Pensionat Paradiset (1937)

Pensionat Paradiset
År 1937
Land Sverige
Regi Weyler Hildebrand
Huvudroller: Thor Modéen, Julia Caesar, Arthur Fischer, Maritta Marke, Lili Ziedner, Greta Ericson, John Botvid

pparadiset

Filmen Pensionat Paradiset fyller 80 år i år, vilket kan vara anledning att fira, men det som gör att jag intresserar mig för den här filmen, som är mossig och gammaldags även i mina gråstarriga ögon, är att här startar något inom kultur-Sverige som fortsatt sedan dess, något som hela tiden ligger och gror och pyr och osar-kulturföraktet.

Vad tror ni röda tråden är mellan den här filmen och Jönssonligan, Sällskapsresan eller Åsa-Nisse? Kritikerna hatade dem och publiken flockades för att se dem. Och få om någon annan blev så sågad som Pensionat Paradiset. Det hade riktats kritik mot svensk film en längre tid, men efter att DNs filmkritiker Carl Björkman totalt sågat filmen och bland annat skrivit ”Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?” Det var egentligen inte Pensionat Paradiset som var boven, den var droppen som fick bägaren att rinna över.  Det kallades till stormöte i Stockholms Konserthus, dit 1200 personer kom, och som sändes i radio. Gräddan av filmkritikerna från den här tiden dök manngrant upp och en efter en klagade man på tarvligheten i svensk film och Pensionat Paradiset i synnerhet. I Studio S utgåva finns ett utdrag från mötet och jag spenderade cirka fem minuter med att lyssna på det, och det var då långt tradigare än själva filmen-man tävlar om att klaga på hur enformigt, lågt stående och enkel svensk film blivit. Vill ni läsa mer om det här mötet rekommenderar jag starkt att läsa här.

En lustig detalj i det hela är att Wilhelm Moberg medverkade i debatten. När sen Pensionat Paradiset 1973 (tror jag att det var) köptes in till TV anordnades en debatt i anslutning till filmen, vilket inte var ovanligt på den här tiden-allting skulle diskuteras. Temat för debatten var om svensk TV skulle visa sådant dravel. Harry Schein och Wilhelm Moberg tävlade om att såga filmen. Moberg hade uppenbarligen inte mildrat sin åsikt på 36 år. Det är lustigt, eller sorgligt, att en så enkel film har upprört så många under så lång tid. Problemet verkar vara att den film som den stora publiken vill se inte alls är samma film som gubbar som Carl Björkman, Harry Schein och Wilhelm Moberg vill att vi ska se. Pensionat Paradiset är inte moraliskt uppbygglig, den bygger inte på någon av de stora livsfrågorna och Ingmar Bergmans ångest är långt borta. Den är gjord för att roa, och det provocerar vissa. Även idag. Stefan & Krister, till exempel, provocerar väldigt många, och det är humor som kommer i rakt nedstigande led från samma humorådra som Pensionat Paradiset och den så kallade pilsnerfilmen. Det är humor som anses för ”låg”.

(Edit: Debatten var 1971 och den kan ses här nedan, och den är sevärd bara för att se hur väl Nils-Petter Sundgren plockar sönder Scheins översittarargument).

Men okej, själva filmen då, hur står den sig idag? Nja. Den är som sagt 80 år gammal. Det slog mig vilket högt tempo och vilken spelglädje det är i ensemblen, men det är väl de sakerna som rent objektivt är det som klarat sig bäst. Vissa saker överraskar dock: kunden och hans ”vän” som köper kostym hos Tosse i början av filmen är uppenbart gay. Det är mycket avklätt i filmen, det skämtas om sex och kärlek och sprit och det är förväxlingar hit och dit (också i en tradition som finns kvar i våra dagar i revyer t.ex.). En badvakt är tatuerad över hela bröstet och armen. (Där blev jag faktiskt rejält nyfiken-vet någon något om detta, rent allmänt eller om mannen i fråga, hör gärna av er).  Filmen handlar om flera små lösa trådar som binds ihop på slutet, men i huvudsak så handlar det om en sol-och-vårare som försöker få till det med dottern till ägaren av Pensionatet-i konkurrens med en uppfinnare som uppfunnit en karburator som han ska vinna ett båtrace med. Och så vidare. Sen finns det andra saker som överlevt ännu sämre-det berömda Hitlerskämtet till exempel. Eller att kvinnor antingen benämns fruntimmer eller kärringar. Man får förstås se det som kvarlevor från en svunnen tid.

Jag måste bara säga något om Studio S här också. De har gjort ett hästjobb med att restaurera filmen, både ljud och bild. Jag tror aldrig jag sett en film från 1930-talet med så klar bild och ljud. Bara den detaljen gör att jag känner mig glad över mitt inköp. Studio S är alltid pålitliga. Det finns också rejält med extramaterial, bland annat kommentarsspår, introduktioner och som sagt kan man lyssna på radioutsändningen av debatten om filmens uselhet. Jag har saknat extramaterial tidigare från Studio S, men här finns absolut inget att klaga på, toppbetyg på den punkten!

Roseanna (1967)

Roseanna (1967)

Regi: Hans Abramson
Huvudroller: Keve Hjelm, Tor Isedal, Hans Ernback, Gio Petré, Kerstin Tidelius, Mona Malm

roseanna
Tor Isedal och Keve Hjelm

Om inget annat så kan den här filmen ståta med att vara den första Beck-filmatiseringen, vilket ändå skulle vara svårslaget då Sjöwall-Wahlöös bok som är förlaga kom 1965 och den här filmen började produceras 1966.  Om man lyckas få tag på den här rullen, vilket inte är helt lätt faktiskt, så ska man försöka se den med tanke på att det är just den första filmatiseringen-man hade inte Peter Habers femtio Beck-mackor i bakhuvudet. Det som låg närmast till hands för de som gick och såg den på bio var Arne Mattsons försök till spänningsthrillers några år tidigare, typ Mannekäng i rött och liknande, och de hörde mer hemma bredvid Agatha Christies smarta men lättsamma pusseldeckare. Här satsade man på realism. Som skulle vara underhållande. Och spännande.

De samtida kritikerna (man kan läsa sammanfattningar av kritik på svensk filmdatabas) var kluvna till Roseanna just av detta skäl-några hyllade realismen,  det nakna fotot av Sven Nykvist, Abramsons rakt-på-sak regi och skildrandet av det sakliga polisarbetet som ofta var monotont och långsamt. Andra halvan av kritikerkåren tyckte precis tvärtom, att filmen var snaskig i sitt nakna skildrandet av bråd död och man i sitt försök att skildra vardag blev overklig. Jag skulle säga, så här exakt femtio år senare, att sanningen ligger någonstans mittemellan. Självklart såg inte polisernas vardag ut exakt så här-samtidigt är den underhållande i allt det svenska kaffedrickandet och slaskiga vintervägar och pälsmössor. Problemen ligger snarare i ursprungsboken, alltså i själva premissen för berättelsen.

Sjöwall Wahlöö tog historien från ett verkligt fall, mordet på Maj Karlsson som skedde 1961. Mördaren var en serievåldtäktsman som hade lockat med sig den unge Maj i sin segelbåt. Enligt mördaren själv hade Maj varit den första som gjort starkt motstånd och även hotat med att berätta för mannens fru. Mannen hade då mördat henne och sedan gömt henne i ett buskage. När polisen inte lyckas få fast mördaren gillrar man en fälla, vilket man även gör i filmen. I boken är den mördade kvinnan en turist som reser genom Europa och åker på Göta kanal när hon möter mördaren. Skillnaden är att Roseanna är nymfoman och ligger med alla hon kommer förbi. Detta är den stora skillnaden, och jag fattar inte vad det fyller för funktion-vi får en lång bakgrundsberättelse om hur promiskuös hon varit i sitt hemland (Roseanna spelas av Gio Petré, som vid den här tiden var känd som en riktig skönhet, men på sjuttiotalet gift med en man som drev Europeiska arbetarpartiet och blev misstänkt för mordet på Olof Palme-vad sägs om det som livsöde?). Hela den historien känns bara konstig och onödig. Till det som man lyckas med är att skildra även poliserna som sexistiska och burdusa, det haglar råa sexskämt och en av poliserna gör även en skenvåldtäkt på kvinnan man i slutet använder som lockbete. Den biten känns nästan mer aktuell och bitande idag än vad jag tror att den gjorde för samtiden.

Keve Hjelm som Beck är helt okej, och Tor Isedal (när jag var liten älskade jag Tor Isedal, inte vet jag varför, men jag tror det hade med namnet att göra; kan man heta något häftigare?) som kriminalassistent Gunnar Ahlberg. Kollberg är mer en bifigur i den här filmen. Jag kan nog tycka att filmen är sevärd, om inte annat har den väl ett kuriositetsvärde-jag tror inte den kommer gå på TV inom en snar framtid dock.

Tidsmaskinen (1960)

Tidsmaskinen (The Time Machine) (1960)

Regi: George Pal
Huvudroller: Rod Taylor, Alan Young, Yvette Mimieux, Sebastian Cabot

Serien The Big Bang Theory har hållit på länge nu. Läste nyligen att den har blivit förnyad för två nya säsonger, vilket, om jag räknat rätt från minnet, gör att den kommer att hålla på i elva säsonger. Det är sju för mycket. Hade man stannat efter fyra så hade den blivit ihågkommen som en av de roligaste, mest välskrivna, humorserierna någonsin. Nu drar man den ändå längre och längre ner i smutsen och skådespelarna framstår mer och mer som integritetslösa, penningdrivna nollor. För de kan knappast vara stolta över den dynga som de frontar. Men…i en av de första säsongerna köper de tillsammans tidsmaskinen från just filmen The time machine (time-share time-machine, eftersom de ska äga den växelvis). Jag har försökt förstå om tidsmaskinen de har med verkligen är the real thing, eller om det är en välgjord kopia, men har inte lyckats. Förmodligen är det en kopia.

Reaktionen när Leonard startar maskinen är obetalbar. I vilket fall som helst, det som beskrivs i avsnittet var nästan det som hände i verkligheten-tidsmaskinen (vi pratar om rekvisita, inte en riktig) såldes tio år efter filmen på en auktion i Hollywood, någon köpte den, ställde den i ett lager och lät den förfalla. En kompis till regissören George Pal hittade den av en slump och köpte den. Pal hade donerat ritningarna till den till kompisen så de kunde restaurera den. Hela den historien finns här.

Okej, filmen då? Filmen är såklart baserad på H.G. Wells historia om en man som reser in i framtiden, men filmskaparna hade såklart kunskap som inte Wells hade. Han reser först till 1917 och ser sviter av kriget, sedan 1940 och ser sviter av det kriget…sen 1966 (den här filmen är gjord 1960) där det är atombombskrig. 1966 är alltså sex år i framtiden för de som gjorde filmen och redan där går folk omkring i silvriga uniformer…kanske den mest uttjatade klichén av alla när det gäller science-fiction. Han reser då istället 80000 år framåt, till en tid där evolutionen splittrat mänskligheten i två grupper, de härskande Morlocs och de förslavade, apatiska människorna. Där hittar han också kärleken i form av Weena, spelad av den då underårige (fy!) Yvette Mimieux.

Det här är en riktigt charmig film som håller än idag, med råge. Specialeffekterna vann Oscars, men är såklart uråldriga i våra tider av CGI och miljardbudgetar, men det gör inte så mycket för filmen står inte och faller med det, utan det är historien som berättas. Tempot är också högt (80000 år på en timme och fyrtio minuter, höhö) och Rod Taylor är nästan löjligt snygg att titta på-bredaxlad och ett käkparti hugget i marmor. Han är också duktig nog att bära upp större delen av filmen alldeles själv. Från början hade man planer på att ha en äldre mer etablerad skådespelare i huvudrollen, till exempel David Niven, men det var nog en himla tur att man tänkte om för det hade nog blivit för träigt. En science-fictionklassiker man inte ska hoppa över om man är intresserad av genren.

 

Inkas hemlighet (1954)

Inkas hemlighet (Secret of the Incas) (1954)

Regi: Jerry Hopper
Huvudroller: Charlton Heston, Robert Young, Nicole Maurey, Thomas Mitchell, Glenda Farrell, Yma Sumac

En (i Sverige) totalt bortglömd film som är rätt intressant av ett antal anledningar; för det första, den var en stor inspirationskälla till en film som kom 30 år senare….ni kan få gissa själva vilken:

Secretoftheincas1

Huvudkaraktärens klädsel och framtoning är inte det enda som lyfts till Indiana Jones, här finns också den ikoniska ”solen lyser på skatten bara om man gör så här”-scenen.

För det andra är filmen inspelad i Peru, dels i Cusco och dels i Macchu Pichu. Eller rättare sagt, vi får se översiktsbilder av dessa ställen, sen är det förstås de gamla vanliga papier maché-grottorna när man kommer inomhus. Det hör ändå inte till vanligheterna att ett land som Peru ges så stort utrymme i en Hollywood-film från femtiotalet.

Heston spelar en guide för amerikanska turister i Peru. Han har en stennyckel i sin ägo som visar var en gammal inka-skatt är gömd, men ingen möjlighet att ta sig dit. När en rumänsk avhoppare ber om hjälp att fly till Mexico går han med på att visa vägen, men tänker förstås ta tillfället att leta efter skatten istället. Kvinnan, Maureys karaktär, flirtar med alla som kan tänkas ge henne hjälp och verkar inte att lita på.

Filmen är ganska lågmäld och långsam jämfört med Indiana Jones-filmerna, men den är ändå sevärd på grund av kopplingarna till Spielbergs filmer (Spielberg har aldrig gjort någon hemlighet av att Indiana Jones var en hyllning till sin barndoms matinéfilmer), men också för att den visar Peru och dess urbefolkning på ett för tiden respektfullt sätt. Det här är ändå en tid då USA framställde sin egen urbefolkning som vildar.

Perus stora stjärna vid den här tiden, Yma Sumac är med i en konstruerad roll så hon kan sjunga två sånger.

 

Kong-Skull island (2017)

Kong-Skull island (2017)

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Huvudroller: Tom Hiddleston, John Goodman, Samuel L. Jackson, Brie Larson, John C. Reilly, Corey Hawkins

Utan tvekan den nyaste filmen Gubben skrivit om, men den har så många kopplingar till klassiska teman så jag kan inte låta bli att ta upp den. Gubben kände sig väldigt underhållen också av Kong, så finns all anledning att ge den uppmärksamhet.

Filmen King Kong kom 1933, en blockbuster i sin tid och en av filmhistoriens mest seglivade klassiker, jämte Dracula och Frankenstein. Naturligtvis har det gjorts flera remakes av den, men ingen speciellt bra (Peter Jacksons version har jag faktiskt inte sett). Här finns många paralleller med Godzilla-de är båda två enorma monster, Hollywood har försökt återuppliva dem flertal gånger och nästa lika ofta misslyckats med att fånga originalets kärna. Men mer om det senare.

Kong är inte en remake egentligen, den har en ny handling, och även om den nya handlingen är lika tunn som all annan action Hollywood sysslar med nu för tiden så lyckas man göra det spännande från ruta ett, och det är framförallt det visuella som fångar en. Jag vet inte när jag senast såg en så snygg film förut. Faktum är att jag till och med blev åksjuk i början på filmen och jag blir aldrig åksjuk, vare sig i en båt eller bil. Men sekvensen när de anländer till Skull island är så fartfylld att man blir snurrig (Gubben har nog aldrig känt sig så gammal som när han klagade på att filmen gick för snabbt). Men snyggt är det och jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Sen är det alla snygga passningar till andra filmer, och det görs öppet utan att skriva någon på näsan. Filmen handlar egentligen inte om Kong som huvudfiende, utan Kongs roll som toppen i den lokala biotopen-Kong är kungen, som det uttrycks. På Skull island är alla djur enormt stora och Kong håller dem i schack. Här får vi alltså lite Jurassic park. Den visuella stilen är mer eller mindre snodd från Apocalypse now (Kong utspelar sig till och med 1973). På John Goodmans jacka står det ”Good for your health”, vilket är direkt snott från Akira (”Good for your health, bad for your education”). Kong slåss mot en jättebläckfisk, vilket han också gör i Godzilla vs King Kong. I en sekvens pratas det om enorma myror, som låter som fåglar-vilket är en referens till Them från 1954. Och så vidare. Apropå Godzilla; efter-credits-sekvensen innehåller Godzillas klassiska ljud, så jag lägger härmed 30 spänn på att ca 2020 har vi en uppföljare där Godzilla slåss mot Kong.

kong-apoc
Finn Fem Fel

kong-imax

Jag var inte nöjd med allt. Ingen karaktär tillåts bli mer än en seriefigur. Alla är endimensionella. Det beror naturligtvis på det enorma tempot och att man introducerar Kong direkt. Den gamla klassiska uppbyggnaden att vänta med monstret till sista tredjedelen struntar man i-här ska allt in direkt. Jag kan känna en uppgivenhet över att man i manus nu för tiden inte ens försöker bygga upp saker och ting utan bara smackar på. Det säger mer om oss som publik i och för sig än Hollywood.

Sen har jag inget principiellt emot att man har snygga stjärnor i huvudroller, men här har man bara två kvinnor med-en är vetenskapskvinna och hon är naturligtvis asiat, och den andra är Kongs love interest och hennes huvudsakliga syssla är att ha en så trång tank top som möjligt. Att ha en trång tank top är inget fel i sig, men det hade varit kul om hon fått göra mer-hon ska vara gängets fotograf, men när Kong väl dyker upp och slåss mot dinosaurier så syns ingen kamera till. Känns som att det om något hade varit ett Kodak moment.

Med det sagt-Kong är sevärd. Åtta av tio rullatorer får den av Gubben.

Glen or Glenda (1953)

Glen or Glenda (1953)

Regi: Ed Wood
Huvudroller: Bela Lugosi, Ed Wood, Timothy Farrell, Dolores Fuller, Tommy Haynes, Lyle Talbot

glen_or_glendaEd Wood är för evigt ihågkommen i filmhistorien som Den Sämste Regissören någonsin, och alla har hört talas om filmen Plan 9 from outer space, den mest kända av alla ”so bad it´s good”-filmer. Det är nu inte riktigt sant, för den är rätt tråkig och intetsägande. Ed Wood var dock en rätt produktiv man, som gjorde filmer och skrev böcker. Hans stora problem var att han totalt saknade talang, och kanske en ännu större synd, självinsikt. Att försöka kan väl inte vara fel, så jag tycker hånskratten som riktas mot Ed Wood från alla håll känns ibland lite orättvisa. Framförallt när man ser Glen or Glenda, en film även den kallats ”världens sämsta film”, men som ändå är både revolutionerande och personlig.

Christine Jorgensen var en kvinna, född som man, som blev känd som den första amerikanen som genomgick könskorrigering. Hon åkte till Köpenhamn och fick tillstånd att börja processen 1951, vilket jag tyckte var förvånande tidigt. Detta blev såklart en stor sensation, för att inte säga skandal, i det konservativa USA. George Weiss var en producent i Hollywood med smak för det snaskiga och det billiga och ville göra en expoitation-rulle om Jorgensen. Han tjatade på henne att hon skulle vara med i en film han ville göra om transsexuella, transvestiter och könskorrigeringar (man får komma ihåg att det här är tidigt 1950-tal, skillnaden mellan de olika begreppen var inte så noga). Hon vägrade. Ed Wood, som själv var transvestit, övertalade Weiss om att han var den perfekte regissören för det här projektet, även utan Jorgensen, eftersom han själv hade erfarenheter i ämnet. Han satte igång med sin vanliga entusiasm men bristande talang, och fick på fyra dagar ihop något som hyfsat hängde ihop. Men man måste nog säga att det hänger ihop med plastic padding och silvertejp mer än narrativ förmåga.

För det första är Bela Lugosi med, precis som han senare skulle vara i Plan 9. Varför, är en gåta. Eller gåta är det väl inte, det är såklart för att kunna sätta hans namn högst på affischen, men precis som i Plan 9 så är hans scener mer förvirrande än klargörande. Vad hans roll består i är ganska oklart. Han dyker upp ibland, oftast sittandes i en fåtölj, och lyckas spela över som i en skolpjäs för fjärdeklassare. Lugosi var narkoman vid den här tiden och blev lovad 5000 dollar för att vara med. Han var helt pank så han gick med på allt. Det sägs att summan han egentligen fick ut var närmare 1000.

För det andra består filmen till stor del av arkivfilm, speciellt i den andra hälften. Det är gatuscener, bombplan, soldater som exerserar och så vidare. Man hade tydligen problem med att få ihop 70 minuters speltid med det material man hade.

glen2
Ed Wood lyckas även få med sin fetisch, angora

Nåväl, det finns som sagt lite intressant i den ändå. Filmen består av två historier, berättade av en psykiater, den första är längre och handlar om transvestism, där Wood själv spelar Glen. Glen ska gifta sig med sin flickvän, spelad av Woods egen flickvän Dolores Fuller, men han har en hemlighet-han gillar att klä sig i kvinnokläder och blir Glenda! Vi får se Wood i full drag gå på gatorna, sitta hemma och läsa en bok och så vidare, men ska flickvännen kunna acceptera hans stora hemlighet? Endast kärlek kan bota honom! Ursäkta raljerandet, men psykiaterns förklaringar till de olika tillstånden är så larviga och förlegade att det är svårt att hålla sig seriös. Det är mycket Freud om man säger så. Det som ändå gör historien lite gripande är att allt bygger på förståelse och acceptans, två ord som knappast var förknippade med transvestism på 1950-talet. Vill man vara lite modern (vilket Gubben sällan vill) skulle man kunna dra sig till att säga att det är väldigt tidigt exempel på normkritik som Wood sysslar med. I egen sak, förvisso.

Den andra historien handlar om könskorrigering och där visar Wood egentligen inget större intresse själv. Den är kortare, innehåller massor med arkivfilm och slutar i ett stort ”meh”. Den handlar om Alan som vill bli Anne. Han slåss i andra världskriget men har damunderkläder under uniformen. När han kommer tillbaka till USA genomgår han en operation och blir Anne, och blir så lycklig.

Mellan de två episoderna finns några ”erotiska” snuttar som inte regisserades av Wood utan klipptes in av Weiss. De är riktigt sleazy, men också väldigt tidstypiska för exploitationfilmer från den här tiden. De är tjejer som smiskar varandra, en våldtäkt (där tjejen såklart protesterar i början men ger med sig efter lagom mycket motstånd), en scen med ett heterosexuellt S/M-par och en striptease. Det är väldigt oskyldigt, och väldigt naivt och enbart där för att kittla en (manlig) 1950-talspublik. Dessutom, i filmens kontext, helt tagna ur luften.

Folk som borde fått Oscar (men aldrig kommer få någon)

Det är ju Oscar-tider och samma sak upprepar sig varje år-låt oss vara snälla och säga att det är sällan man blir överraskad över Oscarjuryns val. Jag kan ärligt talat inte bry mig mindre om Oscar-utdelningen, och här kommer en kort lista på folk som är fruktansvärt bra men som aldrig fick eller kommer få en Oscar.

Kevin Bacon. Jag har alltid gillat Kevin Bacon, om inte annat för efternamnet. Visst har han gjort en del dåliga roller, men om det var ett kriterium skulle nästan ingen kunna få ett pris. Egentligen tänker jag mest på rollen som den manlige prostituerade  Willie O´Keefe i JFK, men han har gjort många bra grejer som kunde fått en Oscar.

Kirk Douglas. Spartacus. Han som älskade livet. En världsomsegling under havet. Allt han fått är en honorary award. Karln är över 100 år gammal och lever än så det är väl inte för sent än, rent teoretiskt…

Harry Dean Stanton. Kan få den för lång och trogen tjänst i bi-rollens otacksamma fack. Är en av dem som nästan aldrig gör ett dåligt jobb.

Alfred Hitchcock. En av Akademins stora skamfläckar måste väl ändå vara att Hitch aldrig fick en egen Oscar-nominerad fem gånger som regissör, men den enda han vann var ”best picture” för Rebecca-och detta var 1940. Och Rebecca är långt ifrån Hitchcocks bästa film. 1955 var han nominerad för Fönster mot gården, men då vann On the waterfront. Psycho var nominerad 1961, men förlorade till The apartment. Hitch vann sedan en Irving Thalberg award, typ en klapp på axeln, och hann höll ett av de kortaste tacktalen någonsin.

John Goodman. Skulle vilja säga att han är en av de mest underskattade skådisarna idag. Alla vet att han är bra, men varför nomineras han aldrig? Big Lebowski, Raising Arizona (en av Coen-brödernas mer bortglömda filmer dessutom), Barton Fink. Ända sen jag såg honom i serien Roseanne (en serie som födde ett gäng karriärer, mer om det en annan gång kanske) har jag gillat Goodman.

Toshiro Mifune. Min kärlek för denna mannen är väl känd och det är kanske inte helt rätt att ta med honom här, för Oscar-akademins regler gör att det är svårt för skådisar i utländska filmer att vinna, men jag tar med honom ändå på grund av roller som Yojimbo, Sju samurajerna, Hidden fortress, Rashomon. Hade man velat hade man kunnat nominera honom för rollen i Spielbergs kalkon 1941, men å andra sidan hade det kunnat ses som en skymf också- ”egentligen vinner du på gamla meriter, men vi skriver namnet på den här bajsmackan alla helst vill glömma på ditt pris”. Mifunes starka karisma och förmåga att skina samtidigt som han inte överglänser sina medstjärnor gör honom helt unik och borde uppmärksammats på något mer sätt än bara en stjärna i Hollywood.

Jim Carrey. Hallå, kom tillbaka! Såg att du slutade läsa där. Men i mina ögon är Carrey fantastiskt bra när han väljer att vara det. Vi har alla sett hans spasmer i hans ”roliga” filmer men när han blir seriös är han så j-a underskattad. Se Truman show om du inte tror mig. Eller fantastiska Eternal sunshine of the spotless mind. Jag hade definitivt kunnat leva med att Carrey vunnit för någon av dem. Tyvärr kommer han aldrig få en Oscar (om han inte kommer tillbaka från cancer eller heroinmissbruk först, förstås). Det största problemet jag har med Carrey nu för tiden är hans anti-vaccinationsgalenskaper han sysslat med sen han dejtade Jenny McCarthy.

Orson Welles. Strängt taget så fick Welles en Oscar-han delade en med Herman Mankiewicz för manuset till Citizen Kane, Men i övrigt fick han ingen. 1971 fick han en klapp på axeln genom en honorary award för outstanding artistry eller något i den stilen-Welles orkade inte ens åka dit för att hämta priset. Herregud om man han hade gett en Oscar till den där kaxiga, egensinniga snubben som gör de där konstiga filmerna, var hamnar vi då? Nä, bäst att frysa ut honom helt.

Någon svensk då? Tja, mina förslag där är Stellan Skarsgård eller Ingmar Bergman. Bergman var nominerad nio gånger och fick till slut en Irving Thalberg award…som han inte hämtade. Börjar vi se ett mönster, månne?

Laura (1944) (Eller introduktion till Film Noir del 2)

Laura (1944)

Regi: Otto Preminger
Huvudroller: Gene Tierney, Dana Andrews, Clifton Webb, Vincent Price, Judith Anderson

Laura är en bra introduktion till film noir. för den innehåller många exempel på de ingredienser som brukar höra till genren:

1: En tysk regissör med modernism som bakgrund, filmar ett amerikanskt crime-drama; check.

2. En kvinnoroll som genom sin självständighet skrämmer och lockar de manliga karaktärerna, check. Dessutom en ovanlig twist-hon spelar både mordoffer och potentiell mördare, check på den!

3. Visuell stil-många skuggor, enpunkts-belysning, det svartvita är ofta verkligen svart och vitt och inte nyanserat däremellan. Check!

4. Flera intelligenta twister i manuset som idag kanske känns mindre överraskande men för sin tid var de banbrytande.

Nå, vad handlar filmen om? Laura, en ung, vacker och intelligent kvinna, blir mördad och en polisdetektiv börjar undersöka fallet. Han bygger sig en bild av henne och personerna runt henne och blir mer och mer besatt av henne. För att undvika spoilers så får det räcka så. Tyvärr så är twisterna i filmen så välanvända att det inte är helt omöjligt att räkna ut vad som händer i förväg, men det förhindrar inte att filmen är väldigt spännande fortfarande, inte minst beroende på att grundhistorien är så välgjord och välberättad. Den var från början en bok som kom året innan, Preminger ville göra teater av den, men det föll ihop rätt snabbt på grund av att ingen ville investera i den. En av de saker som drog Preminger till projektet var den ovanliga twisten, vilken idag alltså känns aningen förutsägbar. Där kan man se hur den här filmen påverkat filmhistorien (och detektivhistoriens berättande i helhet). Studiochefen, den legendariske Darryll Zanuck insisterade på att slutet skulle ändras så att allt bara var en dröm (duh…), detta filmades också men då ingen som såg denna version fattade vad som hände, ändrades det tillbaka till det som är nu. Tveksamt om filmen hade blivit en klassiker med den ostmackan…

Vincent Price är mest känd som rys-farbror i skräckfilmer från 60-talet, men här gör han en helt annan roll, som en något undergiven och lismande beundrare av Laura. Tydligen var det här den roll han var mest nöjd över själv, vilket ger lite perspektiv över hans karriär.

Som tidigt exempel på amerikansk film noir så funkar Laura perfekt, dessutom är det en hyfsat spännande film fortfarande.

 

 

 

The Big Sleep (1946)

Regi: Howard Hawks

Huvudroller: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, John Ridgely, Martha Vickers, Dorothy Malone, Peggy Knudsen, Elisha Cook, Jr.

bigsleep3

Ska man ge sig i kast med Film Noir så finns det sämre ställen att börja på än the Big Sleep. En av de mest legendariska filmerna överhuvudtaget från Hollywoods gyllene era, med några av de allra mest legendariska aktörerna inblandade-två av dem dessutom som startar den kanske mest mytomspunna romansen i Hollywoods historia just under inspelningen (strängt taget träffades de året innan under inspelningen av To have and have not, men här kickar romansen igång på allvar).

Var ska vi börja. Howard Hawks fick 50000 dollar för att köpa rättigheterna till Raymond Chandlers roman. Han köpte dem för 5 big ones och behöll resten själv. Första dagen av filmning kommer Bogart in till frukost, drar i sig sju drinkar och är sen oförmögen att jobba mer den dagen. Hawks förbjöd honom efter det att dricka mer än en öl per dag. Det gick, ryktesvis, sådär. Bogart hade som fritidsintresse att supa rätt hårt med sina Hollywood-polare, så det var inget nytt, men förmodligen hjälpte det inte ett dugg att hans äktenskap med Mayo Methot var på upphällningen (understatement of the year-de var båda alkoholiserade och slogs fysiskt regelbundet, Methot högg till exempel Bogart i axeln med en kniv vid ett tillfälle). Hon var kroniskt svartsjuk, och den rätt offentliga affären mellan Bogart och Bacall (som var 19 år när affären inleddes) gjorde knappast saken bättre. Äktenskapet tog slut under filmningen av Big Sleep och tre veckor efter premiären gifte sig Bacall och Bogart.

bigsleep2
En av scenerna som lades till i efterhand för att spela på spänningen mellan Bogart och Bacall

Det finns flera versioner av Big Sleep. Det är inte så intressant exakt hur och varför (ärligt talat förstår jag själv inte riktigt de ändringar som gjorts och vad som hör till vilken version), men den version som du förmodligen får tag på om du köper den eller ser på Netflix, är den som gavs premiär 1945 och som återupptäcktes på 90-talet. Hugh Hefner (ja, den Hef) bekostade restaureringen. Den versionen innehåller flera scener som spelades in ett år efter ursprungspremiären, och vars syfte var att spela på spänningen mellan Bacall och Bogey (bland annat en scen där de pratar om hästar…om att hon måste rida in ryttaren, att han ibland kommer bakifrån och så vidare…), men där annat klipptes bort-tyvärr en del scener som förtydligar handingen. För Big Sleeps största problem är att intrigen till stor del är obegriplig. Det händer helt enkelt för mycket, och det twistar oavbrutet. Humphrey Bogarts karaktär Phillip Marlowe samlar ihop ledtrådar, lägger ihop pusslet, och agerar därefter-men informerar inte tittaren på något sätt. Tittaren får själv lägga samma pussel men har inte alltid samma bitar. Det underliga är att det inte gör så himla mycket-det här är ändå en viktig och spännande film.

Jag har förstås inte sagt något om handlingen än-men det börjar med att Phillip Marlowe blir anlitad av en sjuklig miljonär för att utreda, och sätta stopp för, utpressning mot hans barnsliga och otyglade dotter. Miljonären har två döttrar-den äldre är beskyddande och mognare, och spelas av Bacall. Därifrån drar handlingen igång och stannar aldrig-snart måste Marlowe reda upp mord, utpressning, spelskulder, försvunna människor, droger, pornografi och allt däremellan. Eftersom detta är en film som tydligt är påverkad av Hayes-koden får man dra vissa slutsatser själv. Den yngre dottern blir drogad och fotograferad mot sin vilja-i boken är hon naturligtvis naken. Det är hon inte i filmen. Vare sig drogandet eller pornografin är uttalad.

Vad är det då som gör att den är sevärd? För det första är dialogen bland det bästa och smartaste som skrivits. Mitt tips är att när du ser den slå på engelsk undertext (förutsatt att du har hyfsade kunskaper i engelska förstås) så det blir lättare att hänga med, men samtidigt tar full del av poesin. Det är smart och rappt. För det andra gör det inte så mycket att man inte hänger med i varenda subplot och vändning, man fattar ändå vilka som är bad guys, och vilka som är de goda-och ironiskt nog är det lite det som gör den till en tidig noir-klassiker; de som var good guys (eller girls) för en liten stund sedan är det inte längre fem minuter senare. Man kan inte lita på någon och alla verkar ljuga. Kanske är det en förklaring till varför det är svårt att hänga med-karaktärerna ljuger för att tjäna sina egna syften, och vi får inte alltid veta om de ljög eller talade sanning. Vem mördade chauffören? Tog han självmord? Eller var det ens han som låg i bilen?

En intressant detalj med the Big Sleep är kvinnorna. Normalt sett ska det finnas en femme fatale-här finns flera. Bacall förstås, men hon får stark konkurrens av ”lillasyster” Carmen, spelad av Martha Vickers. Tydligen ska hennes prestation framför kameran varit så stark att man beslöt att klippa bort en stor del av hennes scener för att inte Bacall skulle försvinna-Raymond Chandler ska ha sagt att hon totalt överglänste Bacall. Sen har vi Dorothy Malone, 19 år här, i en roll som man mer eller mindre skapade på plats när man förstod vilken utstrålning hon hade.

bigsleep1
Tidstypisk bildkomposition-Bogey, Bacall, Ridgely

Hawks regi är rapp och saklig, inte så mycket excesser eller sentimentala inslag-och det är bra. Den visuella stil som skulle känneteckna noir lyser mestadels med sin frånvaro här, men visst är bilderna smart sammansatta, ofta med endast en eller två ljuskällor. Kameran är oftast statisk, med endast zoomningar som rörelse. Handlingen drivs framåt av karaktärerna, och inte så mycket av bilderna.

Film noir – en kort introduktion (del 1)

En av mina favoritgenrer inom film är film noir. Det finns dock ett problem med ett sådant uttalande-det går inte att med någon som helst exakthet definiera vad film noir är. Speciellt inte om man börjar blanda in någorlunda modern film-vilket jag som ni förmodligen redan förstått inte tänker göra.De som gjorde noir-filmerna under genrens guldår tänkte förmodligen aldrig själva ”jag ska göra en film noir”-rulle. Genrens namn och ungefärliga definition kom från franska filmkritiker, och är en blandning av flera olika ingredienser, både innehållsmässiga och visuella, men innehåller också minst lika många undantag. En av de viktigaste filmerna inom genren är till exempel A lonely place, och den är inte speciellt mörk (visuellt alltså-innehållsmässigt är den becksvart).

Kanske ska man inte definiera film noir som en egen genre, utan som en inställning, en känslostämning. Noir växte fram som stil under och framförallt efter andra världskriget, med en pessimistisk och nihilistisk syn på världen. Filmskapare med modernismen i ryggen flydde Europa till Hollywood, och män som sett och varit med i kriget skrev manus och köpte biljetter. Den visuella stilen som kommit från Europa under 30-talet blandades med amerikanska kriminalhistorier, så kallade pulp-böcker (japp, pulp fiction). Film noir handlar nästan alltid om ett brott, men brottet är inte alltid i centrum för handlingen-men väldigt ofta om hur omvärlden förhåller sig till brottet. I till exempel Riddarfalken från Malta kretsar historien om en statyett som folk är beredda att gå över lik för, bara för att upptäcka att den är värdelös.

I noir-filmer finns ofta inga hjältar. Även om det finns en Humphrey Bogart som i slutändan löser upp historien, är centralfiguren ofta inte mer moralisk än skurkarna-speciellt inte i Mickey Spillanes , Dashiell Hammett eller Raymond Chandlers historier. Det som skiljer är att man från början bestämt att en är polis eller, mer vanligt, en privatdeckare. Poliser är ofta lata, försupna och/eller korrumperade.

Kvinnor förtjänar ett eget kapitel, för stilen innehåller ofta också en femme fatale, ofta med karaktärsdrag som idag kan kännas moderna, men som för tiden var oanständiga och farliga-självständiga, cyniska, egocentrerade, sexiga. De har ofta en egen agenda och kan precis som männen lura, mörda och eller förföra för att få sin vilja igenom. Ett av de bästa exemplen är Double Indemnity från 1944, där en försäkringsförsäljare blir förälskad i Barbara Stanwycks karaktär Phyllis Dietrichson-de beslutar sig för att ta ut en ny livförsäkring på Stanwycks make, och sen mörda honom på ett sätt som betalar ut dubbla försäkringspengarna, en så kallad double indemnity. Stanwycks karaktär är ingen vän älva som låter sig bli övertalad, hon är en drivande person som man inte heller vet om hon kommer att hålla sin del av avtalet i slutändan. Double indemnity är en absolut klassiker i genren och måste ses. De starka, eller ska vi säga självständiga, kvinnorna i noir var dels något som upplevdes som farligt och lite hotande, men också ett resultat av krigsåren-kvinnor hade i männens frånvaro blivit mer självständiga. Idag blir inte den slagkraften lika stark, och en regelrätt film noir blir svår att göra idag (även om många försöker).

Gubben kommer att ägna sig lite extra mycket åt film noir under våren, och blanda recensioner med fortsatt historik. Vill ni kolla lite i förväg så börja med Double indemnity, the Big Sleep, Riddarfalken från Malta (båda dessa finns på Netflix just nu) eller Touch of Evil (en djävulsk fälla-finns just nu på Bluray i en omrestaurerad version).