När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!
Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.
Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.
Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.
Gone with the wind
Svensk titel: Borta med vinden
År:1939
Land: USA
Regi: Victor Fleming (samt George Cukor och Sam Wood)
Huvudroller: Vivien Leigh, Clark Gable, Olivia de Havilland, Leslie Howard, Hattie McDaniel,
Filmernas film har den kallats och den fyller 80 år i år 2019-en god anledning att se om den tyckte jag och frugan. Det var säkert 15 år sedan jag såg den förra gången och jag gillade den då, men det tar liksom emot att se om en film som klockar in på tre timmar och femtio minuter (inkluderat ouvertyr och paus i mitten, som är inkluderat i bluray-utgåvan). Men efter att ha sett hela i en sittning så måste jag säga att det är värt det-den är fortfarande ett mästerverk som man helt enkelt ska se.
En ovanlig liggande poster. Leigh har fått större bröst men bara andra namnet på listan.
Filmad i fantastisk techicolor, miljöer och scenografi som ofta är larger-than-life och bland det vackraste som fångats på film, och med det perfekta paret Clark Gable och Vivien Leigh i de största rollerna har den blivit sinnebilden för just en “filmklassiker”. Den innehar dessutom ett antal rekord-till exempel är den fortfarande den film som dragit in mest pengar genom historien, om man justerar efter penningvärde. Hattie McDaniel var den första afroamerikanska kvinnan som fick en Oscar och Vivien Leighs är den längsta filmrollen, räknat i minuter on-screen, som fått en Oscar. I grunden finns såklart en story som både lyckas beskriva en svunnen tid och miljö som känns lika avlägsen som Game of Thrones, samtidigt som den beskriver klassiska teman som kärlek och krig. Den har kallats en såpopera av de som vill kritisera den, och visst man kan se likheten-i centrum finns en kvinna som slits mellan två män (och gifter sig med två andra män), det är rika som blir fattiga och rika igen, rånare, våldtäkter, betjänter, societetsliv och så vidare och så vidare….skillnaden är att tempot i Borta med vinden är helt annorlunda. Tio års intriger av Bold and the Beautiful avverkas på några timmar här, och dessutom får man så mycket mer. Tempot är så högt att jag var frånvarande ungefär femton minuter och hann missa hur Scarlett både hann gifta om sig och bli änka en andra gång.
Storyn var så klart grundad på en bok, Gone with the wind av Margaret Mitchell, och den gavs ut 1936, året efter i Sverige. Den blev en enorm succé direkt och lästes av “alla”. Mitchell var innan dess helt opublicerad som romanförfattare, men hon arbetade som journalist. Hon växte upp i södern, född år 1900, med historier om den gamla södern innan inbördeskriget. De gamla husen fanns kvar, det fanns människor som kom ihåg, och det fanns en mentalitet om att södern var unik och dess historia var viktig att bevara. Som kontrast till denna konservatism växte hon upp med två föräldrar som båda var advokater, och modern var suffragett, en tidig kvinnosakskämpe. När Mitchell var tre år hade hon en klänning som fattade eld-ingen skada skedde, men hennes mamma började klä henne i byxor istället, vilket fick till följd att folk började kalla henne “Jimmie” efter en känd serie. Mitchell kallade sig själv för Jimmie ända upp i tonåren. I tjugoårsåldern blev hon en så kallad Flapper, kortklippt, androgyn men med korta tighta kläder, en ungdomsprotest mot hur kvinnor skulle uppföra sig. Faktum är att ju mer man läser om Mitchells liv, desto mer förstår man hur saker kom till när hon skrev boken.
Flera saker som hände Mitchell i livet händer också i hennes bok och sen i filmen-hon blev kär i en man som hon inte kunde få, och gifte sig med dennes best man från bröllopet (de skiljde sig efter två år). Hon var med om en ridolycka där hon blev kastad av hästen (vilket händer två gånger i filmen) och blev konvalescent, och det var då hon började skriva på en historia om den gamla södern. Hon blev sedan övertalad att visa manuset för en förläggare, som sedan gav ut den. Borta med vinden är starkt influerad av 1800-talets episka äventyrsromaner, men går sällan djupare in i huvudpersonernas karaktärer. Mitchell blev inte publicerad igen, och ska inte ha skrivit någon mer bok, däremot några noveller-vilka har varit opublicerade fram tills alldeles nyligen.
Mitchell intervjuar Rudolph Valentino 1923
Boken blev sen en enorm succé. Varför? Tja, utan att vara litteraturvetare är det ändå ganska lätt att hitta några orsaker:
Söderns historia och innebördskriget var fortfarande aktuellt. Det fanns fortfarande människor i liv som kom ihåg kriget, och Southern mentality levde inte bara kvar på 1930-talet, den lever fortfarande.
USA hade ännu inte hämtat sig efter depressionen-folk behövde eskapism.
Världen började bli osäker igen.
I en tid där en kvinnorörelse mer och mer började ta form började den också skörda vissa framgångar, om än små. Borta med vinden sågs som en kvinnobok, inte bara för de romantiska inslagen, utan för att det är kvinnorna som är de centrala karaktärerna.
David O. Selznick
Vilket för oss till David O. Selznick. Utan honom hade filmen garanterat aldrig blivit till. Selznick var en man som arbetat sig upp i studiosystemet, första jobbet var som assisterande manusläsare på MGM. Han jobbade på och gick till Paramount, för att sen bli produktionsansvarig på RKO (där han bland annat startade George Cukors karriär), och sen tillbaka till MGM där han fick jobbet som chef för en hel produktionslinje. Det fanns dock ett problem-hans svärfar var legendariske mogulen Louis Mayer, ett av “M”-en i MGM. Inte nog med att det gick rykten om hur han fått jobbet (kanske inte helt taget ur luften om man tänker efter), Selznick ville alltid göra saker efter eget huvud och hade svårt för att samarbeta med Mayer. Att frun Irene satt mitt emellan hjälpte säkert inte. Louis Mayer erbjöd honom ett ännu bättre jobb, för ännu mer pengar, men då sa Selznick att det fick räcka-han ville inte bli köpt. Mayer sa till sin dotter:” can he really afford to say no to this job?”. Irene visste att de inte hade råd. Selznick var notorisk spelare och hade alltid enorma skulder. Trots det sa han upp sig och startade oberoende bolaget Selznick International Pictures 1935 och satte igång att jobba. Han låg bakom flera succéer, bland annat Nothing is sacred och han tog också Ingrid Bergman till Hollywood för att göra om hennes stora succéfilm Intermezzo på engelska.
När en av hans assistenter hade läst boken och sagt till Selznick att han borde köpa filmrättigheterna tvekade han-men genom att hans närmaste medarbetare sagt ungefär att “tänk om någon annan köper den”, så slog han till och betalade 50 000 dollar för rättigheterna. Sen lät han allt ligga. Det var först något år senare som han av hälsoskäl var tvungen att åka på semester som han tog sig igenom boken. Först då insåg han också svårigheterna-en bok på nästan 1100 sidor, med stora krigsscener, rasmotsättningar och Söderarkitektur skulle bli en hanterbar film. Dessutom en som en stor del av USA nu hade läst. Han gav uppdraget att skriva manuset till Sidney Howard, en halvkänd dramaförfattare som ändå var känd för att leverera bra manus. Det fanns dock problem-Howard vägrade lämna sin farm på andra sidan landet, så kommunikationen var bristfällig. Howard tog ett år på sig att skriva manuset och fick 2000 dollar i veckan medan han jobbade. Det blir över hundratusen på ett år, och mycket riktigt fick han 126000 som slutbetalning. Mycket pengar med tanke på att rättigheterna kostade femtiotusen och att Selznick ändrade i stort sett på varenda sida under filmningen. Ingen av skådespelarna såg ett färdigt manus förrän filmen var färdiginspelad.
Under tiden började man förbereda det som gick att förbereda. Publiken, och Selznick , hade bara en person i åtanke till rollen som Rhett Butler – Clark Gable. Problemet var att han var under kontrakt hos MGM, och vägrade låna ut honom. Det innebar också att Selznick var tvungen att försöka förhandla med sin svärfar som han nyligen sagt upp sig från. Det blev inte så mycket förhandlingar, Selznick fick mer eller mindre böna och be om att få långa Gable. MGM fick rätten att visa Borta med vinden på sina biografer, och dessutom hälften av vinsterna under de närmsta sju åren. I efterhand så kan man fundera på hur högt det här priset egentligen var, med tanke på hur mycket den sen skulle dra in. Gable ville inte alls göra Borta med vinden och protesterade och satte sig på tvären från första stund. Han klagade informellt på att det var en “kvinnofilm”, mer officiellt sa han att han var rädd för att alla som läst boken skulle redan ha bildat sig en uppfattning om Rhett Butler och att det var omöjligt att motsvara den bilden-sen hade han också misslyckats varje gång han varit med i ett kostymdrama eller försökt sig på att prata med accent. Därför vägrade han använda sydstatsdialekt i filmen.
Jakten på Scarlett
Svårare var det med Scarlett. Där fanns inget uppenbart namn. Allmänheten hade dock många åsikter om det-breven flödade in till Selznicks kontor med förslag i stort sett från samma ögonblick som han köpte rättigheterna. Man förde noggrann dokumentation över dessa förslag, och några namn som fick många “röster” var Bette Davis, Joan Crawford och Katherine Hepburn. En (1) person gav sin röst på Vivien Leigh redan i detta stadium, och det brevet kom från Nya Zeeland….
Selznick tänkte om. Han tänkte att han kunde slå flera flugor i en smäll här-om han hittar en okänd talang som är perfekt i rollen, så kan han få in henne i det ökända, men då förhärskande, kontraktssystemet, där han har unik tillgång till henne samtidigt som hon automatiskt blir stjärna efter att ha haft huvudrollen i USAs mest efterlängtade film. Sen har han ett namn han kan sätta överst på bioaffischerna för lång tid framöver, allt för en billig peng-eftersom hon är okänd när hon skriver kontraktet. Dessutom skulle jakten på Scarlett orsaka en enorm publicitet och förväntan på filmen. Smart, Mr Selznick!
Det var däremot enklare sagt än gjort. Han skickade ut sina assistenter i landet för att håla lokala uttagningar där allmänheten fick komma och läsa för rollen. De kom dock väldigt snabbt fram till att talang inte växer på träd-om kvinnan var vacker så saknades talang, och vice versa. Man hittade ingen. Selznick gav inte upp-han skickade ut regissören George Cukor (som var den ursprunglige regissören) för att leta, men även han drog blankt.
Man började provfilma med de namn man hade. Och testade och testade. Alltid var det något som var fel, även med de etablerade namnen.
(här hade jag en film som visade ett flertal auditions från kända skådespelerskor, men den har hunnit tas ned av MGM-men sök gärna upp dokumentären Making Gone with the wind, den är mycket sevärd och innehåller detta klipp)
Den som växte fram som ledare var Paulette Goddard. Hon gjorde flera provfilmningar, och var tillsammans med Vivien Leigh, de enda som provfilmade i färg. Det ironiska? Hon bodde granne med Selznick. Han hade jagat sin Scarlett över hela landet, och så bodde hon tvärs över gatan. Här hittar vi också anledningen till att det inte blev hon-tillsammans med Goddard levde Charlie Chaplin….och de var inte gifta med varandra. Det funkade inte att en kvinna som levde i synd porträtterade Scarlett, det hade inte flugit. Speciellt inte i södern.
Vivien Leigh
Vivien Leigh hade en mindre karriär som filmaktris i England, och hade tidigt uttryckt önskan om att få komma över till USA och spela Scarlett O´Hara. Hon hade ett förhållande med Laurence Olivier, som hon ofta också jobbade med. När Olivier fick erbjudande om att åka över till USA för att jobba följde hon med, säkert med baktanke att få visa sig och erbjuda sina tjänster. Hennes amerikanska agent råkade bli Myron Selznick, alltså Davids bror, vilket inte kan ha varit enbart en slump. När Myron träffade Vivien tyckte hon att hon kändes rätt för rollen och såg till att hon fick träffa David, som höll med. De träffades faktiskt när de allra första filmrutorna till Borta med vinden spelades in, vilket var bränningen av Atlanta som man spelade in på en bakgård nära MGMs studios. För att få plats att bygga scenerierna var man tvungen att bränna en massa gamla scenerier, däribland den stora porten till King Kong. De som rider förbi är inte Gable och Leigh såklart, utan två stuntpersoner. Kanske hade Leigh fått beskedet den dagen att hon skulle bli Scarlett-hon var iallafall där och tittade på.
Scarlett och Butler flyr framför….…King Kongs väldiga portar
Efter lite provfilmningar så var det klart och officiellt-Vivien Leigh skulle bli Scarlett. Det var inte heller okontroversiellt-man skulle ju kunna gissa att även hon levde som ogift ihop med en man skulle vara ett problem, men det sket förmodligen folk i då de inte visste vem varken hon var eller Laurence Olivier. Snarare var ett en engelsk kvinna skulle spela en kvinna från södern som var problemet.
En liten fotnot: Selznick förekom problemet med Olivier-han såg till att Leigh och Olivier inte träffades under inspelningen. Olivier spelade teater i New York och Leigh satt fast i Los Angeles. Han ville inte ge henne ledigt för att träffa honom, just för att undvika en eventuellt skandal.
Inspelningen kom igång med George Cukor som regissör, men efter att ha varit djupt involverad i projektet i mer än två år, fick han sparken efter tre veckors inspelning. Han och Selznick kom inte överens längre, och framförallt gällde det tempot i filmen. Cukors scener och tagningar var för långsamma, och han tog också för lång tid på sig att spela in dem. Det finns olika sätt att se på vad som hände; Selznick och Cukor hade känt varandra länge och jobbat ihop många gånger tidigare, de hade gjort ett antal framgångsrika filmer tillsammans, men nu hade de inte jobbat ihop på flera år. Selznick hade lagt sig till med en ett beroende-han knaprade amfetaminpiller och blev lynning och hetsig. Cukor hade växt i sitt självförtroende som regissör och satte sig oftare upp mot Selznick än vad som varit fallet tidigare.
De som blev mest ledsna var de kvinnliga skådespelerskorna, för Cukor hade alltid haft bra hand med kvinnliga skådespelare och lätt för att få dem känna sig trygga på inspelningar. Framförallt har Leigh vittnat om att hon saknade Cukor när han försvann. Istället kallade man in Victor Fleming som precis hade avslutat Trollkarlen från Oz (rätt bra svit han fick till här….). Jämfört med Cukor var Fleming en machosnubbe, mer en kille för Gables synsätt än Leighs. Han var snabb och effektiv, men körde gärna över folk, vilket Selznick också hade en förmåga att göra. Många skådespelare vantrivdes snart, speciellt Leigh, men hon bet ihop. Hon hade inte så mycket val heller. Fleming hade ett helt annat tempo i både filmning och i det som hamnade på duken, vilket vi nog måste erkänna var nödvändigt. Efter tre veckor med Cukor låg man två veckor efter, men de tre sekvenser man hade filmat ligger kvar i filmen. Det kan vara lite kul att gissa vilka de är?
(En är i början där Scarlett blir påklädd av Hattie, en annan är vid födselscenen vid belägringen av Atlanta, den där Scarlett lappar till Prissie….Cukor insisterade på att Leigh verkligen skulle träffa skådespelerskan Prissie McQueen, så hon var säkert glad att man inte filmade om scenen).
Leigh hade vid det här laget skapat en bra bild över hur hon skulle framställa Scarlett. Den bilden grundade sig i förståelse för karaktären och vad hon är med om, och är säkert väldigt nära det som Mitchell tänkte när hon skrev boken. Inget av det intresserade Fleming, som sket fullständigt i psykologiseringar av karaktären. Han bad henne fara åt helvete, vid minst ett tillfälle och regiinstruktionerna kunde ibland begränsas till att “kör på bara” (ham it up på engelska, ham brukar innebära överspel eller överdrivet dramatiska gester). Men det som Fleming saknade i förmåga att handskas med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, tog han säkert igen när det gällde att handskas med den manliga. Gable och Fleming var vänner sedan många år tillbaka och Fleming var en av få människor som Gable litade på, definitivt den enda han litade på på inspelningsplatsen. Fleming är förmodligen den ende regissör i världen som kunde få Gable att gå med på att gråta på film. Gable var notoriskt osäker på sin skådespelarförmåga, men som så många andra osäkra män var han också extremt noga med att inte visa det, så det krävdes väldigt mycket tillit och hårt jobb att få Gable att gå med på att gråta. Han hade gjort motstånd länge, och det sägs att Rhetts känslomässiga register i filmen kunde vara en anledning till att Gable inte ville göra filmen från början.
Det finns ett rykte som säger att Cukor blev avskedad för att han var homosexuell, men det finns väldigt lite som tyder på att det skulle vara sant. Cukor och Selznick hade jobbat ihop i många år innan Borta… och Selznick måste ha känt till detta sedan länge-varför riskera en sådan enorm investering och avskeda honom tre veckor IN i filmningen? Makes no sense.
Själva inspelningen verkar ha flutit på efter de inledande guppen. Flera av de mer framträdande skådespelarna hatade sina roller; Clark Gable ville inte göra filmen alls som bekant, Leslie Howard tyckte han var för gammal för sin roll och hatade dessutom kläderna han var tvungen att bära. Rand Brooks som spelar Scarletts första man tyckte att hans rollfigur var för mesig och fjollig, Butterfly McQueen som spelar Prissie gillade inte den naive, något korkade, rollen heller. Hennes karriär hämtade sig aldrig efter detta (då man ser dokumentären bakom filmen märker man att hennes röst inte skiljer sig nämnvärt från Prissies, vilket säkert inte hjälper en karriär som skådespelare heller, det är omöjligt att ta en sån röst på allvar). Ona Munson som spelar den prostituerade Belle Watling fick också sin karriär förstörd, men på grund av den här rollen-alla såg henne bara som en prostituerad, oavsett vilken roll hon försökte sig på efter.
Vivien Leigh hatade att kyssa Clark Gable. Gable hade löständer, rökte som en borstbindare och ett vittne har berättat att han brukade trycka i sig vitlök innan kyss-scener med Leigh, antagligen bara för att jävlas genom att lukta ännu värre. Inget smickrande porträtt av Gable om det skulle vara sant. Dessutom kunde ingen av dem dansa-Gable fick stå på en sorts kupad skiva som rullade i takt med musiken medan man bara filmade från midjan och upp, och Leighs dansscener utförs av en body double.
Regissör Fleming och Clark Gable var kompisar i verkliga livet, och Fleming tyckte att åtminste någonstans i filmen skulle Leigh kläs upp så att hon såg ut som den typ av kvinna som brukade associeras med Gable. Resultatet blev den vinröda klänning som Scarlett har till Ashley Wilkes bröllop. Leigh lär ha hatat detta själv, och då push-up BH av dagens modell inte var uppfunnen var man tvungen att tejpa hennes bröst för att det skulle bli en urringning godkänd av Fleming. Det går inte att komma ifrån att Leighs uppenbarelse i denna scen är fantastisk, men den känns också helt malplacerad i filmen.
Det finns några scener som nästan alla som sett den kommer ihåg:
Scenen med de skadade i Atlanta. Här anlitades över 800 statister, men inte ens det var tillräckligt, man fick även använda lika många dockor. Panoreringen över gatan är rätt snygg, och effektfull.
“Frankly my dear, I don´t give a damn”. En av de mest berömda slutscenerna i en film. Det är dock inte, som många tror sig komma ihåg, det sista som sägs i filmen. Många tror också att censorerna lade sig i att man använde ordet “damn”, men då MGM kunde hävda att inget annat ord passade och det var befogat var det inga problem. Man fick dock avlägga en avgift för att få behålla det….
“As God is my witness, I will never be hungry again!”. Den berömda scenen där Scarlett återvänder till Tara, försöker äta smutsiga rovor och hostar upp dem. Den viktiga vändpunkten i Scarletts karaktär, där hon slutgiltigt lämnar den bortskämda rikemansdottern bakom sig och blir en vuxen kvinna. Hostandet och kväljningarna man hör tillhör dock Olivia de Havilland.
Mer kuriosa? En av uppvaktarna i början på filmen är George Reeves som sen skulle spela Superman i den första TV-serien om superhjälten.
Filmningen startade i januari 1939 (december året innan om man räknar filmningen av det brinnande Atlanta), och höll på fram till sommaren. Vivien Leigh hade då jobbat nästan alla inspelningsdagar, alltså 125. Clark Gable hade jobbat 71 dagar. Leigh fick 25000 dollar för rollen, och Gable 120000.
Kontroverser.
Det har riktats en del kritik mot filmen, framförallt den totala avsaknaden av Ku Klux Klan och hur slavarna avbildas i filmen. I boken är KKK mycket framträdande och framställs som hjältar. Selznick ville inte doppa foten i den tunnan alls och gav i tidigt skede order till manusförfattare Howard att ta bort dem helt ur handlingen. Det finns telegram bevarade där han faktiskt säger att han inte kan stå bakom den människosynen och att folk kommer att känna sig kränkta, vilket känns som något som man skulle kunna höra idag.
Hattie McDaniel som spelar slaven Mammy fick mycket kritik från den svarta gryende medborgarrörelsen som tyckte att hon gjorde en Onkel Tom och spelade en snäll, lydig slav i en vit film om södern. McDaniel svarade med att hon hellre ”tjänade 700 dollar i veckan genom att spela en tjänarinna, än att tjäna sju dollar i veckan genom att vara en”. Det var också många som tyckte det var bra att hon fick en sån framträdande roll i filmen och därigenom förhoppningsvis kunde öppna möjligheterna för andra afroamerikanska skådespelare. Tyvärr är hennes roll väldigt stereotyp, speciellt i första halvan av filmen, det blir lite bättre i andra delen.
Premiären.
Man hade en testvisning i september 1939. Man hade lagt in en hemlig film i slutet av en filmkväll på en biograf, och folk som gick på bio i Los Angeles visste att det var en testvisning av något nytt, det var såklart vanligt förekommande där. Den här gången var det lite annorlunda ändå-en vaktmästare gick fram och sa att man tänkte låsa alla dörrar och utgångar, och att filmen var längre än normalt, så man skulle vänta 15 minuter innan man började så folk kunde ringa hem och förvarna barnvakter eller fruar om att man skulle komma hem lite senare än beräknat. När titeln visade sig på skärmen utbröt vilt jubel-den här filmen hade det såklart snackats om länge och ingen film var mer efterlängtad. Förväntningarna höll sig, de allra flesta var positiva efteråt, även om några tyckte den var lite väl lång. Då ska man ha i minnet att de som satt på testvisningen redan hade suttit sig igenom några journalfilmer, kortfilmer en långfilm och sen Borta med vinden….
Premiären skedde sen i Atlanta 15:e december 1939. Nästan alla i produktionsteamet var med, med några markanta undantag-Leslie Howard hade återvänt till England på grund av det annalkande kriget (han tjänstgjorde sedan hela kriget), och regissör Victor Fleming hade valt att vara med på en väns begravning istället. Hattie McDaniel fick inte vistas i samma biograf som de andra, då hon var svart och Atlanta fortfarande var segregerat. Detta upprörde Clark Gable så mycket att han hotade med att inte följa med heller, men det var McDaniel själv som övertygade honom att åka.
Selznick åkte såklart på premiären och det var första gången han besökte södern. Margaret Mitchell var också med, och höll tal. Det sägs att ett flertal veteraner från inbördeskriget, som bör ha varit rätt gamla, var med och var uppklädda i uniformer när de såg filmen. Det säger en del om vilket symbolvärde romanen och filmen hade och säkert har i amerikanska södern. Att filmen fick sin premiär 1939 är också viktigt, då just 1939 är ett av de viktigaste åren i amerikansk filmhistoria. En mängd berömda filmer kom just detta år-Trollkarlen från Oz (som sagt också regisserad av Fleming), John Fords Diligensen (som blev John Waynes genombrott), Borta med vinden, Wuthering heights, Mr Smith i Washington….Alla regissörer som var något vid den här tiden släppte en viktig film detta år, så Oscargalan borde ha blivit stenhård. Istället blev det Borta med vinden som gjorde rent hus genom att ta åtta statyetter, däribland såklart Bästa film, Bästa kvinnlig huvudroll och Bästa kvinnliga biroll, som tillföll Hattie McDaniel, den första afroamerikanska skådespelaren som vann en Oscar. Manusförfattaren Sidney Howard hade lyckats köra över sig själv med sin traktor mellan avslutat arbete med manus och filmens premiär och statyetten delades ut postumt, även det den första gången det hände. Det blev också den första färgfilmen som fick en Oscar.
Om du vill läsa mer om en av de viktigaste filmerna någonsin så finns det bra artiklar här:
Ibland måste man tillstå att ett företag som Disney inte riktigt har någon chans-med tanke på alla företag de köpt upp, alla anställda de har, en snart hundraårig historia och, jag gissar lite här, kanske hundratusentals produkter så lär någon, någonstans bli uppretad eller störd på någonting. Vad man kan kontra med då är det ibland totalt tondöva ledarskapet som Disney gång på gång gett prov på. Som när Disneys anställda internt refererade till företaget som ”Mauschwitz” på grund av de hårda arbetsvillkoren, så gick man ut med ett e-mail (ja, det här är i modern tid) där man ABSOLUT FÖRBJÖD DENNA TERM OCH EN ANSTÄLLD SOM PÅTRÄFFADES MED ATT ANVÄNDA DETTA ORD SKULLE BLI OMEDELBART AVSKEDAD! Att man så totalt missar ironin i sådant agerande är ju just ironiskt. De anställda böt genast till att säga ”Duck-au” istället, så det blev nog inte bättre.
Just att anställda tänker självständigt har ibland varit Disneys största problem. Å ena sidan så vill man så klart ha kreativa människor med skapande ådror som gör mästerverk-det har varit Disneys levebröd sedan starten. Å andra sidan kommer sådana människor skapa saker man inte räknat med. Bästa exemplet är när man släppte Bernard och Bianca på DVD och man kunde se något som inte hade varit tydligt innan-någon hade lagt två rutor av en tjej som visar tuttarna i ett fönster. En inklippt bild alltså, inte ens ritad. Två rutor. Den som gjorde detta 1979 kunde nog inte se framför sig hemmavideo-explosionen. De två rutorna klipptes bort i alla senare utgåvor.
Kreativ bildlösning.
Ibland undrar jag om inte folk helt enkelt letar för mycket att klaga på i Disneys produkter-den berömda ”SEX”-röken i Lejonkungen till exempel. Det är ju inte suuuuupertydligt….men den finns där, så vad vet jag. Kanske någon blev uttråkad igen och blev lite kreativ.
Who framed Roger Rabbitt från 1988 var ju i denna kontext att be om trubbel. Allt i denna film handlar egentligen om vuxna teman, men med humor och animation som passade även barn. När filmen släpptes på laserdisc 1994 gick ett rykte om att man kunde se några rutor med Jessica Rabbit naken, och utgåvan sålde därmed slut på några dagar-samma rykte gjorde nämligen gällande att detta enbart kunde ses med den perfekta frys-framen som en laserdisc kunde ge (i motsats till VHS alltså). Disneys reaktion i detta fall var väldigt cool och man svarade bara att folk borde skaffa sig ett liv snarare än sitta och stega fram filmen bild för bild för en chans att se en tecknad tjej naken. I det här fallet kan jag nästan hålla med, för det verkar inte ha varit mer än ett rykte. I vilket fall som helst så tog Disney även här bort några rutor, men jag har inte kunna hitta exakt vad. Och nej, ni behöver inte påpeka ironin i att även jag lagt ner tid på att hitta dessa bilder…jag gör ju viktig research här….
”Värre” kan man nog säga att det var med Baby Herman i samma film som springer in med utsträckt finger under kjolen på en kvinna. Även här får man använda bild-för-bild funktionen om man vill se något-och man måste hitta en originalutgåva, för sekvensen ritades om. Återigen finns det folk med för mycket fritid och dessa kan vi numera träffa på Youtube…. (titta 0:44 in i klippet….och sen kan du se resten av filmen för mer om Roger Rabbit)
Något som Disney konstant har blivit kritiserade för är deras porträttering av könsroller-Snövit blev faktiskt kritiserad redan när den kom för att vara rätt unken-filmen kom under 1930-talets depression, en tid då kvinnor i hög grad förpassades tillbaka till hemmet. Snövit är en älvlik varelse utan någon egentlig egen vilja, har inga former och visar nästan ingen hud, men är lycklig när hon sköter hushållet i dvärgarnas hem. Det var en tillbakagång från de stora framgångarna kvinnorörelsen haft under de tidigare årtiondena. Vissa kommer att säga-visst, men Snövit var en gammal saga redan då, och inget Walt Disney själv kom på. Problemet är att man inte gjorde några som helst försök till att göra huvudkaraktären till en intressant figur-däremot var man noggrann med att mejsla ut karaktärsdragen på de sju dvärgarna.
Mer känt är ett refuseringsbrev man skickade ut till en kvinna, Mary Ford, som sökte jobb hos Disney 1938: Brevet berättar att kvinnor inte anställs till kreativa positioner i företaget, enda möjligheten är att få jobb som tuschare. Brevet upptäcktes många år senare när en släkting till Mary Ford hittade det. I Disneys försvar, återigen, anställdes en kvinna till den position som Ford hade sökt något år senare.
Grejen är inte alltid att Disney, eller ännu oftare något företag de äger, gör något tokigt eller bara kontroversiellt, problemet är mer ofta hur de hanterar den uppkomna situationen. Ofta agerar de som en het potatis landat i deras knä och de kastar iväg den så fort de kan för att undvika att bli brända-Disney har barnkultur som sin kärnverksamhet och då får de ofta det kastat i ansiktet. Den amerikanska Catholic League, tillsammans med en annan organisation med namnet Assemblies of God, har hotat Disney i samband med filmerna Priest och Dogma (som Miramax ägde, men Disney äger Miramax), tv-showen Nothing Sacred (som gick på ABC, som Disney äger, och som handlar om en jesuitpräst), en bok som handlar om homosexualitet som gavs ut av ett förlag ägt av Disney….ni fattar. Andra kristna och superkonservativa organisationer har på liknande sätt kritiserat Disney och dess dotterföretag för liknande saker….man hotar med bojkotter och indragna reklamintäkter och ibland agerar Disney genom att sälja rättigheterna eller lägga ner showen. I andra fall har man stått fast (till exempel backade man showen Ellen på ABC när Ellen Degeneres kom ut ur garderoben).
Filmerna jag skrev om högre upp här, Bernard och Bianca, Lejonkungen, Roger Rabbit och några till kritiserades av nämnda orsaker från American Life League, en superkonservativ, pro-life, lobbygrupp för att medvetet sprida subliminala meddelanden och därmed förgifta amerikansk ungdom. Jajamän. Det är inte lätt att göra något rätt med såna motståndare. En sak jag inte tog upp tidigare är originalomslaget till Den lilla sjöjungfrun, där slotten i bakgrunden kritiserades för att se ut som penisar. Jag har kollat flera gånger på den där bilden och jag kan fan inte se något-som med allt när det gäller amerikansk dubbelmoral, man får kolla så noga så ögonen blöder för att se något snusk i det omslaget. Men såklart ändrades omslaget, tornen togs bort. Jag lägger inte in den bilden, för här har någon sorts gräns passerats. I samma division spelar kritiken mot Aladdin, där den amerikanska rösten säger :”Come on, good kitty, take off and go”. I repliken ligger också en inandning, eller rossling, och detta fick bibelviftarna att höra: ”Good teenagers, take off your clothes”. Även här backade Disney och dubbade om linen till DVD-utgåvan. Modigt.
Två saker de har svårare att slingra sig ur är behandlingen av Pixar, och sparkningen av James Dunn. Pixar är en lång sorglig historia, men tanken var att det skulle vara två företag sida vid sida som skulle samarbeta och dra nytta av varandras organisationer. Disney skulle inte lägga sig i den kreativa sidan hos Pixar. Hur länge höll det i sig? Det började runt produktionen av Toy Story II och har hållit i sig sedan dess. Pixar gör nu allt de kan för att komma ifrån samarbetet och förhalar filmer för att köpa tid tills kontraktet löpt ut. Konflikten runt James Gunn pågår som bäst, men som allt här i världen är historien mer komplex än vad det först verkade-den som hittade Gunns raderade tweets var en medarbetare till den ökända konspirationsteoretikern (för att inte säga galningen och psykopaten) Alex Jones och hans infowars. Gunn har raderat och backat och bett om ursäkt, Disney har inte kommenterat sparkningen, men det pågår just nu en namninsamling med 300 000 namn redan påskrivna för att få Disney att ta tillbaka Gunn som regissör till Guardians of the Galaxy 3.
När det här skrivs var det ett par veckor sen som MrCool-skandalen (eller vad vi ska kalla det för) rasade som värst och vi hade ett läger som skrek ”Vi måste skydda baaaarnen” för att de trodde att folk skulle bli pedofiler på grund av en tre år gammal låt låt, och ett läger med folk som fann sig försvara en av de mest talanglösa komiker vi någonsin sett, för att vi inser att det är priset man får betala om vi vill leva i ett fritt samhälle. Samma sak har hänt massor av gånger tidigare-och kommer att hända igen. Och oops! Det hände precis nu-James Gunn, som skulle regissera nästa Guardians of the Galaxy, blev sparkad av Disney på grund av tweets han skrev för tio år sen. Jajamän. Ingen preskriptionstid här inte, ingen möjlighet att bara radera tweetsen, låtsas som ingenting och gå vidare-näe, här är du för alltid skyldig. Lustiga här är att precis som i fallet med MrCool, så är Gunns ”skämt” remarkabelt humorbefriade, dock uppenbart menade att vara någon sorts skämt eller sarkasm. De bara faller platt till marken. Dock upprepas historien, denna gång på en global skala-folk fattar inte vad de har att göra med och tror att Gunn verkligen är pedofil. I kölvattnet av detta började folk påpeka olika skandaler Disney varit indragna i genom åren/årtioendena, och det var där jag började bli intresserad på riktigt-för här blir sanningen inte alltid lika enkel.
En del av skandalerna kan enkelt förklaras så här-ett enormt mediaföretag som avlönar tiotusentals människor och som aggressivt köper upp stor del av marknaden, och som dessutom grundat sin förmögenhet på kultur riktad till barn…tja, det är väl nästan konstigt att de inte varit inblandade i fler.
Tidiga Disney
Uncle Walt, och den för många okände, Ub Iwerks skapade Oswald the Lucky Rabbit, en figur som blev hyfsat populär, men som Disney ganska snabbt blev lurad på rättigheterna till. Disney och Iwerks kom snabbt på fötter igen och skapade en nästan identisk kopia till Oswald-Mickey Mouse. Iwerks tog helt över animationen och Disney gav Mickey rösten. Disney drev sitt företag hårt de första åren-han skapade massor av tekniska lösningar, bland annat ett system för animerad färgfilm, men han var känd för att inte vara så smidig med sin personal, och var ständigt på randen till konkurs. Bland annat gick hans personal ut i strejk 1941 på grund av hans ledarskap. Snövit var en enorm succé, men de efterföljande filmerna Pinocchio och Fantasia var förlustaffärer. Dumbo, som snabbproducerades 1940, blev en succé, men är också skräddarsydd för att tilltala en masspublik.
Det som många tänker på när de hör Disney är hans nazistsympatier. Det finns dock väldigt lite bevis för att han någonsin hade sådana. Precis som med vårat svenska exempel med Ingvar Kamprad så var det möjligtvis en tidig nyfikenhet för den nya ideologin, men det var 1930-tal; det är lätt för oss som har facit i hand att döma. Människorna runt omkring honom hävdar bestämt att han aldrig gav uttryck för en nedlåtande eller rasistisk hållning-det finns dessutom många exempel på att han anställde animatörer av många olika etniciteter, något som verkligen inte var vanligt i den här eran.Hans personliga ideologi vandrade däremot allt längre åt höger ju äldre han blev-så även om han inte var rasist så var han inte immun mot kommunistskräcken som gick som en masshypnos över USA under 1930- och 1940-tal. Faktum är att han stödde presidentkandidater från Demokratiska partiet under 1930-talet, men gick över till Republikanerna under 1940-talet. Han var med och skapade en förening för filmskapare som ville bevara amerikanska ideal (urrk), och vittnade i den beryktade House Unamerican Activities Committee (som bland annat svartlistade folk som misstänktes ha socialistiska eller kommunistiska sympatier), där han bland annat sa att strejken i hans företag 1941 var kommunistdriven och riktad mot honom personligen. Han namngav också ett antal animatörer i hans egen stab som kommunister, vilket i det här sammanhanget var en proffessionell dödsdom.
Rasism i tidiga Disneyfilmer.
Det är svårt, för att inte säga korkat, att döma kultur i efterhand för att ha värden som inte motsvarar de vi har idag, men visst finns det exempel på saker Disney gjorde som måste ha känts konstiga även för en samtida publik. Många av de tidiga Disneyfigurerna, som Mickey till exempel, tecknades svarta, men det är inte så konstigt, för kontrastens skull var det mer logiskt att teckna svarta figurer än vita, då man i praktiken bara hade två ”färger” att välja mellan. 1933 gjorde Disney filmen Mickey´s Mellerdrammer, en kortfilm där Mickey och Minnie sätter upp en pjäs av Onkel Toms stuga, och där Mickey uppträder i blackface, något som definitivt var kontroversiellt redan på 1930-talet. Av handlingen framgår också att Mickey och Minnie definitivt ”was an item”, alltså var ett par med sexuell relation, något som figurer i Disney-universumet nästan aldrig har. Klarabella Ko är också med, även hon i någon typ av blackface med överdrivna läppar.
Det ska sägas att många av de tidiga medarbetarna var afro-amerikaner, och i högre grad, hade asiatisk bakgrund. Det gör ju i och för sig filmer som Mickey´s Mellerdrammer ännu konstigare.
Sen har vi förstås figuren Sunflower i filmen Fantasia, en kentaur som snabbt redigerades bort då den ansågs vara en stereotyp-här har någon smart person lagt originalet bredvid den ”censurerade” versionen.
När det gäller etniska stereotyper så finns det tusentals fler exempel, som de siamesiska katterna i Lady och Lufsen, eller kanske mest kända, kråkorna i Dumbo.
Song of the south.
Disneys största klavertramp, och en skandal som de fortfarande får käka upp, är filmen Song of the south som kom 1946. Filmen baserades på ett antal kända böcker från 1880-talet som handlade om tiden när slaveriet avskaffades, och har en figur vid namn Uncle Remus som huvudkaraktär. Uncle Remus bor kvar på plantagen där han tidigare var slav och berättar olika historier för barnen. Song of the south (hette Sången om södern i Sverige och hade faktiskt premiär här 1948). Den blandar animation och riktiga skådespelare. Filmen går inte att få tag på på laglig väg då Disney bannlyst den flera gånger om. Man försökte släppa den på VHS på 1980-talet, men bara ett kort tag. Den har blivit ”permanent återkallad” fyra gånger (och alltså återsläppt lika många gånger), men sedan 1986 går den inte att få tag på. Redan innan premiären var den kontroversiell, så pass mycket att Disney inte själv gick på premiären utan stannade på sitt hotellrum efter att ha introducerat den. Case in point-filmens huvudroll innehas av William Baskett, en afroamerikansk skådespelare kunde inte själv gå på premiären då den hölls i Atlanta, eftersom svarta inte tilläts på samma visningar som vita-och i det här fallet en film som till stor del visar glada, problemfria afroamerikaner som inte vill lämna plantagen som de tidigare varit slavar på.
En del menar att kritiken mot Song of the south är överdriven, då (vilket inte framgår av filmen riktigt) de svarta istället för att vara slavar istället arbetar på plantagen, det vill säga är fria att gå och får en lön. Det är naturligtvis även det en förenkling. Det som gör det hela än mer problematiskt är att Song of the south är en av Disneys bästa filmer, i mitt tycke. Vacker animering, bra sånger, intressant upplägg, och man har behållit det som var kontroversiellt redan i böckerna, nämligen Uncle Remus autentiska dialekt. Song of the south är Disneys största problembarn av alla sina filmer. Hur mycket man än försöker relativisera så är det svårt att få framställningen av den lycklige problemfrie slaven att kännas bekväm.
Flåklypa Grand Prix
År:1975
Land: Norge
Regi: Ivo Kaprino
Svenska röster: Wenche Myhre, Halvar Björk, Ingvar Kjellson, Mille Schmidt, Olof Thunberg, Magnus Härenstam,
Nä, dra mig ända in i fågelholken!
Solan Gundersen,Reidar Fälgen, Ludvig ser på nyheterna
Vad glad jag blev när jag äntligen kunde skriva titeln på den här filmen som rubrik till min blogg-jag har nämligen letat efter den här filmen under en längre tid (i fysiskt format alltså). Den har varit väldigt sparsamt utgiven på olika discformat, och när den har blivit det så har den tagit slut fort-så konstigt att man inte månglat ut den gång på gång på gång, som man gör med all annan film, kan man tänka. Ändå inte illa pinkat att sälja slut så fort vid varje återutgivning, för en film som till dags dato sålt mer än fem miljoner biobiljetter , från ett land med fem miljoner invånare. Nu finns det några invändningar mot detta faktum, varav inget av dem egentligen fråntar storheten-för det första är inte alla biljetterna sålda i hemlandet Norge-väldigt många av dem är också sålda i Japan. Den andra invändningen är att dessa fem miljoner biljetter gäller under en tidsperiod av styva trettio år (vet inte exakt vilket datum denna uppgift har). Vilket väldigt få filmer kan stoltsera med-de flesta filmer går någon månad på bio och kommer sen aldrig tillbaka-det stora undantaget i Norden är förstås Gökboet som gick 25 år på svensk bio, men det är ett lysande undantag. Flåklypa gick verkligen på bio internationellt, någonstans i världen, VARJE DAG MELLAN 1975 OCH 2003! Are you impressed? I am impressed. Enligt wikipedia har den gått som mest på 75 biografer i Japan….alltså samtidigt.
Det här hade jag ingen aning om förrän jag såg den för några dagar sedan. Jag har bara vaga, nostalgiska minnen av en film jag såg som barn (och ärligt talat är jag inte ens hundra på att jag såg den, men jag tror det), en extremt vältummad bilderbok om filmen och ett gammalt Hajk-reportage där man visade hur filmen gjordes. Jag har försökt hitta just detta reportage på olika ställen men inte lyckats-vore extremt tacksam om någon kunde hjälpa mig med detta? Jag har sett extramaterialet på skivan, och tror inte det är detsamma, men förmodligen måste det väl ha varit det. Men det här blev en utvikning.
Flåklypa Grand Prix är en fantastisk film. Vi kan enkelt konstatera det. Handlingen är så formelerad så det nästan blir parodiskt-Uppfinnaren Reidar Fälgen ställer upp i ett race för att sätta en gammal illojal, lögnaktig medarbetare på plats, en före detta kollega som dessutom stulit Fälgens uppfinning. Fälgen backas upp finansiellt av en oljeshejk. Hmmm, that´s about it. Men det är inte där filmens styrkor ligger. Det är detaljerna. Herregud, vilka detaljer de har lagt ner tid på att skapa. Berget där Fälgen, Solan och Ludvig bor. En blomkruka på en TV-kamera. Fälgens hem. Bilen Il tempo gigante är så detaljrik att man skulle vilja sitta i den-vilket en del fått göra, då den finns i fullskalig version, mer om det senare. Men bilens två hastighetsmätare (en till 250, nästa till 400), två motorer, lucka under gaspedalen när man behöver det där lilla extra… Varenda docka i publiken har ett eget uttryck som antyder en personlighet bakom. Scenen där orkestern spelar en jazzig trudelutt är nästan analt noggrann-fingersättningar och trumslag är exakt koreograferade så de ska stämma överens med musiken.
Men historien bakom filmen är tämligen okänd för svenska tittare. Storyn är baserad på författaren Kjell Aukrusts persongalleri. Aukrust är välkänd i Norge, men inte alls lika mycket i Sverige. Jag tänker ganska mycket på Jan Lööf när jag bekantar mig med hans värld-det är mycket män (gubbar), grovt tillyxade men mestadels snälla, uppfinnaren Reidar Fälgen skulle lika gärna kunna vara Skrot-Nisse och hans kompisar. Aukrusts figurer förekom i en norsk tidning på femtio- och sextio-talet. Byn Flåklypa är inspirerad av ett riktigt ställe i Norge, Aukrusts fars födelseplats, en by som het Lom. Bredvid Lom finns också ett ställe som heter Flåklypa. Där ska också klippan finnas som är inspirationen till Fälgens berg. Enligt vissa så har också figurerna i Aukrusts persongalleri riktiga förlagor, men personligheterna är så grovt tillyxade så det känns inte så troligt.
I början på sjuttiotalet kom man på idéen att göra TV-serie av figurerna. Planen var att avsnitten skulle vara löst sammanhållna och egentligen mest vara sketcher. Ivo Caprino med ett helt team bakom sig arbetade i ett och ett halvt år med att färdigställa dockor och en radiostyrd modell av bilen Il tempo gigante. 1971 medverkade man i ett norskt underhållningsprogram där man presenterade sitt arbete:
Länken (lyckades inte infoga klippet här, då den hänvisar till NRKs hemsida och inte Youtube) visar bilmodellen och dockor, och samtal med både Aukrust och Caprino. Problemet skulle visa sig när man kort därefter presenterade det man hade för chefer på NRK-för enligt dem så dög inte detta. Caprino tog nederlaget hårt-det var karriärens största motgång. Man vet ju såklart inte vad som sades på detta möte, eller vad de egentligen hade förutom det tekniska-en gissning är att när cheferna frågade vad handlingen skulle vara så tittade de på varandra och försökte snyta något ur näsan. Men som många andra gånger i kulturhistorien så behövdes det ett nederlag för att dra fram det storslagna (det där med att Beatles blev refuserade till exempel-hur många tror att det var det genialiska, storslagna, Beatles som fanns på den tejpen? Det var naturligtvis ett slarvigt spelande, trött, omoget Beatles som genom refuseringen bestämde sig för att satsa hårdare. Fler exempel? Astrid Lindgren blev refuserad när hon första gången skickade in manuskriptet till Pippi Långstrump…vilket inte är så konstigt då den första versionen var extremt annorlunda än det som senare gavs ut. Nåja. Ännu en utvikning).
Ivo Caprinos födkrok var egentligen reklamfilm. Han tänkte moloket, efter att ha funderat nästan ett år, att ”vi får skrota allt och gå tillbaka till reklamfilmerna”. En medarbetare till honom födde då genidraget att de borde göra en långfilm istället-genidrag därför att man då kunde finansiera projektet med statligt kulturbidrag samt bestämma själva vad som dög och inte dög. Dockor, modeller och värld hade man redan skapat. Caprinos ständige medarbetare Bjarne Sandemose konstruerade bilarna och de flesta tekniska lösningar, Ingeborg Riiser, gjorde dockorna (hennes mor hade arbetat med att göra dockor innan henne), och den utbildade guldsmeden Gerd Alfsen gjorde kostymer och hjälpte till med modellmakandet. Kameramannen Charley Patey fullgjorde teamet, vilket innebär att fem (5) skapade filmen Flåklypa Grand Prix. Det tog dem 3,5 år, men det är ändå helt galet-titta på end credits på valfri animerad film nu och räkna.
Man får nog anta att arbetet betalade sig. Som sagt, över fem miljoner sålda biljetter (källa Ivo Caprino förvisso, men ingen verkar motsätta sig den uppgiften), Flåklypa var fram till 1993 den mest inkomstbringande stopmotion-animerade filmen någonsin-tills Tim Burton släppte Nightmare before christmas. Flåklypa är Norges svar på våran Kalle Anka på julafton-den visas varje år, men på grund av att olika tevebolag ägt visningsrättigheterna så har datumet variet, alltifrån 23 till 25 december. Men varje år visas den i Norge.
Stop-motion ja, det är inte helt sant. Ett flertal tekniska lösningar används. När dockorna samspelar så är det stopmotion, och också i en del av race-scenerna, till exempel när bilarna swishar förbi åskådare vid sidan av vägen. Då har man använt lång slutartid och rört bilen samtidigt, för att ge den riktiga känslan av fart. Ibland använder man radiostyrda bilar och vanlig filmning, en stor del av racet är filmat så. Ibland kan man också se pinnar och snören vilket innebär att även marionettdockor har använts.
Som en reklamstunt (antar jag) byggde man en fullskalig modell av bilen Il tempo gigante. Den byggdes efter filmen var klar och medverkar alltså inte. Bilen är en exakt kopia och är därmed extremt tung-den har till exempel två motorer, varav den ena skänktes av Niki Lauda! Teknikens Värld fick testköra Il Tempo Gigante 1976, och även om de har haft pdf med kopia av reportaget uppe tidigare så funkar inte länken nu, men den här sidan har en del filmer med närbilder av bilen: Teknikens värld provkör Il tempo gigante.
1999 tog norska gruppen Multicyde den kända munspels-melodin som Fälgen spelar i filmen (all musik skriven av Bent Febricius Bjerre) och använde som sampling i deras hit ”Not for the dough”. Ta en titt på videon och återupplev Flåklypa Grand Prix.
Filmen FINNS utgiven på DVD och restaurerad på Bluray-tyvärr är båda slutsålda. Bluray-versionen använder samma framerate som biofilmen blev därmed några minuter längre (har inte kollat denna uppgift själv). Köpte min dubbel-DVD för hundra spänn på Tradera, lätt värt varenda krona!
Son of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins son
År:1939
Regi: Rowland V. Lee
Huvudroller: Basil Rathbone, Bela Lugosi, Boris Karloff, Lionel Atwill, Josephine Hutchinson,
År 1935 förlorade far och son Laemmle kontrollen över Universal genom några alltför vidlyftiga satsningar. Banken man lånat tog helt enkelt över hela rasket, och det blev några år i limbo, trots att man fortsatte producera filmer precis som förut, dock inte skräckfilmer. Slutet av 1930-talet var ganska tufft för några av de stjärnor som gjort sina karriärer inom skräckfilm.
1938 var det en biograf som, som ett desperat sätt att få in likvida medel, satte upp en triple-feature med Dracula, Frankenstein och King Kong på samma kväll. Satsningen blev en enorm succée, vilket fick Universals nya chefer att inse att, hmmm, kanske är de där ganska monsterfilmerna fortfarande populära. Man beslöt att satsa på sina monsterfilmer igen och först ut i vad som skulle gå under epitetet ”New Universal” var alltså Son of Frankenstein.
Boris Karloff och Bela Lugosi
Den här gången har Frankensteins, ehh, son (Rathbone) ärvt slottet och åker till staden Frankenstein för att flytta in med sin fru och son. Han är fast inställd att rentvå sitt namn och bli en good guy i staden (trots att man kan undra över varför stadsborna bytt namn på staden från ”Goldstadt” till ”Frankenstein”, om man nu så gärna vill glömma den gamle baronen), men upptäcker snart att faderns gamla laboratorium finns kvar (med tillhörande sulfur-gruva, uppenbarligen), och inte nog med det, pappas gamla monster lever fortfarande och det gör även en av hans gamla medhjälpare, Ygor, spelad av Bela Lugosi, ironiskt nog. Lugosis roll gör egentligen hela filmen, vilket gör det hela ännu mer ironiskt-om ni kommer ihåg så skulle han ju spela just Frankensteins monster i första filmen, och nu spelar han den bespottade medhjälparen. Ygor har blivit dömd till döden för att ha stulit lik, och man försökte också, men Ygor överlevde galgen, dock med en trasig nacke och ett sinne inställt på hämnd. Grejen är att Ygor inte ens fanns med i originalmanuset, mycket av handlingen i Son of Frankenstein bestämdes precis innan tagningen skulle göras. Och ja just det, jag höll på att beskriva handlingen-Frankensteins son, Wolf, hittar monstret levande, men döende, och blir besatt av tanken att fortsätta pappans verk. Monstret är dock under Ygors kontroll och han i sin tur skickar monstret att hämnas på de jurymedlemmar som dömde honom till döden. Det ryktas att Karloff blev så pissed off över den positiva responsen Lugosi fick i den här rollen-som dessutom var en sistasekundenuppfinning-att han vägrade spela monstret igen och dessutom vägrade spela med Lugosi igen om inte han, Karloff, fick det största namnet på affischen och den klart större rollen. Det finns stor risk att det här bara är påhitt, men man vet aldrig, klart att Karloffs sena framgångar kan ha stigit honom åt huvudet. Det kan också vara så att han helt enkelt ledsnade på att spela Frankensteins monster, med fyra timmars sminkpåtagning varje dag.
Basil Rathbone var på höjden av sin karriär vid den här tiden, men hatade enligt egen utsago skräckfilmer. Det är därför lite underligt att han ställde upp på denna (man hade prövat Claude Rains och Peter Lorre men till slut bestämt sig för Rathbone), men anses vara en förklaring till att hans skådespel är så överdrivet och teatraliskt. Antingen i subtil protest eller för att han helt enkelt inte förstod skräckfilmer och tänkte att det skulle vara så. Det är dock en fröjd att se Rathbone, Karloff och Lugosi tillsammans. De kompletterar varann fantastiskt. På tal om karaktärer så är den mest udda figuren stadens polis, Inspektör Krogh, spelad av Lionel Atwill. Som ung fick han sin arm avsliten av monstret och har nu en protes, som han styr med sin kvarvarande arm. Resultatet är fantastisk humor, speciellt när han använder sin protesarm för att sätta fast sin monokel för rengöring.
Son of Frankenstein skulle egentligen göras i Technicolor, men då provfilmningarna inte ansågs vara tillfredställande ändrade man till svartvitt. Anledningarna verkar framförallt ha varit färgen på Karloffs smink. Man gjorde honom grön, och den horribla….umm, tröjan, han har är brun. Konstigt nog behöll man….ja, det där han har på överkroppen, även när man bestämt sig för svartvitt, trots att enda anledningen till att man valde den var för färgfilmen. Man har hittat en av Karloffs färgtester, efter att den legat inlåst i ett valv i alla år, och nu finns den såklart på Youtube, så avgör själva. Mannen som Karloff låtsas strypa på slutet är Jack Pierce, mannen som uppfann den berömda designen för bland annat Frankensteins monster:
Borta var förstås James Whale som gjorde första filmen, samt Bride of Frankenstein. Han hade definitivt sagt nej till att göra fler monsterfilmer. Hans karriär var, även om ingen visste det 1938, utdöende. Efter Bride hade han jobbat hårt några år, men från 1940 och framåt var det tunnsått. Vissa hävdar att det berodde på att man frös ut honom på grund av hans homosexualitet, men det är knappast sant. 1937 hade han regisserat en uppföljare till stumfilmsklassikern På västfronten inget nytt, och i dessa orostider blev den en flopp. Han hade sen personliga och hälsomässiga problem och tog livet av sig genom att dränka sig i sin pool 1957, efter i stort sett 20 inproduktiva år. Skillnaden i regi mellan Bride och Son är som dag och natt-borta är den campiga humorn och intresset för monstret som karaktär-här är monstret mer en killing machine som lyder Ygor. Karloffs monster pratar inte här heller-varför han glömt bort hur man pratar förblir dock en gåta.
Skuggor i skuggor, expressionistisk konst
Något som den nya regissören Rowland Lee lyckas med är set design-Frankensteins slott är en mardrömslik uppvisning i expressionistisk konst där skuggorna är så långa och mörka att de bildar nya strukturer. Trappan till övervåningen är precis som i en mardröm-lång, vindlande och mörk. Matsalen är enorm och mer skrämmande än något monster. Son of Frankenstein är också en film som tvingar en att ta ställning-ska man ta en öl och skratta åt fånigheterna, eller ska man se den som en del i Frankensteins kanon, som en fortsättning på Mary Shelleys och James Whales arbete? Idag är det svårt att bortse från de humoristiska inslagen, som redan nämnts konstapelns protesarm, men också slutet som är okaraktäristiskt actionfyllt men också, just det, fånigt. Man kan välja vad man vill, trots att den är den längsta filmen i Universals Frankensteinserie på 98 minuter, så överväger de positiva inslagen de negativa.
Idag känner ingen under 30 till Frankensteins monster eller Dracula på annat sätt än som tecknade karikatyrer på Cartoon Network eller som kramiga leksaker, men det är också på ett perverst sätt ett tecken på hur djupt rotade Universals monster är i moderna kulturen. Idag är filmerna från 1930-talet inte skrämmande för någon (tror jag), men det gör dem inte mindre viktiga. Speciellt inte nu när det ryktas om att man ska återuppliva franchisen i ett modernt Dark Universe. Två filmer är faktiskt redan släppta-The Mummy med Tom Cruise är den andra.. Den blev ju som den blev. Och just den filmen ger mig vatten på min kvarn när jag envist hävdar att återupplivande av Frankensteins monster, Dracula, Mumien, Wolfman, Monstret från svarta lagunen och osynliga mannen är en dålig idé. För det kommer inte att funka. Dagens filmskapare förstår inte vad som gjorde originalen bra, eller hur de ska översättas till en modern publik.
De figurerna och rolltillsättningen. Notera Superman-S:et
Dark Universe, om det nu blir fler filmer, kommer att ha Dr Jekyll som en bärande figur, karaktären som binder samman de olika historierna, precis som Nick Fury är för the Avengers. Jekyll spelades i Mumien av Russel Crowe, och karaktären var typ det enda som lyckades skapa ett uns av intresse i filmen, trots Crowes maniska överspel. I Mumien var allt utdraget till någon sorts actionfilm med andra halvan fylld av CGI, medan originalet var en kärnfull thriller med långt utvecklad mytologi. Även Hammers version av samma historia (med Christopher Lee i rollen som mumien) var långt bättre, då den förstod vad för typ av historia den skulle berätta. Sådan kunskap existerar sällan i Hollywood idag.
Som det ser ut nu blir det inget Dark Universe. De båda som skulle ansvara för utvecklingen av serien (däribland The Mummy-regissören Alex Kurtzman) har lämnat projektet. Första filmen, Dracula Untold, släpptes 2014 och floppade. The Mummy med Tompa sågades. Frågan är om någon är sugen på att trycka in mer pengar nu. Förmodligen inte. Man hade kommit ganska långt i planerna på en remake av Bride of Frankenstein, med Javier Bardem i rollen som monstret, men Universal har meddelat att filmen får vänta. Det finns också rykten som säger att en remake av The invisible man med Johnny Depp planerades, men det är också mycket osäkert. Tråkigt, för det är den enda av dessa som jag skulle kunna bli lite sugen på.
Nog om Dark Universe. Det som är intressant för Gubben är originalen, så innan vi går in på filmerna var och en så låt oss se vad Universal var för sorts bolag och hur det kom sig att man för evigt kommer att bli ihågkommen för sina skräckfilms/monsterfilms-serier.
”Uncle” Carl Laemmle,Sr
Universal Studios grundades redan 1912 och finns som bekant fortfarande, vilket gör den till USAs äldsta fortfarande aktiva filmbolag, och världens fjärde äldsta (Nordisk Film är ett av de som är äldre). Den centrala personen runt grundandet var Carl Laemmle, född Karl Laemmle, född i Tyskland, som emigrerade till USA 1884. Han tog varierande jobb, mestadels på kontor verkar det som, och verkar ha varit en ganska driven person som idag förmodligen hade kallats entreprenör. Bland annat arbetade han en tid på reklambyrå, vilket förmodligen spelade en viktig roll senare, för marknadsföring verkar han ha förstått sig på. I filmens viktigaste dagar såg man på bio i något som kallades Nickelodeon, som egentligen är en bio i miniformat. Man kunde sätta upp den i stort sett var som helst där man hade några kvadratmeter. Bara i Brooklyn ska det ha funnits ett hundratal. Laemmle satt utanför en sådan och tittade och tänkte att det här var en fantastisk affärsidé-människorna gick dit, konsumerade produkten, men produkten fanns sedan fortfarande kvar och kunde konsumeras igen. Laemmle började köpa upp Nickelodeons och var därmed inne i filmbranschen.
Det fanns dock problem och ett av dem var Thomas Edison. Han hade bildat en förening, Motion Picture Trust, som ägde patent mojäng i själva filmkameran. Föreningen försökte få monopol på filmdistributionen genom att dels äga patentet och dels producera alla filmer. Alla som visade en film skulle betala en avgift till MPT, eller uttryckt på annat sätt, till Edison. Laemmle, och andra, försökte komma runt detta genom att starta en egen trust/förening, IMP, och själva producera filmer. Redan i de första stadierna av detta tog han beslut som skulle påverka filmindustrin för evigt. Till exempel beslöt han att man skulle marknadsföra skådespelarna, vilket Edison envist hade vägrat göra med sina filmer. Som exempel på detta kan nämnas filmatiseringen av Robin Hood från 1910 som IMP producerade och man tryckte hårt på filmens stjärna King Baggot, som trots att han är bortglömd idag, kan kallas för historiens första filmstjärna.
1912 gick Laemmle ihop med en rad andra personer som tänkt samma sak som honom, som alltså skapat egna filmproduktionsbolag, och Universal Studios såg dagens ljus. Laemmle valdes till ordförande, och köpte ganska snart ut de andra.
Fort Lee, där Universal Studios anlades
Han köpte upp en ledig, och billig, enorm tomt utanför Hollywood (filmindustrin hade ganska snart dragit sig alltmer västerut och snart var Hollywood etablerat som dess centrum). Laemmle var smart, och visste hur man skulle marknadsföra det nya mediet. Bland annat så var han med att skapa stjärnkulten runt skådespelarna genom att vara först med att ha med deras namn på affischerna-något studios envist hade vägrat innan dess. Detta gjorde inte bara att folk gick och såg filmer med sina favoriter, det utmanade också trust-systemet genom att skapa en större efterfrågan på sina filmer. Stjärnorna var såklart med tåget-fattas bara annat. En av de stjärnor som han var först med att marknadsföra var Mary Pickford, vars onscreen-persona blev en populär figur (så populär att många menar att hon var en influens till Pippi Långstrump). Han var också först med att tillåta turister på studiomarken, en föregångare till våra dagars guidade turer och nöjesparker. Det sålde inte bara biljetter, det skapade förväntan och intresse hos de som besökte.
1929 gav han bort direktörskapet till sin son Carl Laemmle jr, som då bara var 21 år. Ingen var förvånad. Nepotism var väletablerat hos Universal. Det sägs att 80 släktningar jobbade på företaget i olika författningar. Carl den äldre kallades allmänt för “Uncle Carl”, förmodligen för att han var just farbror till ganska många av dem. Carl jr fick aldrig någon större respekt, för på ett företag där man hade så många släktingar och man själv var yngst, var man inte heller speciell. Dessutom sågs han som en märklig, kortväxt man med klen intelligens. En skådespelerska från den tiden kallar honom rätt ut “retarded”. Alla hans privata pengar gick, sas det, till läkare och apotek eftersom han var svårt hypokondrisk. Sen att Carl bara inom några år drev Universal i kånken gjorde inte att han fick mer respekt som äldre. Snarare tvärtom.
Laemmle junior.
Men till en början var Carl jr en viktig, kanske livsnödvändig livsinjektion på Universal. Han genomdrev många förnyelser på studion, bland annat det oundvikliga skiftet till talfilm. Han producerade själv många filmer, en av de första han var med om att driva fram var “All quiet on the western front”, som fick en Oscar för bästa film. Han satsade skoningslöst på studion, på utrustning, på regissörer och på idéer få andra hade satsat på. På det viset lyckades han övertala pappa Laemmle att satsa på filmen Dracula.
Dracula (1931)
Jag kommer inte att gå in särskilt på Dracula just nu, utan vi tar den en annan gång. Framförallt för att jag själv aldrig gillat Vampyr- eller Dracula-myten. Det gör inte filmen mindre historiskt viktig, men jag vill hellre skriva om filmer jag själv tycker om.
Men Dracula var först av Universals ljud-skräckfilmer. Boken Dracula hade gjorts om till teaterpjäs ett flertal gånger, och en av dessa uppsättningar turnerade runt USA med en ungersk immigrant vid namn Bela Lugosi i huvudrollen. Laemmle junior ville göra om teaterpjäsen (inte boken) till film men pappa var inte så sugen på idén-speciellt inte med den där Lugosi i huvudrollen. Lugosi var vid det här laget en bit över fyrtio år, kunde knappt engelska (Lugosi hade faktiskt filmat i USA tidigare under stumfilmseran, och då lärt sig sina repliker fonetiskt så det skulle åtminstone se rätt ut på film). Lugosi hade spelat Dracula först på Broadway, sen på turné över USA. När turnén slutade försökte han sig på film och fick kontrakt med Fox, men det gick trögt. Efter att Dracula åkte ut på turné över västkusten tyckte han, kanske med all rätt, att rollen var hans. Vilket är lite ironiskt då han resten av livet skulle kämpa mot typecastingen som Dracula medförde. Universal castade en mängd mer kända skådespelare men ingen funkade riktigt. Lugosi råkade befinna sig i Hollywood precis vid den här tidpunkten och genom tjat och ett erbjudande om att jobba för peanuts (500 dollar i veckan, vilket låter okej i depressionens 1931, men det var småpotatis i sammanhanget). Lugosi hade aldrig någon känsla för affärer och var känd för att vara utfattig resten av livet.
Mer intressant i sammanhanget är Todd Browning, men vi ska som sagt inte gå in mer på filmen Dracula nu-tanken är att vi ska djupdyka ner i Frankenstein. Vi kan bara konstatera att Dracula hade premiär tidigt 1931 och träffade en nerv hos publiken. Så framgångsrik blev filmen att man genast försökte hitta en lämplig uppföljare.
Friday the 13th, part II /Fredagen den trettonde, del 2
År: 1981
Regi: Steve Miner
Huvudroller: Adrienne King, Amy Steel, Warrington Gillette, Stuart Charno, Walt Gorney, Betsy Palmer, Tom McBride, Marta Kober
När jag, för tredje gången inom ett par år faktiskt, ser om delarna ett och två av den här serien, slår det mig att redan i första delen så faller all logik ihop. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, det är mer någonting som hör till genren att lösa trådar får hållas lösa och vem som är mördaren egentligen inte är det viktiga. Men…hear me out. Mördaren i första filmen är ju mamma Vorhees. Sonen Jason drunknade. Fredagen den 13:e del ett börjar med att två tonåringar blir mördade precis när de ska till att ha kvalitetstid med varandra (vilket i sig blivit en skräckfilms-kliché, förstås). I vilket fall-vi får också veta, av mamma Vorhees, att Jason drunknade samtidigt som tonåringarna hade sex, när de egentligen skulle haft koll på barnen på lägret. Så vem mördade de kåta tonåringarna? Om det nu också var mamma Vorhees, varför kollade inte HON sin son? Den överlevande tjejen från film ett, blir första mordoffret i film två, där Jason alltså söker upp henne i det samhälle dit hon flyttat för att glömma det som hänt. Varför gör han det? Enligt uppföljaren (den här alltså) är Jason ett vilddjur som bor i ett skjul i skogen och som enbart mördar när han blir störd. Förutom i de allra sista delarna då han åker båt till Manhattan eller slåss mot Freddy förstås. Dessutom, om han nu sätter igång att mörda för att hämnas sin mamma, och mamman hämnas för att sonen drunknade, varför sa han inte bara till mamma långt innan att han levde, så hade en massa översexuella tonåringar fått leva. Ska man fortsätta ifrågasätta så kan man fundera på varför Jasons utseende i den här filmen (långt hår, skägg) skiljer sig markant mot utseendet i tredje filmen, trots att trean utspelar sig dagen efter tvåan. Något sorts beslut måste ändå ha tagits då Steve Miner var regissör för både tvåan och trean. Okej, nu när jag tänker på saken kanske jag inte ska fundera så mycket på logik i dessa filmer. Men i den officiella historieskrivningen så är det av den här anledningen Sean Cunningham inte ville göra uppföljaren-det var för dumt. Även Tom Savini har uttalat sig om hur dumt det var med en uppföljare och kände inte för att jobba med den.
Fredagen den 13:e blev en oväntad succé som drog ihop 40 miljoner dollar mot en budget på en halv miljon dollar. Så naturligtvis blev det en uppföljare. Från början var planen faktiskt att göra en antologifilm om mytbildningen kring datumet fredagen den 13:e (vilket är ironiskt eftersom man knappt fick med det i handlingen i första filmen), men på grund av cliffhangern i slutet på första delen beslöt man att bygga historien på Jason. Man ville också ha hjältinnan/överleverskan från första filmen, spelad av Adrienne King, men man fick nöja sig med att ha med henne i inledningen. Det finns olika versioner av anledningarna till detta. Enligt Adrienne King själv berodde det på ett fan som stalkat henne och brutit sig in i hennes hem och att hon därför ville vara med enbart för att bli mördad, men en annan mer jordnära förklaring är att hon ville ha för mycket pengar och att man därför förhandlade ner det till just intromordet. Lika bra det, Adrienne King var inte så mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Åtminstone inte om man jämför med den här filmens överlevar-tjej Amy Steel. Steel har en mycket mer naturlig kaxighet i sig.
Men jag går händelserna i förväg; uppföljaren handlar precis som föregångaren om ett ungdomsläger vid den sjö, men det är inte Camp Crystal Lake den här gången-det är lägret BREDVID, och det utspelar sig fem år efter händelserna i ettan. Historierna om Jason används som lägerelds-historier för att skrämma upp ungdomarna. Precis som i ettan så är Jasons slaktoffer, alltså folket på lägret, inte lägerungdomar, utan personalen som senare ska jobba med lägerungdomarna. De är förstås marginellt äldre, möjligtvis aningen kåtare. För här är alla slasherfilms-regler i full effekt: har du sex dör du. Avviker du från någon sorts norm, dör du. Är du inte viktig för handlingen dör du. I den här filmen är de verkligen kåtare än någonsin så de dör också därefter.
Man kan argumentera vilken Jason-rulle som är bäst, men jag plockar den här. Det skulle lika gärna kunna vara vilken som helst av de tre första men det som höjer den här aningen över resten är regin. Här finns en regissör, Steve Miner, som faktiskt vet vad han håller på med. Inget ont om Sean Cunningham, men Miner är helt enkelt mer kunnig. Både vad gäller placering av kamera och personregi. Som vi alla vet så är det också sånt som skiljer en skräckfilm från enbart campy till något som är spännande på riktigt. I de andra delarna finns det alltid något som stör, eller som får en att fundera på om det är menat som humor eller bara är dåligt gjort (detta blir förstås mer påträngande ju längre serien pågår). I den här hålls allting ihop och det blir en tight slasherrulle som gör sitt jobb. Enda som stör mig är några figurer som hänger som lösa trådar-till exempel killen som sitter med en massa ölflaskor i baren, han som hänger kvar när de andra åker tillbaka och upptäcker morden, vad händer med honom och vad är syftet med hans roll?
I den här finns några av de mest klassiska morden i serien, framförallt dubbelpenetreringen av ännu ett par som hade sex (nej, inte sån dubbelpenetrering snusko), en scen som klipptes ner rejält på grund av våldet. Kvar blir egentligen bara en blodig spets genom en sängbotten, men det räcker ju för att man ska förstå vad som händer.
Jason spelas officiellt av Warrington Gillette i del två, men i praktiken är det Steve Dash som spelar honom i alla scener med säcken på huvudet. Dash fick enbart credit som stunt double. Jasons utseende är direkt snott från filmen The town that dreaded sundown, och ännu syns ingen hockeymask till. Den här looken är Jasons bästa tycker jag, det är så svårt att ta hockeymasken på allvar, det blir för mycket seriefigur av det.
Jason, innan hockey.
Tom Savini skulle ha gjort specialeffekterna men han var upptagen med en annan film så det blev till slut Carl Fullerton som fick ta över, och det blev säkert mycket bättre än Savinis over-the-top-effekter. Fullerton gick sedan vidare till att jobba med Aliens, Gudfadern del 3, Philadelfia och en rad andra blockbusters. Här gillar jag framförallt killen i rullstolens ”machete-över-ansiktet” som Fullerton gör kort och överraskande, men chockartat. Klippet efter när rullstolen åker som en vante över trapporna lämnar åskådaren i osäkerhet-ska man skratta eller bli chockad? Eller fundera över om det är en homage till Potemkin-Pansarkryssarens barnvagn-scen? För det är väl det alla funderar på när man tittar på Fredagen den 13:e-rullar?
Skånska mord, tv-serie i fem delar
Land: Sverige
År:1986
Regi: Richard Hobert, Jan Hemmel, Leif Krantz
Huvudroller: Ernst-Hugo Järegård, Marianne Wesén, Nils Ahlroth, Carl Billqvist m.fl.
Jag har binge-kollat på serien Skånska mord från 1986 som nu ligger i sin helhet på Öppet arkiv. Jag måste ha varit 16-17 när jag såg serien första gången och jag kommer inte ihåg så mycket mer än just Järegård och att serien var ganska läskig. Det är den faktiskt fortfarande. Ironiskt nog så var avsnittet jag kom ihåg bäst det om Bessingemordet, där Järegård INTE är med.
Den här serien kombinerar två av mina stora intressen-välgjort drama och kriminalhistoria (hur pretto lät det inte att lista ”välgjort drama” som ett intresse?). Av de fem fallen är det förmodligen Tore Hedin i Hurvamorden som är den mest kände eftersom han är en av de värsta massmördarna i svensk kriminalhistoria. Yngsjömordet är också känt för att det både är filmat förut (1966 i en film med samma namn, med bl.a. Gösta Ekman och Christina Schollin), och det innehåller så snaskiga detaljer som incest och strypmord och halshuggningar, så det kommer väl fortsätta att fascinera.
Det första som folk brukar tänka på och det första som nämns när man tar upp serien är Ernst-Hugo Järegård, så låt oss ta oss förbi den slalompinnen direkt. EHJ (som vi härefter förkortar honom till) seriens tour-de-force, en naturkraft som helt går upp i sina rollfigurer. Lite väl mycket till och med. Han är alltid EHJ på något sätt och man kommer inte ifrån det. Till exempel i Hurvamordsavsnittet så var Tore Hedin i mitten på de tjugo när han begick sitt massmord och sen tog livet av sig, EHJ är snubblande nära sextio. EHJs fru, Karin Nordström, spelar också i detta avsnitt, som chef för ålderdomshemmet där Tore Hedin begår sitt massmord. EHJ, snart 60, vill gifta sig med en tjej, borde vara ca 25 men ser mycket äldre ut, men får nobben och misshandlar sin tjej. Tjejen berättar detta för sin chef, alltså EHJs fru i verkliga livet, spelandes en kvinna ca 60. Det blir konstigt. EHJ var inte direkt ett genetiskt underverk i det avseendet, han ser ut att vara exakt så gammal som han var. Oh well. Apropå Karin Nordström-Järegård så spelar även hon i tre avsnitt av Skånska mord, men får aldrig eller sällan någon cred för detta-som för att understryka detta bildgooglade jag henne och fann endast en (1) bild på henne utan sin make.
Karin utan Ernst-Hugo
Själv tycker jag EHJ kommer bäst till sin rätt i avsnittet om Esarparen, en man som dömdes till livstids straffarbete för att ha mördat sin fru genom att dränka henne under bryggan på tomten. Han nekade hela tiden till brottet och friades också senare efter att ha fått en andra rättegång. Det här är ett av de avsnitt som fungerar allra bäst, enligt mig, just för att tittaren lämnas i osäkerhet över om Esarparen (Nils Hansson hette han) verkligen mördade sin fru Hanna. Just därför fungerar EHJ bäst här också, eftersom han får spela ut ett större register.
De två avsnitt där EHJ inte är med känns nästan som en frisk fläkt därför att inte allt ljust hamnar på en allt annat överskuggande karaktär. (En som tycker exakt precis tvärtom är Kalle Lind-läs hans blogginlägg om serien här Nåja man kan inte ha rätt jämnt, Kalle).
Styrkan i serien är nog egentligen helheten-från manus till skådespelare. Alla episoderna skrevs av Max Lundgren (Åshöjden BK-Max, ni vet), och även om han tar sig lite väl stora friheter med sanningen emellanåt så finns den dramatiska nerven där. Sen skulle inte episoderna funka om man inte lagt ner det extremt detaljerade jobbet på scenografin-ladugårdarna, smutsen, kläderna, svetten, misären…aldrig tidigare har jag väl känt mig så smutsig som när jag tittat på 1800-tals-avsnitten. Utan detta hade det nog inte funkat.
Så, funkar avsnitten idag? Jajamän, i högsta grad. Gå in på Öppet arkiv nu och bingea!
Dags att gubbgnälla lite. Tycker faktiskt inte jag gör det så mycket, så det kanske är dags. Mest kommer detta att handla om streamingtjänster, men vi kommer dit.
Eftersom jag kallar mig för just gubbe och som bekant nästan uteslutande skriver om filmer/kultur av äldre snitt så antyds det ibland att jag är en sån som säger ”det var bättre förr”. Det gör jag inte, och en sån gubbe är jag inte. Vad jag säger är: ”det var bra förut också”. I vissa fall var det bättre förr, men för det mesta inte. Att jag valt att behandla äldre filmer är egentligen ett sätt att nischa mig lite så att jag inte tuggar samma saker som alla andra filmbloggar gör, samt att jag faktiskt gillar filmerna jag skriver om. Jag vill slå ett slag för de mästerverk som gjorts tidigare och, om möjligt, få andra att upptäcka saker de inte visste fanns. Oftast får jag respons från folk som blir påminda om ett gammalt mästerverk, men det funkar fint det med.
Om man av någon anledning vill titta på äldre film, kanske efter att ha läst min blogg till exempel, så dyker det upp problem, och det är här jag blir lite gubb-kinkig. För det är inte lätt att få tag på äldre mästerverk. Vill du hitta Beck eller Marvel, eller titta på Friends eller Seinfeld så kan du för en billig penning se precis allt på någon streamingtjänst. Vill du se filmhistoriens mästerverk får du leta lite längre. Varken Viaplay, Netflix eller Cmore prioriterar detta, och det är märkligt. Alla tre har enstaka ”filmklassiker”, men då deras klassiker-flikar också inkluderar Forrest Gump och Pulp Fiction så förstår man att perspektivet inte är så långt. Det borde finnas hur mycket film som helst under dessa flikar, då väldigt mycket ligger under public domain och i praktiken inte kostar mer än hårddiskutrymme. Hitchcock finns inte tillgänglig alls, till exempel, och då dessa filmer förstås kostar pengar är de garanterat billigare än en alldeles ny film som Disney äger. Med stadigt svikande publiksiffror på biografer och sjunkande disk-försäljning blir till slut streamingtjänster ett sätt att vrida ur sista kronorna ur filmerna man producerat. Så lita på att Netflix et al betalar för att få visa hyfsat nya filmer. Det är garanterat en av anledningarna till att Netflix satsar så hårt på att producera eget material.
Så varför inte lägga upp filmer som i stort sett är gratis, och dessutom få lite goodwill på köpet? Jag kan sätta en hembränd Pulp Fiction på att man skyller på att ”det är inte vad publiken efterfrågar”, men det är en självuppfyllande profetia. Om man tar bort saker ur utbudet så köps det inte heller. Jag skaffade Netflix för cirka fyra år sedan, och bara under den korta tiden har ”klassiker”-fliken krympt avsevärt. Många av de filmer jag skrivit om på bloggen har jag sett just där.
I USA finns streamingtjänster som specialiserar sig på just udda film, främst en tjänst som heter Fandor. De har obskyr skräck, kult, mondo, gammal sci-fi och så vidare. Låter som en våt dröm för en sån som mig. Här är det omöjligt att prenumerera på Fandor på grund av upphovsrättsliga skäl-rättigheter gäller bara inom länder, eller ibland kontinenter. Men återigen-de filmer som finns på Fandor är inte dyra. Vad de däremot kräver är dedikation-att faktiskt leta upp de som äger rättigheterna, vilket inte är så lätt alla gånger, om det gäller en b-rulle från 1963. Vem startar ett europeiskt Fandor? Jag skulle lätt säga upp mitt netflix-abbonemang för en tjänst som slutade betrakta sina prenumeranter som idioter.
År 1935 förlorade far och son Laemmle kontrollen över Universal genom några alltför vidlyftiga satsningar. Banken man lånat tog helt enkelt över hela rasket, och det blev några år i limbo, trots att man fortsatte producera filmer precis som förut, dock inte skräckfilmer. Slutet av 1930-talet var ganska tufft för några av de stjärnor som gjort sina karriärer inom skräckfilm.
Men Dracula var först av Universals ljud-skräckfilmer. Boken Dracula hade gjorts om till teaterpjäs ett flertal gånger, och en av dessa uppsättningar turnerade runt USA med en ungersk immigrant vid namn Bela Lugosi i huvudrollen. Laemmle junior ville göra om teaterpjäsen (inte boken) till film men pappa var inte så sugen på idén-speciellt inte med den där Lugosi i huvudrollen. Lugosi var vid det här laget en bit över fyrtio år, kunde knappt engelska (Lugosi hade faktiskt filmat i USA tidigare under stumfilmseran, och då lärt sig sina repliker fonetiskt så det skulle åtminstone se rätt ut på film). Lugosi hade spelat Dracula först på Broadway, sen på turné över USA. När turnén slutade försökte han sig på film och fick kontrakt med Fox, men det gick trögt. Efter att Dracula åkte ut på turné över västkusten tyckte han, kanske med all rätt, att rollen var hans. Vilket är lite ironiskt då han resten av livet skulle kämpa mot typecastingen som Dracula medförde. Universal castade en mängd mer kända skådespelare men ingen funkade riktigt. Lugosi råkade befinna sig i Hollywood precis vid den här tidpunkten och genom tjat och ett erbjudande om att jobba för peanuts (500 dollar i veckan, vilket låter okej i depressionens 1931, men det var småpotatis i sammanhanget). Lugosi hade aldrig någon känsla för affärer och var känd för att vara utfattig resten av livet. 
När jag, för tredje gången inom ett par år faktiskt, ser om delarna ett och två av den här serien, slår det mig att redan i första delen så faller all logik ihop. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, det är mer någonting som hör till genren att lösa trådar får hållas lösa och vem som är mördaren egentligen inte är det viktiga. Men…hear me out. Mördaren i första filmen är ju mamma Vorhees. Sonen Jason drunknade. Fredagen den 13:e del ett börjar med att två tonåringar blir mördade precis när de ska till att ha kvalitetstid med varandra (vilket i sig blivit en skräckfilms-kliché, förstås). I vilket fall-vi får också veta, av mamma Vorhees, att Jason drunknade samtidigt som tonåringarna hade sex, när de egentligen skulle haft koll på barnen på lägret. Så vem mördade de kåta tonåringarna? Om det nu också var mamma Vorhees, varför kollade inte HON sin son? Den överlevande tjejen från film ett, blir första mordoffret i film två, där Jason alltså söker upp henne i det samhälle dit hon flyttat för att glömma det som hänt. Varför gör han det? Enligt uppföljaren (den här alltså) är Jason ett vilddjur som bor i ett skjul i skogen och som enbart mördar när han blir störd. Förutom i de allra sista delarna då han åker båt till Manhattan eller slåss mot Freddy förstås. Dessutom, om han nu sätter igång att mörda för att hämnas sin mamma, och mamman hämnas för att sonen drunknade, varför sa han inte bara till mamma långt innan att han levde, så hade en massa översexuella tonåringar fått leva. Ska man fortsätta ifrågasätta så kan man fundera på varför Jasons utseende i den här filmen (långt hår, skägg) skiljer sig markant mot utseendet i tredje filmen, trots att trean utspelar sig dagen efter tvåan. Något sorts beslut måste ändå ha tagits då Steve Miner var regissör för både tvåan och trean. Okej, nu när jag tänker på saken kanske jag inte ska fundera så mycket på logik i dessa filmer. Men i den officiella historieskrivningen så är det av den här anledningen Sean Cunningham inte ville göra uppföljaren-det var för dumt. Även Tom Savini har uttalat sig om hur dumt det var med en uppföljare och kände inte för att jobba med den.
Jag har binge-kollat på serien Skånska mord från 1986 som nu ligger i sin helhet på 
Gubbe ser på film 