Kategoriarkiv: gubbsvammel

Flåklypa Grand Prix (1975)

Flåklypa Grand Prix
År:1975
Land: Norge
Regi: Ivo Kaprino

Svenska röster: Wenche Myhre, Halvar Björk, Ingvar Kjellson, Mille Schmidt, Olof Thunberg, Magnus Härenstam,

Nä, dra mig ända in i fågelholken!

Flåklypa1
Solan Gundersen,Reidar Fälgen, Ludvig ser på nyheterna

Vad glad jag blev när jag äntligen kunde skriva titeln på den här filmen som rubrik till min blogg-jag har nämligen letat efter den här filmen under en längre tid (i fysiskt format alltså). Den har varit väldigt sparsamt utgiven på olika discformat, och när den har blivit det så har den tagit slut fort-så konstigt att man inte månglat ut den gång på gång på gång, som man gör med all annan film, kan man tänka. Ändå inte illa pinkat att sälja slut så fort vid varje återutgivning, för en film som till dags dato sålt mer än fem miljoner biobiljetter , från ett land med fem miljoner invånare. Nu finns det några invändningar mot detta faktum, varav inget av dem egentligen fråntar storheten-för det första är inte alla biljetterna sålda i hemlandet Norge-väldigt många av dem är också sålda i Japan. Den andra invändningen är att dessa fem miljoner biljetter gäller under en tidsperiod av styva trettio år (vet inte exakt vilket datum denna uppgift har). Vilket väldigt få filmer kan stoltsera med-de flesta filmer går någon månad på bio och kommer sen aldrig tillbaka-det stora undantaget i Norden är förstås Gökboet som gick 25 år på svensk bio, men det är ett lysande undantag. Flåklypa gick verkligen på bio internationellt, någonstans i världen, VARJE DAG MELLAN 1975 OCH 2003! Are you impressed? I am impressed. Enligt wikipedia har den gått som mest på 75 biografer i Japan….alltså samtidigt.

Det här hade jag ingen aning om förrän jag såg den för några dagar sedan. Jag har bara vaga, nostalgiska minnen av en film jag såg som barn (och ärligt talat är jag inte ens hundra på att jag såg den, men jag tror det), en extremt vältummad bilderbok om filmen och ett gammalt Hajk-reportage där man visade hur filmen gjordes. Jag har försökt hitta just detta reportage på olika ställen men inte lyckats-vore extremt tacksam om någon kunde hjälpa mig med detta? Jag har sett extramaterialet på skivan, och tror inte det är detsamma, men förmodligen måste det väl ha varit det. Men det här blev en utvikning.

Flåklypa Grand Prix är en fantastisk film. Vi kan enkelt konstatera det. Handlingen är så formelerad så det nästan blir parodiskt-Uppfinnaren Reidar Fälgen ställer upp i ett race för att sätta en gammal illojal, lögnaktig medarbetare på plats, en före detta kollega som dessutom stulit Fälgens uppfinning. Fälgen backas upp finansiellt av en oljeshejk. Hmmm, that´s about it. Men det är inte där filmens styrkor ligger. Det är detaljerna. Herregud, vilka detaljer de har lagt ner tid på att skapa. Berget där Fälgen, Solan och Ludvig bor. En blomkruka på en TV-kamera. Fälgens hem. Bilen Il tempo gigante är så detaljrik att man skulle vilja sitta i den-vilket en del fått göra, då den finns i fullskalig version, mer om det senare. Men bilens två hastighetsmätare (en till 250, nästa till 400), två motorer, lucka under gaspedalen när man behöver det där lilla extra… Varenda docka i publiken har ett eget uttryck som antyder en personlighet bakom. Scenen där orkestern spelar en jazzig trudelutt är nästan analt noggrann-fingersättningar och trumslag är exakt koreograferade så de ska stämma överens med musiken.

Men historien bakom filmen är tämligen okänd för svenska tittare. Storyn är baserad på författaren Kjell Aukrusts persongalleri. Aukrust är välkänd i Norge, men inte alls lika mycket i Sverige. Jag tänker ganska mycket på Jan Lööf när jag bekantar mig med hans värld-det är mycket män (gubbar), grovt tillyxade men mestadels snälla, uppfinnaren Reidar Fälgen skulle lika gärna kunna vara Skrot-Nisse och hans kompisar. Aukrusts figurer förekom i en norsk tidning på femtio- och sextio-talet. Byn Flåklypa är inspirerad av ett riktigt ställe i Norge, Aukrusts fars födelseplats, en by som het Lom. Bredvid Lom finns också ett ställe som heter Flåklypa. Där ska också klippan finnas som är inspirationen till Fälgens berg. Enligt vissa så har också figurerna i Aukrusts persongalleri riktiga förlagor, men personligheterna är så grovt tillyxade så det känns inte så troligt.

I början på sjuttiotalet kom man på idéen att göra TV-serie av figurerna. Planen var att avsnitten skulle vara löst sammanhållna och egentligen mest vara sketcher. Ivo Caprino med ett helt team bakom sig arbetade i ett och ett halvt år med att färdigställa dockor och en radiostyrd modell av bilen Il tempo gigante. 1971 medverkade man i ett norskt underhållningsprogram där man presenterade sitt arbete:

Lördagskväll i NRK TV-1971

Länken (lyckades inte infoga klippet här, då den hänvisar till NRKs hemsida och inte Youtube) visar bilmodellen och dockor, och samtal med både Aukrust och Caprino. Problemet skulle visa sig när man kort därefter presenterade det man hade för chefer på NRK-för enligt dem så dög inte detta. Caprino tog nederlaget hårt-det var karriärens största motgång. Man vet ju såklart inte vad som sades på detta möte, eller vad de egentligen hade förutom det tekniska-en gissning är att när cheferna frågade vad handlingen skulle vara så tittade de på varandra och försökte snyta något ur näsan. Men som många andra gånger i kulturhistorien så behövdes det ett nederlag för att dra fram det storslagna (det där med att Beatles blev refuserade till exempel-hur många tror att det var det genialiska, storslagna, Beatles som fanns på den tejpen? Det var naturligtvis ett slarvigt spelande, trött, omoget Beatles som genom refuseringen bestämde sig för att satsa hårdare. Fler exempel? Astrid Lindgren blev refuserad när hon första gången skickade in manuskriptet till Pippi Långstrump…vilket inte är så konstigt då den första versionen var extremt annorlunda än det som senare gavs ut. Nåja. Ännu en utvikning).

Ivo Caprinos födkrok var egentligen reklamfilm. Han tänkte moloket, efter att ha funderat nästan ett år, att ”vi får skrota allt och gå tillbaka till reklamfilmerna”. En medarbetare till honom födde då genidraget att de borde göra en långfilm istället-genidrag därför att man då kunde finansiera projektet med statligt kulturbidrag samt bestämma själva vad som dög och inte dög. Dockor, modeller och värld hade man redan skapat. Caprinos ständige medarbetare Bjarne Sandemose konstruerade bilarna och de flesta tekniska lösningar, Ingeborg Riiser, gjorde dockorna (hennes mor hade arbetat med att göra dockor innan henne), och den utbildade guldsmeden Gerd Alfsen gjorde kostymer och hjälpte till med modellmakandet. Kameramannen Charley Patey fullgjorde teamet, vilket innebär att fem (5) skapade filmen Flåklypa Grand Prix. Det tog dem 3,5 år, men det är ändå helt galet-titta på end credits på valfri animerad film nu och räkna.

Man får nog anta att arbetet betalade sig. Som sagt, över fem miljoner sålda biljetter (källa Ivo Caprino förvisso, men ingen verkar motsätta sig den uppgiften), Flåklypa var fram till 1993 den mest inkomstbringande stopmotion-animerade filmen någonsin-tills Tim Burton släppte Nightmare before christmas. Flåklypa är Norges svar på våran Kalle Anka på julafton-den visas varje år, men på grund av att olika tevebolag ägt visningsrättigheterna så har datumet variet, alltifrån 23 till 25 december. Men varje år visas den i Norge.

Stop-motion ja, det är inte helt sant. Ett flertal tekniska lösningar används. När dockorna samspelar så är det stopmotion, och också i en del av race-scenerna, till exempel när bilarna swishar förbi åskådare vid sidan av vägen. Då har man använt lång slutartid och rört bilen samtidigt, för att ge den riktiga känslan av fart. Ibland använder man radiostyrda bilar och vanlig filmning, en stor del av racet är filmat så. Ibland kan man också se pinnar och snören vilket innebär att även marionettdockor har använts.

Som en reklamstunt (antar jag) byggde man en fullskalig modell av bilen Il tempo gigante. Den byggdes efter filmen var klar och medverkar alltså inte. Bilen är en exakt kopia och är därmed extremt tung-den har till exempel två motorer, varav den ena skänktes av Niki Lauda! Teknikens Värld fick testköra Il Tempo Gigante 1976, och även om de har haft pdf med kopia av reportaget uppe tidigare så funkar inte länken nu, men den här sidan har en del filmer med närbilder av bilen: Teknikens värld provkör Il tempo gigante.

1999 tog norska gruppen Multicyde den kända munspels-melodin som Fälgen spelar i filmen (all musik skriven av Bent Febricius Bjerre) och använde som sampling i deras hit ”Not for the dough”. Ta en titt på videon och återupplev Flåklypa Grand Prix.

Filmen FINNS utgiven på DVD och restaurerad på Bluray-tyvärr är båda slutsålda. Bluray-versionen använder samma framerate som biofilmen blev därmed några minuter längre (har inte kollat denna uppgift själv). Köpte min dubbel-DVD för hundra spänn på Tradera, lätt värt varenda krona!

Annonser

Son of Frankenstein (1939)

Son of Frankenstein
Svensk titel: Frankensteins son
År:1939
Regi: Rowland V. Lee
Huvudroller: Basil Rathbone, Bela Lugosi, Boris Karloff, Lionel Atwill, Josephine Hutchinson,

Son_of_Frankenstein_movie_posterÅr 1935 förlorade far och son Laemmle kontrollen över Universal genom några alltför vidlyftiga satsningar. Banken man lånat tog helt enkelt över hela rasket, och det blev några år i limbo, trots att man fortsatte producera filmer precis som förut, dock inte skräckfilmer. Slutet av 1930-talet var ganska tufft för några av de stjärnor som gjort sina karriärer inom skräckfilm.

1938 var det en biograf som, som ett desperat sätt att få in likvida medel, satte upp en triple-feature med Dracula, Frankenstein och King Kong på samma kväll. Satsningen blev en enorm succée, vilket fick Universals nya chefer att inse att, hmmm, kanske är de där ganska monsterfilmerna fortfarande populära. Man beslöt att satsa på sina monsterfilmer igen och först ut i vad som skulle gå under epitetet ”New Universal” var alltså Son of Frankenstein.

Karlofflugosi
Boris Karloff och Bela Lugosi

Den här gången har Frankensteins, ehh, son (Rathbone) ärvt slottet och åker till staden Frankenstein för att flytta in med sin fru och son. Han är fast inställd att rentvå sitt namn och bli en good guy i staden (trots att man kan undra över varför stadsborna bytt namn på staden från ”Goldstadt” till ”Frankenstein”, om man nu så gärna vill glömma den gamle baronen), men upptäcker snart att faderns gamla laboratorium finns kvar (med tillhörande sulfur-gruva, uppenbarligen), och inte nog med det, pappas gamla monster lever fortfarande och det gör även en av hans gamla medhjälpare, Ygor, spelad av Bela Lugosi, ironiskt nog. Lugosis roll gör egentligen hela filmen, vilket gör det hela ännu mer ironiskt-om ni kommer ihåg så skulle han ju spela just Frankensteins monster i första filmen, och nu spelar han den bespottade medhjälparen. Ygor har blivit dömd till döden för att ha stulit lik, och man försökte också, men Ygor överlevde galgen, dock med en trasig nacke och ett sinne inställt på hämnd. Grejen är att Ygor inte ens fanns med i originalmanuset, mycket av handlingen i Son of Frankenstein bestämdes precis innan tagningen skulle göras. Och ja just det, jag höll på att beskriva handlingen-Frankensteins son, Wolf, hittar monstret levande, men döende, och blir besatt av tanken att fortsätta pappans verk. Monstret är dock under Ygors kontroll och han i sin tur skickar monstret att hämnas på de jurymedlemmar som dömde honom till döden. Det ryktas att Karloff blev så pissed off över den positiva responsen Lugosi fick i den här rollen-som dessutom var en sistasekundenuppfinning-att han vägrade spela monstret igen och dessutom vägrade spela med Lugosi igen om inte han, Karloff, fick det största namnet på affischen och den klart större rollen. Det finns stor risk att det här bara är påhitt, men man vet aldrig, klart att Karloffs sena framgångar kan ha stigit honom åt huvudet. Det kan också vara så att han helt enkelt ledsnade på att spela Frankensteins monster, med fyra timmars sminkpåtagning varje dag.

Basil Rathbone var på höjden av sin karriär vid den här tiden, men hatade enligt egen utsago skräckfilmer. Det är därför lite underligt att han ställde upp på denna (man hade prövat Claude Rains och Peter Lorre men till slut bestämt sig för Rathbone), men anses vara en förklaring till att hans skådespel är så överdrivet och teatraliskt. Antingen i subtil protest eller för att han helt enkelt inte förstod skräckfilmer och tänkte att det skulle vara så. Det är dock en fröjd att se Rathbone, Karloff och Lugosi tillsammans. De kompletterar varann fantastiskt. På tal om karaktärer så är den mest udda figuren stadens polis, Inspektör Krogh, spelad av Lionel Atwill. Som ung fick han sin arm avsliten av monstret och har nu en protes, som han styr med sin kvarvarande arm. Resultatet är fantastisk humor, speciellt när han använder sin protesarm för att sätta fast sin monokel för rengöring.

Son of Frankenstein skulle egentligen göras i Technicolor, men då provfilmningarna inte ansågs vara tillfredställande ändrade man till svartvitt. Anledningarna verkar framförallt ha varit färgen på Karloffs smink. Man gjorde honom grön, och den horribla….umm, tröjan, han har är brun. Konstigt nog behöll man….ja, det där han har på överkroppen, även när man bestämt sig för svartvitt, trots att enda anledningen till att man valde den var för färgfilmen. Man har hittat en av Karloffs färgtester, efter att den legat inlåst i ett valv i alla år, och nu finns den såklart på Youtube, så avgör själva. Mannen som Karloff låtsas strypa på slutet är Jack Pierce, mannen som uppfann den berömda designen för bland annat Frankensteins monster:

Borta var förstås James Whale som gjorde första filmen, samt Bride of Frankenstein. Han hade definitivt sagt nej till att göra fler monsterfilmer. Hans karriär var, även om ingen visste det 1938, utdöende. Efter Bride hade han jobbat hårt några år, men från 1940 och framåt var det tunnsått. Vissa hävdar att det berodde på att man frös ut honom på grund av hans homosexualitet, men det är knappast sant. 1937 hade han regisserat en uppföljare till stumfilmsklassikern På västfronten inget nytt, och i dessa orostider blev den en flopp. Han hade sen personliga och hälsomässiga problem och tog livet av sig genom att dränka sig i sin pool 1957, efter i stort sett 20 inproduktiva år. Skillnaden i regi mellan Bride och Son är som dag och natt-borta är den campiga humorn och intresset för monstret som karaktär-här är monstret mer en killing machine som lyder Ygor. Karloffs monster pratar inte här heller-varför han glömt bort hur man pratar förblir dock en gåta.

expressionism
Skuggor i skuggor, expressionistisk konst

Något som den nya regissören Rowland Lee lyckas med är set design-Frankensteins slott är en mardrömslik uppvisning i expressionistisk konst där skuggorna är så långa och mörka att de bildar nya strukturer. Trappan till övervåningen är precis som i en mardröm-lång, vindlande och mörk. Matsalen är enorm och mer skrämmande än något monster. Son of Frankenstein är också en film som tvingar en att ta ställning-ska man ta en öl och skratta åt fånigheterna, eller ska man se den som en del i Frankensteins kanon, som en fortsättning på Mary Shelleys och James Whales arbete? Idag är det svårt att bortse från de humoristiska inslagen, som redan nämnts konstapelns protesarm, men också slutet som är okaraktäristiskt actionfyllt men också, just det, fånigt. Man kan välja vad man vill, trots att den är den längsta filmen i Universals Frankensteinserie på 98 minuter, så överväger de positiva inslagen de negativa.

Universal Monsters (och lite om Dark Universe)

Universal monsters och Dark Universe.

Idag känner ingen under 30 till Frankensteins monster eller Dracula på annat sätt än som tecknade karikatyrer på Cartoon Network eller som kramiga leksaker, men det är också på ett perverst sätt ett tecken på hur djupt rotade Universals monster är i moderna kulturen. Idag är filmerna från 1930-talet inte skrämmande för någon (tror jag), men det gör dem inte mindre viktiga. Speciellt inte nu när det ryktas om att man ska återuppliva franchisen i ett modernt Dark Universe. Två filmer är faktiskt redan släppta-The Mummy med Tom Cruise är den andra.. Den blev ju som den blev. Och just den filmen ger mig vatten på min kvarn när jag envist hävdar att återupplivande av Frankensteins monster, Dracula, Mumien, Wolfman, Monstret från svarta lagunen och osynliga mannen är en dålig idé. För det kommer inte att funka. Dagens filmskapare förstår inte vad som gjorde originalen bra, eller hur de ska översättas till en modern publik.

duniverse.jpg
De figurerna och rolltillsättningen. Notera Superman-S:et

Dark Universe, om det nu blir fler filmer, kommer att ha Dr Jekyll som en bärande figur, karaktären som binder samman de olika historierna, precis som Nick Fury är för the Avengers. Jekyll spelades i Mumien av Russel Crowe, och karaktären var typ det enda som lyckades skapa ett uns av intresse i filmen, trots Crowes maniska överspel. I Mumien var allt utdraget till någon sorts actionfilm med andra halvan fylld av CGI, medan originalet var en kärnfull thriller med långt utvecklad mytologi. Även Hammers version av samma historia (med Christopher Lee i rollen som mumien) var långt bättre, då den förstod vad för typ av historia den skulle berätta. Sådan kunskap existerar sällan i Hollywood idag.

Som det ser ut nu blir det inget Dark Universe. De båda som skulle ansvara för utvecklingen av serien (däribland The Mummy-regissören Alex Kurtzman) har lämnat projektet. Första filmen, Dracula Untold, släpptes 2014 och floppade. The Mummy med Tompa sågades. Frågan är om någon är sugen på att trycka in mer pengar nu. Förmodligen inte. Man hade kommit ganska långt i planerna på en remake av Bride of Frankenstein, med Javier Bardem i rollen som monstret, men Universal har meddelat att filmen får vänta. Det finns också rykten som säger att en remake av The invisible man med Johnny Depp planerades, men det är också mycket osäkert. Tråkigt, för det är den enda av dessa som jag skulle kunna bli lite sugen på.

Nog om Dark Universe. Det som är intressant för Gubben är originalen, så innan vi går in på filmerna var och en så låt oss se vad Universal var för sorts bolag och hur det kom sig att man för evigt kommer att bli ihågkommen för sina skräckfilms/monsterfilms-serier.

Carl Laemmle, President of Universal Studios
”Uncle” Carl Laemmle,Sr

Universal Studios grundades redan 1912 och finns som bekant fortfarande, vilket gör den till USAs äldsta fortfarande aktiva filmbolag, och världens fjärde äldsta (Nordisk Film är ett av de som är äldre). Den centrala personen runt grundandet var Carl Laemmle, född Karl Laemmle, född i Tyskland, som emigrerade till USA 1884. Han tog varierande jobb, mestadels på kontor verkar det som, och verkar ha varit en ganska driven person som idag förmodligen hade kallats entreprenör. Bland annat arbetade han en tid på reklambyrå, vilket förmodligen spelade en viktig roll senare, för marknadsföring verkar han ha förstått sig på. I filmens viktigaste dagar såg man på bio i något som kallades Nickelodeon, som egentligen är en bio i miniformat. Man kunde sätta upp den i stort sett var som helst där man hade några kvadratmeter. Bara i Brooklyn ska det ha funnits ett hundratal. Laemmle satt utanför en sådan och tittade och tänkte att det här var en fantastisk affärsidé-människorna gick dit, konsumerade produkten, men produkten fanns sedan fortfarande kvar och kunde konsumeras igen. Laemmle började köpa upp Nickelodeons och var därmed inne i filmbranschen.

Det fanns dock problem och ett av dem var Thomas Edison. Han hade bildat en förening, Motion Picture Trust, som ägde patent mojäng i själva filmkameran. Föreningen försökte få monopol på filmdistributionen genom att dels äga patentet och dels producera alla filmer. Alla som visade en film skulle betala en avgift till MPT, eller uttryckt på annat sätt, till Edison. Laemmle, och andra, försökte komma runt detta genom att starta en egen trust/förening, IMP, och själva producera filmer. Redan i de första stadierna av detta tog han beslut som skulle påverka filmindustrin för evigt. Till exempel beslöt han att man skulle marknadsföra skådespelarna, vilket Edison envist hade vägrat göra med sina filmer. Som exempel på detta kan nämnas filmatiseringen av Robin Hood från 1910 som IMP producerade och man tryckte hårt på filmens stjärna King Baggot, som trots att han är bortglömd idag, kan kallas för historiens första filmstjärna.

1912 gick Laemmle ihop med en rad andra personer som tänkt samma sak som honom, som alltså skapat egna filmproduktionsbolag, och Universal Studios såg dagens ljus. Laemmle valdes till ordförande, och köpte ganska snart ut de andra.

FortLee
Fort Lee, där Universal Studios anlades

Han köpte upp en ledig, och billig, enorm tomt utanför Hollywood (filmindustrin hade ganska snart dragit sig alltmer västerut och snart var Hollywood etablerat som dess centrum). Laemmle var smart, och visste hur man skulle marknadsföra det nya mediet. Bland annat så var han med att skapa stjärnkulten runt skådespelarna genom att vara först med att ha med deras namn på affischerna-något studios envist hade vägrat innan dess. Detta gjorde inte bara att folk gick och såg filmer med sina favoriter, det utmanade också trust-systemet genom att skapa en större efterfrågan på sina filmer. Stjärnorna var såklart med tåget-fattas bara annat. En av de stjärnor som han var först med att marknadsföra var Mary Pickford, vars onscreen-persona blev en populär figur (så populär att många menar att hon var en influens till Pippi Långstrump).  Han var också först med att tillåta turister på studiomarken, en föregångare till våra dagars guidade turer och nöjesparker. Det sålde inte bara biljetter, det skapade förväntan och intresse hos de som besökte.

1929 gav han bort direktörskapet till sin son Carl Laemmle jr, som då bara var 21 år. Ingen var förvånad. Nepotism var väletablerat hos Universal. Det sägs att 80 släktningar jobbade på företaget i olika författningar. Carl den äldre kallades allmänt för “Uncle Carl”, förmodligen för att han var just farbror till ganska många av dem. Carl jr fick aldrig någon större respekt, för på ett företag där man hade så många släktingar och man själv var yngst, var man inte heller speciell. Dessutom sågs han som en märklig, kortväxt man med klen intelligens. En skådespelerska från den tiden kallar honom rätt ut “retarded”. Alla hans privata pengar gick, sas det, till läkare och apotek eftersom han var svårt hypokondrisk. Sen att Carl bara inom några år drev Universal i kånken gjorde inte att han fick mer respekt som äldre. Snarare tvärtom.

laemmlejr
Laemmle junior.

Men till en början var Carl jr en viktig, kanske livsnödvändig livsinjektion på Universal. Han genomdrev många förnyelser på studion, bland annat det oundvikliga skiftet till talfilm. Han producerade själv många filmer, en av de första han var med om att driva fram var “All quiet on the western front”, som fick en Oscar för bästa film. Han satsade skoningslöst på studion, på utrustning, på regissörer och på idéer få andra hade satsat på. På det viset lyckades han övertala pappa Laemmle att satsa på filmen Dracula.

Dracula (1931)

Jag kommer inte att gå in särskilt på Dracula just nu, utan vi tar den en annan gång. Framförallt för att jag själv aldrig gillat Vampyr- eller Dracula-myten. Det gör inte filmen mindre historiskt viktig, men jag vill hellre skriva om filmer jag själv tycker om.

dracula-movie-poster-1931Men Dracula var först av Universals ljud-skräckfilmer. Boken Dracula hade gjorts om till teaterpjäs ett flertal gånger, och en av dessa uppsättningar turnerade runt USA med en ungersk immigrant vid namn Bela Lugosi i huvudrollen. Laemmle junior ville göra om teaterpjäsen (inte boken) till film men pappa var inte så sugen på idén-speciellt inte med den där Lugosi i huvudrollen. Lugosi var vid det här laget en bit över fyrtio år, kunde knappt engelska (Lugosi hade faktiskt filmat i USA tidigare under stumfilmseran, och då lärt sig sina repliker fonetiskt så det skulle åtminstone se rätt ut på film). Lugosi hade spelat Dracula först på Broadway, sen på turné över USA. När turnén slutade försökte han sig på film och fick kontrakt med Fox, men det gick trögt. Efter att Dracula åkte ut på turné över västkusten tyckte han, kanske med all rätt, att rollen var hans. Vilket är lite ironiskt då han resten av livet skulle kämpa mot typecastingen som Dracula medförde. Universal castade en mängd mer kända skådespelare men ingen funkade riktigt. Lugosi råkade befinna sig i Hollywood precis vid den här tidpunkten och genom tjat och ett erbjudande om att jobba för peanuts (500 dollar i veckan, vilket låter okej i depressionens 1931, men det var småpotatis i sammanhanget). Lugosi hade aldrig någon känsla för affärer och var känd för att vara utfattig resten av livet. 

Mer intressant i sammanhanget är Todd Browning, men vi ska som sagt inte gå in mer på filmen Dracula nu-tanken är att vi ska djupdyka ner i Frankenstein. Vi kan bara konstatera att Dracula hade premiär tidigt 1931 och träffade en nerv hos publiken. Så framgångsrik blev filmen att man genast försökte hitta en lämplig uppföljare.

 

Friday the 13th, part II (1981)

Friday the 13th, part II /Fredagen den trettonde, del 2
År: 1981
Regi: Steve Miner
Huvudroller: Adrienne King, Amy Steel, Warrington Gillette, Stuart Charno, Walt Gorney, Betsy Palmer, Tom McBride, Marta Kober

Friday-13th-2-AlternativeNär jag, för tredje gången inom ett par år faktiskt, ser om delarna ett och två av den här serien, slår det mig att redan i första delen så faller all logik ihop. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, det är mer någonting som hör till genren att lösa trådar får hållas lösa och vem som är mördaren egentligen inte är det viktiga. Men…hear me out. Mördaren i första filmen är ju mamma Vorhees. Sonen Jason drunknade. Fredagen den 13:e del ett börjar med att två tonåringar blir mördade precis när de ska till att ha kvalitetstid med varandra (vilket i sig blivit en skräckfilms-kliché, förstås). I vilket fall-vi får också veta, av mamma Vorhees, att Jason drunknade samtidigt som tonåringarna hade sex, när de egentligen skulle haft koll på barnen på lägret. Så vem mördade de kåta tonåringarna? Om det nu också var mamma Vorhees, varför kollade inte HON sin son? Den överlevande tjejen från film ett, blir första mordoffret i film två, där Jason alltså söker upp henne i det samhälle dit hon flyttat för att glömma det som hänt. Varför gör han det? Enligt uppföljaren (den här alltså) är Jason ett vilddjur som bor i ett skjul i skogen och som enbart mördar när han blir störd. Förutom i de allra sista delarna då han åker båt till Manhattan eller slåss mot Freddy förstås. Dessutom, om han nu sätter igång att mörda för att hämnas sin mamma, och mamman hämnas för att sonen drunknade, varför sa han inte bara till mamma långt innan att han levde, så hade en massa översexuella tonåringar fått leva. Ska man fortsätta ifrågasätta så kan man fundera på varför Jasons utseende i den här filmen (långt hår, skägg) skiljer sig markant mot utseendet i tredje filmen, trots att trean utspelar sig dagen efter tvåan. Något sorts beslut måste ändå ha tagits då Steve Miner var regissör för både tvåan och trean. Okej, nu när jag tänker på saken kanske jag inte ska fundera så mycket på logik i dessa filmer. Men i den officiella historieskrivningen så är det av den här anledningen Sean Cunningham inte ville göra uppföljaren-det var för dumt. Även Tom Savini har uttalat sig om hur dumt det var med en uppföljare och kände inte för att jobba med den.

Fredagen den 13:e blev en oväntad succé som drog ihop 40 miljoner dollar mot en budget på en halv miljon dollar. Så naturligtvis blev det en uppföljare. Från början var planen faktiskt att göra en antologifilm om mytbildningen kring datumet fredagen den 13:e (vilket är ironiskt eftersom man knappt fick med det i handlingen i första filmen), men på grund av cliffhangern i slutet på första delen beslöt man att bygga historien på Jason. Man ville också ha hjältinnan/överleverskan från första filmen, spelad av Adrienne King, men man fick nöja sig med att ha med henne i inledningen. Det finns olika versioner av anledningarna till detta. Enligt Adrienne King själv berodde det på ett  fan som stalkat henne och brutit sig in i hennes hem och att hon därför ville vara med enbart för att bli mördad, men en annan mer jordnära förklaring är att hon ville ha för mycket pengar och att man därför förhandlade ner det till just intromordet. Lika bra det, Adrienne King var inte så mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Åtminstone inte om man jämför med den här filmens överlevar-tjej Amy Steel. Steel har en mycket mer naturlig kaxighet i sig.

Men jag går händelserna i förväg; uppföljaren handlar precis som föregångaren om ett ungdomsläger vid den sjö, men det är inte Camp Crystal Lake den här gången-det är lägret BREDVID, och det utspelar sig fem år efter händelserna i ettan. Historierna om Jason används som lägerelds-historier för att skrämma upp ungdomarna. Precis som i ettan så är Jasons slaktoffer, alltså folket på lägret, inte lägerungdomar, utan personalen som senare ska jobba med lägerungdomarna. De är förstås marginellt äldre, möjligtvis aningen kåtare. För här är alla slasherfilms-regler i full effekt: har du sex dör du. Avviker du från någon sorts norm, dör du. Är du inte viktig för handlingen dör du. I den här filmen är de verkligen kåtare än någonsin så de dör också därefter.

Man kan argumentera vilken Jason-rulle som är bäst, men jag plockar den här. Det skulle lika gärna kunna vara vilken som helst av de tre första men det som höjer den här aningen över resten är regin. Här finns en regissör, Steve Miner, som faktiskt vet vad han håller på med. Inget ont om Sean Cunningham, men Miner är helt enkelt mer kunnig. Både vad gäller placering av kamera och personregi. Som vi alla vet så är det också sånt som skiljer en skräckfilm från enbart campy till något som är spännande på riktigt. I de andra delarna finns det alltid något som stör, eller som får en att fundera på om det är menat som humor eller bara är dåligt gjort (detta blir förstås mer påträngande ju längre serien pågår). I den här hålls allting ihop och det blir en tight slasherrulle som gör sitt jobb. Enda som stör mig är några figurer som hänger som lösa trådar-till exempel killen som sitter med en massa ölflaskor i baren, han som hänger kvar när de andra åker tillbaka och upptäcker morden, vad händer med honom och vad är syftet med hans roll?

I den här finns några av de mest klassiska morden i serien, framförallt dubbelpenetreringen av ännu ett par som hade sex (nej, inte sån dubbelpenetrering snusko), en scen som klipptes ner rejält på grund av våldet. Kvar blir egentligen bara en blodig spets genom en sängbotten, men det räcker ju för att man ska förstå vad som händer.

Jason spelas officiellt av Warrington Gillette i del två, men i praktiken är det Steve Dash som spelar honom i alla scener med säcken på huvudet. Dash fick enbart credit som stunt double. Jasons utseende är direkt snott från filmen The town that dreaded sundown, och ännu syns ingen hockeymask till. Den här looken är Jasons bästa tycker jag, det är så svårt att ta hockeymasken på allvar, det blir för mycket seriefigur av det.

the-town-that-dreaded-sundown-1976.36547

friday13thpart2jason
Jason, innan hockey.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tom Savini skulle ha gjort specialeffekterna men han var upptagen med en annan film så det blev till slut Carl Fullerton som fick ta över, och det blev säkert mycket bättre än Savinis over-the-top-effekter. Fullerton gick sedan vidare till att jobba med Aliens, Gudfadern del 3, Philadelfia och en rad andra blockbusters. Här gillar jag framförallt killen i rullstolens ”machete-över-ansiktet” som Fullerton gör kort och överraskande, men chockartat. Klippet efter när rullstolen åker som en vante över trapporna lämnar åskådaren i osäkerhet-ska man skratta eller bli chockad? Eller fundera över om det är en homage till Potemkin-Pansarkryssarens barnvagn-scen? För det är väl det alla funderar på när man tittar på Fredagen den 13:e-rullar?

Skånska mord (TV-serie)

Skånska mord, tv-serie i fem delar
Land: Sverige
År:1986
Regi: Richard Hobert, Jan Hemmel, Leif Krantz
Huvudroller: Ernst-Hugo Järegård, Marianne Wesén, Nils Ahlroth, Carl Billqvist m.fl.

esarparenJag har binge-kollat på serien Skånska mord från 1986 som nu ligger i sin helhet på Öppet arkiv. Jag måste ha varit 16-17 när jag såg serien första gången och jag kommer inte ihåg så mycket mer än just Järegård och att serien var ganska läskig. Det är den faktiskt fortfarande. Ironiskt nog så var avsnittet jag kom ihåg bäst det om Bessingemordet, där Järegård INTE är med.

Den här serien kombinerar två av mina stora intressen-välgjort drama och kriminalhistoria (hur pretto lät det inte att lista ”välgjort drama” som ett intresse?). Av de fem fallen är det förmodligen Tore Hedin i Hurvamorden som är den mest kände eftersom han är en av de värsta massmördarna i svensk kriminalhistoria. Yngsjömordet är också känt för att det både är filmat förut (1966 i en film med samma namn, med bl.a. Gösta Ekman och Christina Schollin), och det innehåller så snaskiga detaljer som incest och strypmord och halshuggningar, så det kommer väl fortsätta att fascinera.

Det första som folk brukar tänka på och det första som nämns när man tar upp serien är Ernst-Hugo Järegård, så låt oss ta oss förbi den slalompinnen direkt. EHJ (som vi härefter förkortar honom till) seriens tour-de-force, en naturkraft som helt går upp i sina rollfigurer. Lite väl mycket till och med. Han är alltid EHJ på något sätt och man kommer inte ifrån det. Till exempel i Hurvamordsavsnittet så var Tore Hedin i mitten på de tjugo när han begick sitt massmord och sen tog livet av sig, EHJ är snubblande nära sextio. EHJs fru, Karin Nordström, spelar också i detta avsnitt, som chef för ålderdomshemmet där Tore Hedin begår sitt massmord. EHJ, snart 60, vill gifta sig med en tjej, borde vara ca 25 men ser mycket äldre ut, men får nobben och misshandlar sin tjej. Tjejen berättar detta för sin chef, alltså EHJs fru i verkliga livet, spelandes en kvinna ca 60. Det blir konstigt. EHJ var inte direkt ett genetiskt underverk i det avseendet, han ser ut att vara exakt så gammal som han var. Oh well. Apropå Karin Nordström-Järegård så spelar även hon i tre avsnitt av Skånska mord, men får aldrig eller sällan någon cred för detta-som för att understryka detta bildgooglade jag henne och fann endast en (1) bild på henne utan sin make.

skanska_mord_veberodsmannen
Karin utan Ernst-Hugo

Själv tycker jag EHJ kommer bäst till sin rätt i avsnittet om Esarparen, en man som dömdes till livstids straffarbete för att ha mördat sin fru genom att dränka henne under bryggan på tomten. Han nekade hela tiden till brottet och friades också senare efter att ha fått en andra rättegång. Det här är ett av de avsnitt som fungerar allra bäst, enligt mig, just för att tittaren lämnas i osäkerhet över om Esarparen (Nils Hansson hette han) verkligen mördade sin fru Hanna. Just därför fungerar EHJ bäst här också, eftersom han får spela ut ett större register.

De två avsnitt där EHJ inte är med känns nästan som en frisk fläkt därför att inte allt ljust hamnar på en allt annat överskuggande karaktär. (En som tycker exakt precis tvärtom är Kalle Lind-läs hans blogginlägg om serien här Nåja man kan inte ha rätt jämnt, Kalle).

Styrkan i serien är nog egentligen helheten-från manus till skådespelare. Alla episoderna skrevs av Max Lundgren (Åshöjden BK-Max, ni vet), och även om han tar sig lite väl stora friheter med sanningen emellanåt så finns den dramatiska nerven där. Sen skulle inte episoderna funka om man inte lagt ner det extremt detaljerade jobbet på scenografin-ladugårdarna, smutsen, kläderna, svetten, misären…aldrig tidigare har jag väl känt mig så smutsig som när jag tittat på 1800-tals-avsnitten. Utan detta hade det nog inte funkat.

Så, funkar avsnitten idag? Jajamän, i högsta grad. Gå in på Öppet arkiv nu och bingea!

 

 

Allmän gubb-rant

Dags att gubbgnälla lite. Tycker faktiskt inte jag gör det så mycket, så det kanske är dags. Mest kommer detta att handla om streamingtjänster, men vi kommer dit.

Eftersom jag kallar mig för just gubbe och som bekant nästan uteslutande skriver om filmer/kultur av äldre snitt så antyds det ibland att jag är en sån som säger ”det var bättre förr”. Det gör jag inte, och en sån gubbe är jag inte. Vad jag säger är: ”det var bra förut också”. I vissa fall var det bättre förr, men för det mesta inte. Att jag valt att behandla äldre filmer är egentligen ett sätt att nischa mig lite så att jag inte tuggar samma saker som alla andra filmbloggar gör, samt att jag faktiskt gillar filmerna jag skriver om. Jag vill slå ett slag för de mästerverk som gjorts tidigare och, om möjligt, få andra att upptäcka saker de inte visste fanns. Oftast får jag respons från folk som blir påminda om ett gammalt mästerverk, men det funkar fint det med.

Om man av någon anledning vill titta på äldre film, kanske efter att ha läst min blogg till exempel, så dyker det upp problem, och det är här jag blir lite gubb-kinkig. För det är inte lätt att få tag på äldre mästerverk. Vill du hitta Beck eller Marvel, eller titta på Friends eller Seinfeld så kan du för en billig penning se precis allt på någon streamingtjänst. Vill du se filmhistoriens mästerverk får du leta lite längre. Varken Viaplay, Netflix eller Cmore prioriterar detta, och det är märkligt. Alla tre har enstaka ”filmklassiker”, men då deras klassiker-flikar också inkluderar Forrest Gump och Pulp Fiction så förstår man att perspektivet inte är så långt. Det borde finnas hur mycket film som helst under dessa flikar, då väldigt mycket ligger under public domain och i praktiken inte kostar mer än hårddiskutrymme. Hitchcock finns inte tillgänglig alls, till exempel, och då dessa filmer förstås kostar pengar är de garanterat billigare än en alldeles ny film som Disney äger. Med stadigt svikande publiksiffror på biografer och sjunkande disk-försäljning blir till slut streamingtjänster ett sätt att vrida ur sista kronorna ur filmerna man producerat. Så lita på att Netflix et al betalar för att få visa hyfsat nya filmer. Det är garanterat en av anledningarna till att Netflix satsar så hårt på att producera eget material.

Så varför inte lägga upp filmer som i stort sett är gratis, och dessutom få lite goodwill på köpet? Jag kan sätta en hembränd Pulp Fiction på att man skyller på att ”det är inte vad publiken efterfrågar”, men det är en självuppfyllande profetia. Om man tar bort saker ur utbudet så köps det inte heller. Jag skaffade Netflix för cirka fyra år sedan, och bara under den korta tiden har ”klassiker”-fliken krympt avsevärt. Många av de filmer jag skrivit om på bloggen har jag sett just där.

I USA finns streamingtjänster som specialiserar sig på just udda film, främst en tjänst som heter Fandor. De har obskyr skräck, kult, mondo, gammal sci-fi och så vidare. Låter som en våt dröm för en sån som mig. Här är det omöjligt att prenumerera på Fandor på grund av upphovsrättsliga skäl-rättigheter gäller bara inom länder, eller ibland kontinenter. Men återigen-de filmer som finns på Fandor är inte dyra. Vad de däremot kräver är dedikation-att faktiskt leta upp de som äger rättigheterna, vilket inte är så lätt alla gånger, om det gäller en b-rulle från 1963. Vem startar ett europeiskt Fandor? Jag skulle lätt säga upp mitt netflix-abbonemang för en tjänst som slutade betrakta sina prenumeranter som idioter.

Ärans väg (1957)

Ärans väg (Paths of glory)
År: 1957
Land: England
Regi: Stanley Kubrick

Huvudroller: Kirk Douglas, Ralph Meeker, Adolphe Menjou, George Macready, Wayne Morris, Richard Anderson

pathsofgloryJag satte ju igång med ett dåraktigt projekt att gå igenom alla Mumie-filmer, men då Tom Cruise mumiefilm tvärdog (på alla möjliga sätt) så tappade jag sugen lite grann, det var ju ingen som varken såg eller brydde sig om den. Det får bli senare antar jag, för det finns några godingar kvar, bland annat Hammers Mumie-rullar.

Istället fick jag lust att se om Ärans väg häromkvällen, och vilken jävla film det är. Om jag ska börja med att svära i cineastkyrkan och erkänna att Kubrick inte är någon favorit hos mig. There, I said it. Det är inte det att jag tycker han är dålig, han tillhör definitivt topp tio regissörer genom historien, men det är väl mest det att jag hellre tittar på någon annans filmer. Skulle till och med vilja påstå att många av de rullar han är mest berömd för är rätt….tråkiga. 2001 är ett bra exempel-vacker, fantastiskt berättad, filosofisk, scenografi som flyttade fram scifi-genren en generation över en natt-men filmen är långsam till gränsen till orörlig, och…tja, tråkig. The Shining? Jodå. Men får jag höra en enda virrpanna som snackar om alla gömda budskap i The Shining så kommer jag själv ta en yxa och hacka mig genom dörren.

Skulle kunna tänka mig en Kubrick-lista som ser ut ungefär så här:

Dr Strangelove
Ärans väg
Spartacus
The Shining
Lolita
2001
Clockwork orange

Som ni ser fattas det en massa filmer. För det första, Barry Lyndon vet jag inte var jag ska placera-den skulle kunna hamna topp tre eller botten-tre, beroende på vilken dag jag ser den. Den är så speciell och så långsamt berättad att det beror helt på betraktarens humör för dagen hur den kommer att funka. Full metal jacket känns extremt splittrad för mig. Den är som två filmer i en, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Förmodligen ovanför Lolita men under Shining. Spelet är förlorat var det så länge sen jag såg, men har inget minne av att den var så märkvärdig (i det här sammanhanget iallafall). Måste se om den snart. Eyes wide shut har jag inte sett, helt enkelt för att den verkar plågsamt dålig. Men det vet jag såklart inte förrän jag sett den.

Men Ärans väg då. Kan vara en av de bästa filmer om krig som gjorts. Baserad på en roman (som nästan alla Kubricks filmer), skriven av Humphrey Cobb. I korthet är handlingen så här: I första världskrigets skyttegravsstrider får en general i uppdrag att inta en kulle. Han drivs av sin egen ärelystnad, och med löfte om att han ska få ytterligare en stjärna om han lyckas. Han beordrar sin armé att ta kullen, även fast alla vet att det är omöjligt. När anfallet misslyckas beordrar han först sitt eget artilleri att beskjuta sina egna trupper, när även detta går honom emot skickar han tre soldater till krigsrätt för feghet. Soldaterna väljs ut på måfå, Kirk Douglas spelar Överste Drax som ska försvara dem. Filmen, och boken, bygger på ett verkligt fall där fyra franska soldater avrättades för att statuera exempel under första världskriget. Boken blev en hyfsad succé, men när den sen sattes upp som teater floppade den. Douglas, när han fick läsa manuset, sa till Kubrick att ”vi kommer inte tjäna en nickel, men vi måste göra den här filmen”. Han fick rätt-filmen floppade den med. En möjlig orsak till det är det starka antikrigs-budskapet, och den dystra handlingen. Det är ingen feelgood-film direkt. Däremot har den ett av de tightaste manuskripten av Kubricks filmer, utan en enda död sekund. Allting hänger ihop. Filmad i vacker svartvitt med trovärdiga och vackra scenerier, bland annat i ett slott i Bayern. Filmen ser väldigt mycket dyrare ut än vad den kostade (av en miljon dollar i budget gick tre hundra tusen till Douglas i gage).

Det finns inte så mycket att tillägga om själva filmen-den ska ses helt enkelt. Lite kuriosa dock-filmen blev mycket kontroversiell och förbjöds i flera länder, däribland Frankrike där den rörde upp starka känslor bland krigsveteraner (filmen handlar ju specifikt om Franska armén). Den förbjöds också i Francos Spanien på grund av sitt antimilitaristiska budskap. Även i fler länder förbjöds den av olika skäl.

Filmen har en enda kvinnlig roll-en tillfångatagen tysk kvinna, spelad av Christiane Harlan, sjunger en sång i slutet av filmen. Hon och Kubrick blev förälskade under inspelningen, gifte sig året efter och höll ihop till Kubricks död 1999.

Timothy Carey gjorde sig ett namn på att spela galningar och udda karaktärer, så även här. Han drev Douglas till vansinne genom att aldrig spela samma tagning likadant. Till slut fick han sparken-i vissa scener är han alltså spelad av en body-double. Ska jag vara ärlig så är Carey den svagaste länken i filmen, men å andra sidan så är hans rollfigur en udda person så det funkar ganska bra ändå.