turister på studiomarken, en föregångare till våra dagars guidade turer och nöjesparker. Det sålde inte bara biljetter, det skapade förväntan och intresse hos de som besökte.

1929 gav han bort direktörskapet till sin son Carl Laemmle jr, som då bara var 21 år. Ingen var förvånad. Nepotism var väletablerat hos Universal. Det sägs att 80 släktningar jobbade på företaget i olika författningar. Carl den äldre kallades allmänt för “Uncle Carl”, förmodligen för att han var just farbror till ganska många av dem. Carl jr fick aldrig någon större respekt, för på ett företag där man hade så många släktingar och man själv var yngst, var man inte heller speciell. Dessutom sågs han som en märklig, kortväxt man med klen intelligens. En skådespelerska från den tiden kallar honom rätt ut “retarded”. Alla hans privata pengar gick, sas det, till läkare och apotek eftersom han var svårt hypokondrisk. Sen att Carl bara inom några år drev Universal i kånken gjorde inte att han fick mer respekt som äldre. Snarare tvärtom.

laemmlejr
Laemmle junior.

Men till en början var Carl jr en viktig, kanske livsnödvändig livsinjektion på Universal. Han genomdrev många förnyelser på studion, bland annat det oundvikliga skiftet till talfilm. Han producerade själv många filmer, en av de första han var med om att driva fram var “All quiet on the western front”, som fick en Oscar för bästa film. Han satsade skoningslöst på studion, på utrustning, på regissörer och på idéer få andra hade satsat på. På det viset lyckades han övertala pappa Laemmle att satsa på filmen Dracula.

Dracula (1931)

Jag kommer inte att gå in särskilt på Dracula just nu, utan vi tar den en annan gång. Framförallt för att jag själv aldrig gillat Vampyr- eller Dracula-myten. Det gör inte filmen mindre historiskt viktig, men jag vill hellre skriva om filmer jag själv tycker om.

dracula-movie-poster-1931Men Dracula var först av Universals ljud-skräckfilmer. Boken Dracula hade gjorts om till teaterpjäs ett flertal gånger, och en av dessa uppsättningar turnerade runt USA med en ungersk immigrant vid namn Bela Lugosi i huvudrollen. Laemmle junior ville göra om teaterpjäsen (inte boken) till film men pappa var inte så sugen på idén-speciellt inte med den där Lugosi i huvudrollen. Lugosi var vid det här laget en bit över fyrtio år, kunde knappt engelska (Lugosi hade faktiskt filmat i USA tidigare under stumfilmseran, och då lärt sig sina repliker fonetiskt så det skulle åtminstone se rätt ut på film). Lugosi hade spelat Dracula först på Broadway, sen på turné över USA. När turnén slutade försökte han sig på film och fick kontrakt med Fox, men det gick trögt. Efter att Dracula åkte ut på turné över västkusten tyckte han, kanske med all rätt, att rollen var hans. Vilket är lite ironiskt då han resten av livet skulle kämpa mot typecastingen som Dracula medförde. Universal castade en mängd mer kända skådespelare men ingen funkade riktigt. Lugosi råkade befinna sig i Hollywood precis vid den här tidpunkten och genom tjat och ett erbjudande om att jobba för peanuts (500 dollar i veckan, vilket låter okej i depressionens 1931, men det var småpotatis i sammanhanget). Lugosi hade aldrig någon känsla för affärer och var känd för att vara utfattig resten av livet. 

Mer intressant i sammanhanget är Todd Browning, men vi ska som sagt inte gå in mer på filmen Dracula nu-tanken är att vi ska djupdyka ner i Frankenstein. Vi kan bara konstatera att Dracula hade premiär tidigt 1931 och träffade en nerv hos publiken. Så framgångsrik blev filmen att man genast försökte hitta en lämplig uppföljare.

 

Annonser

Friday the 13th, part II (1981)

Friday the 13th, part II /Fredagen den trettonde, del 2
År: 1981
Regi: Steve Miner
Huvudroller: Adrienne King, Amy Steel, Warrington Gillette, Stuart Charno, Walt Gorney, Betsy Palmer, Tom McBride, Marta Kober

Friday-13th-2-AlternativeNär jag, för tredje gången inom ett par år faktiskt, ser om delarna ett och två av den här serien, slår det mig att redan i första delen så faller all logik ihop. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, det är mer någonting som hör till genren att lösa trådar får hållas lösa och vem som är mördaren egentligen inte är det viktiga. Men…hear me out. Mördaren i första filmen är ju mamma Vorhees. Sonen Jason drunknade. Fredagen den 13:e del ett börjar med att två tonåringar blir mördade precis när de ska till att ha kvalitetstid med varandra (vilket i sig blivit en skräckfilms-kliché, förstås). I vilket fall-vi får också veta, av mamma Vorhees, att Jason drunknade samtidigt som tonåringarna hade sex, när de egentligen skulle haft koll på barnen på lägret. Så vem mördade de kåta tonåringarna? Om det nu också var mamma Vorhees, varför kollade inte HON sin son? Den överlevande tjejen från film ett, blir första mordoffret i film två, där Jason alltså söker upp henne i det samhälle dit hon flyttat för att glömma det som hänt. Varför gör han det? Enligt uppföljaren (den här alltså) är Jason ett vilddjur som bor i ett skjul i skogen och som enbart mördar när han blir störd. Förutom i de allra sista delarna då han åker båt till Manhattan eller slåss mot Freddy förstås. Dessutom, om han nu sätter igång att mörda för att hämnas sin mamma, och mamman hämnas för att sonen drunknade, varför sa han inte bara till mamma långt innan att han levde, så hade en massa översexuella tonåringar fått leva. Ska man fortsätta ifrågasätta så kan man fundera på varför Jasons utseende i den här filmen (långt hår, skägg) skiljer sig markant mot utseendet i tredje filmen, trots att trean utspelar sig dagen efter tvåan. Något sorts beslut måste ändå ha tagits då Steve Miner var regissör för både tvåan och trean. Okej, nu när jag tänker på saken kanske jag inte ska fundera så mycket på logik i dessa filmer. Men i den officiella historieskrivningen så är det av den här anledningen Sean Cunningham inte ville göra uppföljaren-det var för dumt. Även Tom Savini har uttalat sig om hur dumt det var med en uppföljare och kände inte för att jobba med den.

Fredagen den 13:e blev en oväntad succé som drog ihop 40 miljoner dollar mot en budget på en halv miljon dollar. Så naturligtvis blev det en uppföljare. Från början var planen faktiskt att göra en antologifilm om mytbildningen kring datumet fredagen den 13:e (vilket är ironiskt eftersom man knappt fick med det i handlingen i första filmen), men på grund av cliffhangern i slutet på första delen beslöt man att bygga historien på Jason. Man ville också ha hjältinnan/överleverskan från första filmen, spelad av Adrienne King, men man fick nöja sig med att ha med henne i inledningen. Det finns olika versioner av anledningarna till detta. Enligt Adrienne King själv berodde det på ett  fan som stalkat henne och brutit sig in i hennes hem och att hon därför ville vara med enbart för att bli mördad, men en annan mer jordnära förklaring är att hon ville ha för mycket pengar och att man därför förhandlade ner det till just intromordet. Lika bra det, Adrienne King var inte så mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Åtminstone inte om man jämför med den här filmens överlevar-tjej Amy Steel. Steel har en mycket mer naturlig kaxighet i sig.

Men jag går händelserna i förväg; uppföljaren handlar precis som föregångaren om ett ungdomsläger vid den sjö, men det är inte Camp Crystal Lake den här gången-det är lägret BREDVID, och det utspelar sig fem år efter händelserna i ettan. Historierna om Jason används som lägerelds-historier för att skrämma upp ungdomarna. Precis som i ettan så är Jasons slaktoffer, alltså folket på lägret, inte lägerungdomar, utan personalen som senare ska jobba med lägerungdomarna. De är förstås marginellt äldre, möjligtvis aningen kåtare. För här är alla slasherfilms-regler i full effekt: har du sex dör du. Avviker du från någon sorts norm, dör du. Är du inte viktig för handlingen dör du. I den här filmen är de verkligen kåtare än någonsin så de dör också därefter.

Man kan argumentera vilken Jason-rulle som är bäst, men jag plockar den här. Det skulle lika gärna kunna vara vilken som helst av de tre första men det som höjer den här aningen över resten är regin. Här finns en regissör, Steve Miner, som faktiskt vet vad han håller på med. Inget ont om Sean Cunningham, men Miner är helt enkelt mer kunnig. Både vad gäller placering av kamera och personregi. Som vi alla vet så är det också sånt som skiljer en skräckfilm från enbart campy till något som är spännande på riktigt. I de andra delarna finns det alltid något som stör, eller som får en att fundera på om det är menat som humor eller bara är dåligt gjort (detta blir förstås mer påträngande ju längre serien pågår). I den här hålls allting ihop och det blir en tight slasherrulle som gör sitt jobb. Enda som stör mig är några figurer som hänger som lösa trådar-till exempel killen som sitter med en massa ölflaskor i baren, han som hänger kvar när de andra åker tillbaka och upptäcker morden, vad händer med honom och vad är syftet med hans roll?

I den här finns några av de mest klassiska morden i serien, framförallt dubbelpenetreringen av ännu ett par som hade sex (nej, inte sån dubbelpenetrering snusko), en scen som klipptes ner rejält på grund av våldet. Kvar blir egentligen bara en blodig spets genom en sängbotten, men det räcker ju för att man ska förstå vad som händer.

Jason spelas officiellt av Warrington Gillette i del två, men i praktiken är det Steve Dash som spelar honom i alla scener med säcken på huvudet. Dash fick enbart credit som stunt double. Jasons utseende är direkt snott från filmen The town that dreaded sundown, och ännu syns ingen hockeymask till. Den här looken är Jasons bästa tycker jag, det är så svårt att ta hockeymasken på allvar, det blir för mycket seriefigur av det.

the-town-that-dreaded-sundown-1976.36547

friday13thpart2jason
Jason, innan hockey.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tom Savini skulle ha gjort specialeffekterna men han var upptagen med en annan film så det blev till slut Carl Fullerton som fick ta över, och det blev säkert mycket bättre än Savinis over-the-top-effekter. Fullerton gick sedan vidare till att jobba med Aliens, Gudfadern del 3, Philadelfia och en rad andra blockbusters. Här gillar jag framförallt killen i rullstolens ”machete-över-ansiktet” som Fullerton gör kort och överraskande, men chockartat. Klippet efter när rullstolen åker som en vante över trapporna lämnar åskådaren i osäkerhet-ska man skratta eller bli chockad? Eller fundera över om det är en homage till Potemkin-Pansarkryssarens barnvagn-scen? För det är väl det alla funderar på när man tittar på Fredagen den 13:e-rullar?

Skånska mord (TV-serie)

Skånska mord, tv-serie i fem delar
Land: Sverige
År:1986
Regi: Richard Hobert, Jan Hemmel, Leif Krantz
Huvudroller: Ernst-Hugo Järegård, Marianne Wesén, Nils Ahlroth, Carl Billqvist m.fl.

esarparenJag har binge-kollat på serien Skånska mord från 1986 som nu ligger i sin helhet på Öppet arkiv. Jag måste ha varit 16-17 när jag såg serien första gången och jag kommer inte ihåg så mycket mer än just Järegård och att serien var ganska läskig. Det är den faktiskt fortfarande. Ironiskt nog så var avsnittet jag kom ihåg bäst det om Bessingemordet, där Järegård INTE är med.

Den här serien kombinerar två av mina stora intressen-välgjort drama och kriminalhistoria (hur pretto lät det inte att lista ”välgjort drama” som ett intresse?). Av de fem fallen är det förmodligen Tore Hedin i Hurvamorden som är den mest kände eftersom han är en av de värsta massmördarna i svensk kriminalhistoria. Yngsjömordet är också känt för att det både är filmat förut (1966 i en film med samma namn, med bl.a. Gösta Ekman och Christina Schollin), och det innehåller så snaskiga detaljer som incest och strypmord och halshuggningar, så det kommer väl fortsätta att fascinera.

Det första som folk brukar tänka på och det första som nämns när man tar upp serien är Ernst-Hugo Järegård, så låt oss ta oss förbi den slalompinnen direkt. EHJ (som vi härefter förkortar honom till) seriens tour-de-force, en naturkraft som helt går upp i sina rollfigurer. Lite väl mycket till och med. Han är alltid EHJ på något sätt och man kommer inte ifrån det. Till exempel i Hurvamordsavsnittet så var Tore Hedin i mitten på de tjugo när han begick sitt massmord och sen tog livet av sig, EHJ är snubblande nära sextio. EHJs fru, Karin Nordström, spelar också i detta avsnitt, som chef för ålderdomshemmet där Tore Hedin begår sitt massmord. EHJ, snart 60, vill gifta sig med en tjej, borde vara ca 25 men ser mycket äldre ut, men får nobben och misshandlar sin tjej. Tjejen berättar detta för sin chef, alltså EHJs fru i verkliga livet, spelandes en kvinna ca 60. Det blir konstigt. EHJ var inte direkt ett genetiskt underverk i det avseendet, han ser ut att vara exakt så gammal som han var. Oh well. Apropå Karin Nordström-Järegård så spelar även hon i tre avsnitt av Skånska mord, men får aldrig eller sällan någon cred för detta-som för att understryka detta bildgooglade jag henne och fann endast en (1) bild på henne utan sin make.

skanska_mord_veberodsmannen
Karin utan Ernst-Hugo

Själv tycker jag EHJ kommer bäst till sin rätt i avsnittet om Esarparen, en man som dömdes till livstids straffarbete för att ha mördat sin fru genom att dränka henne under bryggan på tomten. Han nekade hela tiden till brottet och friades också senare efter att ha fått en andra rättegång. Det här är ett av de avsnitt som fungerar allra bäst, enligt mig, just för att tittaren lämnas i osäkerhet över om Esarparen (Nils Hansson hette han) verkligen mördade sin fru Hanna. Just därför fungerar EHJ bäst här också, eftersom han får spela ut ett större register.

De två avsnitt där EHJ inte är med känns nästan som en frisk fläkt därför att inte allt ljust hamnar på en allt annat överskuggande karaktär. (En som tycker exakt precis tvärtom är Kalle Lind-läs hans blogginlägg om serien här Nåja man kan inte ha rätt jämnt, Kalle).

Styrkan i serien är nog egentligen helheten-från manus till skådespelare. Alla episoderna skrevs av Max Lundgren (Åshöjden BK-Max, ni vet), och även om han tar sig lite väl stora friheter med sanningen emellanåt så finns den dramatiska nerven där. Sen skulle inte episoderna funka om man inte lagt ner det extremt detaljerade jobbet på scenografin-ladugårdarna, smutsen, kläderna, svetten, misären…aldrig tidigare har jag väl känt mig så smutsig som när jag tittat på 1800-tals-avsnitten. Utan detta hade det nog inte funkat.

Så, funkar avsnitten idag? Jajamän, i högsta grad. Gå in på Öppet arkiv nu och bingea!

 

 

Allmän gubb-rant

Dags att gubbgnälla lite. Tycker faktiskt inte jag gör det så mycket, så det kanske är dags. Mest kommer detta att handla om streamingtjänster, men vi kommer dit.

Eftersom jag kallar mig för just gubbe och som bekant nästan uteslutande skriver om filmer/kultur av äldre snitt så antyds det ibland att jag är en sån som säger ”det var bättre förr”. Det gör jag inte, och en sån gubbe är jag inte. Vad jag säger är: ”det var bra förut också”. I vissa fall var det bättre förr, men för det mesta inte. Att jag valt att behandla äldre filmer är egentligen ett sätt att nischa mig lite så att jag inte tuggar samma saker som alla andra filmbloggar gör, samt att jag faktiskt gillar filmerna jag skriver om. Jag vill slå ett slag för de mästerverk som gjorts tidigare och, om möjligt, få andra att upptäcka saker de inte visste fanns. Oftast får jag respons från folk som blir påminda om ett gammalt mästerverk, men det funkar fint det med.

Om man av någon anledning vill titta på äldre film, kanske efter att ha läst min blogg till exempel, så dyker det upp problem, och det är här jag blir lite gubb-kinkig. För det är inte lätt att få tag på äldre mästerverk. Vill du hitta Beck eller Marvel, eller titta på Friends eller Seinfeld så kan du för en billig penning se precis allt på någon streamingtjänst. Vill du se filmhistoriens mästerverk får du leta lite längre. Varken Viaplay, Netflix eller Cmore prioriterar detta, och det är märkligt. Alla tre har enstaka ”filmklassiker”, men då deras klassiker-flikar också inkluderar Forrest Gump och Pulp Fiction så förstår man att perspektivet inte är så långt. Det borde finnas hur mycket film som helst under dessa flikar, då väldigt mycket ligger under public domain och i praktiken inte kostar mer än hårddiskutrymme. Hitchcock finns inte tillgänglig alls, till exempel, och då dessa filmer förstås kostar pengar är de garanterat billigare än en alldeles ny film som Disney äger. Med stadigt svikande publiksiffror på biografer och sjunkande disk-försäljning blir till slut streamingtjänster ett sätt att vrida ur sista kronorna ur filmerna man producerat. Så lita på att Netflix et al betalar för att få visa hyfsat nya filmer. Det är garanterat en av anledningarna till att Netflix satsar så hårt på att producera eget material.

Så varför inte lägga upp filmer som i stort sett är gratis, och dessutom få lite goodwill på köpet? Jag kan sätta en hembränd Pulp Fiction på att man skyller på att ”det är inte vad publiken efterfrågar”, men det är en självuppfyllande profetia. Om man tar bort saker ur utbudet så köps det inte heller. Jag skaffade Netflix för cirka fyra år sedan, och bara under den korta tiden har ”klassiker”-fliken krympt avsevärt. Många av de filmer jag skrivit om på bloggen har jag sett just där.

I USA finns streamingtjänster som specialiserar sig på just udda film, främst en tjänst som heter Fandor. De har obskyr skräck, kult, mondo, gammal sci-fi och så vidare. Låter som en våt dröm för en sån som mig. Här är det omöjligt att prenumerera på Fandor på grund av upphovsrättsliga skäl-rättigheter gäller bara inom länder, eller ibland kontinenter. Men återigen-de filmer som finns på Fandor är inte dyra. Vad de däremot kräver är dedikation-att faktiskt leta upp de som äger rättigheterna, vilket inte är så lätt alla gånger, om det gäller en b-rulle från 1963. Vem startar ett europeiskt Fandor? Jag skulle lätt säga upp mitt netflix-abbonemang för en tjänst som slutade betrakta sina prenumeranter som idioter.

Ärans väg (1957)

Ärans väg (Paths of glory)
År: 1957
Land: England
Regi: Stanley Kubrick

Huvudroller: Kirk Douglas, Ralph Meeker, Adolphe Menjou, George Macready, Wayne Morris, Richard Anderson

pathsofgloryJag satte ju igång med ett dåraktigt projekt att gå igenom alla Mumie-filmer, men då Tom Cruise mumiefilm tvärdog (på alla möjliga sätt) så tappade jag sugen lite grann, det var ju ingen som varken såg eller brydde sig om den. Det får bli senare antar jag, för det finns några godingar kvar, bland annat Hammers Mumie-rullar.

Istället fick jag lust att se om Ärans väg häromkvällen, och vilken jävla film det är. Om jag ska börja med att svära i cineastkyrkan och erkänna att Kubrick inte är någon favorit hos mig. There, I said it. Det är inte det att jag tycker han är dålig, han tillhör definitivt topp tio regissörer genom historien, men det är väl mest det att jag hellre tittar på någon annans filmer. Skulle till och med vilja påstå att många av de rullar han är mest berömd för är rätt….tråkiga. 2001 är ett bra exempel-vacker, fantastiskt berättad, filosofisk, scenografi som flyttade fram scifi-genren en generation över en natt-men filmen är långsam till gränsen till orörlig, och…tja, tråkig. The Shining? Jodå. Men får jag höra en enda virrpanna som snackar om alla gömda budskap i The Shining så kommer jag själv ta en yxa och hacka mig genom dörren.

Skulle kunna tänka mig en Kubrick-lista som ser ut ungefär så här:

Dr Strangelove
Ärans väg
Spartacus
The Shining
Lolita
2001
Clockwork orange

Som ni ser fattas det en massa filmer. För det första, Barry Lyndon vet jag inte var jag ska placera-den skulle kunna hamna topp tre eller botten-tre, beroende på vilken dag jag ser den. Den är så speciell och så långsamt berättad att det beror helt på betraktarens humör för dagen hur den kommer att funka. Full metal jacket känns extremt splittrad för mig. Den är som två filmer i en, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Förmodligen ovanför Lolita men under Shining. Spelet är förlorat var det så länge sen jag såg, men har inget minne av att den var så märkvärdig (i det här sammanhanget iallafall). Måste se om den snart. Eyes wide shut har jag inte sett, helt enkelt för att den verkar plågsamt dålig. Men det vet jag såklart inte förrän jag sett den.

Men Ärans väg då. Kan vara en av de bästa filmer om krig som gjorts. Baserad på en roman (som nästan alla Kubricks filmer), skriven av Humphrey Cobb. I korthet är handlingen så här: I första världskrigets skyttegravsstrider får en general i uppdrag att inta en kulle. Han drivs av sin egen ärelystnad, och med löfte om att han ska få ytterligare en stjärna om han lyckas. Han beordrar sin armé att ta kullen, även fast alla vet att det är omöjligt. När anfallet misslyckas beordrar han först sitt eget artilleri att beskjuta sina egna trupper, när även detta går honom emot skickar han tre soldater till krigsrätt för feghet. Soldaterna väljs ut på måfå, Kirk Douglas spelar Överste Drax som ska försvara dem. Filmen, och boken, bygger på ett verkligt fall där fyra franska soldater avrättades för att statuera exempel under första världskriget. Boken blev en hyfsad succé, men när den sen sattes upp som teater floppade den. Douglas, när han fick läsa manuset, sa till Kubrick att ”vi kommer inte tjäna en nickel, men vi måste göra den här filmen”. Han fick rätt-filmen floppade den med. En möjlig orsak till det är det starka antikrigs-budskapet, och den dystra handlingen. Det är ingen feelgood-film direkt. Däremot har den ett av de tightaste manuskripten av Kubricks filmer, utan en enda död sekund. Allting hänger ihop. Filmad i vacker svartvitt med trovärdiga och vackra scenerier, bland annat i ett slott i Bayern. Filmen ser väldigt mycket dyrare ut än vad den kostade (av en miljon dollar i budget gick tre hundra tusen till Douglas i gage).

Det finns inte så mycket att tillägga om själva filmen-den ska ses helt enkelt. Lite kuriosa dock-filmen blev mycket kontroversiell och förbjöds i flera länder, däribland Frankrike där den rörde upp starka känslor bland krigsveteraner (filmen handlar ju specifikt om Franska armén). Den förbjöds också i Francos Spanien på grund av sitt antimilitaristiska budskap. Även i fler länder förbjöds den av olika skäl.

Filmen har en enda kvinnlig roll-en tillfångatagen tysk kvinna, spelad av Christiane Harlan, sjunger en sång i slutet av filmen. Hon och Kubrick blev förälskade under inspelningen, gifte sig året efter och höll ihop till Kubricks död 1999.

Timothy Carey gjorde sig ett namn på att spela galningar och udda karaktärer, så även här. Han drev Douglas till vansinne genom att aldrig spela samma tagning likadant. Till slut fick han sparken-i vissa scener är han alltså spelad av en body-double. Ska jag vara ärlig så är Carey den svagaste länken i filmen, men å andra sidan så är hans rollfigur en udda person så det funkar ganska bra ändå.

30 day movie challenge

Nej, bloggen är verkligen inte död, men tempot är lite lägre nu. Förhoppningsvis så kommer jag i framtiden satsa på lite längre texter som är lite mer genomarbetade istället för att skriva om varje film jag ser-men nu råkade jag hitta något på twitter som jag tyckte verkade kul, så nu kör vi på det här ett tag-30 day movie challenge. Titta på bilden och kolla dagens datum. Fundera på svaret. Skriv det här i kommentatorsfältet, under relevant post på Gubbens FB-sida eller behåll det för dig själv-bland det mest intressanta med filmer är just diskussionerna och tankarna som vissa filmer väcker, så det här handlar just om det.

30daymoviechallenge

Idag är det den tredje, så jag får försöka komma ifatt lite-

1: Favoritfilm? Omöjligt. Men bara för att inte verka vara tråkig så måste jag säga något, så….Inception.

2: Favorite fantasy movie, det var svårare, inte riktigt min genre. Men jag säger Lord of the Rings-trilogin, för i mitt huvud är det en enda lång film. Extended-versionen.

3: Dagens datum, och lättast hittills: Die Hard.

Edit: Lägger till datumen vartefter.

4: Favorite horror movie: Texas Chainsaw Massacre, originalet förstås.

5: Favorite drama movie: Den här var knepig, för definitionen av dramafilm är så flytande. Alla filmer med någon sorts dramaturgi är ju en dramafilm, men jag svarade The Right Stuff, eller det rätta virket på svenska. En film jag sett många gånger och alltid måste se klart om den rullar förbi på TV.

6: Favorite comedy movie: Dum och dummare. Också en film jag sett hundratals gånger och fortfarande kan titta på när som helst. Och då är jag inte ett fan av Jim Carreys komiska sida normalt sett, men här kan jag inte se att någon annan skulle kunna ha passat bättre.

7: A movie that makes you happy: Kung Fu Panda.

 

Extra svårighetsnivå hade förstås varit att köra samma lista men med filmer gjorda före 2000 eller ännu tidigare, kanske gör det när juli, och därmed listan, passerat.

Pensionat Paradiset (1937)

Pensionat Paradiset
År 1937
Land Sverige
Regi Weyler Hildebrand
Huvudroller: Thor Modéen, Julia Caesar, Arthur Fischer, Maritta Marke, Lili Ziedner, Greta Ericson, John Botvid

pparadiset

Filmen Pensionat Paradiset fyller 80 år i år, vilket kan vara anledning att fira, men det som gör att jag intresserar mig för den här filmen, som är mossig och gammaldags även i mina gråstarriga ögon, är att här startar något inom kultur-Sverige som fortsatt sedan dess, något som hela tiden ligger och gror och pyr och osar-kulturföraktet.

Vad tror ni röda tråden är mellan den här filmen och Jönssonligan, Sällskapsresan eller Åsa-Nisse? Kritikerna hatade dem och publiken flockades för att se dem. Och få om någon annan blev så sågad som Pensionat Paradiset. Det hade riktats kritik mot svensk film en längre tid, men efter att DNs filmkritiker Carl Björkman totalt sågat filmen och bland annat skrivit ”Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?” Det var egentligen inte Pensionat Paradiset som var boven, den var droppen som fick bägaren att rinna över.  Det kallades till stormöte i Stockholms Konserthus, dit 1200 personer kom, och som sändes i radio. Gräddan av filmkritikerna från den här tiden dök manngrant upp och en efter en klagade man på tarvligheten i svensk film och Pensionat Paradiset i synnerhet. I Studio S utgåva finns ett utdrag från mötet och jag spenderade cirka fem minuter med att lyssna på det, och det var då långt tradigare än själva filmen-man tävlar om att klaga på hur enformigt, lågt stående och enkel svensk film blivit. Vill ni läsa mer om det här mötet rekommenderar jag starkt att läsa här.

En lustig detalj i det hela är att Wilhelm Moberg medverkade i debatten. När sen Pensionat Paradiset 1973 (tror jag att det var) köptes in till TV anordnades en debatt i anslutning till filmen, vilket inte var ovanligt på den här tiden-allting skulle diskuteras. Temat för debatten var om svensk TV skulle visa sådant dravel. Harry Schein och Wilhelm Moberg tävlade om att såga filmen. Moberg hade uppenbarligen inte mildrat sin åsikt på 36 år. Det är lustigt, eller sorgligt, att en så enkel film har upprört så många under så lång tid. Problemet verkar vara att den film som den stora publiken vill se inte alls är samma film som gubbar som Carl Björkman, Harry Schein och Wilhelm Moberg vill att vi ska se. Pensionat Paradiset är inte moraliskt uppbygglig, den bygger inte på någon av de stora livsfrågorna och Ingmar Bergmans ångest är långt borta. Den är gjord för att roa, och det provocerar vissa. Även idag. Stefan & Krister, till exempel, provocerar väldigt många, och det är humor som kommer i rakt nedstigande led från samma humorådra som Pensionat Paradiset och den så kallade pilsnerfilmen. Det är humor som anses för ”låg”.

(Edit: Debatten var 1971 och den kan ses här nedan, och den är sevärd bara för att se hur väl Nils-Petter Sundgren plockar sönder Scheins översittarargument).

Men okej, själva filmen då, hur står den sig idag? Nja. Den är som sagt 80 år gammal. Det slog mig vilket högt tempo och vilken spelglädje det är i ensemblen, men det är väl de sakerna som rent objektivt är det som klarat sig bäst. Vissa saker överraskar dock: kunden och hans ”vän” som köper kostym hos Tosse i början av filmen är uppenbart gay. Det är mycket avklätt i filmen, det skämtas om sex och kärlek och sprit och det är förväxlingar hit och dit (också i en tradition som finns kvar i våra dagar i revyer t.ex.). En badvakt är tatuerad över hela bröstet och armen. (Där blev jag faktiskt rejält nyfiken-vet någon något om detta, rent allmänt eller om mannen i fråga, hör gärna av er).  Filmen handlar om flera små lösa trådar som binds ihop på slutet, men i huvudsak så handlar det om en sol-och-vårare som försöker få till det med dottern till ägaren av Pensionatet-i konkurrens med en uppfinnare som uppfunnit en karburator som han ska vinna ett båtrace med. Och så vidare. Sen finns det andra saker som överlevt ännu sämre-det berömda Hitlerskämtet till exempel. Eller att kvinnor antingen benämns fruntimmer eller kärringar. Man får förstås se det som kvarlevor från en svunnen tid.

Jag måste bara säga något om Studio S här också. De har gjort ett hästjobb med att restaurera filmen, både ljud och bild. Jag tror aldrig jag sett en film från 1930-talet med så klar bild och ljud. Bara den detaljen gör att jag känner mig glad över mitt inköp. Studio S är alltid pålitliga. Det finns också rejält med extramaterial, bland annat kommentarsspår, introduktioner och som sagt kan man lyssna på radioutsändningen av debatten om filmens uselhet. Jag har saknat extramaterial tidigare från Studio S, men här finns absolut inget att klaga på, toppbetyg på den punkten!