Kategoriarkiv: Recension

Recension

Chans (1962)

Lämna en kommentar

Chans (1962)

Regi: Gunnar Hellström
Huvudroller: Lillevi Bergman, Gösta Ekman, Bertil Anderberg, Åke Fridell, Jan Tiselius, Gudrun Brost, Lottie Ejebrant (listad som Gunhild Ejebrant)

Chans är gjord efter en roman om raggare som kom 1961, av Birgitta Stenberg. Hon skrev själv manuset till filmen, och då jag inte läst boken och inte är ett dugg insatt i Stenbergs avsikter med boken tänker jag inte kommentera hur väl hon lyckades med det; filmen handlar om en ung flicka, Mari, som muckar från ungdomsvårdsanstalt, skickas ner till Skåne för att hållas borta från sitt gamla gäng, rymmer därifrån och tar sig till Stockholm. Där sker, såklart, nya förvecklingar.

Filmen försöker säga flera saker, och lyckas halvbra med det. Dels försöker den visa att Mari inte haft någon vidare chans (häpp) att påverka sitt eget liv. Dels handlar den till stor del om alla män som utnyttjar henne när hon faktiskt försöker påverka sitt liv. Att det här skulle ses som en kultfilm ställer jag mig dock tveksam till-den är varken tillräckligt utflippad eller tillräckligt usel för att kvalificera sig. Men är man på det humöret så finns det en del som man kan fnissa åt också.

Jag suckade lite när jag la den här DVD-n i spelaren, för jag trodde inte på den alls. Jag tänker inte påstå att jag fick någon enorm filmupplevelse, men den har ändå något sevärt i sig. Hellströms regi är okej, det finns många fina Stockholmsbilder om man är intresserad av sånt, och det finns ändå ett feministiskt patos i den som kanske funkar än idag. Det saknas dock nerv i den, någon sorts konflikt, någon sorts mål för Mari att uppnå mer än att slippa ifrån snuten.

Lottie Ejebrant gör sin debut i den här filmen, ni vet Kim Anderzons resekompis från Sällskapsresan. Hon är med en kort scen i början.Gösta Ekman gör en något bortkommen, men hygglig, student som röker gräs och bjussar på whiskey. Inte den viktigaste filmen i Svenska Kultfilmsklassiker-boxen.

Recension

Raggare! (1959)

Lämna en kommentar

Raggare! (1959)

Regi: Olle Hellbom
Huvudroller: Christina Schollin, Hans Wahlgren, Bill Magnusson, Svenerik Perzon, Sven Almgren, Anita Wall, Britta Brunius, Sven Holmberg, Toivo Pawlo, Håkan Serner

raggare_19591959 låg det i tiden att göra filmer om ungdomens allmänna förfall, Hollywood hade gjort ett flertal, framförallt Ung Rebell men också en rad b-filmer på samma tema, Europa och Japan hade också gjort några rullar på temat-lämpligt nog innehöll temat också sex så man kan med ganska stort fog kalla Raggare! en exploitation-rulle som dessutom försöker säga något om samtiden.

Första halvtimmen går åt till att följa dessa farliga raggare när de åker runt på gatorna i Stockholm (ärligt talat så är det mest förorter, och gatorna på förorterna 1959 ser mest ut som landsvägar). Filmens Bad Boy  Roffe (what else) vill bara ha oskulder.Av någon anledning står tjejer i klasar längs vägen, och Roffe frågar dem om de är oskulder. Näe, säger de. Lika mycket oskuld som mormor. De får åka med iallafall. Alla raggare samlas på Café Torpet där de dricker kopiösa mängder Coca-Cola och spelar flipperspel. Trots det är det väldigt uppenbart att de alla är bad boys utan framtid, och att tjejerna är objekt som ska läggas omkull. Tjejer förresten…i den här filmen kallas tjejer för tjack. Det var nyhet för mig att det ordet någonsin använts som benämning för tjejer, men det råder ingen tvekan om vad det betyder här. Att tjejerna förväntas lägga sig ner i baksätet antyds hela tiden, men inte ett spår av någon sexuell aktivitet syns. Det dricks mest Coca-Cola. Roffe beter sig som ett arsle. Den mest utmanande scenen i hela filmen är någon konstig scen där Hans Wahlgren ska försöka bända upp Christina Schollins ben. Inte för att de ska ha sex. Utan för att de leker ”knäleken”. Håhåjaja.

raggare
Eftersom du undrar-nej de var redan ihop innan filmen.

I raggargänget ingår också Lasse (Hans Walhström). Lasse är känslig.Lasse lägger inte omkull tjacken. Han har en lillebror som han värnar om. Lasse vill bli kär. Lasse råkar bli kär i Roffes tjej Bibban (Christina Schollin…ni har väl läst er skvallerpress?). Bibban försöker skaffa en sugardaddy. Roffe kidnappar Bibban och kastar ner henne i ett dike där hela raggargänget kastar lera och grus på henne. Lasse hämtar henne. Här tar filmen en annan riktning.

Filmen går alltså från någon sorts nihilistisk exploitation i första halvan, till ungdomligt kärleksdrama för att sen avslutas med en dramatisk avslutning där ingen vinner.

Raggare! är en fantastisk film som ingår i boxen Svenska Kultklassiker. Jag vill nästan påstå att den här är värd boxens inköpspris av sig själv. Den är helt fantastisk. Dialogen är bland det mest originella du kommer höra i en svensk film.

Två unga biltjuvar fäller ner en cabriolet på en bil:
-Det är sånt här som gör intryck!
…
-Tjacken trillar ju omkull…på en sån här kärra klistra´rom sig!

Det vilar också en känsla av förebådande undergång över hela filmen, utan att det någonsin egentligen visar sig på filmen. Det finns inget rått våld (möjligtvis lite på slutet), men alla andas hopplöshet. Vi får lite spridda anledningar; föräldrar som inte är lyckliga själva, ingen framtid, sexuella förväntningar, materialism, men egentligen är allt bara kört från början. Aldrig har väl kvinnor stått så lågt i kurs. Problemet är att alla vet om det, och att de funnit sig i det.

Jag gillade speciellt Anita Wall, som en ung flicka som bestämt sig för att förlora oskulden, kanske för att få mammas uppmärksamhet. Hon är den enda i hela filmen som faktiskt andas sexualitet och någon sorts innerlighet. Det enda nakna man får se annars är Christina Schollin som nakenbadar. Det är väldigt kyskt.

Recension

Brief Encounter (1945)

Lämna en kommentar

Brief Encounter (Kort Möte) (1945)

Regi: David Lean
Huvudroller: Celia Johnson, Trevor Howard, Stanley Holloway, Joyce Carey, Cyril Raymond, Marjorie Mars
Manus: Noel Coward

Nästan alla riktigt stora, kända romantiska dramer handlar om, eller innehåller på något sätt, förbjuden eller åtminstone omöjlig, kärlek. Dirty dancing, Casablanca, Fucking Åmål, Titanic…Romeo och Julia! Det slutar inte alltid med att de dör, inte ens med att hotet om död eller bannlysning finns. I Brief Encounter är kärleken omöjlig, men hotet är social bannlysning och brott mot småborgerligheten snarare än ond bråd död.

briefCelia Johnson (som hatade att spela in film, men kände så mycket för rollen att hon gav med sig) är en gift övre medelklasskvinna som spenderar varje torsdag på egen hand inne i stan. Hon shoppar lite, går och ser en film, dricker te och lever ett småborgerligt, men tråkigt liv. Av en slump träffar hon Trevor Howards läkare, de träffas genom en så vardaglig sak som att han hjälper henne ta bort smuts ur sitt öga. Det börjar oskyldigt, men genom sina möten varje torsdag blir de snabbt förälskade. Lika snabbt kommer det dåliga samvetet-båda är gifta och båda vet att de inte kan få varandra. Vi följer historien genom hennes perspektiv, och hur hon drömmer om ett liv hon inte kan få, men som hon fått en försmak på. De drömmer sig båda bort från det småborgerliga, ytterst tråkiga och förutsägbara livet de lever. Förmodligen skulle livet tillsammans vara precis lika tråkigt och förutsägbart-men drömma kan man ju alltid. Jag gillar verkligen att det är två medelålders huvudkaraktärer och inte två ungdomar med hela livet framför sig.

Manus är baserat på Noel Cowards enaktare Still life och bara titeln säger väldigt mycket om vad det handlar om (Still life betyder ordagrant ”stilla liv” men är också termen för ”dödfödd”). Coward blev övertalad att förlänga pjäsen till ett filmmanus. David Lean, som senare gjorde Lawrence av Arabien så klart, fick sitt genombrott med Brief Encounter.

Det här är de små gesternas film, och det är det som gör den så fantastisk. Den är så brittisk så det luktar te och tweedkostym när man tittar på den. Återhållna känslor, småkakor, subtila gester, försiktigt men effektivt skådespel där allt sker i undertexten. Ena sekunden diskuteras väder (”yeees…I think it might be clearing up soon”) för att vid första bästa förstulna tillfälle berätta hur mycket de älskar varandra. Det finns inga sexscener i motljus, ingen nobody puts baby in the corner. (Det innebar faktiskt inte att filmen inte förbjöds-på Irland ville man inte visa den för att den avbildar äktenskapsbrott i ett positivt ljus…Gubben vill inte spoila, men det förekommer inte ens något äktenskapsbrott.). Man kan tänka sig att en krigstrött publik 1945 hade stort behov av romantik.

Filmen slutar och börjar med ungefär samma scen, en situation som ger termen ”femte hjulet” ett ansikte. Inget öga är torrt heller när absolut sista repliken i filmen levereras.

Funkar filmen idag? Ja, jag tycker det-om du kan sätta dig in i tidsandan och huvudkaraktärernas situation.

 

Recension

Westworld (1973)

Lämna en kommentar

Westworld (1973)

Regi: Michael Crichton
Huvudroller: Yul Brunner, Richard Benjamin, James Brolin, Norman Bartold, Alan Oppenheimer, Victoria Shaw, Dick van Patten

Har tittat på ganska mycket sci-fi från det gyllene årtiondet 1970-80 på sista tiden, och det slår mig hur mycket av det som är fräscht-det som funkar sämst är så klart specialeffekter, men vad kan man vänta sig av filmer som närmar sig femtio bast? Den här rullen, gjord 1973, förlitar sig väldigt lite på specialeffekter och därför känns den fortfarande klart sevärd.Den berör teman som sci-fi aldrig verkar lämna bakom sig och som verkligheten kanske börjar komma ikapp.

Ungefär så här då: Man bygger en nöjespark, befolkad av robotar som är verklighetstrogna och levande, men som inte kan skada gästerna. Man delar upp parken i tre delar-vilda västern, gamla romarriket och medeltida Europa. Det här är egentligen det konstigaste i hela filmen-vad finns egentligen att göra i medeltida Europa förutom att gräva lera och få böldpest? Eller i romarriket förutom att äta? Nåja, det verkar som att man får lite gäster dit iallafall. Och eftersom det är en amerikansk film så vill folk tydligen hosta damm i gamla västern också. Det verkar idylliskt ända tills robotarna börjar följa sina egna viljor och dödar gästerna. Exakt vad som händer med robotarna förklaras inte mer än att någon antyder att de drabbats av virus (eller som man säger här ”machines get a disease…?”).

MGM var inte ett populärt bolag på den här tiden, men trots allt köpte de manuset och lät debutanten Michael Crichton regidebutera. Han fick inte kontrollera något och manuset ändrades dagligen fram tills produktionen startade. Det gick ju bra ändå tydligen.

Yul Brunners robot är baserad på hans egen roll i Magnificent Seven och han ser nästan exakt likadan ut. Förmodligen är tanken att roboten ska vara baserad på just den figuren, så det blir ju lite meta.

Jag tycker den är sevärd av flera orsaker:

  1. Den avslöjar att Michael Crichton har någon sorts fetisch för nöjesparker. 20 år senare skrev han manus till Jurassic Park, en annan nöjespark som går bananas.
  2. HBO har startat en TV-serie som heter Westworld och, såklart, är baserad på den här filmen. Jag har inte sett den än, så jag kan inte jämföra. Men ingen kan säga att inte Gubben håller sig ajour med resten av världen.
  3. Slutscenen i den här filmen är en klassiker och påminner inte så lite om slutscenen i Terminator II. Jag har en känsla att James Cameron sett just den här filmen både en och två gånger…
  4. Hur funkar en sexrobot egentligen? Om de inte kan fixa till händerna på robotarna så de ser okej ut, hur ska de då kunna få till något så avancerat som snippor och snoppar? Och vem tvättar sexrobotarna efteråt? Tänk om något skulle gå sönder inuti? Japanerna håller tydligen på att jobba med just det här så jag antar att vi får veta i sinom tid.
  5. Westworld har filmhistoriens första digitaliserade scener-När Yul Brunner spanar över horisonten får vi se en pixelerad bild. Man tänker inte på det, men den var smoking hot special effect 1973.
  6. Vid en konsoll sitter en tekniker som jag kände igen så j-a väl så jag var tvungen att börja googla och IMDb-a, och kom snabbt på att det var Jared Martin, eller Dusty Farlow från Dallas. Han spelade dessutom i typ varenda TV-serie gjord på åttiotalet som senare kom till Sverige, t.ex. Hulken, Mord och inga visor, Magnum, Airwolf och så vidare. Först hoppades jag att ansiktet jag kände igen skulle tillhöra ett annat namn i rollistan, nämligen Kip King, för det är det coolaste namn jag någonsin hört. Kip King.

Den fick en uppföljare 1976, Futureworld.

Recension

Repulsion (1965)

Lämna en kommentar

Repulsion (1965)

Regi: Roman Polanski
Huvudroller: Catherine Deneuve, Ian Hendry, John Fraser, Yvonne Furneux

Jag har sett Repulsion vid flera tillfällen i mitt liv, med säkert tio år mellan gångerna. Varje gång blir jag lika påverkad, lika mållös. Den har sina brister, men jag kan inte kalla den något annat än ett mästerverk och det är en av de filmer som kommer att följa mig tills jag dör.

Vad handlar den om? You tell me. Man kan se den på flera sätt. Det mest rättframma är väl att den handlar om Carols (Deneuve) psykiska förfall. Carol har svårt med mänsklig kontakt, framförallt med män, och får avsmak av allt som har med sex att göra. Hon bor ihop med sin syster, som har ett förhållande med en gift man. Mannen sover ofta över i lägenheten, vilket Carol tycker väldigt illa om. Hon börjar få vanföreställningar, hon klarar inte sitt jobb, hon blir passiv. När systern och mannen reser iväg på semester till Italien förfaller hennes psykiska tillstånd totalt.

Lägenheten i sig spelar stor roll, dels för att den blir Carols tillflyktsort, där hon barrikaderar sig och gömmer sig för världen, men den blir också en spegel av hennes psyke-stökigare och äckligare för var dag, med hemligheter undangömda för att hon inte orkar se vad hon gjort. Inte ens i lägenheten slipper hon sexuell närmanden, vare sig inbillade eller riktiga. Hon har föreställningar om våldtäkt (fantastiskt filmade och visade utan ljud på ett sätt som fortfarande får dig att sitta andlös) och att män gömmer sig i lägenheten. Carol spelas mästerligt av Catherine Deneuve, och det måste ha funnits en tanke med att ha en av filmhistoriens vackraste människor i en roll där hon blir äcklad av sex och män-vi får till och med se en man som försöker knyta an till henne men blir avspisad gång på gång, och hur hans kompisar blir provocerade av att han inte bara tar för sig eftersom hon inte släpper till. Att Carol jobbar som något sorts biträde på en skönhetssalong är bara pricken över i:et. catherine-deneuve-in-repulsion

Enda gångerna som Carol egentligen pratar är när hon känner sig äcklad eller någon stör henne. Vi får aldrig riktigt veta varför Carol sjunker ner i sitt tillstånd-enda ledtråden är det gamla fotografiet där vi ser en ung flicka stå en bit från resten av familjen med blicken fäst åt ett helt annat håll. Förmodligen har hon alltid varit annorlunda. Blev hon våldtagen som barn? Vissa vill hävda att fotot kan tolkas så, jag tycker det är överanalyserande-däremot skulle det förklara ganska mycket.Fotot framträder också på olika sätt under filmens gång, med olika skuggningar, vissa personer framträder eller försvinner från fotot. Men jag tolkar det enbart som att hon redan från barnsben hade svårt att förhålla sig till världen. Det passar in i en modern psykologisk tolkning också där psykisk sjukdom framförallt är en genetiskt betingad åkomma. Ytterligare en variant är att filmen handlar om konformism-Carol passar inte in i den klassiska feminina rollen där hon förväntas behaga män (som systern och kollegorna på jobbet gör) och därför blir hon utslagen.

Filmiskt är Repulsion bland det bästa du kan se från den här eran, speciellt med tanke på att det mesta är filmat i en mörk lägenhet. Varenda shot har en mening och en tanke-filmad i smutsig svartvit, där kameran varierar mellan statisk och rörlig till zoom-effekter. Scenen där Carol går lös på hyresvärden med en rakkniv är en av de mest intensiva scener du kan se från den här perioden-inget ultravåld, inga överdrivna blodsprut, men man känner varenda hugg med kniven.

Funkar den idag då? Vad tror du? Se den, ensam.

Jag råkade hitta en bild på Catherine Deneuve och Alfred E. Neumann…eller jag menar Roman Polanski från 1965 års Cannes-festival.

roman-polanski-catherine-deneuve-repulsion-1965-cannes-film-festival

Recension

The Omega Man (1971)

Lämna en kommentar

Den siste mannen (1971) (The Omega Man)

Regi: Boris Sagal
Huvudroller: Charlton Heston, Anthony Zerbe, Rosalind Cash, Paul Koslo, Eric Laneuville, Lincoln Kilpatrick.

Ju mer 70-talsfilm jag tittar på desto mer börjar jag inse att det årtiondet var ett gyllene årtionde för filmskapande. Anledningarna bakom det förtjänar ett eget blogginlägg, men både inom skräck och science fiction/framtidsvisioner cirkulerade mycket spännande idéer som det gjordes film av. The Omega Man är baserad på en bok av Richard Matheson som skrevs redan 1954, och boken hade filmats redan 1964 med Vincent Price i huvudrollen som den ensamme vetenskapsmannen. Historien filmades igen 2007 med Will Smith i huvudrollen, I am Legend (vilket både boken och första filmen heter). Tre filmatiseringar alltså-är någon av dem speciellt bra då? Nja. Även om den här har sin publik och det fasansfulla begreppet ”kultstatus” kan kopplas till den så är den inte något vidare.

Men en sak i taget-världens befolkning dör i ett krig mellan USA och Kina, där man använd biologiska vapen. En pest utbryter som snabbt dödar i stort sett alla människor. Charlton Heston (medelålders redan här) drabbas också men ger sig själv ett experimentellt vaccin och blir immun. Han fördriver dagarna i ett avfolkat Los Angeles, på nätterna jagas han av ett gäng som kallas Familjen som drabbats av pesten men bara kan vistas ute på nätterna.

Problemet med den här historien som alltså filmats tre gånger nu (tv-versioner undantagna) är att den inte är särskilt filmisk. Den blir utdragen och pratig (jodå, det finns folk att prata med efter ett tag). Lägg därtill att action som filmades för 45 år sedan åldrats ganska hårt. Det blir faktiskt parodiskt efter ett tag. Charlton Heston är inte heller känd för sitt subtila spel utan käkar upp scenerierna, gärna med bar överkropp. Familjen har halvdassig corpse paint a la black metal-band från fritidsgården. Ett annat gnäll-på sjuttiotalet verkade man inte tycka att det var så viktigt att det syntes att det var en stuntman som gjorde de farliga scenerna; ingen blir lurad att tro att det är Charlton Heston som kör den där motorcykeln. Och om vi nu ska hacka på detaljer-Heston har varit ”ensam” på jorden i tre år, men plockar ut korv ur kylskåpet? Förutom det faktum att jorden har blivit översköljd med pest och biologisk krigföring, borde de väl vara ruttna ändå?

Skillnaden i den här versionen mot de andra är att orsaken till katastrofen är biologisk krigföring, ett hett tema under brinnande Vietnamkrig såklart. En annan viktig detalj är att Rosalind Cash, en svart skådespelerska, valdes som ett statement. Filmen sägs innehålla den första kyssen på film någonsin mellan en vit och en svart. Alltid något.

Jag tyckte inte om Will Smiths version heller, så det kanske helt enkelt är så att det här är en bok som inte ska filmas utan läsas?

Recension

Rollerball (1975)

Lämna en kommentar

Rollerball (1975)

Regi: Norman Jewison
Huvudroller: James Caan, John Houseman, Maud Adams, John Beck, Moses Gunn, Pamela Hensley, Burt Kwouk

I ett framtida samhälle finns inte längre nationer, det är företag som regerar världen, och för att roa folket uppfinner man den våldsamma sporten Rollerball där reglerna ändras inför varje match.

rollerball-1

Själva sporten som sådan ser rätt häftig ut-man åker runt, runt på en velodrom för att jaga en silverkula (eller vad det nu är), man ska plocka upp den och slänga in den i mål. I varje lag har man också rätt att ha en motorcykel som de andra kan åka bakom. Match-scenerna är våldsamma och snabbt klippta för maximal action. Så långt allt väl-det är det självmedvetena, pretentiösa dravlet som händer däremellan som är problemet. Det här är nämligen en film som tar sig själv på stort allvar. Stjärnspelaren James Caan vägrar följa ordern att dra sig tillbaka eftersom han anses ha blivit för stor, och därmed utmanar The Corporation. Detta, och faktumet att människor runt honom försvinner på olika sätt, dras ut i evighet.

Ett problem som den här filmen har är att verkligheten har hunnit ifatt. 1975 var den extremt våldsam och provokativ, idag går den poängen tyvärr förlorad. Man kan ändå se den för de actionspäckade och välgjorda match-sekvenserna. Designen i filmen är också väldigt bra, det är en snygg framtidsvision för att vara gjord 1975-det är långt ifrån silverglänsande unisex-kläder.

Recension

Godzilla vs Mothra

Lämna en kommentar

Godzilla vs Mothra (Mosura tai Gojira) (1964)

Regi: Ishiro Honda
Huvudroller: Akira Takarada, Yuriko Hoshi, Hiroshi Koizumi, Yu Fujiki, Kenji Sahara, Yoshifumi Tajima, Jun Tazaki

220px-Mothra_vs_Godzilla_posterEn tyfon ödelägger en del av japanska kusten och när stormen bedarrat ligger ett stort blått ägg kvar på stranden. En industrimagnat vid namn Kumayama (rökare) köper ägget av de lokala bönderna och planerar att öppna en turistattraktion runt det. Om det inte var flummigt nog, varnas han från att sätta sina planer i verket av två mini-tvillingar, som inte bara är små som tummetottar, de måste säga allting samtidigt också. Ägget är lagt av monstret Mothra (som hade en egen film 1961, Mosura). Mitt i alltihopa vaknar Godzilla till liv och naturligtvis blir det fight mellan Mothra och Godzilla.

Godzilla vs Mothra räknas ofta till den mest klassiska av Godzilla-filmerna, men jag förstår inte riktigt varför. Föregångaren King Kong vs Godzilla slår den här på fingrarna på i stort sett varje punkt-lekfullheten, effekterna, fajterna, manus. I den här upplagan är framförallt skådespelet väldigt camp-överspel och karaktärer platta som spelkort. Kumayama och hans chef, Torahata (rökare och whiskydrickare) är som tagna ur en Claes Eriksson-sketch.

Det sämsta är dock Mothra. Mothra ser ut som getingen från kalaspuff-paketen på sjuttiotalet. Att Godzilla är en snubbe i gummidräkt är uppenbart men brukar funka ändå, Mothra är en fluff-matta upphängd i fiskelinor. Funkar inte. Slutmonstren är lite bättre, men är inte så spektakulära heller. Vi får inte speciellt mycket ”förstöra Tokyo”-scener heller, det mesta av fajtingen är ute i ödemark.Visst är den sevärd om man gillar japansk kaiju (och gillar man det så har man förmodligen sett den här då den är en av de mer kända), jag tycker bara att andra filmer i serien förtjänar mer uppmärksamhet.

Godzilla vs Mothra släpptes i USA 1965 med extra scener och dubbad till engelska. Ibland heter den då Godzilla vs The Thing.

Recension

King Kong vs Godzilla (1962)

Lämna en kommentar

King Kong vs Godzilla (Kingu Kongu tai Gojira) (1962)

Regi: Ishiro Honda (Amerikanska versionen Thomas Montgomery)

Huvudroller: Tadao Takashima, Kenji Sahara, Yu Fujiki, Ichiro Arishima, Mie Hama, Shoichi Hirose

Tredje filmen, sju år efter föregående, och den första med Godzilla i färg och widescreen. Inte bara det…samma gäller för King Kong. För känn på det konceptet lite grann, King Kong och Godzilla i samma film. Nu kanske det inte förvånar alla av er, eftersom den matchupen kommer dyka upp igen, någonstans runt 2020. Filmbolaget Legendary är i full fart med att reboota sitt eget monsteruniversum och där både Kong och Godzilla och Mothra kommer att ingå (läs mer här).

Men nog om det. Det här är alltså tredje filmen i Godzilla-serien och förmodligen filmen som skapar själva kaiju-genren. Här är det mesta av första filmens patos och samtidskritik borta, här vill vi bara se monster slåss mot varandra. Och det är faktiskt alldeles fantastiskt bra…om du köper konceptet. Men å andra sidan, om du inte köper konceptet, varför tittar du ens? Jag gillar verkligen den här filmen för dess lekfullhet, och inställningen att trycka ner gasen och släppa bromsen helt.

Toho firade trettio år och när en amerikan kom och försökte sälja idén med King Kong vs Frankenstein (!) så nappade Toho, men bytte ut Frankenstein mot sitt eget monster Godzilla. Förmodligen så hade jubileet en stor del i det hela, att man ville visa upp allt sitt kunnande och alla sina resurser i en enda film, och de pengarna och den talangen man satsade har faktiskt hamnat på skärmen också. Ishiro Honda från första filmen regisserar, och visar att han kan hantera den ändrade stämningen och inställningen.

I korthet handlar det om att en reklambyrå får höra att King Kong har siktats på en paradisö, och vill fånga honom och ta med honom till Japan som ett pr-trick. Man lyckas med det också (där man lurar en stam med infödingar genom att bjuda dem på röka), men bara halvvägs. King Kong vaknar på vägen över havet och blir förstås sned…samtidigt har Godzilla, helt på egen hand, vaknat till liv ur sin frusna grav och de båda slåss med varandra-emellanåt påhejade av människorna i förhoppningen om att lösa monsterproblemet genom att låta dem slå ihjäl varandra.

king-kong-vs-godzilla
Kapow! Bang! Zap!

Även här är det modeller, miniatyrer och män i gummidräkter, men det är så välgjort att det inte gör något. Det hör liksom till i de här filmerna. En höjdarscen är när King Kong, som han ju gör, klättrar upp på toppen av en byggnad, men i det här fallet inte en skyskrapa utan ett stadshus. Även här har han såklart en fager mö i handen, dock inte blond såklart.

Jag får äta upp det jag skrev i förra filmen-här är det faktiskt en japan som röker. Godzilla närmar sig Tokyo och ska precis slå sönder staden, så man kan inte klandra honom för att ta sig ett bloss kanske. Innan det har de enda rökverken varit de man bjussat infödingsstammen på. Den stammen är i sig värd ett kapitel-de är som hämtade ur Tintin, med sköldar, djurben genom håret, krigsmålningar och spjut i händerna. För, ni vet, det är såklart så infödingar går omkring på de här öarna.

Det här är en film som är gjord enbart för att underhålla, och det gör den, tycker jag. Det är också den mest framgångsrika Godzilla-filmen till dags datum, vilket säger en del tror jag.

(Det existerar, som vanligt, en amerikansk version av den här filmen, med nya scener och dubbad dialog. Den har jag inte sett).

Recension

Godzilla raids again (1955)

Lämna en kommentar

Godzilla raids again (Gojira no gyakushu) (1955)

Regi: Motoyoshi Oda

Huvudroller: Hiroshi Koizumi, Setsuko Wakayama, Minoru Chiaki, Takashi Shimura, Mayuri Mokusho

Toho drog ut en uppföljare till Godzilla direkt, redan året efter kom alltså Godzilla raids again (vilken aldrig haft svensk premiär och därmed inte fått någon svensk titel). Det är strikt taget inte Godzilla från första filmen, utan en varelse av samma…art? Här introduceras konceptet med monster vs monster, i det här fallet en annan uppvaknad dinosaurie vid namn Anguirus. De två slåss med varandra och människorna kan inget annat än se på då man snabbt konstaterar att Godzilla inte kan bli dödad (receptet på syreförstöraren från första filmen är begravt med uppfinnaren).

Anguirus förlorar (spoiler!) till slut mot Godzilla, men då måste människorna ta över och besegra Godzilla…på något sätt…

Här finns det mer av sidohistorier, bland annat två piloter som är bästa vänner, samt den blivande hustrun till den ena av dem-hon är dessutom radiooperatören på marken. Egentligen är det här som de mest fascinerande inslagen sker i den här filmen. När filmen inte handlar om Godzilla, handlar det om den här gruppen vänner och deras samspel och det stundande bröllopet, men skämten och de sociala situationerna är ibland helt obegripliga. En man blir pikad för att han en gång föråt sig på fisk…vilket senare refereras till då en kvinna säger ”fisk är inte som kvinnor!”. Alla skrattar. Det finns flera såna scener då kamratskapen mellan dem etableras, men för en icke-japan är dialogen bara märklig. När jag såg det så började jag tänka-vad skulle en Japan av idag tänka om en Åsa-Nisse eller en Povel Ramel-film från samma tidsera? Förmodligen samma sak som jag tänker om detta. Samtidigt är det skönt när man får någon sorts inblick i en kultur som på ytan är som vår, men i grund och botten skiljer sig så väsentligt. En annan detalj som är lite lustig är att i amerikansk film från 40-50-60-tal så röker i stort sett alla. Rökning är en syssla som alla håller på med och som refereras till om och om igen i amerikanska filmer. INGEN röker i japansk film från den här perioden. Förmodligen ansågs det fult. Man blir nyfiken på om folk i allmänhet inte rökte, om tobaksrökning var något ovanligt eller om det bara var något man undvek på film?

Var var jag? Specialeffekterna i den här uppföljaren är inte lika imponerande som i originalet, faktiskt. Det är så uppenbart att det är miniatyrer man använt, och det är inget fel med miniatyrerna i sig för de är mycket välgjorda, men proportionerna är ofta helt fel. Som i slutet (spoiler!) då man försöker begrava Godzilla i is genom att starta laviner så får man aldrig någon annan illusion än att det är en man iförd gummidräkt som står i en snödriva. Man använder också stopmotion i den här filmen, framförallt i scenerna med Anguirus, med blandat resultat. Även här är det Eiji Tsuburaya som är special effectsansvarig, men han har förmodligen varken haft lika mycket tid eller resurser som i första filmen.

Godzilla raids again är den första officiella uppföljaren i serien, men den är nog en av de mer bortglömda också. Se den om du vill se alla i ordning, annars kan du hoppa över den här.