Alla inlägg av gubbeserfilm

Recension

Freaks (1932)

Lämna en kommentar

Freaks (1932)

Regi: Tod Browning
Huvudroller: Wallace Ford, Leila Hyams, Olga Baclanova, Roscoe Ates, Henry Victor, Harry Earles, Daisy Earles, Daisy Hilton, Violet Hilton

Freaks är en av de mest intressanta, och mytomspunna, filmerna från 1930-talet. Faktum är att den skulle vara omöjlig att göra idag, och om inte Trump vrider tillbaka tiden alltför mycket, kommer den vara omöjlig att göra även i framtiden. Men Freaks är egentligen historien om Tod Browning, för evigt inskriven i filmhistorien som regissören bakom Dracula.

freaks

Tod Browning var uppvuxen i en rik familj, men blev tidigt intresserad av cirkus och karnevaler. Så intresserad att han vid 16 års ålder flydde hemmet för att resa med en cirkus. Cirkus på den tiden var annorlunda än idag-det var större sällskap, och väldigt många attraktioner runt omkring var sånt som vi idag skulle tycka var olämpligt-skäggiga damen, siamesiska tvillingar, levande skelett och så vidare. Bland annat var en ”talker”, vad vi idag i Sverige kanske skulle kalla för ”inkastare”, till Wild Man of Borneo, en man som egentligen förtjänar en egen artikel, men kolla upp honom på Wikipedia. Nåväl, Browning startade till slut sitt eget cirkussällskap och kom då i kontakt med D.W. Griffith, stumfilmens allra största namn. För att göra en lång historia kort, så hamnade Browning i filmens värld (vi talar 1910-tal fortfarande) och gjorde massor med kortfilmer, både som regissör och skådespelare. Han gjorde sig ett namn redan här och började sedermera arbeta med Lon Chaney framför kameran och Irving Thalberg bakom. 1930 hade stumfilmen dött ut och Browning fick erbjudande om att göra Dracula. Ingen trodde riktigt på den, det var en film i raden bara, men den blev en enorm succé, som bekant. Så stor succé att när Browning ville göra Freaks fick han i stort sett fria tyglar. Förhoppningen var också att man skulle matcha framgången med Universals Frankenstein, som kom 1931. När Freaks släpptes, dog Brownings karriär nästan över en natt.

browningfreaks
Browning i mitten och en del av ensemblen i Freaks

Så, till filmen. I korthet handlar den om ett cirkussällskap med tillhörande sidoattraktioner, många av dem ”freaks”, i detta sammanhang personer med olika former av funktionsnedsättningar. En man utan armar och ben, kortväxta, skäggig dam, siamesiska tvillingar, en tvåkönad person…och så vidare. Dessa roller spelades av riktiga personer, alltså inte av skådespelare i utklädnad, utan av personer som var ”freaks” i verkliga livet, och som ofta tjänade sitt uppehälle genom att uppträda (om man nu kan kalla det så) runt cirkusar och karnevaler. Handlingen kretsar kring en av de småväxta, Hans, som är förälskad i Cleopatra, en trapetsartist (alltså utan funktionsnedsättning). När Cleopatra får veta att Hans kommer att få pengar i form av ett arv går hon med på att gifta sig med Hans. Cleopatra har ett förhållande, mer eller mindre öppet, med cirkusens starke man, Herkules, och de två planerar att ta livet av Hans för att komma åt arvet. Sammanhållningen mellan cirkusens ”freaks” är väldigt stark, och man skyddar varandra-alla ser vad som kommer att hända förutom Hans, som är blind av kärlek. Med andra ord, de riktiga freaksen är Cleopatra och Herkules, som beter sig som svin.

Browning hade övertalat Irving Thalberg att köpa in rättigheterna till en novell vid namn Spurs redan på 1920-talet. Spurs är förlagan till Freaks, och Browning började planera för den här filmen redan runt 1927. Inte förrän 1931 kunde han komma igång med filmningen, vilket han till stora delar kunde tacka framgångarna med Dracula för, men när filmen var klar började kontroverserna redan innan filmen släpptes. Andra skådespelare och anställda på MGM blev chockade när de fick se Brownings skådespelare äta i den gemensamma matsalen. Cheferna på MGM blev chockade när de fick se den färdiga filmen. Brownings version var runt 90 minuter, men efter några testscreeningar klippte man kraftigt, och slutversionen hamnade bara strax över timmen. Bland annat hotade en kvinna med att stämma MGM efter att hon hävdade att hon fått missfall under tiden hon tittat på testscreeningen. Sant eller inte så blev filmen extremt kontroversiell. Synen på dessa människor var väldigt annorlunda mot idag, att filmen verkar ha stått på freaksens sida och avbildade dem som människor med känslor och tankar hjälpte förmodligen inte, men verkar nästan ha gått förlorat på den samtida publiken. Många kom nog aldrig förbi tanken på att människor kunde vara annorlunda-det här var i en tid då annorlunda människor gömdes undan, och ett barn med funktionsnedsättning sågs som en skam för familjen. Browning fick vänta tre år innan någon lät honom göra en film till, och han gjorde bara fyra filmer efter Freaks.

De skådepelare från cirkusar som är med i filmen var ofta kända i sin egen rätt för den tiden, och många av dem har egna wikiartiklar. Många av dem hade fascinerande liv, trots sina funktionsnedsättningar, eller i vissa fall, på grund av dem. De var tvungna att tjäna sitt uppehälle på det sätt som fanns tillgängligt, så klart. Prince Randian, till exempel, som bara hade en torso, inga ben eller armar, blev över 60 år gammal, pratade fyra språk, pappa till fyra barn och blev känd för att kunna tända en cigarett med enbart sin mun (vilket han också visar i filmen).

De klipp som gjordes verkar ha försvunnit, men det var förmodligen en annorlunda, och grymmare film i original. Bland annat ska det ha förekommit en scen där Herkules kastrerades av freaksen (vilket är anledningen till att han kastratsjunger i slutet, vilket i nuvarande skick inte förklaras), samt ett helt annat slut (vilket finns kvar och kan ses i de flesta DVD-versioner).Det nuvarande slutet är kanske filmens svagaste punkt, men kanske också väldigt tidstypiskt trots allt. Något annat som klipptes bort ska ha varit dialog som ytterligare humaniserade ”freaksen” och underströk de ”vanliga” personernas elakhet. Detta var uppenbarligen för magstarkt för 1930-talets publik. MGMs ursprungliga filmposters bar texten ”can a fullgrown woman truly love a midget?”, men när bakslaget och kritiken började komma kontrade man med att annonsera filmen genom att fokusera på att filmen faktiskt tar ställning för olikheter och ”vågar man hålla upp en spegel mot sig själv?”.

Freaks är en film som fortfarande är viktig, ur många aspekter, och ja, den går fortfarande att ses som en bra film. Man blir dock nyfiken på vad som klipptes bort, och hur filmen var i original. Jag var fascinerad rakt igenom när jag såg den, och kunde inte riktigt skaka av mig känslan av att vara lite medskyldig, men samtidigt kände jag att det här måste vara ett av de tidigaste fallen där man avbildar dessa människor som riktiga människor. En av de mest kontroversiella filmerna i filmhistorien.

 

 

Recension

The Beast from 20000 fathoms (1953)

Lämna en kommentar

The Beast from 20000 fathoms (1953, svensk titel: Skräcködlan)

Regi: Eugene Lourie

Huvudroller: Paul Christian, Paula Raymond, Cecil Kellaway, Kenneth Tobey, Donald Woods, Lee van Cleef, Steve Brodie, Ross Elliott, King Donovan

beast20000Jag brukar ju älska 50-talets monster/sci-fi men här har vi ett bra exempel på en film som inte åldrats med värdighet. När jag ser den här inser jag vad ”vanliga” människor ser om de skulle titta på en film som jag älskar. Men mer om bristerna om en stund. Det som gör Beast from 20000 fathoms intressant är dess historik och filmerna den inspirerade. I korthet handlar den om en dinosaurie, en helt påhittad Rhedosaurus, som väcks till liv från dvala när man provspränger atombomber på Arktis. Detta inspirerade senare japanerna till att göra Godzilla, som handlar om i stort sett samma sak, men som är en mycket bättre film.

Warner brothers hade ett manus och planer på att göra en monsterfilm som skulle heta The monster from beneath the sea. Ray Harryhausen, som var engagerad att göra specialeffekterna, hade precis läst en short story av Ray Bradbury vid namn Beast from 20000 fathoms, som handlade om just ett monster som väcks till liv och anfaller en fyr. I manuset till WBs film fanns just en sådan scen, men de två berättelserna hade väldigt lite i övrigt gemensamt. Man köpte in rättigheterna till Bradburys historia och tryckte upp hans namn överallt, trots att han inte hade något att göra med filmen. Filmen blev en enorm succé, monsterfilmer var på gång och Bradbury var känd.

Tyvärr finns det väldigt få anledningar att se den idag, och det är framförallt specialeffekterna som fallerar. Trots att det är mästaren Harryhausen som står för stop-motiontekniken ser det väldigt taffligt ut. Modellerna är rangliga, dubbelexponeringarna är uppenbara och monstret rör sig ryckigt. Långt ifrån Harryhausens bästa stund med andra ord. Själva historien och resten av filmen är ganska typisk för tiden, med en totalt onödig love-story inträngd mitt i. En av få höjdpunkter i filmen är att få se Lee van Cleef i en tidig roll som skytten som till slut fäller monstret.

Är man sugen på att se en gammal klassisk monsterrulle så tycker jag man kan se något annat-Godzilla är ett utmärkt val, eller Them.

 

Recension

Message from space (1978)

Lämna en kommentar

Message from space (uchu kara no messeji) (1978)

Regi: Kinji Fukasaku
Huvudroller: Vic Morrow, Sonny Chiba, Philip Casnoff, Peggy Lee Brennan, Etsuko Shihomi, Jerry Ito

Succén med Star Wars (vi pratar den första filmen nu, A new hope) gjorde åren som följde sprutade det ut kopior och rena rip-offs. De flesta, speciellt Roger Cormans Battle beyond the stars, var snabbt producerade, billiga och uppenbart karbonkopierade från George Lucas original. Japanska Toei studios däremot satsade stort och producerade Message from space, otroligt nog den dyraste japanska filmen fram till dess. Det blev också en av de märkligaste varianterna av Star Wars någonsin.

Storyn är ofta väldigt svår att följa med i, möjligtvis orsakad av hård klippning, men med tanke på kvaliten på manuset som helhet, så var det nog mest dåligt hantverk. Men det var inte det som skulle vara min poäng-storyn har mer gemensamt med Sju Samurajerna än George Lucas originalstory; en fridfull planet som hålls fången av ett ondskefullt imperium skickar ut kallelser i rymden efter krigare som kan hjälpa till att slåss mot erövrarna. Kallelser….tja, valnötter med en laserpekare inuti. Men även om storyn egentligen är genuint japansk, finns här en prinsessa, droids, en ondskefull härskare, rymdskepp, laserpistoler, motvilliga hjältar…och så vidare. Uppenbart stulna från en viss annan film, så klart…Problemet här är att allting är sämre. Den här filmen förlorar på varje punkt, och framkallar väldigt ofta spontana hånskratt. Manuset är också helt befriat från dramatisk uppbyggnad-här kör vi full fart från första stund…vilket kan vara kul ibland, men det får en också att tappa intresset ganska snart. Slutet är helt anti-klimaktiskt. Sen är det förstås usel dialog, usla kostymer, billiga scenerier…Det enda som är riktigt bra är designen på rymdskeppen och explosionerna. Det och Sonny Chiba, som alltid lyckas se stentuff ut. Här i rollen som en prins vid namn Hans, och klädd som en rymd-samuraj boende helt ensam på en stenig planet.

Ändå hade jag ganska kul när jag såg den. Konstigt hur det där funkar, eller hur? Kolla på trailern, du kommer inom några sekunder kunna avgöra om du kommer tycka om det eller inte.

Blogg

Inger Stevens (1934-1970)

Lämna en kommentar

Sverige kunde haft ytterligare en Hollywood-legend att komma ihåg och vara stolta över, men Inger Stevens karriär blev abrupt avbruten-genom självmord. Det finns mycket i hennes liv och karriär som gör att hon borde vara mer känd än hon är, för det är väl knappast någon som vet vem hon är idag.

ingerstevens1Inger Stevens föddes i Stockholm 1934, som Inger Stensland, och började sitt liv i Sverige. När hon var fyra år tog hennes mamma sitt pick och pack och drog, och lämnade tre barn samt man. För att strö salt i såren återvände hon ganska snart, men enbart för att hämta den ena brodern Peter. Inger och den andra kvarvarande brodern blev naturligtvis upprörda över mammas ganska utstuderade grymhet. Pappan gjorde kort därefter samma sak-men han drog ända till USA. Inger och hennes kvarvarande lillebror fick bo med en barnflicka hos sin faster Karin Stensland Junker (också en skådespelerska) i Lidingö i några år varpå hon flyttade till pappa i Amerika. De två Stensland-barnen tog båten över Atlanten och när de klev av båten i New Orleans stod ingen där för att möta dem. De blev omhändertagna av Frälsningsarmén som stod i hamnen, och det var med deras hjälp som de två syskonen kom till pappa i New York. Inger hade fått uppleva ännu ett stort svek. Familjen flyttade till Kansas där pappa hade fått jobb som lärare på universitet, men när Inger var femton år stod hon inte ut längre med pappas nya fru och rymde hemifrån, till Kansas City. Här börjar hennes karriär, som burlesk-flicka. Det är lite knepigt att översätta vad det är, men burlesk är en form av grova revyer (på ett ungefär).  Hennes pappa hade spelat i amatöruppsätttningar i Stockholm och Inger hade närt en dröm om att bli skådis. När hon var 18 flyttade hon till New York för att på allvar försöka bli skådespelare.

Inger beskrivs som mycket blyg och känslig som barn. Att bli övergiven av båda sina föräldrar-en efter den andre dessutom-kan knappast ha hjälpt. I New York tog hon skådespelarlektioner samtidigt som hon jobbade som chorus girl, det vill säga en av de snygga tjejerna som sprattlar med benen i bakgrunden av stora shownummer. Hon fick också jobb som modell och var med i reklamfilmer.Runt 1954-55 börjar hon få roller i diverse TV-serier och 1957 får hon ett genombrott i Bing Crosby-rullen Skilda vägar (Man on fire). Runt de här åren gör hon många TV-roller. TV var ett ungt medium men det producerades mycket, och det fanns många tacksamma roller för skådespelare. Alfred Hitchcock Presents, Kraft Television Theatre, Route 66, Bonanza och inte minst Twilight Zone. Hon är en av få som har varit med i två avsnitt av Twilight Zone, och då inte minst avsnittet The Hitchhiker som av många fans räknas som ett av de absolut bästa.

Så var det det här med att bli övergiven av föräldrarna. Inger Stevens fick snabbt ett rykte om sig att starta förhållanden med män hon jobbade med. Inte vilka män som helst i och för sig, men man får nog lätt intrycket av att hon hoppades på mer än bara korta romanser, och att hon kan ha varit lite naiv. Några av männen hon hade romanser med var Bing Crosby, Dean Martin och Burt Reynolds. Hon led av upprepade depressioner genom livet, och de många romanserna som alla slutade olyckligt kan knappast ha hjälpt. Hon gifte sig 1955 med en Anthony Soglio, men skilde sig från honom 1958 (filmen hon gjorde med tidigare nämnde Crosby producerades 1957….you do the math).

Hon var med i några till större filmer, till exempel Hang em high, den gamla Clintan-rullen. Hon brukar kommas ihåg framförallt för TV-serien The Farmers Daughter (som mig veterligen aldrig visats i Sverige, och jag har inte sett den heller) som gick mellan 1963-66. Strax före sin död skrev hon på kontrakt för en ny stor serie, The most deadly game, en TV-deckare som hon satte stort hopp till. När TV-serien lades ner i stort sett direkt blev hon mycket förtvivlad och tog sitt liv genom barbiturater i april 1970. Till saken hör att Stevens pojkvän vid tiden precis gjorde slut med henne, enligt roomiesen, samma dag, men åtminstone kort tid innan självmordet. Ytterligare till saken hör att det här var hennes tredje självmordsförsök (som man vet).

Nu kommer den lilla twisten som gör att hennes liv skulle kunna bli en egen tv-serie. När testamentet ska läsas upp dyker en man upp som hävdar att han varit gift med Stevens sedan 1961, det vill säga nio år. Denne man är Ike Jones, en afro-amerikansk man som verkade som producent/manager inom jazzmusiken, som knappt någon sett tillsammans med Stevens. Enligt Jones gifte de sig i Tijuana, Mexico och beslöt att hålla äktenskapet hemligt på grund av att bland-äktenskap var känsligt (och till och med förbjudet på vissa håll i USA). De var rädda att äktenskapet skulle försvåra båda deras karriärer. Med tiden gled de två isär och de levde skilda under många år, ända fram till Stevens död. Det finns en sida dedikerad till Inger Stevens där författaren till hennes biografi går helt på Ikes historia om att de försonades många gånger under åren, men att hennes affärer med andra män gjorde att de separerade igen. Detta verkar vara omstritt, och inga konkreta bevis finns på att de faktistk var gifta. Men-trots allt så var det Ike Jones som tog hand om begravning och pappersarbete efter hennes död.

Det finns också en del oklarheter runt hennes död, beroende på att barbituraterna kommer från en astmamedicin, att rumskamraten hävdat att hon inte verkade deprimerad under dödsdagen, samt att det finns uppgifter om att det låg en färdigbredd ostmacka framme när hon somnade in. Hon hade också ett sår på hakan. Det verkar dock som att det mesta kommer från en privatdetektiv som älskade att starta konspirationsteorier och rykten. Faktumet att det här var hennes tredje allvarliga försök att ta livet av sig, och hon hade försökt tidigare med piller. Ska man mörda någon så är ju inte piller det enklaste sättet heller. Ärret på hakan kommer sannolikt från hennes diskussion (host) med pojkvännen som gjorde slut strax innan.

Jag tycker att ni ska leta upp någon tv-episod med henne, eller kolla på någon av hennes filmer. Hon är både vacker och begåvad och det finns något beslöjat i blicken, en sådan blick som många av de stora har haft-till exempel Marilyn Monroe, för att nämna någon. Twilight Zone-avsnittet The Hitchhiker är ett bra ställe att börja, eller Alfred Hitchcock Presents-avsnittet, Richard,my brother.

Och…vem var pojkvännen som gjorde slut med henne precis innan hon tog livet av sig? Det var Burt Reynolds.

Här är en sida från en annan blogg som handlar om ett av Stevens tidigare självmordsförsök.

 

Blogg, Okategoriserade

Gubbens 2016

Lämna en kommentar

 

Gubben har utvecklingssamtal med sig själv efter hans första år på jobbet.

Så. Vad är du nöjd med från ditt första år i Gubbologins och nostalgins tjänst?

-Att jag startade bloggen alls, och att jag hållit mitt ursprungliga mål, att skriva för min egen skull om det jag själv tycker är intressant. Att det har blivit roliga diskussioner och att folk har engagerat sig, trots en blygsam följarskara och det något dammiga och mossiga fältet jag har rört mig i. Att bloggen fått mig att fördjupa mig ännu mer i bra film.

Okej, okej, det låter ju jättebra det där. Något mer?

-Skarorna av groupies har varit ett trevligt inslag.

Menar du nu det moderna fenomenet med gruppbilder?

-Nej.

Jag förstår. Något du tycker kunde gått bättre?

-Vissa saker jag lagt ner mycket tid på och som inte lästs av någon eller inte fått någon respons alls. Inte alltid så mycket en besvikelse, ibland mest bara förvånande. Som till exempel min genomgång av filmen Citizen Kane som jag blev ganska nöjd med och som också var en ganska ambitiös sak som jag kände var det första som verkligen var hundra procent i linje med vad jag hade som vision för bloggen när jag startade, verkar inte ha lästs av någon. Det var lite märkligt. But that´s them breaks.

Några utvecklingsområden?

-Bättre design på sidan, bättre uppdateringar av arkivsidan, införa sida med listorna som dyker upp. Annars är jag nog rätt nöjd. Kanske satsa mer på kvalitet än kvantitet i vissa lägen.

Planer för 2017?

-Massor! Gästbloggare och fysiska sammankomster vore roligt. Sen kommer jag att djupdyka mer i genrer, till exempel film noir. Gubben ska fortsätta erövra!

 

Blogg, gubbsvammel, Okategoriserade

Grevinnan och betjänten

Lämna en kommentar

Egentligen hör inte den här sketchen alls till det Gubben borde skriva om, av flera anledningar-för det första är inte sketchen speciellt rolig. Eller nåja, första gången man ser den, speciellt om man är ett kulturellt understimulerat barn på sjuttio eller åttio-talet, är den okej. Sen ser man den 15 gånger till och tänker för sig själv ”finns det inget roligare att göra på nyårsafton?”.

För det andra är det mer intressant att skriva om kulturhistoriska företeelser om de är förankrade i sin samtid, med förgreningar in i andra företeelser. Så är det inte med Grevinnan och betjänten-de som medverkar i sketchen var inga TV eller filmstjärnor. De var brittiska revyartister. Freddie Frinton (betjänten, obviously) har förutom den här sketchen en credit på IMDB. May Warden har desto fler, men det här var det första hon filmade, och hon är inte direkt purung (hade hon varit det hade hon inte varit lämpad i rollen som grevinnan!). Hon var 72 när sketchen filmades.

Fast ändå, historien bakom är ganska intressant trots allt. Och om man pratar om kulturhistoriska fenomen, så är den höggradigt intressant-det är världens mest visade TV-program, med över 230 visningar (denna siffra kommer öka med ytterligare något tiotal inom en vecka, såklart). En lustig detalj om Grevinnan och betjänten är att någon gång på 80-talet när jag såg den på nyårsafton så sa speaker-rösten innan visningen ungefär ”många tittare har skrivit till oss och bett om att få veta mer om sketchen, vi har undersökt saken men tyvärr inte hittat någon information”. Jag vet inte om det säger något om faktasökning innan internet, eller att SVTs monopolställning gjorde deras researchavdelning (om de hade någon) extremt lat, men hur kunde man visa något som man inte visste vad det var? De kunde ju ringt någon annan tv-station, typ Tyskland? Norge? Danmark? För de måste väl ändå vetat att sketchen sändes varje år i en massa andra länder?

Iallafall. Rötterna till sketchen säger mycket om hur kulturell verksamhet har funkat under lång tid, i stort sett till våra dagar. Hade man till exempel ett jazzband på 1930- eller 1940-talet men inte någon vidare låtskrivartalang kunde man enkelt plocka ihop en repertoar av kända låtar, eller ”standards”, och spela dem. Popband gjorde likadant under 50-, 60-, och 70-talet. Beatles startade så, dansband levde ganska gott på att göra så under 70- och 80-tal. Men det var inte bara inom musik man gjorde så, revyartister köpte in sketcher som man visste funkade, och satte ihop hela revyer med inköpt material. Eftersom sketcherna inte var söndertjatade av TV eller youtube funkade det ändå, folk ville bli roade de få gånger man gick ut, och det gjorde nog inget att man fick se något man redan hade sett. Sketchen ”Grevinnan och betjänten” fick se dagens ljus redan på 1920-talet, skriven av en man vid namn Lauri Wylie. Wylie skrev några pjäser och några sketcher, men förutom Grevinnan och betjänten, som vi härefter ska kalla vid dess riktiga namn ”Dinner for one”, så har väldigt lite överlevt till våra dagar. Han livnärde sig också som producent och skådespelare (i unga år), och hans bröder jobbade också inom nöjesbranschen. Det finns uppgifter om att ”Dinner for one” skrevs på 1920-talet av Wylie, men uppenbarligen finns inga bevis för att den spelades upp förrän 1948. Det tror inte jag på. Antingen skrevs sketchen senare, eller så har den uppförts av mindre revysällskap på små scener som inte varit så noga med att katalogföra sina uppsättningar. Skulle han bara haft den i en byrålåda i 25 år? Tveksamt. Källorna som finns skriver alla om att Wylie skrev den på 20-talet och att första uppförandet kom 1948, alternativt 1945. För mig hänger det inte ihop.

Den som kallas Betjänten i sketchen hette Freddie Frinton. Han startade sitt liv som Frederick Bittiner Coo, men när han fick sparken från sitt första jobb i en fiskfabrik och började jobba inom music hall böt han namn till Freddie Frinton. Under andra värlskriget hade han hyfsad framgång som revyartist och 1945 framförde han för första gången Dinner for one. Music hall kan översättas ungefär till det svenska revy och var en stor företeelse i England vid den här tiden, speciellt i kuststäderna dit folk åkte för att semestra och roa sig. Frinton jobbade hårt som revyartist men var tvungen att betala royalty varje gång han framförde Dinner for one (och förmodligen för alla andra sketcher och sånger som framfördes under revyn, men det vet vi inget om), så när Wylie dog 1951 köpte Frinton rättigheterna till sketchen. Ett smart, ekonomiskt drag, förmodligen. Rik verkar Frinton aldrig ha blivit, men nu kunde han behålla mer av biljett-kakan varje gång. Han kunde också (antar jag) dra in kosing när andra ville framföra den, vilket också hände. I programmet John Murray Anderson´s Almanac 1953 framfördes Dinner for one av de betydligt mer kända Billy DeWolfe och Hermione Gingold. Jag har letat som en iller efter en inspelning av detta, men det verkar inte finnas. Enda beviset är bevarade program, och det är inte lika roligt: http://www.playbill.com/person/billy-dewolfe-vault-0000106811
Frinton var med i en film och en tv-serie under sin karriär, men inte i någon av dem hade han någon framträdande roll.

1962 var tyske underhållaren Peter Frankenfeld och regissören Heinz Dunkhase i England för att jaga nya saker att visa i tysk TV. I Blackpool såg man Dinner for one med Frinton och May Warden (trivia bonus extra score-Frinton började framföra Dinner for one med en kvinna vid namn Audrey Maye i den kvinnliga rollen, men när hon ledsnade på att uppträda bad Frinton Mayes mamma, May Warden, att fylla platsen), och bad dem komma till Tyskland (Västtyskland, närmare bestämt, så klart) och framför sketchen i TV. De betalades 4150 DMark. Flera versioner spelades in. En 18-minuters version som är den som visas i tysk TV-den har publikskratt och tysk introduktion. En till version utan publik (den måste ju vara öken, allvarligt talat), samt en förkortad 11-minuters version, som är den som visas i Sverige, och är faktiskt inspelad av schweizisk TV, men ungefär samtidigt. Den tyska versionen har duk på bordet, det har inte den schweiziska. Till exempel. Anledningen till att man valde den kortare i Sverige är att den innehåller mindre alkohol… En digitalt färglagd version kom på 90-talet, men orsakade ramaskri (med all rätt) i Tyskland, så den försvann lika fort igen. Den tyska titeln är ”Der 90-iger geburtstag”, vilket är en mycket bättre titel än den svenska. Sketchen har alltså egentligen ingenting med nyårsafton att göra, utan kvinnans nittionde födelsedag. Frinton, startade sin karriär under andra världskriget och som alla andra engelsmän i sin generation hade kriget i färskt minne, vägrade spela sketchen på tyska. Därför visas den fortfarande på engelska även i Tyskland, vilket är ganska remarkabelt-tyskar dubbar precis allt i vanliga fall. En annan detalj är att i en av versionerna som spelades in frågar han upprepade gånger ”must I?” innan han ska härma General von Schneider (och säger dessutom ”schkål” istället för det tyska ”prosit”).

Här är det tyska originalet, den version som är 18 minuter, har duk, och visas runt hela Tyskland varje nyår.

I ursprungssketchen fanns inget tigerhuvud att snubbla på. Det las till någon gång då de uppträdde i en stad där borgmästaren propsade på att det skulle ligga en tigerfäll på scenen. Ehhh…som man ju gör. Frinton råkade snubbla på tigern och när publiken skrattade hejdlöst beslöt man sig för att låta det stanna. Känns idag som att sketchen måste ha varit väldigt tunn utan just det skämtet.

Östtyskland spelade in en egen version, ”Erinnerungsmahl”, som jag också har letat efter men den finns inte någonstans vad jag kan se-trots att man körde också den 20 år i rad.

Nåväl, tyskarna själva vill gärna framhålla att sketchen visats kontinuerligt i över 50 års tid, och det är inte sant. Den visades första gången 1963 i tysk TV, och sen fyra gånger som utfyllnadsmaterail fram till 1972, då den visades på nyårsafton. Då tog den fart och den har visats varje år sedan dess. I Sverige visades den första gången 1969. Den köptes in redan inspelningsåret 1963, men ansågs så kontroversiell på grund av supandet att den bordlades i sex år. Första året visades den 3 mars, men 1976 visade man den igen, nu på nyårsafton, och den har visats varje år sedan dess. Sketchen visas varje år i tysk, svensk, norsk, dansk österrikisk och schweizisk tv. Den har fått viss spridning under senare år även i USA (om de skrattar åt sketchen, eller åt oss som tittar på den varje år är oklart). Nu kommer det ofattbara-sketchen är ALDRIG visad i engelsk TV. De flesta engelsmän har aldrig hört talas om den, eller ännu mindre sett den. Se filmerna under för att se mer om fenomenet. Vi kan väl ändå skänka en liten tanke till Freddie Frinton, en av underhållningsindustrins bortglömda arbetare.

 

 

 

Blogg, gubbsvammel

Den dära Citizen Kane, är den nå´ bra?

1 kommentar

 

Redan när jag började intressera mig för film i slutet på 80-talet sades det att ”filmkritiker röstat fram Citizen Kane som den bästa filmen någonsin”. Kändes fånigt då, och när jag väl fick tag på filmen (vilket faktiskt inte var så lätt då) fattade jag ingenting. Bäst? Av alla? Va?
Det där med att något ska vara ”bäst” är bara fånigt. Men mer intressant-varför upprepar cineaster/kritiker/filmtidningar fortfarande att den här är bäst? Så sent som 2007 vann den American Film Institutes omröstning om historiens bästa film. Nu när Citizen Kane faktiskt fyller 75 år (den hade premiär i maj 1941, och vi kan tillägga att den floppade hårt när den kom) så kommer här är en snabb genomgång över vad du ska säga nästa gång du hamnar bredvid en filmnörd på middag…

För det första-Orson Welles var bara 25 år när han gjorde den. Om du inte blir imponerad av det-han inte bara regisserade den, han spelade huvudrollen, producerade och skrev manus tillsammans med Herman Mankiewicz. Welles hade blivit Hollywoods unga stjärnskott  efter att han startat och framgångsrikt drivit teatern Mercury Theatre. 1939 producerade han en berömd radioteateruppsättning av War of the Worlds, med sådan inlevelse att folk som lyssnade på allvar trodde att jorden blev invaderad av marsmänniskor i rymdskepp. (Egentligen var det här ryktet starkt överdrivet, men blev en marknadsföringploj för att boosta Welles karriär några år senare). Han fick då chansen i Hollywood och lyckades dessutom få igenom ett kontrakt som i stort sett var unikt vid den tiden. Bland annat hade han lyckats få fram att ingen utomstående skulle få hälsa på under filmningen, vilket filmbolaget konstant bröt mot genom att skicka dit spioner.

För det andra-Filmen är ett tekniskt mästerverk. Mest berömt är användandet av djupfokus, vilket används i nästan varje scen i filmen. Welles och fotografen Gregg Toland delade in bilden i tre områden, en extrem närbild, en mellan-nivå och en nivå längst bak, och fick med alla tre i fokus. Det här gör att man kan följa tre karaktärers reaktioner samtidigt, utan klipp. Det gör också världen tredimensionell i en tid då filmer ofta var väldigt ”platta”.

kane1
Tre nivåer av fokus-notera också tak på scenerierna.

kane2

Speciellt den andra bilden är ett bra exempel på vad Welles och Toland strävade efter-en advokat möter Kanes föräldrar för att de ska skriva över vårdnadsskapet av Kane på ett företag. Pojken de faktiskt förhandlar om är ute i kylan, rent bokstavligt. Mellannivån är här husväggen, som separerar och håller pojken utanför, men ändå synlig. I mellannivån finns också pappan, som är den som motsätter sig överlämnandet. Alla tre nivåerna är i fokus.
Welles förklarade i efterhand att många av de tekniska genombrotten han genomförde med den här filmen, förmodligen var genombrott på grund av att han inte visste vilka gränser som fanns-det här var hans första film. Han, Toland och art director Perry Ferguson hade planerat varje shot långt i förväg, och här kan man se vad man kan göra om man omger sig av människor som säger ”ja” istället för ”sådär har vi aldrig gjort”. Welles hade klara direktiv om hur han ville att varje scen skulle se ut, tekniska begränsningar eller inte.
Welles ville ha kameravinkel i grodperspektiv när vi ser Kane och hans enda vän Jedediah Leland (Joseph Cotten), de två mäktiga karaktärerna, och kameravinkel uppifrån-ner när vi ser alla andra. Detta medförde att man ibland ser taket på scenerierna, något som man av hävd aldrig gjorde-det var ju i taket man satte lampor och mikrofoner. Här ser vi tak, utan lampor, och som ett resultat långa olycksbådande skuggor från sidorna. Ljuskillarna måste ha älskat Welles…

För det tredje: Intelligent manus som handlar om berömmelse och rikedom generellt, men som väldigt nära följer den nu bortglömda tidningsägaren Randolph Hearst. Hearst hatade filmen, men den är egentligen inte så giftig mot just honom, den säger mer om hur rikedomar och saker inte kan ge mening till livet, och om hur en kärlekslös barndom skapar en lust efter revansch.
Manuset berättar också historien icke-linjärt, det vill säga, den börjar med Kanes död och sen får vi se hans liv bli återberättat genom andra människors minnen och berättelser. Det här var ett nytt grepp inom film och visar att Kane/Mankiewicz tog publiken på allvar; folk klarar att hänga med även om man inte serverar allt färdigtuggat. Hela poängen med manuset är dessutom att faktiskt förstå och förklara vad som gjorde den här personen till vad han var-det är inte en enkelspårig, svartvit (eller jo, men ni fattar vad jag menar) gestaltning.
Manuset är också tidigt med att skriva in rekvisita och etablerande tagningar för att visa karaktärsdrag, något som man gör i strängt taget varje film idag. Till exempel visas Kanes fru Susan ofta med ett olöst pussel framför sig.

kane3
Livspusslet i annat perspektiv

Det går inte att komma ifrån att faktumet att Hearst hatade filmen till den grad att han försökte köpa negativet för att förstöra det samt att han förbjöd  alla sina tidningar att ta med annonser för filmen (och han ägde många tidningar), har naturligtvis hjälpt till att höja intresset för Citizen Kane. Det här visste Welles och Mankiewicz redan när de satte igång att skriva. Welles hävdade dock att filmen inte handlade specifikt om Hearst, utan om berömda makthavare (män) generellt. De vill alla ha mer makt, mer pengar, mer ägodelar. Bland annat kan den handla lika mycket om Samuel Insull (som ägde vattenverk i Chicago) eller Harold McCormick, en annan tidningsägare. En tidig version av manuset fokuserade på Howard Hughes. Man kan lika gärna hävda att de grundläggande elementen stämmer lika bra på mänskligheten idag. Welles sa i intervjuer efteråt att filmen egentligen handlar om människans drift att samla på sig saker, och hur menlöst det är. Filmens kontrovers förhöjdes när Hearst beskyllde Welles för att vara kommunist (han kritiserade ägande), vilket blev ironiskt när filmen totalförbjöds i Sovjet då den skildrar en framgångsrik kapitalist.

Mer? Det här var Bernard Herrmann första film som han skrev musik till, hans skrev sen såklart en enorm mängd andra filmscores, inte minst till Hitchcocks Psycho, för att ta den mest uppenbara.

Sminket-Alla huvudkaraktärer åldras en livstid genom filmen. Visst syns en och annan skarv i sminket här och där, men oftast är det väldigt övertygande.

Det var inte bara Welles som debuterade här-alla större roller besattes med folk från hans egen teater, Mercury, vilket resulterar i att många gör sina filmdebuter i Citizen Kane.

 

Blogg, gubbsvammel

Julfilmer

Lämna en kommentar

Det här med traditioner kan vara lite lustigt-vi tittar på vissa saker vid vissa tider på året. Kalle på julafton naturligtvis, men det finns många fler-backhoppning på nyårsdagen, Ivanhoe, Karl-Bertil, Grevinnan och Betjänten (av någon anledning så sitter dessa traditioner tydligen hårdast på vinterhalvåret, men det där får någon annan analysera djupare). Lustigast blir det när någon hävdar att det skulle vara typiskt svenskt med dessa traditioner-det är det såklart inte. Jag tänker inte gräva djupare i senaste tidens diskussioner om vad som är svenska traditioner och så vidare (Gubben håller sig borta från politik när det är möjligt), men dessa TV och filmtraditioner finns tydligen överallt- I Storbritannien tittar man på The Great Escape under julhelgen, i USA är filmen Livet är underbart med James Stewart sedan länge obligatorisk i julfirandet. Jag tror dock sällan att det är vi själva som väljer vilka traditioner som plockas upp-en TV-kanal får en bra deal på Ivanhoe och beslutar sig för att sända den när deras anställda vill vara lediga och det inte händer så mycket annat i världen, voila en tradition föds. En av de märkligaste traditionerna är Grevinnan och betjänten, och den borde få ett helt eget inlägg någon dag. För det är långt ifrån bara Sverige som visar den på nyår, ett flertal länder visar den varje år. I Tyskland har man visat den fler år än Sverige. Varför, är ju ett mysterium.

Som vanligt var det inte dit vi skulle. Ni behöver någon som hjälper er att vada igenom den lavin av julfilmer som sköljer över oss varje år. Ska man se Livet är underbart, eller Home Alone 2, eller Jingle all the way? Read on…

Jag kör inte någon numrerad lista, men bäst av alla är…

Die Hard (1988)

En av de bästa actionfilmerna som gjorts, och förmodligen den enda från 1980-talet som överlevt med någon sorts ära i behåll. Utspelas på julafton, men har också visats otaliga gånger på TV varje jul sen 90-talet och förtjänar definitivt sin plats på en sån här lista. Jag kommer ihåg hur jag såg den här på bio när jag var 18 och hur jag blev totalt bortblåst av den intensiva och klaustrofobiska stämningen. Jag kommer också ihåg hur jag älskade looken på skurkarna-det var långt ifrån de gamla karikatyrerna man var van vid vid den tiden. Visst, filmen håller såklart inte ihop helt och hållet när man börjar analysera den, men hur många actionfilmer gör det? Du kommer ha så fullt upp med att skrika ”yippie-kay-yay motherfucker” och käka popcorn så det spelar ingen roll. Alan Rickmans genombrottsroll, och naturligtvis ännu mer Bruce Willis genombrott. Fortfarande kan man säga ”Nakatomi building” och folk vet vad man menar-byggnaden som i verkligheten var filmbolagets egen skyskrapa. Den klarar upprepade tittningar, själv har jag sett den ett tiotal gånger och kan se den igen.

Edit: Julen 2017 skrev jag ett inlägg om just Die Hard, så fördjupa i er gärna i en av världens bästa actionfilmer här: Die hard (1988)

diehard

Livet är underbart (It´s a wonderful life)(1946)

Också en lite oväntad tradition, men i USA sänds den här otaliga gånger varje jul. Historien är egentligen väldigt mörk, men tack vare Frank Capras sentimentala regi och James Stewarts karisma som en ”all-american good guy” är den uthärdlig, och har du inte sett den förut, till och med sevärd. Stewart spelar George Bailey, en rakt igenom hyvens kille som har planer för livet, men tack vare osviklig lojalitet ställer han hela tiden upp när andra behöver honom och blir kvar i den lilla hålan han växte upp i, fast i ett företag han inte vill arbeta i egentligen. Lång histora kort-allt han tar sig för går av olika anledningar fel och han tänker till slut ta livet av sig för att andra ska få ut sin livförsäkring-då ska en ängel rädda honom genom att visa hur världen hade sett ut utan honom, och han får förstås livslusten tillbaka (spoiler!). Ingen spoiler egentligen, ängeln kommer inte in i handlingen förrän precis i slutet.
Frank Capra gjorde sig känd som en extremt sentimental regissör och visst finns det sirap här så det räcker för en amerikansk pannkaksfrukost, men i just den här filmen känns det som att Capra lade band på sig själv, kanske för att historien är så mörk och stark som den är. Har man aldrig sett den tycker jag den är värd en tittning.

Ett päron till farsa firar jul (1989)

Den absolut roligaste av National Lampoons Vacation-filmer, med Chevy Chase i sin förmodligen bästa roll (med andra ord, man blir inte mordiskt irriterad på honom). Absolut flest skratt-per-minut av alla päron-filmerna, och även om humorn är låg och fysisk, så funkar det genom hela filmen. Beverly d´Angelo har aldrig varit snyggare heller. Den här håller också för upprepade tittningar och brukar visas av någon kanal varje år, typ TV3 eller TV6.

05_Flatbed_1 - DECEMBER

Nightmare before christmas (1993)

Tim Burtons Nightmare before christmas är inte så mycket en Tim Burton-rulle som de flesta tror, han skrev manus och sa till regissören Henry Selick hur han ville att det skulle se ut (”make it look like a Tim Burton-movie”), men var dels upptagen med att regissera Batman-filmerna, och dessutom för rastlös för att vara på plats för produktionen av en 75-minuters stop-motion film. Det kan man kanske förstå, men jag tycker det syns. Nightmare before christmas har ett väldigt gott rykte, men är inte riktigt så bra som man vill komma ihåg den. Tycker den förtjänar att kollas in dock. Om inte annat, se den för att få lite balans till det sentimentala skräpet som vi matas med som extrafet julskinka hela julen.

Ombytta roller (1983)

En i grunden ganska grym film, om två äldre, vita, superrika bröder som gör ett vad om vad som är viktigast, arv eller miljö. De tar en av sina guldkalvar (Dan Aykroyd) och gör honom arbetslös och hemlös, samtidigt tar de en hemlös uteliggare med streetsmarts (Eddie Murphy i en av hans få riktigt bra roller) och gör honom till en chef. Nåja, ni har redan sett den. Jag gillar den här riktigt bra, och av någon anledning brukar den visas på TV runt jul-antagligen för att historien utspelar sig i juletid (Merry new year!). Kan vara den enda filmen där Murphy faktiskt är riktigt bra.

Bubblare: Elf, Grinchen, Ensam hemma

 

Recension

Stenansiktet

Lämna en kommentar

Stenansiktet (1973)

Regi: Janne Halldoff
Huvudroller: Jan Blomberg, Per Eklöv, Leif Möller, Bert-Åke Varg, Ted Gärdestad

Socialrealism-pekoral signerad Janne Halldoff. Tyvärr väldigt misslyckad sådan-men nu är det femte filmen i kultklassiker-boxen från Studio S så vi får ha lite annat perspektiv. Det mesta här kommer antingen att tråka dig till tårar eller få dig att hånskratta; regi och manus är övertydligt, skådespeleriet är i klass med niornas vårshow och budskapet lyckas med konststycket att både slås i huvudet på publiken samtidigt som det förloras på vägen.

För sakens skull då-Harry jobbar på ungdomshem och hans lille son har nyligen omkommit på grund av att han ramlade från en gunga på en lekplats-lekplatsen var asfalterad (subtilt där Janne). Han engagerar ett värstinggäng i Skärholmens centrum till att mörda en lokalpolitiker, och sen en arkitekt. Politikern ställs ut som fågelskrämma, arkitekten byggs in i en skulptur. Subtilt, var inte ordet jag sökte här heller.

Skit samma. Halldoff har uppenbarligen varit inspirerad av Kubricks Clockwork Orange men bara haft råd att köpa sina outfits på Puls. Halldoff gjorde många filmer under sin levnad, och väldigt många dras med samma problem-de gjordes för snabbt med för lite pengar och ville säga för mycket. Att Halldoff förmodligen inte var nykter under arbetet gjorde väl inte saken bättre. Se den om du är sugen på att se Ted Gärdestad i en liten roll eller om du vill höra blytunga repliker som:

-Det var en jävel att gå illa, hon är nog nyknullad.

Eller:

-Ta dig i brasan…för det är det väl ingen annan som vill?

Varning också för politisk kabaré levererad av Bert-Åke Varg.

Sugen?

 

 

Recension

Miss and Mrs Sweden (1969)

Lämna en kommentar

Miss and Mrs Sweden (1969)

Regi: Göran Gentele
Huvudroller: Jarl Kulle, Sven Lindberg, Gunn Wållgren, Meg Westergren, Per Oscarsson, Margareta Sjödin, Gaby Stenberg, Stig Grybe, Lennart Swahn (!), John Harrysson, Wivian Öiangen, Bruno Wintzell
Manus: Lars Forssell

Sådärja, så här vill jag ha mina kultfilmer! Jag hade aldrig hört talas om denna innan jag öppnade Svenska Kultklassiker-boxen, men så positivt överraskad jag blev. Varför den här inte visas regelbundet i SVT är en gåta.

Handlingen – veckotidningen Veckohatten behöver nytt skvaller att skriva om (och mer vackra flickor att visa) så man startar en Miss Sweden-tävling. Den superspeedade chefredaktören Leif Mix (galet överspelande Kulle) åker runt och intervjuar de flickor som ska ställa upp och träffar därmed både flickor från över- och arbetarklass. Samtidigt försöker en vänsterextrem grupp (som bor i ett Djursholmkollektiv och träter om att några pissar borgerligt) kuppa tävlingen genom att få en av ”sina” flickor med.

Manuset av Lars Forssell slår åt alla håll, både åt dåtidens vänster (lyssna gärna på podden Snedtänkts avsnitt om bokstavsvänstern innan), veckotidningar (okej ännu en parentes; men filmen är en direkt känga åt Veckorevyns då nystartade tävling Fröken Sverige), porrindustrin (Georg Harrysson, Peters pappa, är porrförläggare som helst tittar på manliga pinuppor själv) och sex. Filmen vill dessutom vara farsig och använder sig av många gags och rekvisitaskämt. Man kan skratta åt det på många nivåer, även saker som snuddar på skämskudde-varning. Klart sevärd, speciellt om man sätter sig in i tidsandan som rådde. Man kan förstås fundera runt konceptet att göra en film som kritiserar exponeringen av unga flickor genom att exponera unga flickor, men den diskussionen kanske ska tas någon annanstans. När flickorna presenteras är de alla intresserade av ”promenader, dans” och alla har Dostojevski som favoritförfattare.

Den här filmen plus ”Raggare” gör nästan boxen värd sitt pris tillsammans.

Bonus 1: Bruno Wintzell som medlem i vänsterkollektivet. Ja, DEN Bruno Wintzell.

Bonus 2: Extramaterialet består av en nyinspelad intervju med Margareta Sjödin (som spelar vänsterkollektivets kuppade skönhetskandidat), och hon avslöjar sig snabbt som en alldeles galet motbjudande människa. Hon börjar snabbt med att påpeka att hon redan då var en ”kvinnosakskvinna”, och fortsätter i nästa andetag med att påpeka att de andra kandidaterna verkligen inte var några skönheter, antingen för magra eller för plufsiga. Filmen gav hon inte mycket för, hon höll sig på sin egen kant och ville verkligen inte beblanda sig med de andra missarna. Fascinerande.

Bonus 3: Lennart Swahn som en jurymedlem. I rollen som Lennart Swahn, såklart.