Dags att gubbgnälla lite. Tycker faktiskt inte jag gör det så mycket, så det kanske är dags. Mest kommer detta att handla om streamingtjänster, men vi kommer dit.
Eftersom jag kallar mig för just gubbe och som bekant nästan uteslutande skriver om filmer/kultur av äldre snitt så antyds det ibland att jag är en sån som säger ”det var bättre förr”. Det gör jag inte, och en sån gubbe är jag inte. Vad jag säger är: ”det var bra förut också”. I vissa fall var det bättre förr, men för det mesta inte. Att jag valt att behandla äldre filmer är egentligen ett sätt att nischa mig lite så att jag inte tuggar samma saker som alla andra filmbloggar gör, samt att jag faktiskt gillar filmerna jag skriver om. Jag vill slå ett slag för de mästerverk som gjorts tidigare och, om möjligt, få andra att upptäcka saker de inte visste fanns. Oftast får jag respons från folk som blir påminda om ett gammalt mästerverk, men det funkar fint det med.
Om man av någon anledning vill titta på äldre film, kanske efter att ha läst min blogg till exempel, så dyker det upp problem, och det är här jag blir lite gubb-kinkig. För det är inte lätt att få tag på äldre mästerverk. Vill du hitta Beck eller Marvel, eller titta på Friends eller Seinfeld så kan du för en billig penning se precis allt på någon streamingtjänst. Vill du se filmhistoriens mästerverk får du leta lite längre. Varken Viaplay, Netflix eller Cmore prioriterar detta, och det är märkligt. Alla tre har enstaka ”filmklassiker”, men då deras klassiker-flikar också inkluderar Forrest Gump och Pulp Fiction så förstår man att perspektivet inte är så långt. Det borde finnas hur mycket film som helst under dessa flikar, då väldigt mycket ligger under public domain och i praktiken inte kostar mer än hårddiskutrymme. Hitchcock finns inte tillgänglig alls, till exempel, och då dessa filmer förstås kostar pengar är de garanterat billigare än en alldeles ny film som Disney äger. Med stadigt svikande publiksiffror på biografer och sjunkande disk-försäljning blir till slut streamingtjänster ett sätt att vrida ur sista kronorna ur filmerna man producerat. Så lita på att Netflix et al betalar för att få visa hyfsat nya filmer. Det är garanterat en av anledningarna till att Netflix satsar så hårt på att producera eget material.
Så varför inte lägga upp filmer som i stort sett är gratis, och dessutom få lite goodwill på köpet? Jag kan sätta en hembränd Pulp Fiction på att man skyller på att ”det är inte vad publiken efterfrågar”, men det är en självuppfyllande profetia. Om man tar bort saker ur utbudet så köps det inte heller. Jag skaffade Netflix för cirka fyra år sedan, och bara under den korta tiden har ”klassiker”-fliken krympt avsevärt. Många av de filmer jag skrivit om på bloggen har jag sett just där.
I USA finns streamingtjänster som specialiserar sig på just udda film, främst en tjänst som heter Fandor. De har obskyr skräck, kult, mondo, gammal sci-fi och så vidare. Låter som en våt dröm för en sån som mig. Här är det omöjligt att prenumerera på Fandor på grund av upphovsrättsliga skäl-rättigheter gäller bara inom länder, eller ibland kontinenter. Men återigen-de filmer som finns på Fandor är inte dyra. Vad de däremot kräver är dedikation-att faktiskt leta upp de som äger rättigheterna, vilket inte är så lätt alla gånger, om det gäller en b-rulle från 1963. Vem startar ett europeiskt Fandor? Jag skulle lätt säga upp mitt netflix-abbonemang för en tjänst som slutade betrakta sina prenumeranter som idioter.
Jaja, ni fattar. Av någon anledning har detta uttryck börjat leva sitt eget liv. Förmodligen beror det på att Sam Raimi, George Lucas och deras generation filmskapare växte upp med sci-fi filmer på TV och fastnade för bland annat The day the earth stood still. Det är nämligen lätt att avfärda den som en typiskt ostig 1950-talsrulle med billiga effekter, men den döljer betydligt mer av värde. Det normala för scifi-rullarna från den här perioden är att de har en mer eller mindre dold undre mening som varnar för kommunisterna i Sovjet. Invasion of the body snatchers är ett exempel på detta. Den här filmen bryter mot detta mönster och är nästan lite unik i det avseendet.
Jag satte ju igång med ett dåraktigt projekt att gå igenom alla Mumie-filmer, men då Tom Cruise mumiefilm tvärdog (på alla möjliga sätt) så tappade jag sugen lite grann, det var ju ingen som varken såg eller brydde sig om den. Det får bli senare antar jag, för det finns några godingar kvar, bland annat Hammers Mumie-rullar.
Det dröjde åtta år innan Universal gav sig på en ny Mummy-film, och om man till äventyrs tror att det här med reimaginings/reboots från Hollywood skulle vara ett modernt fenomen så får man tänka om-det här är om något en reboot. Alla Universals mumie-filmer som kommer härefter är sequels till den här filmen, inte den från 1932 med Karloff.
Efter framgångarna med Dracula och Frankenstein så ville Carl Laemmle och hans Universal Pictures casha in på framgångsvågen, och dessutom lansera Karloff som ”Karloff the uncanny”, med andra ord, få honom att spela fler monster än Frankensteins.
Gubbe ser på film 