Alla inlägg av gubbeserfilm

#94: Barnen från Frostmofjället

1 augusti, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Barnen från Frostmofjället
År:1945
Land: Sverige
Regi: Rolf Husberg

Huvudroller: Hans Lindgren, Siv Hansson, Anders Nyström,

Barnen från Frostmofjället (1945) Filmografinr 1945/24

Det här med barnfilm är inte lätt. Med tanke på hur olika barnfilm har sett ut genom åren, följer den samma utveckling som allting annat som har med barn att göra – någon konsensus om vad som är bra för barn och hur man pratar med barn har aldrig funnits. Vi vet att många av de filmer och TV-serier som jag och min generation växte upp med (sextio- och sjuttio-talister) aldrig skulle släppas idag, och om de gjorde det skulle mycket tas bort eller ändras. Speciellt vi som kommer ihåg sjuttiotalet vet att barn inte skulle skyddas från omvärlden, snarare tvärtom-barn har rätt att veta att andra barn dör i krig och svälter och jobbar i fabrik. Kanske på gott och ont, men visst känns det som att man pratade till barn på ett annat sätt förr? Som att barn faktiskt förstod något utan att få det skrivet på näsan? Som att de som producerade film och TV för barn tog ett pedagogiskt ansvar?

Innan ni avfärdar mig som ytterligare en gubbe som hävdar att ”allt var bättre förr” (det var det inte, förstås), så ska jag berätta varför jag började fundera på detta – Barnen från Frostmofjället. En film med legendstatus i svenska filmhistorien, av flera skäl, om inte annat för att den räknas som den första ”riktiga” barnfilmen, eller kanske bättre uttryckt-den första svenska filmen riktad till en barnpublik. Säg titeln till någon i dina föräldrars generation (eller generationen ovanför, beroende på hur gammal du är förstås), så får de säkert något vattnigt i ögonen.

Handlingen är kortfattat att en syskonskara på sju barn tvingas bege sig ut på en lång vandring över fjället för att komma till andra sidan i sökandet efter ett annat liv, då deras båda föräldrar dött (min obekräftade teori är att ungarna är skyldiga till detta som hämnd för att de döpts till namn som Ante, Brita-Kajsa och Märta-Greta) och samhällets sätt att lösa en sån här situation är att pytsa ut ungarna till olika gårdar – några av dem ägda av hemskt elaka bönder såklart. Ante, som är äldst med sina 12 brådmogna år, tar befälet och med sig har de också geten Gullspira. Snön är högre än ungarna och kylan biter, och människorna de möter är antingen hemskt hjälpsamma eller bara hemska.

Barnen från Frostmofjället kom redan 1945, rätt in i ett fattigt Sverige, där vi satt med ransoneringskuponger och utspätt kaffe, med massor av babyboom-ungar som snart skulle ändra på allt med pengarna som blir över av den ekonomiska guldålder som följde andra världskriget. Men 1945 var det fortfarande rätt usligt för många, speciellt på landsbygden. Socialdemokraterna styrde landet och de allra flesta tyckte det var helt okej. Med det i bakhuvudet känns den här filmen helt logisk. Idag känns den kanske något förenklad, naivistisk och man vet när man förväntas gråta och när man ska lägga huvudet på sned och le.

Rolf Husberg hade redan lång erfarenhet inom filmbranschen när han regidebuterade med Barnen från Frostmofjället. Han hade varit klippare sen tidigt 1930-tal och var även regiassistent på några produktioner (några av förlagda i fjällen) och sin första egna regisserade film gjorde han 1942. Han kunde då välja vad han ville göra, och valde romanen Barnen från Frostmofjället från 1907, skriven av den idag tämligen bortglömde författarinnan Laura Fitinghoff (vad jag förstår var det också den enda bok hon publicerade). Det är oklart om han då var medveten om att han därmed skapade ett landmärke i svensk film – den första svenska filmen riktad till barn. Han gjorde senare fler filmer för barn, Astrid Lindgren själv godkände honom som regissör när hennes karriär började ta fart och Mästerdetektiven Kalle Blomkvist skulle filmatiseras två år senare. Apropå Astrid: Frostmofjällets fotograf Olle Nordkvist blev sen producent på de senare, stora Lindgren-produktionerna som Madicken och Bröderna Lejonhjärta. Hans assistent på den här filmen hette Sven Nykvist och blev sen Bergmans favoritfotograf. Förutom detta så blev den här filmen även startskottet för två andra långa karriärer, de två barnskådespelarna Hans Lindgren och Anders Nyström förblev aktiva inom filmen resten av sina liv.

Barnen från Frostmofjället blev enormt populär. Barnen som samarbetar, men också offrar sig för att alla ska få det bättre, delar på resurserna och strävar mot ett gemensamt mål-det slog an i det socialdemokratiska Sverige där resurserna var knappa. Barn som såg den 1945 hade nog inga problem att relatera till barnen på filmduken, även om inte just de hade det riktigt lika svårt. Idag är det inte helt enkelt att se den här filmen – de brådmogna ungarna är inte alltid, hur ska jag uttrycka mig, helt….naturliga, framför kameran och jag har försökt att tänka mig hur en 11-åring skulle reagera inför den här filmen idag. Jag har tyvärr inte haft chans att prova, men jag har svårt att tänka mig att den skulle få samma effekt som förut. Kanske en värdemätare så god som någon annan på hur mycket vårt samhälle har förändrats, och kanske har jag fel. Oavsett det så har Barnen från Frostmofjället en unik plats i svenska filmhistorien och därför ska den vara med på en topp100-lista.

Blogg, gubbsvammel

Cobra Kai, säsong 1-2

9 juli, 2019 gubbeserfilm 1 kommentar

Cobra Kai, webbaserad TV-serie, två säsonger, 2018-19

Huvudroller: Ralph Macchio, William Zabka, Courtney Henggeler, Xolo Mariduena, Tanner Buchanan, Mary Mouser, Martin Kove

Vi (jag och min familj alltså), såg klart säsong två av Cobra Kai igår och eftersom vi blev så frustrerade över att inte direkt kunna se fortsättningen (hej Breaking Bad splittrad sista säsong och vänta-två-år-på-GoT känslan igen, vi hade inte saknat dig!), så kände jag att jag behövde skriva lite om serien.

cobrakaifaceoff

Det förvånar mig att det inte pratas mer om Cobra Kai, men en stor anledning till detta är väl antagligen att det är Youtube som ligger bakom, en betaltjänst som säkert många inte har. Jag kan faktiskt inte nämna något annat jag vet de ligger bakom, så att prenumerera enbart för att se en serie är säkert något de flesta tackar nej till. Det är synd. Cobra Kai är smart och påkostad och borde ses av flera.

För er som inte vet det, Cobra Kai tar vid där de tre ursprungliga Karate Kid-filmerna slutar, fast trettio år senare. Daniel LaRusso (Ralph Macchio) är en förmögen bilhandlare som säljer tyska lyxbilar, och han lever fortfarande på ryktet efter hans vinst i All Valley Under 18 Karate Tournament, där han vann i finalen mot Johnny Lawrence (William Zabka). Johnny lever på dagjobb, från hand till mun, är smått alkoholiserad och lever också han i skuggan av turneringen trettio år tidigare. En dag får han nog och startar upp sin gamla dojo Cobra Kai igen, med samma inställning som han blev lärd av den psykopatiske Kreese från originalfilmerna. LaRusso å andra sidan längtar tillbaka till sin karateträning han också, men saknar sin mentor och fadersfigur Miyagi, som dött för länge sen. Han försöker leva sitt liv efter det Miyagi lärt honom, men famlar ständigt. Okej, om det där inte betydde någonting för dig så har du förmodligen inte sett Karate Kid-filmerna och då ska du se dem först. Allvarligt talat, det räcker med den första.

Det finns så mycket att gilla med Cobra Kai. Den är så smart gjord. Det är uppenbart att manusförfattarna älskar grundmaterialet. Till exempel åttiotalskänslan-de har lyckats få med så mycket åttiotal, UTAN att det blir parodi med axelvaddar och pastellfärger. Musiken är förstås nästan uteslutande åttiotal, men fightscenerna (vilka det finns många av) är rent åttiotal-det är som att MMA/UFC aldrig hänt, ingen drar guard eller är skolad boxare, det är ren fightkoreografi från the good old days. För oss som är uppväxta på den typen av filmer är det så snyggt. Önskar bara att det var fler av skådespelarna som hade tränat någon typ av kampsport innan, väldigt ofta lyckas de inte maskera okunskapen hur snabba klipp de än gör. Men ska man vara lite snäll är ju det också ganska typiskt för genren.

Nästa grej är karaktärsutvecklingen. Holy moses, vad smart det är. För oss som alltid hävdat att det är Daniel LaRusso som är det riktiga arslet i dramat får vi äntligen vatten på våra kvarnar nu. LaRusso är hela tiden den som ska konfrontera, röra om i grytan, vara bäst. Johnny Lawrence är den som försöker leva sitt liv på sitt sätt, försöker göra så gott han kan och som UTVECKLAS under seriens gång. Han inser mer och mer att de gamla läxorna Kreese lärt honom inte funkar och erkänner också det inför sina studenter, vilket får dem att tvivla. William Zabka i rollen som Johnny är vansinnigt bra, snacka om bra casting-val man gjorde 1984!

Man har lyckats casta bra även denna gång, mestadels. De båda karateklubbarna representeras bra med olika figurer-nördar, en före detta nörd med utmärkande drag i ansiktet som helt går upp i Cobra Kais mentalitet, mobbade tjejer som ser chansen att bli något, etc. Och så gulliga ungar som blir kära i varandra förstås. Den biten känns sådär, men är väl ofrånkomlig.

Johnnys oförmåga att leva i nuet är källa till stor humor. Som när han lär sig om Tinder, och dating, eller när han konstant säger ”just don´t be a pussy!” och själv tycker att han sagt något klokt, fast de unga medvetna eleverna tittar konstigt på honom. Cobra Kais dojo är alltid den roligaste att följa, eftersom den är så kompromisslös (”You know why you people are so afraid? Because you´ve never been hit in the face! Today I will take that fear out of you!” följt av panorering ut från klassen och högljudda slag och skrik). Som gammal karateka själv tänker jag hela tiden att man redan från original-filmerna hade Kyokushin som förebild för Cobra Kai och Miyagis form av karate tagen från den ursprungliga karaten på Okinawa. Robert Mark Kamen som skrev originalfilmen tränade själv någon av de mer traditionella stilarna, jag kommer inte ihåg vilken. När Johnny första gången får tillgång till internet tittar han såklart på karate-klipp på youtube, och vad ser han på? Ja, Kyokushin såklart.

Ralph Macchios figur LaRusso är mest bara tråkig och tragisk. Det är inte Macchios fel. Inte manuset heller. Han är bara en tragisk figur som en bra bit in i medelåldern fortfarande behöver en fadersfigur som säger åt honom vad han ska göra. Hur han lyckats behålla en så snygg fru alla dessa år är ett mysterium.

Sen är det förstås en massa ungdomar med. Johnnys son vill inte veta av honom, utan hänger med LaRusso, och LaRusso har förstås en söt dotter, som tidigare var ihop med Cobra Kais stjärnelev….och så vidare.

I sista avsnittet av första säsongen kom Kreese tillbaka från de döda (bokstavligt), och i sista avsnittet av andra säsongen förstår vi att en annan figur från filmerna är på väg in….en perfekt cliffhanger. Vilket föranledde vår frustration, precis som det ska vara förstås i en säsongsavslutning.

Passa på att binga Cobra Kai säsong ett och två, avsnitten är bara 30 minuter långa och när du väl kommit in i det kommer du inte kunna sluta. Säsong ett var fantastisk, säsong två med beröm godkänd, men fortfarande sevärd.

(PS. För de inbitna fansen finns det easter eggs att upptäcka, till exempel den här )

Blogg, Historik, Recension, Topplista

#95: Flamman (1956)

8 juli, 2019 gubbeserfilm 2 kommentarer

Flamman

År: 1956
Land: Sverige
Rollista: Catrin Vesterlund, Arne Ragneborn, Inga Gill, Elof Ahrle, Gösta Pruzelius, Lars Ekborg, Lars Burman, Sif Ruud, Allan Edwall, Torsten Lilliecrona, Öllegård Wellton,

Regi: Arne Ragneborn

Arne Ragneborns verk som regissör är udda i svensk filmhistoria. Han gjorde bara fem filmer som regissör, och de är alla en konstig mix av ungdom-på-glid, exploitation och pekoral. Där amerikansk samtida film ofta väljer ett spår och kör på det, verkar Ragneborn inte vilja bestämma sig. Han plockar upp varje spår och idé han får i huvudet och försöker balansera allt på en gång. Varje av hans filmer tar upp ett aktuellt samhällsproblem, som till exempel Farlig Frihet (ungdomsbrottslighet), Paradiset (fylleri) och så den här då som jag valt till min nedräkning av topp 100 svenska filmer-Flamman, en film om prostitution.

Egentligen kan man välja vilken film man vill av de fem för de är alla ganska lika till formen och ingen är särdeles bättre än någon annan, men den här sticker ändå ut lite för mig. Den handlar om den unga Fransiska Karlsson, som går under smeknamnet Flamman, och som berättar om sitt liv för en socialarbetare när hon sitter på ungdomsvårdsanstalt. Hennes mamma som inte bryr sig om henne, hennes frånvarande pappa, killar som lurar henne. I början av filmen har hon en hyfsat ”normal” kille (spelad av Lars Ekborg i en tidig roll), men han är straffad och får inget jobb. För att få ihop pengar låtsas hon vara prostituerad och rånar en torsk på hans pengar. Hon träffar andra tjejer som går på gatan (Inga Gill i ”sexiga” underkläder! Sif Ruud! Mitt barnahjärta blöder!) och hon träffar ungefär mitt i filmen en kille som hon kärar ner sig. Han spelas av självaste Ragneborn själv, en manipulerande skitstövel som lyckas övertyga henne om att han är dödssjuk och inte har lång tid kvar, och därigenom får henne att börja gå på gatan. Samtidigt sitter han, övertydligt nog, hemma och super och spelar kort om pengarna som hon drar in. Alla är dumma. Trailern visar stämningen bättre än jag kan beskriva med ord, så se den:

För att riktigt understryka hur allvarligt allting är tog Ragneborn hjälp utifrån med att skriva manus, nämligen Gun Zacharias. Eller utifrån och utifrån-de två gifte sig detta år, och fick dessutom dottern Ann Zacharias tillsammans (i rent kulturellt intresse kan nämnas att hon i sin tur senare gifte sig med Sven-Bertil Taube, och därefter fick två barn tillsammans med Ted Gärdestad, förutom att hon själv har haft en lång karriär som modell, skådespelerska, författare och regissör). Gun Zacharias var socionom som engagerade sig i sociala frågor redan från 1940-talet och ända fram till sin död 2012. Hon kunde säkert sina saker, men problemet med att ha med henne som manusförfattare är att man kan se exakt vilka partier hon varit med om att skriva-läkare som förklarar könssjukdomar lika inlevelsefullt som om de läste direkt från uppslagsverket. För att ytterliggare lägga tyngd och understryka hur sann och viktig hans film är, medverkar också några andra av dåtidens sociala debattörer, som Socialstyrelsens chef Lars Bolin och Elise Ottesen-Jensen. Ändå lyckas det där med könssjukdomar ändå bli något smålustigt – den drabbade får ligga i sängen en vecka, lite som när man är sjuk i Kalle Anka, och sen verkar det vara bra. Detta föranleder dock en av de mest minnesvärda scenerna i hela filmen – en ångerfull Allan Edwall som kommer med svansen mellan benen och en blombukett i näven till sin sjuka hustru som han smittat ned med gonorré.

Men som sagt, såna scener hade kanske funkat på sitt sätt, om de inte hade varvats med ren exploitation (oh yes, boobies och våld) eller rent pekoral. I alla Ragneborns filmer slår han in gång på gång hur elaka alla i världen är, man kan aldrig lita på någon och det finns aldrig något hopp. Och det är detta som förbryllar med hans filmer. Vi är vana vid att efter allt elände så finns det lite hopp, eller en lösning. Den som jag tänker ligger närmast Ragneborn i den svenska filmhistorien är Staffan Hildebrand då han har samma sociala patos, men i Hildebrands filmer råder det aldrig någon tvekan om vad Hildebrand tycker ska ske eller vad som är lösningen på problemet. Ragneborn har aldrig någon lösning. Det gör att man, trots att man fnissat lite och känt sig underhållen av b-kvaliteterna och exploitation-vibbarna, känner sig lite vissen efteråt. En känsla av ”jaha?” infinner sig. Dåtidens recensenter skrev överlag ner filmen, och det var oftast just Ragneborns bistra syn på verkligheten som de klagade på, eftersom den var ganska långt ifrån den verklighet som allmänheten kände igen sig i. Ska man säga något positivt i just det här sammanhanget så är Catrin Westerlund i den bärande huvudrollen faktiskt perfekt i denna rollen-hon ser verkligen ut som att all världens plågor tynger henne, men lyckas ändå visa att det finns en människa där bakom. Hon är nästan det bästa med filmen, även om det blir lite tradigt att se på hennes valp-ledsna ansikte i scen efter scen.

Och apropå exploitation-förmodligen enda sättet att se Flamman är att köpa Klubb Super8s DVD-utgåva, och där ska man titta på extramaterialet. En lång scen i damernas omklädningsrum, dusch och bastu, där alla är helt nakna och försöker agera naturligt. Vad var syftet med den? Tjejerna som är med där är inte ens med i resten av filmen och scenen passar inte in i handlingen. Hur fick han ens tjejerna att ställa upp på det? Förbryllande, och fascinerande. Scenen, och några därutöver, ska ha filmats med tanke på en utländsk version, som Ragneborn alltså måste ha tänkt skulle vara ännu mer explicit. Det….låter konstigt. Censuren här hemma i Sverige lärde sig att avsky Ragneborns filmer och Flamman blev liggande länge på deras bord innan de bestämmde sig för att släppa den med några klipp och åldersgränsen Barnförbjuden.

Flamman förtjänar sin plats på listan genom att vara en typisk Arne Ragneborn-rulle, och därigenom automatiskt fascinerande, förvånande och ha hög fniss-faktor samtidigt. Att han lyckats få så många kända skådespelare med är också fantastiskt. Vill man se Tommy och Annikas mamma som ungdomsbrottsling, eller Emils pappa som otrogen horbock, eller farbror Melker som torsk, eller Inga Gill som gatuluder….så är det här filmen för dig….

Okategoriserade

Godzilla:King of the Monsters (2019)

9 juni, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Godzilla: King of the Monsters
År:2019
Huvudroller: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Charles Dance,

Regi: Michael Dougherty

Godzilla-King-Monsters3 Jag hade sett fram emot den här så länge, men kunde inte gå premiärhelgen. Därför började jag bli orolig när jag hörde om första recensionerna, och hörde att RottenTomatos-betyget var superlågt efter första helgen. Kritikerna menade att man inte kunde relatera till de mänskliga karaktärerna och att storyn var för tunn.

Det stämmer, till viss del. Det betyder dock ingenting. En kritiker som ser en Godzilla-film och tittar efter såna saker är förstås en idiot. En kritiker som ser den här Godzilla-filmen och lämnar biografen missnöjd ska förstås ~~skjut….~~jag menar ska aldrig mer få recensera en film. För om man går till en Godzilla-film och förväntar sig mänskligt drama och känner sig missnöjd med monsterfightingen har förstås missat hela jävla poängen med filmen helt och hållet. Och är därmed inte bara en idiot, hen är en inkompetent jubelidiot.

Godzilla: King of the monsters är tredje filmen i Legendarys Monsterverse-serie, vilket förtjänar att poängteras-för den oinvigde är det kanske inte så lätt att hålla reda på alla olika storylines som existerar runt Godzilla. Men den här filmen hoppar rätt in i handlingen efter den förra Godzilla-filmen från 2014. Och när jag säger hoppar rätt in i, så menar jag det-vi kastas rätt in i en familj som vi inte känner från förra filmen, men som ändå blev starkt påverkade av den då sonen dog genom Godzillas härjningar. De överlevande, pappa (Chandler), mamma (Farmiga) och dotter (Millie Bobby Brown), är karaktärerna som filmen kretsar kring (de mänskliga alltså) och vi blir som sagt inslängda in i deras historia direkt-eller snarare, de blir inslängda till de olika monsternas historier. Ingen bakgrund, ingen karaktärsuppbyggnad, bara pang på. Och där kan jag ge kritikerna rätt. Det är ett så fundamentalt och enkelt manusfel att det blir irriterande, men är också en viktig signal till publiken; det är inte människorna ni ska bry er om. Det här handlar om monstren. Efter den minimala uppstarten sätter det igång, och sen följer två timmar monsterfights. Fantastiska, fenomenala, flygande monsterfights.

Och det som den här filmen gör rätt, det gör den fantastiskt rätt. Har aldrig varit med om så fenomenal fan-service som här-vi får alla de klassiska kaijus från de klassiska filmerna: Godzilla, Rodan, King Ghidorah och Mothra (plus några som man hittade på till den här, men som inte ens får namn). Vi får också den klassiska uppställningen med Godzilla som människornas försvarare. Många detaljer är direkt hämtade från Godzilla-lore och förklaras inte alltid, och ibland bara i förbigående, också något som jag personligen uppskattade. För någon som inte känner till de japanska filmerna så måste en hel del varit obegripligt, men för oss som älskar det här monstret var det fantastiskt att få se alla klassiska Godzilla-inslag komprimerade till en film. Som att Ghidorah har utomjordiskt ursprung, och det telepatiska samspelet mellan Mothra och Godzilla. Vill man veta alla referenser och easter-eggs så kan man läsa här: https://screenrant.com/godzilla-king-monsters-easter-eggs-movies/

För det här är en så vacker film. Varje kaiju har sitt eget färgschema, de är större än någonsin, deras personligheter framgår i varje ruta-Mothra till exempel som jag alltid tyckt varit det fjantigaste monstret i Godzilla-verse har aldrig varit vackrare eller mer graciös. Och viktigaste av allt, Godzilla själv har fan aldrig sett mera badass ut.

Men så har vi de där mer tråkiga inslagen då….ja ni vet, människorna. För varje två minuter av förstörelse och flygande skyskrapor så klipps det in några rutor skådespelare som säger en klyscha, och så kör det igång igen-och repetera. Det BLIR tjatigt. Och man bryr sig mer om Godzillas välmående än någon av människorna. Jag går inte in på handlingen så djupt, med flit, men mamman i familjen framstår som en riktigt usel människa, för att inte säga totalt irrationell. Hon verkar inte kunna bestämma sig för om hon ska rädda världen, sin dotter, både och, eller varken eller.

Godzilla från 2014, den med Bryan Cranston, var en riktigt bra reboot och på det hela taget, dramaturgiskt bättre (även om den inte heller knep tag i hjärteroten direkt, men den hade åtminstone en storyline och bättre skådespelare), men det här är ren fan-service. Kong:Skull Island är också ett bra inslag i den här serien, och man börjar redan längta efter nästa års Godzilla vs Kong (inte för att jag förstår hur King Kong ska ha någon chans i den matchen), men det hänger förstås ett orosmoln över den filmen-efter den svaga öppningshelgen för Godzilla:Kotm så får vi hoppas att det alls blir en Godzilla vs Kong. Jag hoppas det blir många, många filmer i Monsterverse-serien.

P.S. Det är värt att stanna genom alla credits. I slutet ger man credit till Haruo Nakajima, den ursprunglige mannen inuti Godzilla, på den tiden han spelades av en människa i gummidräkt. Vi får också en teaser inför fortsättningen a la MCU.

Blogg, gubbsvammel, Recension, Topplista

#96: Smutsiga fingrar (1973)

8 juni, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind

Regi: Arne Mattsson

Smutsiga fingrar (1973) Filmografinr 1973/01 Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.

Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.

Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.

När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.

Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.

gubbsvammel, Recension, Topplista

#98: Vad vet ni om Sussie? (1945)

23 april, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Titel: Vad vet ni om Sussie? / Sussie
År:1945
Land: Sverige
Huvudroller: Marguerite Viby, Gunnar Björnstrand, Ingrid Envall, Erik Bullen Berglund, Julia Caesar

Regi: Arne Mattsson

På plats 98 i Gubbens Topp 100 Svenska filmer.

Sussie1 Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.

Men vi har inte kommit fram till det än. Publiken ville se folk med ”sund bondförnuft”, stjärnor som Thor Modéen och Edvard Persson, roliga figurer som ofta spelade ungefär samma karaktär i varje film, som Bullen Berglund och Elof Ahrle, och naturligtvis Julia Caesar som man ser i strängt taget varje film från 30-40-tal. Män som gärna tog sig en grogg, kvinnor som hade svar på tal. Två genrer växte fram-pilsnerfilm och husbiträdesfilm. Husbiträdesfilm är nog ett senare epitet, men pilsnerfilm har man pratat om sen dess storhetstid på 1930-talet. Snabbt producerade men ofta fyndiga filmer med klassiska intriger-kärlekshinder, ekonomiska bekymmer och oförstående myndighetsfigurer i form av fäder eller Fabrikörer. Kritikerna skrev nästan enhälligt ner dessa filmer, då de ansågs enkla, populistiska och konstnärligt undermåliga. Mest berömda exemplet på denna debatt är Konserthusdebatten 1937, där bland annat recensent Carl Björkman och författaren Vilhelm Moberg tyckte att denna typ av film (Pensionat Paradis specifikt, men pilsnerfilm generellt) inte skulle få produceras. Framförallt hade Björkman hängt upp sig på att det förekom crossdressing i Pensionat Paradiset och att han såg det som ett alltför simpelt trick att få skratt på.

Nåväl, vad har det här med Sussie att göra då? Ja, filmen ”Vad vet ni om Sussie?” från 1945 är helt klart en så kallad hembiträdesfilm, men ändå inte. Om sanningen ska fram så är de flesta filmer i den specifika genren extremt daterade, mycket på grund av att samhället idag ser så annorlunda ut. Det finns några titlar man kan titta på fortfarande, som Bröderna Östermans huskors (för att Åsa-Nisse (John Elfström) och Klabbarparn (Artur Rolén) spelar bröder och för att de talar en utpräglad rospigg-dialekt genom hela filmen), Vi som går köksvägen, Vi hemslavinnor och några till, men ärligt talat-så roliga är de inte idag om man inte är specifikt intresserad antingen av tidsandan eller gamla filmer. ”Vad vet ni om Sussie?” överraskar genom att vara både rapp och rolig och kännas mycket nyare än den är. Den är ett också ett fint exempel på det som kallades ”Screwball”-komedi och som egentligen skulle blomma ut senare. Det finns också vissa trådar i den som går in i våra dagar.

I korthet så är det en förväxlingskomedi, typ, där en manlig nyskild författare (Gunnar Björnstrand) skriver av sin bitterhet i en bok som heter ”Olyckligt äktenskap” där han går till attack mot kvinnan. En kvinnlig kåsör med signaturen ”Sussie” skriver en svidande ironisk recension om hans bok vilket får honom att känna sig ännu mer sårad och bitter (känns något av detta igen i våra dagar?). Han skriver ett svar på recensionen, och striden dem emellan driver upp hans upplaga. För att göra en lång historia kort-den han tror är Sussie är inte alls Sussie, och han blir förstås förälskad i den riktiga kåsören Sussie (Marguerite Viby). Hon hälsar på hos författaren som visar sig (naturligtvis) helt oduglig i köket och i stort behov av ett hembiträde, en tjänst som hon tar för att komma honom nära för att kunna skriva om honom. Vibys karaktär spelar också en tredje roll, en kvinna i mask som Björnstrand träffar på krogen och förälskar sig i.

Det här var Mattssons tredje långfilm och mycket av det han senare blev förknippad med ser vi här-mycket rörelse och liv i fotot, högt tempo. Tyvärr gjorde Mattsson väldigt få komedier, när man ser Sussie känns det som att han borde fått göra fler. Han gjorde dock många thrillers och deckare varav Hillman-filmerna kanske är de mest kända.

Danska stjärnan Marguerite Viby började göra film i Sverige då en av hennes danska succéer skulle göras om på svenska, och hon fick fortsätta göra film här. Hennes danska brytning är påtaglig och det blir lite konstigt, men samspelet mellan henne och Björnstrand kompenserar mer än tillräckligt. Debutanten Björnstrand har kul med sin roll och känns inte alls som direkt ryckt från teatern, vilket han var.

Kritikerna gillade Vad vet ni om Sussie; de lovprisade Mattssons regi och det höga tempot och såg filmen som en utmärkt representant för den nya screwball-komedin som kommit från Amerikatt.

Som representant för just hembiträdesfilmen är den värd sin plats på listan, en något bortglömd pärla som är värd att återupptäckas.

gubbsvammel, Historik, Recension

Dumbo (1941)

6 april, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Titel: Dumbo
År: 1941 (svensk premiär 1946)
Land: USA
Regi: Samuel Armstrong, Norman Ferguson, Wilfred Jackson, Jack Kinney, Bill Roberts, Ben Sharpsteen, John Elliotte (ingen credit i filmen)

Ben Sharpsteen är angiven som övergripande regissör, de andra som regissörer över sekvenser.

Röster (original): Mel Blanc (Dumbo), Verna Felton (Fru Jumbo), Sterling Holloway (Storken), Edward Brophy (Timothy Q. Mouse) och många fler-inga röstskådespelare får credit i filmen, de har angetts efteråt.

dumbo4

Dumbo

Det känns som vanligt väldigt gubb-gnälligt att klaga på att Hollywood gör nyinspelningar/nya versioner av gamla klassiker, och egentligen tycker jag inte det spelar någon roll-vill man se den nya Dumbo (eller Djungelboken, eller Lejonkungen, eller…) så får man såklart göra det-den gamla finns ju kvar för oss som föredrar den. Det känns bara så TRÖTT och FEGT att idissla sånt som blivit succéer förut, och det känns som att det sällan blir speciellt bra. Cashen tas säkert, och tyvärr är det i slutändan det som räknas. Jag har inte sett nya Dumbo så jag ska inte säga något, det är trots allt Tim Burton som regisserar, så det finns hopp. IMDb-betyget efter en vecka på biograferna inger tyvärr inga höga förväntningar.

Ironiskt nog så var det just Dumbo som räddade Disney. Hade man inte gjort Dumbo 1941 så hade förmodligen inte företaget funnits idag, med all säkerhet inte den multinationella koloss som det är idag iallafall. Efter den enorma succéen med Snövit 1939 började man bygga en ny studio i Burbank, och man satsade stort på två ambitiösa projekt-Pinocchio och Fantasia. Båda filmerna bombade hårt-de gick med brakförluster, och Disney var i kris. På den tiden hade man dessutom bara filmerna-inga serietidningar, inget Disneyland, inga dotterbolag; drog inte filmerna in kulor var det kris. Man hade inte så många filmer under sitt bälte heller. Pinocchio hade inte dragit in någonting utanför USA och Fantasia fick en begränsad tur på biograferna-begränsad är snällt sagt, den gick bara på 13 biografer…. Europa hade såklart fokus på annat än att se Disneyfilmer och man fick inte in några pengar längre utomlands. Disney behövde pengar, och för att få in pengar, var man tvungen att göra mer film-men billigt.

1939 köpte Disneys merchandise-chef (som man tydligen ändå hade redan då) en prototyp för en barn-bok, en sorts pop-up-bok (kommer ni ihåg dem?) som kallades Roll-A-Book. Titeln var Dumbo och handlade om en elefant som kunde flyga. Storyn var skriven av Helen Aberson, och bara åtta sidor lång/kort, inklusive illustrationer.

Han (merch-snubben alltså) visade den för Walt som gillade storyn och den lilla elefanten och köpte rättigheterna. Han gav uppdraget att skriva ett utkast till två av sina närmaste män-Joe Grant och Dick Huemer. Någon dag ska jag skriva ett inlägg om enbart dessa två män, för få personer har haft så stort inflytande över Disney, och därmed filmbranschen, som dessa två. Det får bli en annan gång dock….de två skrev snabbt ihop ett utkast, och sättet de presenterade det på har blivit odödligt-de la ett kapitel i taget på Walts skrivbord, med en liten cliffhanger i slutet på varje kapitel. Det kunde vara så enkelt som att de ritade in en liten tår på botten av sidan, eller en liten kommentar som att ”om du tyckte det här var grymt, vänta bara tills du får läsa fortsättningen”. Walt läste, och kom inflygande till de två författarna och skrek ”vad händer sedan? Jag måste få veta!” (så går legenden iallafall). Så får man alltså en pressad producent på kroken-Walt satte produktionen i rullning, men gav strikta order till varje del i produktionsteamet att det måste vara BILLIGT! Återanvänd celler, håll filmen kort, använd vattenfärger till bakgrunder, bli färdiga snabbt. Det är förmodligen dessa faktorer som gör att Dumbo blev så bra, och så annorlunda mot just Pinocchio och Fantasia. Dumbo berättar sin story från A till B utan långa utvikningar, och tempot blir högt. Samtidigt är just animationen alldeles fantastisk, bland det bästa Disney någonsin producerat-och då är den ändå inte animerad av den klassiska gruppen The Nine Elders. Huvudanimatör på Dumbo var Bill Tytla. Istället för att behöva ägna massor av tid åt detaljer, kunde animatörerna ägna sig åt karaktärer och känslouttryck-med andra ord, figurerna på skärmen är karaktärer med känsloliv.

Dumbo är kanske Disneys mest känslosamma film, vilket i text låter som något som skulle kunna vara alldeles avskyvärt, men om du inte åtminstone får fuktiga ögon när Fru Jumbo blir utan bebis, eller när Dumbo vaggas med snabeln av den inlåsta mamman, eller Dumbos triumfatoriska ögonblick när han upptäcker att han kan flyga, så är du död inuti. Dead, I tells ya! För dessa scener kommer naturligt, man ägnar inte femton minuter åt att plantera och bygga upp en känsloscen, de kommer naturligt i den rappt berättade storyn.

För vad Dumbo handlar mest om är att vara annorlunda, och med det temat så ligger den helt rätt i tiden-Dumbo blir mobbad för att han föds annorlunda, och blir ganska så ordentligt hånad och förnedrad, för att inte tala om föräldralös efter att mamma Jumbo blir inlåst och kedjad efter att ha försvarat sin bebis. Dumbo hittar sin speciella styrka och blir sedan hyllad stjärna i showen.

Förutom den känslosamma storyn och den underbara animationen finns det några andra detaljer som har överlevt och är värda diskussion igen-vem kom till exempel på sekvensen med de rosa elefanterna? Dumbo och Tim dricker vatten efter att Dumbo drabbats av hicka-de vet dock inte att de firande clownerna har hällt champagne (eller något) i vattnet och de blir båda berusade-och där börjar en av de mest surrealistiska sekvenserna Disney har producerat. Men även här är det kort och kärnfullt, det är en sekvens som känns som ett experiment, men ett experiment som lyckades. De leker med färger och former och förstås begreppet ”se rosa elefanter”, ett gammalt uttryck för att vara berusad. Sekvensen förundrar mig-i en film som på alla andra sätt är så tight berättad sticker man ut i en lång (mar)dröm-scen. Hela sekvensen är dock underbar och ska inte på något sätt tas bort, den får snarare hela filmen att lyfta och storyn att vända-det är såklart under detta rus som Dumbo börjar flyga, utan att veta att han kan. Disney lät sina animatörer och regissörer titta på mycket film, framförallt utländsk, och försökte få dem att dra influenser från alla håll-däribland surrealism (några år senare skulle Disney och Dali inleda ett samarbete och påbörja en film som inte blev avslutad förrän långt senare) och tysk expressionism. Vi kan se båda influenserna i Dumbo. Det surrealistiska redan redovisat, men skuggspelet påminner ibland om den gamla skräckfilmen Nosferatu, en klassiker inom den tyska expressionismen och en film som påverkat hela filmhistorien.

Och apropå skuggor så används siluetter genomgående i filmen. De människor som inte är absolut nödvändiga att avbilda ses som siluetter, genom tälttyg, eller ansiktslösa avbildningar på avstånd (arbetarna i början). Vi ska koncentrera oss på djuren, det är de som är ”vi” i filmen, människorna är ”dem”.

dumbo3

Kråkorna i slutet av filmen har genom historien fått en del kritik, men det är bara dumt- de är helt klart baserade på afro-amerikanska schabloner, men kråkorna är bland de finast avbildade karaktärerna i hela filmen; de börjar med att mobba och håna Dumbo, men efter att ha blivit utskällda av Tim får de dåligt samvete och ändrar sig; de är också utanför samhället och ses ned på av etablissemanget. De lär Dumbo att flyga och är därmed bland de mest viktiga karaktärerna i hela filmen. Jag har svårt att se problemet med dem, men de kunde ju undvikit att döpa ledaren i gänget till Jim Crow….

En annan sak som diskuterats är grymheten hos cirkusdirektören. När mamma Jumbo försöker försvara sin son från några skitungar så blir hon nedbrottad och inlåst. I verkligheten hade hon med all säkerhet blivit avlivad på fläcken. Att hon får fortsätta leva skulle kunna tolkas som att cirkusen inte har hjärta att ta bort henne. Elefanter avlivades ofta av cirkusar om de inte kunde hantera dem, men det är väl oklart hur den här sekvensen tolkades av en publik på 1940-talet.

När filmen i stort sett var klar utlöstes en fem veckor lång strejk på Disney. Animatörerna ville gå med i ett fackförbund och förhandla om högre löner, men Walt sa nej till det. Walt sparkade 16 animatörer som hade gått med i facket. Dagen efter utlöstes en strejk och 200 arbetare, mestadels animatörer, lämnade arbetet. På vilket sätt Dumbo ska ha påverkats av detta är oklart, för vissa källor säger att arbetet avbröts, medan andra (närmare till Disney) säger att strejken kom när filmen var färdig. Det finns dock en sekvens i filmen där clownerna fyllesjunger att de ska gå till bossen och begära en löneförhöjning….en klar passning till de strejkande arbetarna och helt uppenbart en sekvens gjord av personer som inte strejkade. Strejken gav Walt en personlig knäck, och han förlät aldrig de som strejkade. Man kan tänka sig att historien är en stor förklaring till Walts rabiata kommunism-hat senare i livet, och han angav öppet kommunism som en förklaring till strejken, vilket i sin tur fick många av de forna arbetarna svartlistade som arbetare med kommunismsympatier. När dammet hade lagt sig var studion väldigt annorlunda och man menar att detta tog död på den familjära stämning som funnits på Disney fram till dess.

Disneys distributör vid tiden, RKO Pictures, ville att Disney antingen skulle göra filmen längre än dess 64 minuter, eller klippa ner den till en kortfilm, för det var B-filmer (som då betydde något annat än idag, en b-film var filmen som kom innan huvudfilmen) som var runt timmen långa. Walt Disney vägrade båda, och stod på sig, vilket han gjorde helt rätt i-filmen var perfekt som den var. Den blev också en väldig succé, med en budget på 800 000 dollar drog den in det dubbla på första vändan på biograferna och Disney hade sin kassako, och kunde blicka framåt-trots strejken. De höll till och med premiären några veckor så att den skulle ligga i samband med jullovet, och därmed dra in fler skollediga barn i salongerna. Vad de inte hade räknat med var förstås Pearl Harbor. Dumbo var planlagd att ligga som framsida på Times Magazine, men det blev en japansk amiral istället. Nåja, man kan inte få allt.

Dumbo är fortfarande en av de mest sevärda Disney-klassikerna, faktiskt en av de mer tidlösa filmerna i företagets kanon. Var beredd med näsdukarna bara.

gubbsvammel, Topplista

#99: Reine och Mimmi i fjällen

16 mars, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Titel: Reine och Mimmi i fjällen
Land: Sverige (såklart)
Regi: Magnus Skogsberg

Huvudroller: Bertram Heribertson, Ing-Marie Carlson, Sanna Ekman, Sanna Bråding, Mi Ridell, Per Graffman, Tomas Norström,

Manus: Hans Rosenfeldt (Ha!)

Sverige-Topp100-filmer-listan fortsätter.

Egentligen hade jag tänkt att ha flera, eller åtminstone två, filmer på den här platsen, dels den bajsmackan ni ser i rubriken, samt Tre Solar, men då jag har som personlig princip att inte skriva om filmer jag inte har i färskt minne fick jag tänka om. Det går nämligen inte att få tag på Tre Solar på något sätt-jag har, perverst nog om man tänker efter, letat efter den. Online, nedladdning, streaming, reabackar, men den finns inte. Jag misstänker faktiskt att Persbrandt själv köpt upp hela restlagret och har det i sitt garage, typ som basisten i Sven-Ingvars gjorde med ”Under ditt parasoll”, en annan film det inte går att få tag på om man inte har lite tur. Som ni säkert har förstått nu har jag reserverat den här platsen för De Sämsta Filmerna Sverige någonsin hostat upp.

Det har gjorts mycket dålig film i Sverige, det vet vi alla, men även Åsa-Nisse eller Sällskapsresan eller pilsnerfilmer som glömdes bort på 1940-talet har NÅGOT försonande i sig-om inte annat att de är gamla och att många misstag är tidstypiska. Det finns dock några filmer som inte har NÅGRA försonande drag i sig, som är så dåliga att de blir riktmärken som man mäter andra dåliga filmer efter. Och precis så dålig är/var ”Reine och Mimmi i fjällen”. Den har funnits i folks medvetande i 25 år på grund av sin uselhet, och man kan höra folk säga ”den var nästan lika dålig som Reine och Mimmi”. Och därmed har den förtjänat sin plats i den här listan.

Tre solar av Rickard Hobert kan man på något sätt förlåta. Okej, jag fick inte tag på den så jag letar efter ursäkter, men det är ju ändå så att alla regissörer och skådespelare med en lite längre karriär har några sura uppstötningar på sitt CV, så Tre Solar kan väl få passera då. Dess största misstag är att den är så pretentiös och vill berätta så mycket, när den samtidigt är så uselt gjord att det blir komiskt-om man slapp se den. Reine och Mimmi i fjällen har ett annat problem-den vill ingenting. Tja, möjligtvis tjäna pengar då, men i övrigt-ingenting. Den är totalt intetsägande. Och det vet alla inblandade-ingen har några ambitioner att säga något här, det finns ingen Bergmansk ångest eller cynism a la Janne Halldoff eller socialrealism i stil med Bo Widerberg.

Den är såklart en film baserad på en tv-såpa som gick i TV4 på nittiotalet, som hette Tre kronor (lustigt att Tre Kronor och Tre Solar hamnar på samma skithus, men det är bara slumpen), och av någon anledning ville man göra en långfilm för att casha in på populariteten. Varför, har jag inte lyckats få fram. Jag kan tänka mig för att uppehålla intresset mellan två säsonger, och tjäna pengar på hyr-DVD, vilket fortfarande var en thing i slutet av nittiotalet. Hans Rosenfeldt skrev manus…vilket jag gärna vill understryka. Han var då hyfsat okänd författare och hade skrivit några avsnitt av Tre Kronor-serien, och det var väl därför han fick uppdraget att skriva långfilmen. Ägnade han mer än en eftermiddag åt det så ska han ha stryk. Det är dock roligt att mannen bakom Bron, Marcella, Kaspar i Nudådalen och en massa annat storslaget och hyllat startade sin karriär med en blindgångare som den här. Han skrev förstås senare Göta kanal 4 också, så han har återvänt till kalkon-territorium senare i karriären. Ska man försöka sig på att vara lite rättvis så var han väl kontraktsbunden med absolut ingen tid alls på sig att göra något vettigt.
Handlingen, om du fortfarande vill veta, är att Mimmi tycker att Reine bara jobbar och ser på TV. Hon tänker åka till fjällen på semester, med eller utan honom, men om det är utan så är det inte säkert att hon kommer tillbaka. Samtidigt rånas det banker och som av en händelse råkar hela ensemblen från Tre Kronor av olika anledningar befinna sig exakt där Reine och Mimmi firar sin vintersemester. Ren slump, så klart.

Nu ska jag berätta vad som är det riktigt hemska med Reine och Mimmi-många recensenter skriver att skådespelarna levererar sina roller med noll inlevelse och att det därmed uppstår en kalkonkvalitet. Det tycker inte jag. Då hade den ju varit rolig, typ som Plan 9 from outer space. Det största problemet, absolut största, är att det finns massor av talang här framför kameran, till exempel Ing-Marie Carlson och Mi Ridell, Tomas Norström och Per Graffman-de gör sitt bästa med ett manus som inte funkar, och en regi (ICA-Sebastian är säkert jättestolt över sin insats) som är obefintlig. Dialogen levereras på rätt sätt, det är bara det att innehållet är mer infantilt än om Sköldpaddans förskolegrupp hade skrivit den och det blir lite lätt plågsamt att titta på.

Nu har jag ägnat den här mer energi än den är värd. Jag tror ni fattar nu. Se den inte. Efter Fäbodjäntan och Reine & Mimmi så kommer det att bli bättre filmer på listan, jag lovar.

Varför är den med på listan: Som en av Sveriges sämsta filmer genom tiderna, och dessutom allmänt erkänd som just detta. Bubblare: Tre Kronor, Åsa-Nisse i raketform,

gubbsvammel, Topplista

#100: Fäbodjäntan

17 februari, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Fäbodjäntan

År:1978

Land: Sverige

Regi: Joseph W. Sarno

”Huvudroller”: Leena Hiltunen, Anita Berglund, Marie Bergman, Knud Jörgensen, m.fl. (ej namngivna förutom fingerade förnamn)

What? Är det rimligt det, att starta en topp-100 lista av vår fina svenska kulturkanon, där namn som Ingmar Bergman, Hasse Ekman och Roy Anderson ingår, med en billig sjuttiotalsporris? Ja, det är ju det…tänker jag. För det här är en lista med de 100 viktigaste filmerna, kvalitetsmässigt OCH kulturellt. För alla som är 40 plus och födda i Sverige har hört talas om den här filmen, och nämns namnet på den, så vet man att någon kommer prata om falukorv mindre än fem sekunder senare. Det var porrfilmen som blev en kultfilm och råkade bli en av de mest piratkopierade filmerna på åttiotalet, alltså samtidigt som hemvideon blev ett fenomen. Men varför? Ja, det är lite svårt att begripa idag. Tror att väldigt få lyckas ta sig igenom den idag och känna hur pulsen stiger.

Låt mig bara förklara platsen på listan-man skulle kunna, med fog, hävda att den borde ha högre placering. Inte för att den är så j-a bra, utan för genomslagskraften-men jag tänkte så här: Om någon till äventyrs skulle vilja hänga med i listan och faktiskt se filmerna som dyker upp, men inte är så sugen på att se en gammal 70-talsporris (eller porris över huvud taget för den delen), så kan man lätt döpa om listan till Topp 99 Svenska Filmer, och helt hoppa över den här. Okej?

Det är inte så lätt att få tag på information om filmen idag, mer än det mest ytliga. De svenskar som var med i den pratar inte, trots att många försökt att spåra upp dem. Regissören var amerikansk, Joseph Sarno, och han hade gjort ett antal lågbudgetfilmer tidigare, med varierande grad av porrighet, men som jag förstår det, alla med erotisk inriktning. Han hade sett ”Jag är nyfiken-gul”, en film som snabbt skapade ett rykte om Sverige som ett sexuellt frisläppt land, och reste hit samma år. Han blev förälskad i landet och spelade in en film här redan första besöket (Jag-en oskuld, heter den tydligen….) . Uppföljaren till “Jag-en oskuld” kom 1971 och hette “Någon att älska”, och-det här är det enda riktiga scoop jag lyckats leta fram-hade musik av Björn och Benny! Okej, håll hästarna, man använde deras musik bara, de skrev inte musik till filmen enkom. Men ändå. Abba-Björn/Benny i porrskandal! Nej, not so much.

Sarnos fru Peggy var alltid med honom på alla inspelningar och var enligt egen uppgift en alltiallo-scripta, regiassistent, runner, producent och allt annat också. De började bo växelvis i Sverige, och 1978 spelade man alltså in Fäbodjäntan.

Sarno älskade den svenska naturen och det antar jag är anledningen till att man valde att spela in den i Orsa. Mycket av filmen är utomhusscener med svenska landsvägar, skog, beteshagar och förfallna trälador som scenerier. För att få tillgång till hus att spela in i sa man att man skulle spela in en kulturfilm, vilket uppenbarligen många var villiga att hjälpa till med. När filmen var färdig, hade den till och med sin absoluta premiär i – det här är så roligt – Godtemplarlokalen Stackmora i Orsa! Enligt dokumentären som P3 gjort om filmen så vallfärdade folk dit, alltifrån unga killar, till raggare, till äldre par som kom i ortens folkdräkt. Jag har så svårt för såna situationer, men här är ett tillfälle då jag faktiskt skulle velat betala lite för att få bevittna minerna hos de som inte förstått innan vad det var för slags film de skulle få se….filmen inleds med att en kvinna flirtar med en man utanför en fäbod genom att kasta småsten mot honom när han sitter och solar. Efter en liten jakt hamnar de inne i fäboden och…tja. Då har det gått tre minuter.

Handlingen är faktiskt lite underfundig (som om du inte redan visste handlingen); i ett hus finns en gammal lur som enligt legenden gör alla kvinnor upphetsade och galna. Naturligtvis blåser man i luren (host) och så blir det naket. Idag är väl enda behållningen med filmen den urusla dialogen och skådespelarna som stakar sig (sa flickan) genom den-ofta fastnar de på ett ord och börjar om, med lika mycket inlevelse som en skolelev som står framför klassen och redovisar geografiläxan.

Flera har som sagt försökt nysta i vilka svenskar som var med. Leena Hiltunen hade spelat in en porrfilm tidigare, men sen inget mer. Producenten Sture Sjöstedt verkar ha varit en fascinerande figur dock-som å ena sidan ägt och jobbat med seriösa filmbolag (Minerva och Saga film), och sen skrutit med om han fört in (häpp) falukorven i filmen. Han har dock mest porrfilmer på sin CV. Knud Jörgensen var norrman och porrskådis.

Om man ska gå på mer obekräftade uppgifter så har Hiltunen jobbat inom vården, tjejen med falukorven kom från Polen och jobbade i en av de mer beryktade porrbutikerna i Stockholm på sjuttiotalet, och ”en av de andra tjejerna” jobbade som lärare i Nyköping. Tillägger igen att det här är enbart rykten och snack, och jag vet ingenting och tänker inte lägga ner mer tid på att spåra. Förmodligen så handlar det om ungdomssynder-man behöver pengar, tänker att en porrfilm är inte så farligt och det är inte så många som kommer se den, och oops-det råkade bli Sveriges mest kända porrmacka genom tiderna.

För den blev inte bara piratkopierad, den gick upp på ”vanliga” biografer också, och drog in massor med pengar.

Här kan du lyssna på P4s dokumentär om Fäbodjäntan.

Blogg, gubbsvammel, Topplista

Gubbens Topp #100 Svenska Filmer

16 februari, 2019 gubbeserfilm Lämna en kommentar

asanisse — Kommer Åsa-Nisse med på listan? Vi får väl se….

När jag startade den här bloggen kunde jag inte bry mig mindre om svenska filmer. Hade inga planer alls att skriva om något som kom från Sverige, möjligtvis med undantag för sånt som var lite larvigt eller som man kunde göra sig lustig över. Men jag har tänkt om-jag har helt enkelt lärt mig mer om vår svenska filmhistoria, sett massor av bra (och mindre bra) svensk film och jag tänker nu presentera….*trumvirvel* en nedräkning av Topp 100 Svenska Filmer Som Tillhör Vårat Svenska Kulturarv!

Inte så klatschig titel, men du vet att det är en Viktig Lista när varje ord börjar på stor bokstav. Men problemet är så här – och här följer också en liten definition av listan: Många svenska filmer är rätt urusla, men tillhör ändå den svenska kulturen-till exempel, träffar man någon i min generation och säger ”Vikten på dalskidan, älskling!” så vet de vad man menar, även om vi förmodligen kan enas om att Snowroller inte är en överdrivet bra film. Så det här är en Topp 100 på filmer som har haft betydelse i svensk kultur, och det faller sig därför så att det börjar med en del skitfilmer och, generellt, blir ”bättre och bättre”. Jag skriver bättre inom hundöron för att det går alltid att diskutera.

Man kan också uttrycka sig såhär: det här är 100 filmer som intresserar mig, och från svenskt perspektiv borde vara intressant för de flesta. Jag lovar, det är inte bara Bergman.

Tänkt bara så mycket svensk film jag plöjt för er skull, kära läsare. Bara för att ni ska veta vad ni ska ägna era mysiga hemmakvällar åt närmaste tre åren.