Smutsiga fingrar
År:1973
Land: Sverige
Huvudroller: Peder Kinberg, Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Heinz Hopf, Arne Ragneborn, Ulf Palme, Tord Peterson, Lars Lind
Regi: Arne Mattsson
Arne Mattsson var en underlig figur i svensk filmhistoria-ingen har som han blandat högt och lågt, kastat sig mellan olika stilgrepp och genrer. Stilgrepp ja, ibland känns det som att han antingen är helt omedveten om stilgrepp och genrer, eller som en virtuos väljer att kliva runt bland dem lite som han vill. Man kan nog iallafall påstå att det är bland thrillers och mys-deckare som han gjort sina främsta filmer, och det är nog där vi hittar de snyggaste-1973 gjorde han Smutsiga fingrar och det måste vara den absolut fulaste. Mer om det senare.
Smutsiga fingrar är Mattssons försök till att göra en svensk sleaze, med äkta 1970-tals grit a la amerikanska förlagor. Det går sådär. Handlingen är att en knarkande tjej tar livet av sig, och det visar sig att hon i ett knarkrus spelat in ett samtal där hon anger en knarkboss. Tjejens bror och hans kollega, (Peder Kinberg respektive Ulf Brunnberg) börjar nysta i självmordet och hittar bandet. De tränger djupare in i Stockholms smutsiga knarkvärld…och precis så krystat är det. Ambitionen att göra en knallhård thriller som avspeglar verkligheten är ju lovvärd, men då ska den bottna i någon sorts realism-det vågar jag nog påstå att den här inte gör. Karaktärerna, även de vi förhoppningsvis ska känna något för, är lika livfulla som mannekängerna i fotostudion. Folk dör hit och dit (”Han är död. Slag mot halsen. Det är känsligt ställe.”), var är poliserna och varför ska två nollor som huvudkaraktärerna alls blanda sig i? Vad som finns är en massa roliga detaljer (skurken med nappen, dialogen, de katastrofalt koreograferade slagsmålen, horan som plötsligt verkar ha upptäckt att hon har två bröstvårtor), och så förstås Heinz Hopf som gör exakt det som Hopf gjorde bäst-underspelad skurk.
Arne Mattsson använde nog all sin goodwill till att få med de människor han ville till det här projektet; manuset är skrivet av Olov Svedelid (filmen har ungefär samma handling som alla hans deckare), musiken stod Georg Riedel för (bara en sån grej!), kända skådisar som Ulf Palme och Gus Dahlström dyker upp i mindre roller och som grädde på moset dyker Arne Ragneborn upp i en liten roll på slutet och fullkomligt käkar upp alla scenerier. Mattsson verkar ha känt ett enormt patos när han gjorde Smutsiga fingrar, han hävdade till exempel att den är baserad på ”autentiska polisrapporter”, men resultatet blir ett pekoral som idag mest går att flina åt-men den är också skoningslöshet i sin fulhet. Bara en sån sak som att filmen slutar med en long-shot och bildtexten ”Sverige 1972”, som om allt vi just sett var dokumentärt. Det finns inte en enda scen eller shot i hela filmen som man skulle kunna kalla ”vackert fotat”. Allt är grynigt, brunt och slaskigt. Med tanke på att det här är samme man som tio år tidigare gjorde ”Mannekäng i rött” så måste fulheten ha varit högst medveten. Och i just det avseendet funkar det-det fula är ju vad som gör att filmen drar sig framåt, det gryniga, brunmurriga och sjuttiotaliga. Svensk exploitation blev inte bättre än så här, sen är det upp till dig om det är en bra eller dålig sak.
När kritikerna senare enhälligt sågade Smutsiga fingrar hävdade Mattsson att producenten Inge Ivarson klippt om filmen utan Mattssons vetskap. Det må så vara med den saken, men jag tror inte någon klippning hade hjälpt åt endera hållet.
Filmen förtjänar en plats på listan för att den är ett ärligt svenskt försök till en gritty sleaze-rulle med höga ambitioner, men som mest blir rolig för att den är så tarvlig, trots all talang som var inblandad i den. Tips-se den med några polare.
Det finns en konflikt inom svensk film som på gått så länge vi har haft en filmindustri, den mellan de som producerar film och de som ska bedöma den, det vill säga kritikerna. Publiken går gärna på filmer som är riktade till dem, filmer som roar, som är en stunds förlustelse, samtidigt som de helst får spegla den verklighet som de faktiskt lever i. Och verkligheten i Sverige fram tills för inte alltför länge sedan var ett klassamhälle, och man behöver inte heta Karl Marx för att se att ett samhälle med klassklyftor har motsättningar. Motsättningar som i sin tur är utmärkta att bygga filmmanus runt. Motsättningar som inte alltid var överklass-underklass, utan också ofta stad-landsbygd, ung-gammal och så vidare. Förvånansvärt ofta i gamla svenska filmer utmanas också de invanda könsrollerna, ofta med ett ”rekorderligt fruntimmer” eller ett ”rivjärn” som minsann inte låter sig bossas omkring hur som helst utan gärna tar kontroll när ingen annan gör det.
I det här fallet måste man också ge beröm till initiativet att visa att det svenska deckarundret inte är någon modern uppfinning-det varken börjar eller slutar med Beck och Wallander och Irene Huss, Sverige har en lång tradition av den typiska filmdeckaren. Den här boxen börjar 1947 och slutar 1965 och visar axplock av de olika filmiska stilar som funnits i genren. Man får med ett litet häfte om filmerna och hyfsat extramaterial. Det mest uppseendeväckande i extramaterialet är en hel film (nåja, 35 minuter lång) från 1916 som heter ”Mysteriet natten till den 25:e”, en film som blev totalförbjuden innan premiären för dess förmodade förråande inverkan på publiken. Den blev inte släppt förrän 1975! Det är svårt att begripa idag när man ser den, det jag tyckte var roligast var att en av birollerna spelas av Artur Rolén…ja, Klabbarparn.
Men låt oss glömma det där och gå in på själva filmerna: Det kom en gäst från 1947 är det enda filmmanus som Stieg Trenter satte sitt namn på (officiellt iallafall) och det är en klassisk vemgjordedet, lite i Agatha Christie-stil. Författaren Georg Essman (Lagerwall) blir inviterad att fira jul med en familj han inte känner. Patriarken i familjen har beslutat sig för att sälja gården och stycka upp marken, vilket inte ses med blida ögon av resten av familjen. Morgonen efter hittas han död, möjligtvis ihjälsparkad av en häst…elleeeeeer?
Gubbe ser på film 