Kategoriarkiv: Recension

Dunkirk

Dunkirk
År:2017
Regissör: Christopher Nolan
Huvudroller: Fionn Whitehead, Tom Glynn-Carney, Jack Lowden, Harry Styles, Aneurin Barnard, James D´Arcy, Kenneth Branagh, Cillian Murphy, Mark Rylance, Tom Hardy

dunkirk
Soldater tittar åt Ett Håll.

Alla som jag någon gång pratat film med vet att jag älskar Christopher Nolans filmer, och kanske ännu mer hans filmskapande. Det lär inte bli ändring på det nu. Låt mig säga det på en gång: Christopher Nolan är den främste just nu när det gäller filmiskt historieberättande. Kanske en av de främsta någonsin. De fem första minuterna i den här filmen är ett utmärkt exempel på det-en flyende soldat tar oss genom befästningarna i Dunkirk, ner på stranden, där tusentals och åter tusentals andra soldater är strandsatta, bokstavligt talat. Ingen dialog behövs. Ingen berättarröst som sätter upp förutsättningarna. Vi förstår direkt.

Dunkirk berättas genom tre huvudpersoner, tre perspektiv-land, vatten och flyg. Dessa har också varsin tidslinje som blandas upp med varandra-ett berättargrepp som nu känns typiskt Nolan. De tre perspektiven växlas med varandra, som de vågor som slår mot Dunkirks strand.

Det finns ingen huvudperson i filmen. Det finns några personer vi får följa närmare, men ingen har huvudrollen. Man skulle kunna hävda att betraktaren har huvudrollen. Nolan sätter oss i båten, i Spitfiren, på stranden. Med skakig kamera, ansiktsnära closeups och ständig rörelse känns det som att man sitter där och blir beskjuten. Jag överdriver inte när jag säger att det fanns tillfällen där jag kände mig livrädd-hjärtat pumpade och jag knöt handen. Inte många regissörer får mig att känna så. Det fanns också tillfällen då jag mådde fysiskt illa för att det kändes som att jag blev beskjuten eller för att jag skulle drunkna. Det är filmberättande det. Vi får inte heller någon bakgrundshistoria i början, som är brukligt. Vi får den efterhand, vissa saker inte förrän sista kvarten (som att man lyckades rädda 330 000 soldater till slut). Nolan vet att publiken inte behöver få sin film förklarad för sig som om vi vore idioter.

Vi får aldrig se några tyskar. Hitler nämns inte. Inga generaler vid kartbord syns till. Förutom några tyska plan ser vi inga fiender alls. Den gamla sortens krigsfilm känns väldigt långt borta, på alla sätt, och det är enbart bra.

Även om det inte finns någon direkt huvudperson betyder det inte att skådespelarna är oviktiga-de är alla mycket bra. Man kan förledas att tro att Nolan är litar på sina twister och kanske ibland lite av effektsökeri, men sånt funkar inte om man inte kan regissera sina skådespelare. Branagh som högste officeren på stranden är förmodligen den man lägger märke till mest, men Tom Hardy som Spitfire-pilot (what´s the deal med Tom Hardy och saker framför ansiktet förresten?) och Harry Styles (!) som soldat på marken är alla mycket bra. Styles kan definitivt bli något inom film när han lägger av med One Direction-fjanteriet. Det fanns inte ett enda ögonblick då jag tänkte ”CGI!”. Jag fattar att det finns massor som är digitalt fixade på olika sätt, men det märktes aldrig, kändes aldrig så, och väldigt mycket är gjort på det traditionella sättet. Till exempel mass-scenerna på stranden gjordes med tusen statister och kartong-gubbar. Det ger en helt annan känsla än om man sätter dit tio tusen datagubbar.

Flygscenerna är helt fantastiska. De har jag längtat efter sen jag var liten grabb och köpte Airfix-byggsatser och läste tidningen Pilot. Har aldrig sett dogfights på film på det här sättet förut.

Jag skulle kunna fortsätta. Men ni fattar. Det här är mästerligt. Och jag kommer fortsätta plåga folk med att vara Christopher Nolans fanboy.

The Mummy´s tomb

The Mummy´s tomb (Mumiens grav)
År: 1942
Land: USA

Regi: Harold Young
Rollista: Lon Chaney jr., Dick Foran, John Hubbard, Elyse Knox, George Zucco, Wallace Ford, Turhan Bey,

Man har semester. Man tänker att man ska skriva ifatt lite på bloggen. Man tänker att man har tid. Det man inte tänker är att hjärnan går ner i semestermode och tappar all disciplin och planering. Flickvännen och jag har, istället för dammiga Mumien-filmer, klämt andra klassiker under semestern, först hela Jason-serien och nu är vi en bit in i Freddys äventyr. Gott nog det, men inte så konstruktivt för bloggen. Men jag har kollat en hel del på Mumie-filmer också, men det är liksom galet många när man börjar räkna efter. Alla är heller inte lätta att få tag på.

Den här finns faktiskt på youtube. The Mummy´s tomb är sequel till Mummy´s hand. Strikt taget har den inget att göra med den mest kända av mumie-filmerna, den med Karloff i från 1932. Man rebootade ju mumien i just Mummy´s hand, och den här utspelar sig 30 år efter händelserna i den filmen. Mumien ”dog” inte alls, inte heller översteprästen som hade honom under kontroll. Istället tar en ny överstepräst (Turhan Bey, som spelar en man som heter….Bey) med sig mumien till USA för att ta hämnd.

Det här är faktiskt en riktigt bra film i serien. Den har atmosfär och en okej story. Den har dock vissa problem-nummer ett är att filmen just utspelar sig 30 år efter den förra, vilket innebär att året ska vara 1970, och därmed en science-fictionrulle. De har inte gjort någonting alls för att det ska se ut så, kläder, bilar, möbler, inredning är precis identiskt med det 1940-tal som filmen gjordes i. Man hänvisar dessutom till det pågående kriget, vilket gör det lite knäppt. Det andra problemet är mer faktumet att Lon Chaney själv hatade den här filmen. Han satt åtta timmar i makeup för att bli mumien, och slutresultatet gjorde att hans eventuella försök till skådespel naturligtvis försvann under en tjock mask. Hans två föregångare hade faktiskt scener även utan mask. Chaney hävdade, och inte bara han, att han blev vald på grund av sitt kända namn-hans pappa var fortfarande känd för sina insatser. På affischen till Mummy´s tomb har man till och med tagit bort ”jr”-biten.

Sen kan man kanske fundera över att en mumie som haltar och har en arm som inte fungerar kan klättra uppför väggar och bära på folk obehindrat. Men förmodligen ska man inte fundera på just sånt.

Ett annat problem, och ett tecken på att man haft bråttom och dålig budget, är att man använder klipp från den tidigare filmen ganska friskt. Man har alltså inte lyckats få ihop en timmes speltid utan att låna ordentligt från föregångaren. Man har till och med använt en del ”bönder med facklor och hö-grepar”-bilder från Frankenstein.

Anyway, tycker att den här funkar ändå. Den har en stämning och ett tempo som jag gillar. Tycker nog också att den är bättre än föregångaren, men naturligtvis inte bättre än originalet. Den gör sitt jobb på den exakta timme som den upptar.

The Mummy´s hand (1940)

Mumiens hämnd (The Mummy´s hand)
År: 1940
Regi: Christy Cabanne
Huvudroller: Dick Foran, Peggy Moran, Wallace Ford, Eduardo Ciannelli, George Zucco, Tom Tyler

the-mummys-handDet dröjde åtta år innan Universal gav sig på en ny Mummy-film, och om man till äventyrs tror att det här med reimaginings/reboots från Hollywood skulle vara ett modernt fenomen så får man tänka om-det här är om något en reboot. Alla Universals mumie-filmer som kommer härefter är sequels till den här filmen, inte den från 1932 med Karloff.

Även om den tar en stund att komma igång på riktigt, så har den här ändå lite grann kvar av auran från 1930-talets monsterfilmer, även om den blandar in humor och romantik på ett sätt som var typiskt för sena trettiotalet. Det är som att man inte vågar ta sitt material riktigt på allvar utan blandar in en massa annat. Typ….som idag.

Mumien spelas den här gången av en f.d. tyngdlyftare vid namn Tom Tyler. Anledningen till att han fick rollen var att man tyckte att han kroppsmässigt var lik Karloff och då kunde man använda arkivfilm från förra rullen…smart va? Sminkningen las på ungefär samma sätt som förra gången, av samma person, nämligen Jack Pierce, så en viss likhet finns, men inte mer än vad som kan förväntas när man har tre lager bomull och bandage över sig. Det är rätt uppenbart att det inte är Karloff, vilket också säger en del om vilken utstrålning den mannen hade.

mummyshand
Tyler, med svarta ögon

I närbilder målade man för hand Tylers ögon svarta, bildruta för bildruta, för att få en kusligare effekt, och det kan man nog tycka att de lyckades med. På håll syns ögonvitorna alldeles förträffligt förstås.

Som sagt startar den här filmen en helt ny storyline, med en ny mumie och en kvinna som föremål för hans odödliga kärlek. Den här mumien heter Kharis, och prinsessan heter Ananka. Foran och Ford spelar två amerikaner, ibland misstänkt lika Abbott och Costello både i utseende och samspel, som för New Yorks museums räkning letar saker i Egypten att skicka tillbaka till museumet. De lägger sina sista pengar på en vas i en marknad, och de blir övertygade om att den ska leda dem till en bortlömd grav. På vägen hittar man också en amerikansk trollerikonstnär som finansierar expeditionen-hans dotter blir förstås love interest både till mumien och en av jänkarna.

Långt ifrån samma klassiska Universal-stämning som 1932 års version, men ganska sevärd ändå.

The Mummy (1932)

Mumien vaknar (The Mummy)
År: 1932
Regi: Karl Freund
Huvudroller: Boris Karloff, Zita Johann, David Manners, Arthur Byron, Edward van Sloan

Hollywood har återuppväckt (höhö) ännu en av filmhistoriens stora klassiker och Tom Cruise frontar eländet. Då den har en ”imponerande” metascore på 15% på RottenTomatoes (i skrivande stund ska tilläggas) så kunde det vara läge att prata om vilka Mumie-filmer vi ska se istället, och dessutom få lite filmhistoria till livs. För som om inte att se en själlös om-filmning med Tompa i huvudrollen är illa nog så refereras ibland Brendan Frasier-serien av filmer från 1999 och framåt som ”originalet”. Jo, det är sant. Så vi betar av några mumiefilmer och börjar med den allra första.

XX p35MummyB.jpgEfter framgångarna med Dracula och Frankenstein så ville Carl Laemmle och hans Universal Pictures casha in på framgångsvågen, och dessutom lansera Karloff som ”Karloff the uncanny”, med andra ord, få honom att spela fler monster än Frankensteins.

Även om The Mummy har likheter med en Arhtur Conan Doyle-novell så ligger det mesta av storyn bakom en idé man hade om en man som hade levt som odödlig genom seklerna. När Carl Laemmle, alltså Universals chef, beställde en historia som skulle utspelas i Egypten så tog man grundidén och gjorde den till en historia om en präst som levt i 3700 år i väntan på att få återförenas med sin älskade. Det var ingen slump att man valde Egypten. Tutankhamons grav öppnades 1922 och manusförfattare John Balderston var en av få journalister som var med när den graven utforskades, och enligt legenden, när Tutankhamons förbannelse lästes upp första gången. Dessa inslag finns alla med i filmen.

Vet inte om det är någon större mening att gå in på handlingen, men väldigt enkelt-en brittisk expedition hittar en mumie och en tillhörande papyrusrulle-när en alltför nyfiken medarbetare läser upp det som står på rullen vaknar mumien till liv. Tio år senare visar mumien, han har nu tagit en identitet som Ardath Bey, en ny expedition var hans älskade drottning ligger begravd, för att senare kunna återuppväcka henne. Bey blir dock övertygad om att en kvinna som finns med i expeditionen, är en reinkarnation av sin älskade, och vill mörda och balsamera henne så de kan leva tillsammans för evigt.

karlofftheuncanny2
Ett så kallat lobby-card som visar en central scen ur filmen

Alla de klassiska Universal-filmerna hade tekniska framsteg som idag inte är så imponerande men fick tidens publik att slå hakorna i golvet-här är det framförallt sminket. Karloff satt 8 timmar i sinket för att bli mumien, men klarade sig med 4 timmar när han skulle bli Ardath Bey. Det finns också en sekvens när han visar kvinnan han är övertygad om är hans älskade (Johann) hans historia genom en flashback som också var banbrytande för tiden. Zita Johann är i flera scener i stort sett naken, och det syns att det här är en pre-code film, Hollywoods självcensur kom året efter. Lite lustigt dock att Dracula, med ett så mycket mer uppenbart sexuellt tema, är så mycket mer påklädd än den här.

Med tanke på att filmen har 85 år på nacken tycker jag fortfarande den är sevärd. Några av skådespelarna är fortfarande kvar på stumfilmstiden och agerar överdrivet (framförallt gäller det David Manners i rollen som Johanns älskare). Inte så många blir väl rädda för mumien idag, men filmen och Karloff i synnerhet levererar fortfarande en läskig känsla som går igenom än idag. På den här tiden fattade man också att det ibland bara behövs 73 minuter för att berätta en historia-idag använder man som bekant alltid minst 143 minuter för att berätta hälften så mycket.

Här är trailern från 1932 och man refererar direkt till Universals tidigare succéer, men påstår samtidigt att den här är ”stranger” och ”more fantastic”, samt just ”Karloff the uncanny!”.

Att angöra en brygga (1965)

Att angöra en brygga
År 1965
Land Sverige
Regissör Tage Danielsson

Huvudroller: Monica Zetterlund, Lars Ekborg, Birgitta Andersson, Gösta Ekman, Tage Danielsson, Hatte (Hans) Furuhagen, Katie Rolfsen, Hasse Alfredsson,

Att angöra en brygga (1965) Filmografinr 1965/23
Tidstypisk affisch

Vissa anser att det här är en av de bästa svenska filmerna som gjorts-medan andra (förmodligen aningen yngre tittare) tycker den är fånig, överdriven och föråldrad. Förmodligen mest det sista. Aningen åldersstigen kommer man ju inte ifrån att den är, den är ändå modiga 52 år, men som läsare av den här bloggen vet behöver det inte betyda ett dugg. Problemet för många, återigen speciellt yngre, är att den drar inspiration vilt ifrån många olika håll, och att dessa inspirationskällor idag i sig i många fall är bortglömda.

Jag går som vanligt händelserna i förväg. För den som händelsevis inte vet vad filmen handlar om så ska det firas midsommar på en skärgårdsö. Några är redan på ön (Ekman, Zetterlund, Rolfsen) och har dukat fram kräftorna. Resterande (med Ekborg som kapten som gravt överskattar sin egen förmåga) ska anlända med segelbåt, och på båten finns spriten. Tja, förutom de resterande gästerna då förstås. De misslyckas gång på gång med att, öhh, angöra bryggan och blir sittande ute på vattnet. Ekborg vägrar dessutom starta båtmotorn eftersom han anser att ”det är ju en segelbåt!”. Se där, där är handlingen i sin helhet, och det är nog där många börjar få problem. Filmen handlar egentligen inte om någonting, men den har inte några aspirationer att berätta något djupt heller. Tempot är, för sin tid iallafall, högt, och mycket scener görs utan dialog. Det är många rekvisita-gags, många faller i vattnet, och det är många absurda inslag. En av de saker som fick mig att skratta flera gånger i början på filmen är Tage Danielssons allvarliga direktör som gång på gång får saker i huvudet. Det är simpelt, men det funkar.

Det är mycket filmiskt gjort, det är inte på något sätt en filmad revy, utan är mycket inspirerad av samtida film, nya franska vågen, till exempel Tati, där vardagssituationer dras till en absurd spets. Allt berättas via filmrutor, och väldigt lite med dialog, förutom för att sätta upp nästa scen. Man skulle kunna se Hasse Alfredssons figur Garbo som ett exempel på det-han är en permanentboende fiskare med dialekt som ingen förstår, han spottar och fräser men utan att egentligen säga ett ord. Att han heter Garbo beror på att han är ett stort filmfan och skriver brev till amerikanska filmstjärnor, men det finns säkert en symbolik i att man gav honom namn efter stumfilmserans största stjärna.Angörabrygga2

Så, på många sätt funkar filmen utmärkt, man ska ge den cred för det den gjorde, nämligen som ett inslag i den europeiska filmberättarvågen. För sin tid var den mycket modern, och vann en hel del priser (i Europa, ska nog tilläggas). Den gjorde också succé på bio, så det var inte bara en film som tilltalade filmkritikerna. Men hur funkar den idag? Ja, sådär skulle jag vilja säga. Med moderna ögon är den just aningen förlegad, med regi och skådespelarinsatser som känns lite Roliga Timmen emellanåt. Som viktigt inslag i svenska filmhistorien är den omistlig.

Som bakfyllefilm på midsommardagen funkar den utmärkt. Att dessutom få se barndomsidolen Hatte i en av sina roligaste roller gör inte saken sämre.

Pensionat Paradiset (1937)

Pensionat Paradiset
År 1937
Land Sverige
Regi Weyler Hildebrand
Huvudroller: Thor Modéen, Julia Caesar, Arthur Fischer, Maritta Marke, Lili Ziedner, Greta Ericson, John Botvid

pparadiset

Filmen Pensionat Paradiset fyller 80 år i år, vilket kan vara anledning att fira, men det som gör att jag intresserar mig för den här filmen, som är mossig och gammaldags även i mina gråstarriga ögon, är att här startar något inom kultur-Sverige som fortsatt sedan dess, något som hela tiden ligger och gror och pyr och osar-kulturföraktet.

Vad tror ni röda tråden är mellan den här filmen och Jönssonligan, Sällskapsresan eller Åsa-Nisse? Kritikerna hatade dem och publiken flockades för att se dem. Och få om någon annan blev så sågad som Pensionat Paradiset. Det hade riktats kritik mot svensk film en längre tid, men efter att DNs filmkritiker Carl Björkman totalt sågat filmen och bland annat skrivit ”Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?” Det var egentligen inte Pensionat Paradiset som var boven, den var droppen som fick bägaren att rinna över.  Det kallades till stormöte i Stockholms Konserthus, dit 1200 personer kom, och som sändes i radio. Gräddan av filmkritikerna från den här tiden dök manngrant upp och en efter en klagade man på tarvligheten i svensk film och Pensionat Paradiset i synnerhet. I Studio S utgåva finns ett utdrag från mötet och jag spenderade cirka fem minuter med att lyssna på det, och det var då långt tradigare än själva filmen-man tävlar om att klaga på hur enformigt, lågt stående och enkel svensk film blivit. Vill ni läsa mer om det här mötet rekommenderar jag starkt att läsa här.

En lustig detalj i det hela är att Wilhelm Moberg medverkade i debatten. När sen Pensionat Paradiset 1973 (tror jag att det var) köptes in till TV anordnades en debatt i anslutning till filmen, vilket inte var ovanligt på den här tiden-allting skulle diskuteras. Temat för debatten var om svensk TV skulle visa sådant dravel. Harry Schein och Wilhelm Moberg tävlade om att såga filmen. Moberg hade uppenbarligen inte mildrat sin åsikt på 36 år. Det är lustigt, eller sorgligt, att en så enkel film har upprört så många under så lång tid. Problemet verkar vara att den film som den stora publiken vill se inte alls är samma film som gubbar som Carl Björkman, Harry Schein och Wilhelm Moberg vill att vi ska se. Pensionat Paradiset är inte moraliskt uppbygglig, den bygger inte på någon av de stora livsfrågorna och Ingmar Bergmans ångest är långt borta. Den är gjord för att roa, och det provocerar vissa. Även idag. Stefan & Krister, till exempel, provocerar väldigt många, och det är humor som kommer i rakt nedstigande led från samma humorådra som Pensionat Paradiset och den så kallade pilsnerfilmen. Det är humor som anses för ”låg”.

(Edit: Debatten var 1971 och den kan ses här nedan, och den är sevärd bara för att se hur väl Nils-Petter Sundgren plockar sönder Scheins översittarargument).

Men okej, själva filmen då, hur står den sig idag? Nja. Den är som sagt 80 år gammal. Det slog mig vilket högt tempo och vilken spelglädje det är i ensemblen, men det är väl de sakerna som rent objektivt är det som klarat sig bäst. Vissa saker överraskar dock: kunden och hans ”vän” som köper kostym hos Tosse i början av filmen är uppenbart gay. Det är mycket avklätt i filmen, det skämtas om sex och kärlek och sprit och det är förväxlingar hit och dit (också i en tradition som finns kvar i våra dagar i revyer t.ex.). En badvakt är tatuerad över hela bröstet och armen. (Där blev jag faktiskt rejält nyfiken-vet någon något om detta, rent allmänt eller om mannen i fråga, hör gärna av er).  Filmen handlar om flera små lösa trådar som binds ihop på slutet, men i huvudsak så handlar det om en sol-och-vårare som försöker få till det med dottern till ägaren av Pensionatet-i konkurrens med en uppfinnare som uppfunnit en karburator som han ska vinna ett båtrace med. Och så vidare. Sen finns det andra saker som överlevt ännu sämre-det berömda Hitlerskämtet till exempel. Eller att kvinnor antingen benämns fruntimmer eller kärringar. Man får förstås se det som kvarlevor från en svunnen tid.

Jag måste bara säga något om Studio S här också. De har gjort ett hästjobb med att restaurera filmen, både ljud och bild. Jag tror aldrig jag sett en film från 1930-talet med så klar bild och ljud. Bara den detaljen gör att jag känner mig glad över mitt inköp. Studio S är alltid pålitliga. Det finns också rejält med extramaterial, bland annat kommentarsspår, introduktioner och som sagt kan man lyssna på radioutsändningen av debatten om filmens uselhet. Jag har saknat extramaterial tidigare från Studio S, men här finns absolut inget att klaga på, toppbetyg på den punkten!

Roseanna (1967)

Roseanna (1967)

Regi: Hans Abramson
Huvudroller: Keve Hjelm, Tor Isedal, Hans Ernback, Gio Petré, Kerstin Tidelius, Mona Malm

roseanna
Tor Isedal och Keve Hjelm

Om inget annat så kan den här filmen ståta med att vara den första Beck-filmatiseringen, vilket ändå skulle vara svårslaget då Sjöwall-Wahlöös bok som är förlaga kom 1965 och den här filmen började produceras 1966.  Om man lyckas få tag på den här rullen, vilket inte är helt lätt faktiskt, så ska man försöka se den med tanke på att det är just den första filmatiseringen-man hade inte Peter Habers femtio Beck-mackor i bakhuvudet. Det som låg närmast till hands för de som gick och såg den på bio var Arne Mattsons försök till spänningsthrillers några år tidigare, typ Mannekäng i rött och liknande, och de hörde mer hemma bredvid Agatha Christies smarta men lättsamma pusseldeckare. Här satsade man på realism. Som skulle vara underhållande. Och spännande.

De samtida kritikerna (man kan läsa sammanfattningar av kritik på svensk filmdatabas) var kluvna till Roseanna just av detta skäl-några hyllade realismen,  det nakna fotot av Sven Nykvist, Abramsons rakt-på-sak regi och skildrandet av det sakliga polisarbetet som ofta var monotont och långsamt. Andra halvan av kritikerkåren tyckte precis tvärtom, att filmen var snaskig i sitt nakna skildrandet av bråd död och man i sitt försök att skildra vardag blev overklig. Jag skulle säga, så här exakt femtio år senare, att sanningen ligger någonstans mittemellan. Självklart såg inte polisernas vardag ut exakt så här-samtidigt är den underhållande i allt det svenska kaffedrickandet och slaskiga vintervägar och pälsmössor. Problemen ligger snarare i ursprungsboken, alltså i själva premissen för berättelsen.

Sjöwall Wahlöö tog historien från ett verkligt fall, mordet på Maj Karlsson som skedde 1961. Mördaren var en serievåldtäktsman som hade lockat med sig den unge Maj i sin segelbåt. Enligt mördaren själv hade Maj varit den första som gjort starkt motstånd och även hotat med att berätta för mannens fru. Mannen hade då mördat henne och sedan gömt henne i ett buskage. När polisen inte lyckas få fast mördaren gillrar man en fälla, vilket man även gör i filmen. I boken är den mördade kvinnan en turist som reser genom Europa och åker på Göta kanal när hon möter mördaren. Skillnaden är att Roseanna är nymfoman och ligger med alla hon kommer förbi. Detta är den stora skillnaden, och jag fattar inte vad det fyller för funktion-vi får en lång bakgrundsberättelse om hur promiskuös hon varit i sitt hemland (Roseanna spelas av Gio Petré, som vid den här tiden var känd som en riktig skönhet, men på sjuttiotalet gift med en man som drev Europeiska arbetarpartiet och blev misstänkt för mordet på Olof Palme-vad sägs om det som livsöde?). Hela den historien känns bara konstig och onödig. Till det som man lyckas med är att skildra även poliserna som sexistiska och burdusa, det haglar råa sexskämt och en av poliserna gör även en skenvåldtäkt på kvinnan man i slutet använder som lockbete. Den biten känns nästan mer aktuell och bitande idag än vad jag tror att den gjorde för samtiden.

Keve Hjelm som Beck är helt okej, och Tor Isedal (när jag var liten älskade jag Tor Isedal, inte vet jag varför, men jag tror det hade med namnet att göra; kan man heta något häftigare?) som kriminalassistent Gunnar Ahlberg. Kollberg är mer en bifigur i den här filmen. Jag kan nog tycka att filmen är sevärd, om inte annat har den väl ett kuriositetsvärde-jag tror inte den kommer gå på TV inom en snar framtid dock.

Tidsmaskinen (1960)

Tidsmaskinen (The Time Machine) (1960)

Regi: George Pal
Huvudroller: Rod Taylor, Alan Young, Yvette Mimieux, Sebastian Cabot

Serien The Big Bang Theory har hållit på länge nu. Läste nyligen att den har blivit förnyad för två nya säsonger, vilket, om jag räknat rätt från minnet, gör att den kommer att hålla på i elva säsonger. Det är sju för mycket. Hade man stannat efter fyra så hade den blivit ihågkommen som en av de roligaste, mest välskrivna, humorserierna någonsin. Nu drar man den ändå längre och längre ner i smutsen och skådespelarna framstår mer och mer som integritetslösa, penningdrivna nollor. För de kan knappast vara stolta över den dynga som de frontar. Men…i en av de första säsongerna köper de tillsammans tidsmaskinen från just filmen The time machine (time-share time-machine, eftersom de ska äga den växelvis). Jag har försökt förstå om tidsmaskinen de har med verkligen är the real thing, eller om det är en välgjord kopia, men har inte lyckats. Förmodligen är det en kopia.

Reaktionen när Leonard startar maskinen är obetalbar. I vilket fall som helst, det som beskrivs i avsnittet var nästan det som hände i verkligheten-tidsmaskinen (vi pratar om rekvisita, inte en riktig) såldes tio år efter filmen på en auktion i Hollywood, någon köpte den, ställde den i ett lager och lät den förfalla. En kompis till regissören George Pal hittade den av en slump och köpte den. Pal hade donerat ritningarna till den till kompisen så de kunde restaurera den. Hela den historien finns här.

Okej, filmen då? Filmen är såklart baserad på H.G. Wells historia om en man som reser in i framtiden, men filmskaparna hade såklart kunskap som inte Wells hade. Han reser först till 1917 och ser sviter av kriget, sedan 1940 och ser sviter av det kriget…sen 1966 (den här filmen är gjord 1960) där det är atombombskrig. 1966 är alltså sex år i framtiden för de som gjorde filmen och redan där går folk omkring i silvriga uniformer…kanske den mest uttjatade klichén av alla när det gäller science-fiction. Han reser då istället 80000 år framåt, till en tid där evolutionen splittrat mänskligheten i två grupper, de härskande Morlocs och de förslavade, apatiska människorna. Där hittar han också kärleken i form av Weena, spelad av den då underårige (fy!) Yvette Mimieux.

Det här är en riktigt charmig film som håller än idag, med råge. Specialeffekterna vann Oscars, men är såklart uråldriga i våra tider av CGI och miljardbudgetar, men det gör inte så mycket för filmen står inte och faller med det, utan det är historien som berättas. Tempot är också högt (80000 år på en timme och fyrtio minuter, höhö) och Rod Taylor är nästan löjligt snygg att titta på-bredaxlad och ett käkparti hugget i marmor. Han är också duktig nog att bära upp större delen av filmen alldeles själv. Från början hade man planer på att ha en äldre mer etablerad skådespelare i huvudrollen, till exempel David Niven, men det var nog en himla tur att man tänkte om för det hade nog blivit för träigt. En science-fictionklassiker man inte ska hoppa över om man är intresserad av genren.

 

Inkas hemlighet (1954)

Inkas hemlighet (Secret of the Incas) (1954)

Regi: Jerry Hopper
Huvudroller: Charlton Heston, Robert Young, Nicole Maurey, Thomas Mitchell, Glenda Farrell, Yma Sumac

En (i Sverige) totalt bortglömd film som är rätt intressant av ett antal anledningar; för det första, den var en stor inspirationskälla till en film som kom 30 år senare….ni kan få gissa själva vilken:

Secretoftheincas1

Huvudkaraktärens klädsel och framtoning är inte det enda som lyfts till Indiana Jones, här finns också den ikoniska ”solen lyser på skatten bara om man gör så här”-scenen.

För det andra är filmen inspelad i Peru, dels i Cusco och dels i Macchu Pichu. Eller rättare sagt, vi får se översiktsbilder av dessa ställen, sen är det förstås de gamla vanliga papier maché-grottorna när man kommer inomhus. Det hör ändå inte till vanligheterna att ett land som Peru ges så stort utrymme i en Hollywood-film från femtiotalet.

Heston spelar en guide för amerikanska turister i Peru. Han har en stennyckel i sin ägo som visar var en gammal inka-skatt är gömd, men ingen möjlighet att ta sig dit. När en rumänsk avhoppare ber om hjälp att fly till Mexico går han med på att visa vägen, men tänker förstås ta tillfället att leta efter skatten istället. Kvinnan, Maureys karaktär, flirtar med alla som kan tänkas ge henne hjälp och verkar inte att lita på.

Filmen är ganska lågmäld och långsam jämfört med Indiana Jones-filmerna, men den är ändå sevärd på grund av kopplingarna till Spielbergs filmer (Spielberg har aldrig gjort någon hemlighet av att Indiana Jones var en hyllning till sin barndoms matinéfilmer), men också för att den visar Peru och dess urbefolkning på ett för tiden respektfullt sätt. Det här är ändå en tid då USA framställde sin egen urbefolkning som vildar.

Perus stora stjärna vid den här tiden, Yma Sumac är med i en konstruerad roll så hon kan sjunga två sånger.

 

Kong-Skull island (2017)

Kong-Skull island (2017)

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Huvudroller: Tom Hiddleston, John Goodman, Samuel L. Jackson, Brie Larson, John C. Reilly, Corey Hawkins

Utan tvekan den nyaste filmen Gubben skrivit om, men den har så många kopplingar till klassiska teman så jag kan inte låta bli att ta upp den. Gubben kände sig väldigt underhållen också av Kong, så finns all anledning att ge den uppmärksamhet.

Filmen King Kong kom 1933, en blockbuster i sin tid och en av filmhistoriens mest seglivade klassiker, jämte Dracula och Frankenstein. Naturligtvis har det gjorts flera remakes av den, men ingen speciellt bra (Peter Jacksons version har jag faktiskt inte sett). Här finns många paralleller med Godzilla-de är båda två enorma monster, Hollywood har försökt återuppliva dem flertal gånger och nästa lika ofta misslyckats med att fånga originalets kärna. Men mer om det senare.

Kong är inte en remake egentligen, den har en ny handling, och även om den nya handlingen är lika tunn som all annan action Hollywood sysslar med nu för tiden så lyckas man göra det spännande från ruta ett, och det är framförallt det visuella som fångar en. Jag vet inte när jag senast såg en så snygg film förut. Faktum är att jag till och med blev åksjuk i början på filmen och jag blir aldrig åksjuk, vare sig i en båt eller bil. Men sekvensen när de anländer till Skull island är så fartfylld att man blir snurrig (Gubben har nog aldrig känt sig så gammal som när han klagade på att filmen gick för snabbt). Men snyggt är det och jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Sen är det alla snygga passningar till andra filmer, och det görs öppet utan att skriva någon på näsan. Filmen handlar egentligen inte om Kong som huvudfiende, utan Kongs roll som toppen i den lokala biotopen-Kong är kungen, som det uttrycks. På Skull island är alla djur enormt stora och Kong håller dem i schack. Här får vi alltså lite Jurassic park. Den visuella stilen är mer eller mindre snodd från Apocalypse now (Kong utspelar sig till och med 1973). På John Goodmans jacka står det ”Good for your health”, vilket är direkt snott från Akira (”Good for your health, bad for your education”). Kong slåss mot en jättebläckfisk, vilket han också gör i Godzilla vs King Kong. I en sekvens pratas det om enorma myror, som låter som fåglar-vilket är en referens till Them från 1954. Och så vidare. Apropå Godzilla; efter-credits-sekvensen innehåller Godzillas klassiska ljud, så jag lägger härmed 30 spänn på att ca 2020 har vi en uppföljare där Godzilla slåss mot Kong.

kong-apoc
Finn Fem Fel

kong-imax

Jag var inte nöjd med allt. Ingen karaktär tillåts bli mer än en seriefigur. Alla är endimensionella. Det beror naturligtvis på det enorma tempot och att man introducerar Kong direkt. Den gamla klassiska uppbyggnaden att vänta med monstret till sista tredjedelen struntar man i-här ska allt in direkt. Jag kan känna en uppgivenhet över att man i manus nu för tiden inte ens försöker bygga upp saker och ting utan bara smackar på. Det säger mer om oss som publik i och för sig än Hollywood.

Sen har jag inget principiellt emot att man har snygga stjärnor i huvudroller, men här har man bara två kvinnor med-en är vetenskapskvinna och hon är naturligtvis asiat, och den andra är Kongs love interest och hennes huvudsakliga syssla är att ha en så trång tank top som möjligt. Att ha en trång tank top är inget fel i sig, men det hade varit kul om hon fått göra mer-hon ska vara gängets fotograf, men när Kong väl dyker upp och slåss mot dinosaurier så syns ingen kamera till. Känns som att det om något hade varit ett Kodak moment.

Med det sagt-Kong är sevärd. Åtta av tio rullatorer får den av Gubben.