Alla inlägg av gubbeserfilm

#93: I lagens namn (1986)

I lagens namn
År:1986
Land: Sverige
Regi: Kjell Sundvall

Huvudroller: Sven Wollter, Stefan Sauk, Pia Green, Ernst Gunther,

i_lagens_namnDet första jag tänker på när jag ser om denna rulle är faktiskt att den är på sätt och vis del tre i en trilogi: Nej, inte del tre i den trilogi som inleder Leif GW Perssons författarskap, utan en trilogi som bara finns i mitt huvud. Häng med här….först gjorde Bo Widerberg ”Mannen på taket”, baserad på en Sjöwall/Wahlöö-roman. Några år senare gör han ”Mannen från Mallorca”, baserad på GWs debutroman ”Grisfesten”. Det som är lite lustigt är att han lyfter över ganska många av de centrala skådespelarna till ”Mallorca”, ofta i ungefär samma typer av roller. Trots att de två filmerna egentligen inte har något med varandra att göra binds de ihop genom karaktärerna, och bryggar snyggt också över Sjöwall/Wahlöös författarskap med GWs. Sen när det är dags att göra film av GWs ”Samhällsbärarna” som ingår i samma serie som ”Grisfesten” och därför fortfarande har Kommissarie Jarnebring som huvudkaraktär, finns fortfarande Sven Wollter med, och Ernst Gunther får en roll som insatsledare, precis som i ”Mallorca”. Hänger ni med? I mitt huvud finns en klar linje ändå, även om det kanske säger mer om mig än om hur svensk film fungerar. Det finns dock en väsentlig skillnad – de två första i min påhittade trilogi regisserades av ett geni. Den här, ”I lagens namn”, regisserades av Kjell Sundvall. Skillnaden i stämning och utseende är så påtaglig att det går att ta på det. Det här är däremot ingen dålig film-underhållsvärdet är högt, av olika anledningar. Vi återkommer till det.

Sundvall var ett ungt stjärnskott som endast var 22 år när han kom in på Dramtiska institutets regiutbildning. Han hade varit starkt aktiv i sjuttiotalets vänsterrörelse och ville enligt egen utsago göra filmer ”på liv och död”. Riktigt så angelägen känns inte ”I lagens namn”, men det är en högst underhållande rulle inspirerad av amerikansk polisfilm och med en bra historia baserad på Leif GWs bok. I korthet handlar det om svensk polis och dess oförmåga att samarbeta internt – tre olika falanger jobbar var för sig och det slutar med att de jagar varandra. I centrum står Stefan Sauks piketbil med sin hårdföra gatuvåldsgrupp som jagar buset och anser sig hålla upp samhället på sina axlar. De är förstås baserade på en omskriven förlaga, den så kallade Basebolligan inom Stockholmspolisen som var lite för ambitiösa i sin jakt på buset på Stockholms gator. Det slutade med att en alkoholiserad man dog av sina skador i en fyllecell, och det är precis det som startar även denna film. Kriminalaren Jarnebring, alltså Sven Wollter, är historiens moraliska språkrör som jagar dels ohederliga poliser och dels försöker få överambitiösa men korkade chefer att komma till sans.

Jag har under åren sett den här filmen många gånger, men jag tror faktiskt aldrig att jag sett den i originalformatet som den filmades i, den är alltid letterboxad som en gammal tjock-TV, vilket ytterligare förhöjer intrycket av att man just hyrt en moviebox och tittar på en amerikansk deckare. Ibland kommer ofrivilliga komiska inslag, som Rolf Skoglund i peruk,och som kallas för ”Näbben”,  som försöker snatta i en livsmedelsbutik och misshandlar kassörskan med en köttbit. Stefan Sauk gör en gedigen insats, kanske en av hans bästa i hans karriär, men det är liksom svårt att avgöra om han överspelar eller fångar en karaktär. Det är ändå Sauk vi pratar om. Han praoade tre månader med en gatuvålds-tur på Stockholmspolisen för att förbereda sig för rollen. Vet inte vad han lärde sig där som fastnade på film, men hans tal om att det är han och hans gäng som håller upp det här jävla samhället och att om de inte gjorde sitt jobb så skulle vanligt, hygglig folk inte våga gå ut, ekar tyvärr lite för välbekant även idag. Ibland driver filmen iväg åt ett helt annat håll, som i kärlekshistorien och scenerna som handlar om Wollter och Anita Wall, där man verkar driva med Wollters rykte som sexigaste mannen i Sverige (vid den tiden). Det finns många såna pys-hål i filmen, där spänningen släpper och man inte riktigt vet var Sundvall är på väg. Sen dras vi tillbaka till historien igen och handlingen är tillbaka. Ulf Dagebys musik och ett nästan konstant mörkt foto gör också att stämningen överlag är mörk och domedagsmässig.

#94: Barnen från Frostmofjället

Barnen från Frostmofjället
År:1945
Land: Sverige
Regi: Rolf Husberg

Huvudroller: Hans Lindgren, Siv Hansson, Anders Nyström,

Barnen från Frostmofjället (1945) Filmografinr 1945/24

Det här med barnfilm är inte lätt. Med tanke på hur olika barnfilm har sett ut genom åren, följer den samma utveckling som allting annat som har med barn att göra – någon konsensus om vad som är bra för barn och hur man pratar med barn har aldrig funnits. Vi vet att många av de filmer och TV-serier som jag och min generation växte upp med (sextio- och sjuttio-talister) aldrig skulle släppas idag, och om de gjorde det skulle mycket tas bort eller ändras. Speciellt vi som kommer ihåg sjuttiotalet vet att barn inte skulle skyddas från omvärlden, snarare tvärtom-barn har rätt att veta att andra barn dör i krig och svälter och jobbar i fabrik. Kanske på gott och ont, men visst känns det som att man pratade till barn på ett annat sätt förr? Som att barn faktiskt förstod något utan att få det skrivet på näsan? Som att de som producerade film och TV för barn tog ett pedagogiskt ansvar?

Innan ni avfärdar mig som ytterligare en gubbe som hävdar att ”allt var bättre förr” (det var det inte, förstås), så ska jag berätta varför jag började fundera på detta – Barnen från Frostmofjället. En film med legendstatus i svenska filmhistorien, av flera skäl, om inte annat för att den räknas som den första ”riktiga” barnfilmen, eller kanske bättre uttryckt-den första svenska filmen riktad till en barnpublik. Säg titeln till någon i dina föräldrars generation (eller generationen ovanför, beroende på hur gammal du är förstås), så får de säkert något vattnigt i ögonen.

Handlingen är kortfattat att en syskonskara på sju barn  tvingas bege sig ut på en lång vandring över fjället för att komma till andra sidan i sökandet efter ett annat liv, då deras båda föräldrar dött (min obekräftade teori är att ungarna är skyldiga till detta som hämnd för att de döpts till namn som Ante, Brita-Kajsa och Märta-Greta)  och samhällets sätt att lösa en sån här situation är att pytsa ut ungarna till olika gårdar – några av dem ägda av hemskt elaka bönder såklart. Ante, som är äldst med sina 12 brådmogna år, tar befälet och med sig har de också geten Gullspira. Snön är högre än ungarna och kylan biter, och människorna de möter är antingen hemskt hjälpsamma eller bara hemska.

Barnen från Frostmofjället kom redan 1945, rätt in i ett fattigt Sverige, där vi satt med ransoneringskuponger och utspätt kaffe, med massor av babyboom-ungar som snart skulle ändra på allt med pengarna som blir över av den ekonomiska guldålder som följde andra världskriget. Men 1945 var det fortfarande rätt usligt för många, speciellt på landsbygden. Socialdemokraterna styrde landet och de allra flesta tyckte det var helt okej. Med det i bakhuvudet känns den här filmen helt logisk. Idag känns den kanske något förenklad, naivistisk och man vet när man förväntas gråta och när man ska lägga huvudet på sned och le.

barnen2
Schh, det är spännande.

Rolf Husberg hade redan lång erfarenhet inom filmbranschen när han regidebuterade med Barnen från Frostmofjället. Han hade varit klippare sen tidigt 1930-tal och var även regiassistent på några produktioner (några av förlagda i fjällen) och sin första egna regisserade film gjorde han 1942. Han kunde då välja vad han ville göra, och valde romanen Barnen från Frostmofjället från 1907, skriven av den idag tämligen bortglömde författarinnan Laura Fitinghoff (vad jag förstår var det också den enda bok hon publicerade). Det är oklart om han då var medveten om att han därmed skapade ett landmärke i svensk film – den första svenska filmen riktad till barn. Han gjorde senare fler filmer för barn, Astrid Lindgren själv godkände honom som regissör när hennes karriär började ta fart och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist skulle filmatiseras två år senare. Apropå Astrid: Frostmofjällets fotograf Olle Nordkvist blev sen producent på de senare, stora Lindgren-produktionerna som Madicken och Bröderna Lejonhjärta. Hans assistent på den här filmen hette Sven Nykvist och blev sen Bergmans favoritfotograf. Förutom detta så blev den här filmen även startskottet för två andra långa karriärer, de två barnskådespelarna Hans Lindgren och Anders Nyström förblev aktiva inom filmen resten av sina liv.

Barnen från Frostmofjället blev enormt populär. Barnen som samarbetar, men också offrar sig för att alla ska få det bättre, delar på resurserna och strävar mot ett gemensamt mål-det slog an i det socialdemokratiska Sverige där resurserna var knappa. Barn som såg den 1945 hade nog inga problem att relatera till barnen på filmduken, även om inte just de hade det riktigt lika svårt. Idag är det inte helt enkelt att se den här filmen – de brådmogna ungarna är inte alltid, hur ska jag uttrycka mig, helt….naturliga, framför kameran och jag har försökt att tänka mig hur en 11-åring skulle reagera inför den här filmen idag. Jag har tyvärr inte haft chans att prova, men jag har svårt att tänka mig att den skulle få samma effekt som förut. Kanske en värdemätare så god som någon annan på hur mycket vårt samhälle har förändrats, och kanske har jag fel. Oavsett det så har Barnen från Frostmofjället en unik plats i svenska filmhistorien och därför ska den vara med på en topp100-lista.

 

Cobra Kai, säsong 1-2

Cobra Kai, webbaserad TV-serie, två säsonger, 2018-19

Huvudroller: Ralph Macchio, William Zabka, Courtney Henggeler, Xolo Mariduena, Tanner Buchanan, Mary Mouser, Martin Kove

Vi (jag och min familj alltså), såg klart säsong två av Cobra Kai igår och eftersom vi blev så frustrerade över att inte direkt kunna se fortsättningen (hej Breaking Bad splittrad sista säsong och vänta-två-år-på-GoT känslan igen, vi hade inte saknat dig!), så kände jag att jag behövde skriva lite om serien.

cobrakaifaceoff

Det förvånar mig att det inte pratas mer om Cobra Kai, men en stor anledning till detta är väl antagligen att det är Youtube som ligger bakom, en betaltjänst som säkert många inte har. Jag kan faktiskt inte nämna något annat jag vet de ligger bakom, så att prenumerera enbart för att se en serie är säkert något de flesta tackar nej till. Det är synd. Cobra Kai är smart och påkostad och borde ses av flera.

För er som inte vet det, Cobra Kai tar vid där de tre ursprungliga Karate Kid-filmerna slutar, fast trettio år senare. Daniel LaRusso (Ralph Macchio) är en förmögen bilhandlare som säljer tyska lyxbilar, och han lever fortfarande på ryktet efter hans vinst i All Valley Under 18 Karate Tournament, där han vann i finalen mot Johnny Lawrence (William Zabka). Johnny lever på dagjobb, från hand till mun, är smått alkoholiserad och lever också han i skuggan av turneringen trettio år tidigare. En dag får han nog och startar upp sin gamla dojo Cobra Kai igen, med samma inställning som han blev lärd av den psykopatiske Kreese från originalfilmerna. LaRusso å andra sidan längtar tillbaka till sin karateträning han också, men saknar sin mentor och fadersfigur Miyagi, som dött för länge sen. Han försöker leva sitt liv efter det Miyagi lärt honom, men famlar ständigt. Okej, om det där inte betydde någonting för dig så har du förmodligen inte sett Karate Kid-filmerna och då ska du se dem först. Allvarligt talat, det räcker med den första.

Det finns så mycket att gilla med Cobra Kai. Den är så smart gjord. Det är uppenbart att manusförfattarna älskar grundmaterialet. Till exempel åttiotalskänslan-de har lyckats få med så mycket åttiotal, UTAN att det blir parodi med axelvaddar och pastellfärger. Musiken är förstås nästan uteslutande åttiotal, men fightscenerna (vilka det finns många av) är rent åttiotal-det är som att MMA/UFC aldrig hänt, ingen drar guard eller är skolad boxare, det är ren fightkoreografi från the good old days. För oss som är uppväxta på den typen av filmer är det så snyggt. Önskar bara att det var fler av skådespelarna som hade tränat någon typ av kampsport innan, väldigt ofta lyckas de inte maskera okunskapen hur snabba klipp de än gör. Men ska man vara lite snäll är ju det också ganska typiskt för genren.

Nästa grej är karaktärsutvecklingen. Holy moses, vad smart det är. För oss som alltid hävdat att det är Daniel LaRusso som är det riktiga arslet i dramat får vi äntligen vatten på våra kvarnar nu. LaRusso är hela tiden den som ska konfrontera, röra om i grytan, vara bäst. Johnny Lawrence är den som försöker leva sitt liv på sitt sätt, försöker göra så gott han kan och som UTVECKLAS under seriens gång. Han inser mer och mer att de gamla läxorna Kreese lärt honom inte funkar och erkänner också det inför sina studenter, vilket får dem att tvivla. William Zabka i rollen som Johnny är vansinnigt bra, snacka om bra casting-val man gjorde 1984!

Man har lyckats casta bra även denna gång, mestadels. De båda karateklubbarna representeras bra med olika figurer-nördar, en före detta nörd med utmärkande drag i ansiktet som helt går upp i Cobra Kais mentalitet, mobbade tjejer som ser chansen att bli något, etc. Och så gulliga ungar som blir kära i varandra förstås. Den biten känns sådär, men är väl ofrånkomlig.

Johnnys oförmåga att leva i nuet är källa till stor humor. Som när han lär sig om Tinder, och dating, eller när han konstant säger ”just don´t be a pussy!” och själv tycker att han sagt något klokt, fast de unga medvetna eleverna tittar konstigt på honom. Cobra Kais dojo är alltid den roligaste att följa, eftersom den är så kompromisslös (”You know why you people are so afraid? Because you´ve never been hit in the face! Today I will take that fear out of you!” följt av panorering ut från klassen och högljudda slag och skrik). Som gammal karateka själv tänker jag hela tiden att man redan från original-filmerna hade Kyokushin som förebild för Cobra Kai och Miyagis form av karate tagen från den ursprungliga karaten på Okinawa. Robert Mark Kamen som skrev originalfilmen tränade själv någon av de mer traditionella stilarna, jag kommer inte ihåg vilken. När Johnny första gången får tillgång till internet tittar han såklart på karate-klipp på youtube, och vad ser han på? Ja, Kyokushin såklart.

Ralph Macchios figur LaRusso är mest bara tråkig och tragisk. Det är inte Macchios fel. Inte manuset heller. Han är bara en tragisk figur som en bra bit in i medelåldern fortfarande behöver en fadersfigur som säger åt honom vad han ska göra. Hur han lyckats behålla en så snygg fru alla dessa år är ett mysterium.

Sen är det förstås en massa ungdomar med. Johnnys son vill inte veta av honom, utan hänger med LaRusso, och LaRusso har förstås en söt dotter, som tidigare var ihop med Cobra Kais stjärnelev….och så vidare.

I sista avsnittet av första säsongen kom Kreese tillbaka från de döda (bokstavligt), och i sista avsnittet av andra säsongen förstår vi att en annan figur från filmerna är på väg in….en perfekt cliffhanger. Vilket föranledde vår frustration, precis som det ska vara förstås i en säsongsavslutning.

Passa på att binga Cobra Kai säsong ett och två, avsnitten är bara 30 minuter långa och när du väl kommit in i det kommer du inte kunna sluta. Säsong ett var fantastisk, säsong två med beröm godkänd, men fortfarande sevärd.

(PS. För de inbitna fansen finns det easter eggs att upptäcka, till exempel den här )

 

#95: Flamman (1956)

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Flamman
Adults only!

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

Godzilla:King of the Monsters (2019)

Godzilla: King of the Monsters
År:2019
Huvudroller: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Charles Dance,

Regi: Michael Dougherty

Godzilla-King-Monsters3Jag hade sett fram emot den här så länge, men kunde inte gå premiärhelgen. Därför började jag bli orolig när jag hörde om första recensionerna, och hörde att RottenTomatos-betyget var superlågt efter första helgen. Kritikerna menade att man inte kunde relatera till de mänskliga karaktärerna och att storyn var för tunn.

Det stämmer, till viss del. Det betyder dock ingenting. En kritiker som ser en Godzilla-film och tittar efter såna saker är förstås en idiot. En kritiker som ser den här Godzilla-filmen och lämnar biografen missnöjd ska förstås skjut….jag menar ska aldrig mer få recensera en film. För om man går till en Godzilla-film och förväntar sig mänskligt drama och känner sig missnöjd med monsterfightingen har förstås missat hela jävla poängen med filmen helt och hållet. Och är därmed inte bara en idiot, hen är en inkompetent jubelidiot.

Godzilla: King of the monsters är tredje filmen i Legendarys Monsterverse-serie, vilket förtjänar att poängteras-för den oinvigde är det kanske inte så lätt att hålla reda på alla olika storylines som existerar runt Godzilla. Men den här filmen hoppar rätt in i handlingen efter den förra Godzilla-filmen från 2014. Och när jag säger hoppar rätt in i, så menar jag det-vi kastas rätt in i en familj som vi inte känner från förra filmen, men som ändå blev starkt påverkade av den då sonen dog genom Godzillas härjningar. De överlevande, pappa (Chandler), mamma (Farmiga) och dotter (Millie Bobby Brown), är karaktärerna som filmen kretsar kring (de mänskliga alltså) och vi blir som sagt inslängda in i deras historia direkt-eller snarare, de blir inslängda till de olika monsternas historier. Ingen bakgrund, ingen karaktärsuppbyggnad, bara pang på. Och där kan jag ge kritikerna rätt. Det är ett så fundamentalt och enkelt manusfel att det blir irriterande, men är också en viktig signal till publiken; det är inte människorna ni ska bry er om. Det här handlar om monstren. Efter den minimala uppstarten sätter det igång, och sen följer två timmar monsterfights. Fantastiska, fenomenala, flygande monsterfights.

Och det som den här filmen gör rätt, det gör den fantastiskt rätt. Har aldrig varit med om så fenomenal fan-service som här-vi får alla de klassiska kaijus från de klassiska filmerna: Godzilla, Rodan, King Ghidorah och Mothra (plus några som man hittade på till den här, men som inte ens får namn). Vi får också den klassiska uppställningen med Godzilla som människornas försvarare. Många detaljer är direkt hämtade från Godzilla-lore och förklaras inte alltid, och ibland bara i förbigående, också något som jag personligen uppskattade. För någon som inte känner till de japanska filmerna så måste en hel del varit obegripligt, men för oss som älskar det här monstret var det fantastiskt att få se alla klassiska Godzilla-inslag komprimerade till en film. Som att Ghidorah har utomjordiskt ursprung, och det telepatiska samspelet mellan Mothra och Godzilla. Vill man veta alla referenser och easter-eggs så kan man läsa här: https://screenrant.com/godzilla-king-monsters-easter-eggs-movies/

För det här är en så vacker film. Varje kaiju har sitt eget färgschema, de är större än någonsin, deras personligheter framgår i varje ruta-Mothra till exempel som jag alltid tyckt varit det fjantigaste monstret i Godzilla-verse  har aldrig varit vackrare eller mer graciös. Och viktigaste av allt, Godzilla själv har fan aldrig sett mera badass ut.

Godzilla-King-Monsters1
Badass

Men så har vi de där mer tråkiga inslagen då….ja ni vet, människorna. För varje två minuter av  förstörelse och flygande skyskrapor så klipps det in några rutor skådespelare som säger en klyscha, och så kör det igång igen-och repetera. Det BLIR tjatigt. Och man bryr sig mer om Godzillas välmående än någon av människorna. Jag går inte in på handlingen så djupt, med flit, men mamman i familjen framstår som en riktigt usel människa, för att inte säga totalt irrationell. Hon verkar inte kunna bestämma sig för om hon ska rädda världen, sin dotter, både och, eller varken eller.

Godzilla från 2014, den med Bryan Cranston, var en riktigt bra reboot och på det hela taget, dramaturgiskt bättre (även om den inte heller knep tag i hjärteroten direkt, men den hade åtminstone en storyline och bättre skådespelare), men det här är ren fan-service. Kong:Skull Island är också ett bra inslag i den här serien, och man börjar redan längta efter nästa års Godzilla vs Kong (inte för att jag förstår hur King Kong ska ha någon chans i den matchen), men det hänger förstås ett orosmoln över den filmen-efter den svaga öppningshelgen för Godzilla:Kotm så får vi hoppas att det alls blir en Godzilla vs Kong. Jag hoppas det blir många, många filmer i Monsterverse-serien.

P.S. Det är värt att stanna genom alla credits. I slutet ger man credit till Haruo Nakajima, den ursprunglige mannen inuti Godzilla, på den tiden han spelades av en människa i gummidräkt. Vi får också en teaser inför fortsättningen a la MCU.

#96: Smutsiga fingrar (1973)

Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind

Regi: Arne Mattsson

Smutsiga fingrar (1973) Filmografinr 1973/01Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.

Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.

Smutsigafingrar1
Sleeeeeaze

Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.

När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.

Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring  hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.