The Thing from another world (Fantomen från Mars) (1951)

Regi: Christian Nyby, Howard Hawks
Huvudroller: Kenneth Tobey, Margaret Sheridan, Robert Cornthwaite, James Arness, Douglas Spencer

Howard Hawks är idag något bortglömd, och kanske blandar de flesta ihop honom med Howard Hughes, magnaten som utvecklade OCD och .blev Hollywoods största excentriker. Men nu är det Hawks vi ska prata om. Hawks producerade och  regisserade en stor mängd filmer från Hollywoods guldera. En av de mest kända är ”Utpressning” (The Big Sleep), en odödlig film noir-klassiker. Han producerade en stor mängd fantastiska filmer, många av dem klassiker och många av dem före sin tid. Det här är definitivt en som uppfyller båda kriterierna. Det här är en film som är nödvändig om man har minsta intresse av skräckfilmshistoria. Flera kända regissörer har sagt att de såg den här filmen som barn och att deras filmintresse startade där och då, genom att bli skrämda från vettet av The Thing. En av dessa regissörer var John Carpenter, som förstås gjorde remaken, och Francis Ford Coppola.

En forskningsstation på Nordpolen rapporterar om ett oidentifierat föremål som kraschat i närheten av dem, och ett flygplan med militärer och en journalist skickas från Alaska för att undersöka. Det visar sig vara en farkost från en annan värld som kraschat genom isen. Man lyckas inte rädda själva farkosten, men för tillbaka piloten i ett block av is till forskningsstationen. När det visar sig att farkostens pilot inte bara överlevt utan också rymmer och försöker döda allt han kommer i närheten av uppstår en konflikt mellan stationens vetenskapsmän och militärerna.

Om du tycker att det här låter misstänkt likt filmen The Thing från 1982 så är det såklart för att det här är originalet, och John Carpenter gjorde en remake. Storyn är nästan densamma, men kanske något uppdaterad i den senare versionen.

Det jag gillar bäst i den här är det osentimentala upplägget. Tempot är snabbt, det slösas inte tid på en massa karaktärsscener, var och ens personliga agenda framgår av dialogen. Dialogen i sig är något som man aldrig ser (eller hör) i filmer idag-skådespelarna pratar fort, dialogen tvinnar sig i varandra, man avbryter om man har något viktigt att säga; det ger nästan en dokumentär känsla. Tydligen hade några av skådisarna problem med just detta, att bli avbruten och agera i ett högt tempo.I vilket fall som helst tycker jag att det ger en av filmens främsta kvaliteter. Det ger också en känsla av 40-talsfilmerna och kan vara ett bevis för att den som faktiskt regisserade var Howard Hawks.

Det finns nämligen en diskussion om vem som egentligen regisserade, till och med de som var där under inspelningen är inte överens. Nyby verkar ha satt upp varje scen, för att sen frågat Hawks om råd hur den skulle spelas. I de flesta fall i filmhistorien när sådant sker så förlorar filmen på det, här verkar det vara tvärtom. Helt klart är att det är Howard Hawks film från början till slut-han köpte in manuset (en novell från 30-talet som hette ”Who goes there?”), var med och skrev om det för film, producerade genom sitt eget företag Winchester Pictures, och påverkade/regisserade på plats. Att det bara finns två kvinnor på plats och filmen ofta fokuserar på männens sammanhållning och strid på liv och död är inte bara tidstypisk, det är ett tema genom Hawks produktion.

Det som fortfarande fungerar är realismen, även scenerierna ger ofta en dokumentär känsla. Hela första akten då de upptäcker nedslagsplatsen, bärgar isblocket och sätter upp resten av handlingen är mycket bra gjort. Filmen är tydligen inspelad i en nationalpark, samt i frysrum (!) runt Los Angeles, men bara om man tittar noga ser man målade bakgrunder och så vidare. Filmen kom 1951, sex år efter Hiroshimabomben, och det finns en del referenser till just det, samt stark kritik mot vad vetenskapen i sin blinda iver att upptäcka utan eftertanke kan leda till. Ironiskt nog är det ju genom just vetenskap som varelsen till slut besegras, förstås… (detta dilemma behölls av Carpenter i remaken). Jag tycker inte Varelsen riktigt fungerar som en analog till kommunismen, snarare handlar det om dåtidens syn på vetenskap-hur man osentimentalt strävar efter mer och mer kunskap även när den uppenbart hotar oss. Expeditionens ledare, Dr. Carrington, ger ett verklighetstroget, men i slutändan väldigt osympatiskt, intryck.
Jag gillar också hur många klassiska skräckfilmselement finns med här, långt före de blev klichéer-ska inte avslöja något i onödan, men det finns flera ställen där man hoppar till. Det finns också en scen där man försöker bränna varelsen med fotogen, som är helt galen! Det brinner verkligen överallt och det ser helt kaotiskt ut, och nej det är förstås inte CGI. Jag tror inte man hade full kontroll på den branden. En stuntman höll dessutom på att stryka med när man filmade den.

Det som inte fungerar är själva varelsen. Man avhöll sig från att göra close-ups, men det fungerar ändå inte idag. Filmen fungerar egentligen hela vägen fram till slutet, då man får se varelsen i längre shots, och han (antar jag) ser rätt dassig ut. En storväxt kille i flygardräkt, inte en Varelse från en främmande planet med övermänskliga egenskaper, direkt. Som i alla filmer av det här slaget är det när man INTE får se Monstret som det funkar bäst. I det här fallet spelas varelsen av John Arness (japp, Zeb Macahan himself), som verkligen verkar ha varit en storväxt kille. Arness ska ha tyckt att filmen var skittöntig och skrev inte sin medverkan på sitt CV på flera år.
En annan sak som är konstig är formatet. Varför inte widescreen? Filmen är i TV-box, vilket jag tycker är synd. Utomhusscenerna hade tjänat så otroligt mycket på ett större format. Men det kan också vara så att filmen överlevde så pass väl eftersom formatet passade när den sen började visas på TV.

Originalet saknar också en Kurt Russell, en karismatisk vildhjärna som drar fokus. Ingen av de ledande karaktärerna här har riktigt utstrålning att ensam bära upp filmen.

Sen skrev jag om kvinnornas roll på basen-det finns två kvinnor, varav den ena är lite äldre och har cirka två repliker. Den andra är förstås the love interest, och det sägs i början att hon är en före detta ”pinup girl”. Det kan kännas lite unket, men man kan också vända på det-att en kvinna var med som vetenskapskvinna på ett forskningsuppdrag på nordpolen i en annars helt mansdominerad besättning måste väl ändå ses som lite progressivt? Man måste alltid sätta det i sitt tidssammanhang. Hon är dessutom inget våp, utan kan ge svar på tal och har en tydlig egen vilja. Sen att det är hon som alltid serverar kaffe är en annan sak…

Så. Sammanfattningsvis, fungerar den idag? Tja, har du minsta intresse för skräckfilm så ska du se den. Influensen på senare skräckfilmer är mer än tydlig-The Thing förstås, men också Alien/Aliens, Predator och så vidare.

Här är trailern (vilken inte gör filmen rättvisa, tycker jag)

Här kommer också en liten film som jämför originalet med dess två remakes (innehåller spoilers…)