Kategoriarkiv: Recension

Recension

Glen or Glenda (1953)

Lämna en kommentar

Glen or Glenda (1953)

Regi: Ed Wood
Huvudroller: Bela Lugosi, Ed Wood, Timothy Farrell, Dolores Fuller, Tommy Haynes, Lyle Talbot

glen_or_glendaEd Wood är för evigt ihågkommen i filmhistorien som Den Sämste Regissören någonsin, och alla har hört talas om filmen Plan 9 from outer space, den mest kända av alla ”so bad it´s good”-filmer. Det är nu inte riktigt sant, för den är rätt tråkig och intetsägande. Ed Wood var dock en rätt produktiv man, som gjorde filmer och skrev böcker. Hans stora problem var att han totalt saknade talang, och kanske en ännu större synd, självinsikt. Att försöka kan väl inte vara fel, så jag tycker hånskratten som riktas mot Ed Wood från alla håll känns ibland lite orättvisa. Framförallt när man ser Glen or Glenda, en film även den kallats ”världens sämsta film”, men som ändå är både revolutionerande och personlig.

Christine Jorgensen var en kvinna, född som man, som blev känd som den första amerikanen som genomgick könskorrigering. Hon åkte till Köpenhamn och fick tillstånd att börja processen 1951, vilket jag tyckte var förvånande tidigt. Detta blev såklart en stor sensation, för att inte säga skandal, i det konservativa USA. George Weiss var en producent i Hollywood med smak för det snaskiga och det billiga och ville göra en expoitation-rulle om Jorgensen. Han tjatade på henne att hon skulle vara med i en film han ville göra om transsexuella, transvestiter och könskorrigeringar (man får komma ihåg att det här är tidigt 1950-tal, skillnaden mellan de olika begreppen var inte så noga). Hon vägrade. Ed Wood, som själv var transvestit, övertalade Weiss om att han var den perfekte regissören för det här projektet, även utan Jorgensen, eftersom han själv hade erfarenheter i ämnet. Han satte igång med sin vanliga entusiasm men bristande talang, och fick på fyra dagar ihop något som hyfsat hängde ihop. Men man måste nog säga att det hänger ihop med plastic padding och silvertejp mer än narrativ förmåga.

För det första är Bela Lugosi med, precis som han senare skulle vara i Plan 9. Varför, är en gåta. Eller gåta är det väl inte, det är såklart för att kunna sätta hans namn högst på affischen, men precis som i Plan 9 så är hans scener mer förvirrande än klargörande. Vad hans roll består i är ganska oklart. Han dyker upp ibland, oftast sittandes i en fåtölj, och lyckas spela över som i en skolpjäs för fjärdeklassare. Lugosi var narkoman vid den här tiden och blev lovad 5000 dollar för att vara med. Han var helt pank så han gick med på allt. Det sägs att summan han egentligen fick ut var närmare 1000.

För det andra består filmen till stor del av arkivfilm, speciellt i den andra hälften. Det är gatuscener, bombplan, soldater som exerserar och så vidare. Man hade tydligen problem med att få ihop 70 minuters speltid med det material man hade.

glen2
Ed Wood lyckas även få med sin fetisch, angora

Nåväl, det finns som sagt lite intressant i den ändå. Filmen består av två historier, berättade av en psykiater, den första är längre och handlar om transvestism, där Wood själv spelar Glen. Glen ska gifta sig med sin flickvän, spelad av Woods egen flickvän Dolores Fuller, men han har en hemlighet-han gillar att klä sig i kvinnokläder och blir Glenda! Vi får se Wood i full drag gå på gatorna, sitta hemma och läsa en bok och så vidare, men ska flickvännen kunna acceptera hans stora hemlighet? Endast kärlek kan bota honom! Ursäkta raljerandet, men psykiaterns förklaringar till de olika tillstånden är så larviga och förlegade att det är svårt att hålla sig seriös. Det är mycket Freud om man säger så. Det som ändå gör historien lite gripande är att allt bygger på förståelse och acceptans, två ord som knappast var förknippade med transvestism på 1950-talet. Vill man vara lite modern (vilket Gubben sällan vill) skulle man kunna dra sig till att säga att det är väldigt tidigt exempel på normkritik som Wood sysslar med. I egen sak, förvisso.

Den andra historien handlar om könskorrigering och där visar Wood egentligen inget större intresse själv. Den är kortare, innehåller massor med arkivfilm och slutar i ett stort ”meh”. Den handlar om Alan som vill bli Anne. Han slåss i andra världskriget men har damunderkläder under uniformen. När han kommer tillbaka till USA genomgår han en operation och blir Anne, och blir så lycklig.

Mellan de två episoderna finns några ”erotiska” snuttar som inte regisserades av Wood utan klipptes in av Weiss. De är riktigt sleazy, men också väldigt tidstypiska för exploitationfilmer från den här tiden. De är tjejer som smiskar varandra, en våldtäkt (där tjejen såklart protesterar i början men ger med sig efter lagom mycket motstånd), en scen med ett heterosexuellt S/M-par och en striptease. Det är väldigt oskyldigt, och väldigt naivt och enbart där för att kittla en (manlig) 1950-talspublik. Dessutom, i filmens kontext, helt tagna ur luften.

Blogg, Okategoriserade, Recension

Laura (1944) (Eller introduktion till Film Noir del 2)

Lämna en kommentar

Laura (1944)

Regi: Otto Preminger
Huvudroller: Gene Tierney, Dana Andrews, Clifton Webb, Vincent Price, Judith Anderson

Laura är en bra introduktion till film noir. för den innehåller många exempel på de ingredienser som brukar höra till genren:

1: En tysk regissör med modernism som bakgrund, filmar ett amerikanskt crime-drama; check.

2. En kvinnoroll som genom sin självständighet skrämmer och lockar de manliga karaktärerna, check. Dessutom en ovanlig twist-hon spelar både mordoffer och potentiell mördare, check på den!

3. Visuell stil-många skuggor, enpunkts-belysning, det svartvita är ofta verkligen svart och vitt och inte nyanserat däremellan. Check!

4. Flera intelligenta twister i manuset som idag kanske känns mindre överraskande men för sin tid var de banbrytande.

Nå, vad handlar filmen om? Laura, en ung, vacker och intelligent kvinna, blir mördad och en polisdetektiv börjar undersöka fallet. Han bygger sig en bild av henne och personerna runt henne och blir mer och mer besatt av henne. För att undvika spoilers så får det räcka så. Tyvärr så är twisterna i filmen så välanvända att det inte är helt omöjligt att räkna ut vad som händer i förväg, men det förhindrar inte att filmen är väldigt spännande fortfarande, inte minst beroende på att grundhistorien är så välgjord och välberättad. Den var från början en bok som kom året innan, Preminger ville göra teater av den, men det föll ihop rätt snabbt på grund av att ingen ville investera i den. En av de saker som drog Preminger till projektet var den ovanliga twisten, vilken idag alltså känns aningen förutsägbar. Där kan man se hur den här filmen påverkat filmhistorien (och detektivhistoriens berättande i helhet). Studiochefen, den legendariske Darryll Zanuck insisterade på att slutet skulle ändras så att allt bara var en dröm (duh…), detta filmades också men då ingen som såg denna version fattade vad som hände, ändrades det tillbaka till det som är nu. Tveksamt om filmen hade blivit en klassiker med den ostmackan…

Vincent Price är mest känd som rys-farbror i skräckfilmer från 60-talet, men här gör han en helt annan roll, som en något undergiven och lismande beundrare av Laura. Tydligen var det här den roll han var mest nöjd över själv, vilket ger lite perspektiv över hans karriär.

Som tidigt exempel på amerikansk film noir så funkar Laura perfekt, dessutom är det en hyfsat spännande film fortfarande.

 

 

 

Recension

The Big Sleep (1946)

Lämna en kommentar

Regi: Howard Hawks

Huvudroller: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, John Ridgely, Martha Vickers, Dorothy Malone, Peggy Knudsen, Elisha Cook, Jr.

bigsleep3

Ska man ge sig i kast med Film Noir så finns det sämre ställen att börja på än the Big Sleep. En av de mest legendariska filmerna överhuvudtaget från Hollywoods gyllene era, med några av de allra mest legendariska aktörerna inblandade-två av dem dessutom som startar den kanske mest mytomspunna romansen i Hollywoods historia just under inspelningen (strängt taget träffades de året innan under inspelningen av To have and have not, men här kickar romansen igång på allvar).

Var ska vi börja. Howard Hawks fick 50000 dollar för att köpa rättigheterna till Raymond Chandlers roman. Han köpte dem för 5 big ones och behöll resten själv. Första dagen av filmning kommer Bogart in till frukost, drar i sig sju drinkar och är sen oförmögen att jobba mer den dagen. Hawks förbjöd honom efter det att dricka mer än en öl per dag. Det gick, ryktesvis, sådär. Bogart hade som fritidsintresse att supa rätt hårt med sina Hollywood-polare, så det var inget nytt, men förmodligen hjälpte det inte ett dugg att hans äktenskap med Mayo Methot var på upphällningen (understatement of the year-de var båda alkoholiserade och slogs fysiskt regelbundet, Methot högg till exempel Bogart i axeln med en kniv vid ett tillfälle). Hon var kroniskt svartsjuk, och den rätt offentliga affären mellan Bogart och Bacall (som var 19 år när affären inleddes) gjorde knappast saken bättre. Äktenskapet tog slut under filmningen av Big Sleep och tre veckor efter premiären gifte sig Bacall och Bogart.

bigsleep2
En av scenerna som lades till i efterhand för att spela på spänningen mellan Bogart och Bacall

Det finns flera versioner av Big Sleep. Det är inte så intressant exakt hur och varför (ärligt talat förstår jag själv inte riktigt de ändringar som gjorts och vad som hör till vilken version), men den version som du förmodligen får tag på om du köper den eller ser på Netflix, är den som gavs premiär 1945 och som återupptäcktes på 90-talet. Hugh Hefner (ja, den Hef) bekostade restaureringen. Den versionen innehåller flera scener som spelades in ett år efter ursprungspremiären, och vars syfte var att spela på spänningen mellan Bacall och Bogey (bland annat en scen där de pratar om hästar…om att hon måste rida in ryttaren, att han ibland kommer bakifrån och så vidare…), men där annat klipptes bort-tyvärr en del scener som förtydligar handingen. För Big Sleeps största problem är att intrigen till stor del är obegriplig. Det händer helt enkelt för mycket, och det twistar oavbrutet. Humphrey Bogarts karaktär Phillip Marlowe samlar ihop ledtrådar, lägger ihop pusslet, och agerar därefter-men informerar inte tittaren på något sätt. Tittaren får själv lägga samma pussel men har inte alltid samma bitar. Det underliga är att det inte gör så himla mycket-det här är ändå en viktig och spännande film.

Jag har förstås inte sagt något om handlingen än-men det börjar med att Phillip Marlowe blir anlitad av en sjuklig miljonär för att utreda, och sätta stopp för, utpressning mot hans barnsliga och otyglade dotter. Miljonären har två döttrar-den äldre är beskyddande och mognare, och spelas av Bacall. Därifrån drar handlingen igång och stannar aldrig-snart måste Marlowe reda upp mord, utpressning, spelskulder, försvunna människor, droger, pornografi och allt däremellan. Eftersom detta är en film som tydligt är påverkad av Hayes-koden får man dra vissa slutsatser själv. Den yngre dottern blir drogad och fotograferad mot sin vilja-i boken är hon naturligtvis naken. Det är hon inte i filmen. Vare sig drogandet eller pornografin är uttalad.

Vad är det då som gör att den är sevärd? För det första är dialogen bland det bästa och smartaste som skrivits. Mitt tips är att när du ser den slå på engelsk undertext (förutsatt att du har hyfsade kunskaper i engelska förstås) så det blir lättare att hänga med, men samtidigt tar full del av poesin. Det är smart och rappt. För det andra gör det inte så mycket att man inte hänger med i varenda subplot och vändning, man fattar ändå vilka som är bad guys, och vilka som är de goda-och ironiskt nog är det lite det som gör den till en tidig noir-klassiker; de som var good guys (eller girls) för en liten stund sedan är det inte längre fem minuter senare. Man kan inte lita på någon och alla verkar ljuga. Kanske är det en förklaring till varför det är svårt att hänga med-karaktärerna ljuger för att tjäna sina egna syften, och vi får inte alltid veta om de ljög eller talade sanning. Vem mördade chauffören? Tog han självmord? Eller var det ens han som låg i bilen?

En intressant detalj med the Big Sleep är kvinnorna. Normalt sett ska det finnas en femme fatale-här finns flera. Bacall förstås, men hon får stark konkurrens av ”lillasyster” Carmen, spelad av Martha Vickers. Tydligen ska hennes prestation framför kameran varit så stark att man beslöt att klippa bort en stor del av hennes scener för att inte Bacall skulle försvinna-Raymond Chandler ska ha sagt att hon totalt överglänste Bacall. Sen har vi Dorothy Malone, 19 år här, i en roll som man mer eller mindre skapade på plats när man förstod vilken utstrålning hon hade.

bigsleep1
Tidstypisk bildkomposition-Bogey, Bacall, Ridgely

Hawks regi är rapp och saklig, inte så mycket excesser eller sentimentala inslag-och det är bra. Den visuella stil som skulle känneteckna noir lyser mestadels med sin frånvaro här, men visst är bilderna smart sammansatta, ofta med endast en eller två ljuskällor. Kameran är oftast statisk, med endast zoomningar som rörelse. Handlingen drivs framåt av karaktärerna, och inte så mycket av bilderna.

Recension

Freaks (1932)

Lämna en kommentar

Freaks (1932)

Regi: Tod Browning
Huvudroller: Wallace Ford, Leila Hyams, Olga Baclanova, Roscoe Ates, Henry Victor, Harry Earles, Daisy Earles, Daisy Hilton, Violet Hilton

Freaks är en av de mest intressanta, och mytomspunna, filmerna från 1930-talet. Faktum är att den skulle vara omöjlig att göra idag, och om inte Trump vrider tillbaka tiden alltför mycket, kommer den vara omöjlig att göra även i framtiden. Men Freaks är egentligen historien om Tod Browning, för evigt inskriven i filmhistorien som regissören bakom Dracula.

freaks

Tod Browning var uppvuxen i en rik familj, men blev tidigt intresserad av cirkus och karnevaler. Så intresserad att han vid 16 års ålder flydde hemmet för att resa med en cirkus. Cirkus på den tiden var annorlunda än idag-det var större sällskap, och väldigt många attraktioner runt omkring var sånt som vi idag skulle tycka var olämpligt-skäggiga damen, siamesiska tvillingar, levande skelett och så vidare. Bland annat var en ”talker”, vad vi idag i Sverige kanske skulle kalla för ”inkastare”, till Wild Man of Borneo, en man som egentligen förtjänar en egen artikel, men kolla upp honom på Wikipedia. Nåväl, Browning startade till slut sitt eget cirkussällskap och kom då i kontakt med D.W. Griffith, stumfilmens allra största namn. För att göra en lång historia kort, så hamnade Browning i filmens värld (vi talar 1910-tal fortfarande) och gjorde massor med kortfilmer, både som regissör och skådespelare. Han gjorde sig ett namn redan här och började sedermera arbeta med Lon Chaney framför kameran och Irving Thalberg bakom. 1930 hade stumfilmen dött ut och Browning fick erbjudande om att göra Dracula. Ingen trodde riktigt på den, det var en film i raden bara, men den blev en enorm succé, som bekant. Så stor succé att när Browning ville göra Freaks fick han i stort sett fria tyglar. Förhoppningen var också att man skulle matcha framgången med Universals Frankenstein, som kom 1931. När Freaks släpptes, dog Brownings karriär nästan över en natt.

browningfreaks
Browning i mitten och en del av ensemblen i Freaks

Så, till filmen. I korthet handlar den om ett cirkussällskap med tillhörande sidoattraktioner, många av dem ”freaks”, i detta sammanhang personer med olika former av funktionsnedsättningar. En man utan armar och ben, kortväxta, skäggig dam, siamesiska tvillingar, en tvåkönad person…och så vidare. Dessa roller spelades av riktiga personer, alltså inte av skådespelare i utklädnad, utan av personer som var ”freaks” i verkliga livet, och som ofta tjänade sitt uppehälle genom att uppträda (om man nu kan kalla det så) runt cirkusar och karnevaler. Handlingen kretsar kring en av de småväxta, Hans, som är förälskad i Cleopatra, en trapetsartist (alltså utan funktionsnedsättning). När Cleopatra får veta att Hans kommer att få pengar i form av ett arv går hon med på att gifta sig med Hans. Cleopatra har ett förhållande, mer eller mindre öppet, med cirkusens starke man, Herkules, och de två planerar att ta livet av Hans för att komma åt arvet. Sammanhållningen mellan cirkusens ”freaks” är väldigt stark, och man skyddar varandra-alla ser vad som kommer att hända förutom Hans, som är blind av kärlek. Med andra ord, de riktiga freaksen är Cleopatra och Herkules, som beter sig som svin.

Browning hade övertalat Irving Thalberg att köpa in rättigheterna till en novell vid namn Spurs redan på 1920-talet. Spurs är förlagan till Freaks, och Browning började planera för den här filmen redan runt 1927. Inte förrän 1931 kunde han komma igång med filmningen, vilket han till stora delar kunde tacka framgångarna med Dracula för, men när filmen var klar började kontroverserna redan innan filmen släpptes. Andra skådespelare och anställda på MGM blev chockade när de fick se Brownings skådespelare äta i den gemensamma matsalen. Cheferna på MGM blev chockade när de fick se den färdiga filmen. Brownings version var runt 90 minuter, men efter några testscreeningar klippte man kraftigt, och slutversionen hamnade bara strax över timmen. Bland annat hotade en kvinna med att stämma MGM efter att hon hävdade att hon fått missfall under tiden hon tittat på testscreeningen. Sant eller inte så blev filmen extremt kontroversiell. Synen på dessa människor var väldigt annorlunda mot idag, att filmen verkar ha stått på freaksens sida och avbildade dem som människor med känslor och tankar hjälpte förmodligen inte, men verkar nästan ha gått förlorat på den samtida publiken. Många kom nog aldrig förbi tanken på att människor kunde vara annorlunda-det här var i en tid då annorlunda människor gömdes undan, och ett barn med funktionsnedsättning sågs som en skam för familjen. Browning fick vänta tre år innan någon lät honom göra en film till, och han gjorde bara fyra filmer efter Freaks.

De skådepelare från cirkusar som är med i filmen var ofta kända i sin egen rätt för den tiden, och många av dem har egna wikiartiklar. Många av dem hade fascinerande liv, trots sina funktionsnedsättningar, eller i vissa fall, på grund av dem. De var tvungna att tjäna sitt uppehälle på det sätt som fanns tillgängligt, så klart. Prince Randian, till exempel, som bara hade en torso, inga ben eller armar, blev över 60 år gammal, pratade fyra språk, pappa till fyra barn och blev känd för att kunna tända en cigarett med enbart sin mun (vilket han också visar i filmen).

De klipp som gjordes verkar ha försvunnit, men det var förmodligen en annorlunda, och grymmare film i original. Bland annat ska det ha förekommit en scen där Herkules kastrerades av freaksen (vilket är anledningen till att han kastratsjunger i slutet, vilket i nuvarande skick inte förklaras), samt ett helt annat slut (vilket finns kvar och kan ses i de flesta DVD-versioner).Det nuvarande slutet är kanske filmens svagaste punkt, men kanske också väldigt tidstypiskt trots allt. Något annat som klipptes bort ska ha varit dialog som ytterligare humaniserade ”freaksen” och underströk de ”vanliga” personernas elakhet. Detta var uppenbarligen för magstarkt för 1930-talets publik. MGMs ursprungliga filmposters bar texten ”can a fullgrown woman truly love a midget?”, men när bakslaget och kritiken började komma kontrade man med att annonsera filmen genom att fokusera på att filmen faktiskt tar ställning för olikheter och ”vågar man hålla upp en spegel mot sig själv?”.

Freaks är en film som fortfarande är viktig, ur många aspekter, och ja, den går fortfarande att ses som en bra film. Man blir dock nyfiken på vad som klipptes bort, och hur filmen var i original. Jag var fascinerad rakt igenom när jag såg den, och kunde inte riktigt skaka av mig känslan av att vara lite medskyldig, men samtidigt kände jag att det här måste vara ett av de tidigaste fallen där man avbildar dessa människor som riktiga människor. En av de mest kontroversiella filmerna i filmhistorien.

 

 

Recension

The Beast from 20000 fathoms (1953)

Lämna en kommentar

The Beast from 20000 fathoms (1953, svensk titel: Skräcködlan)

Regi: Eugene Lourie

Huvudroller: Paul Christian, Paula Raymond, Cecil Kellaway, Kenneth Tobey, Donald Woods, Lee van Cleef, Steve Brodie, Ross Elliott, King Donovan

beast20000Jag brukar ju älska 50-talets monster/sci-fi men här har vi ett bra exempel på en film som inte åldrats med värdighet. När jag ser den här inser jag vad ”vanliga” människor ser om de skulle titta på en film som jag älskar. Men mer om bristerna om en stund. Det som gör Beast from 20000 fathoms intressant är dess historik och filmerna den inspirerade. I korthet handlar den om en dinosaurie, en helt påhittad Rhedosaurus, som väcks till liv från dvala när man provspränger atombomber på Arktis. Detta inspirerade senare japanerna till att göra Godzilla, som handlar om i stort sett samma sak, men som är en mycket bättre film.

Warner brothers hade ett manus och planer på att göra en monsterfilm som skulle heta The monster from beneath the sea. Ray Harryhausen, som var engagerad att göra specialeffekterna, hade precis läst en short story av Ray Bradbury vid namn Beast from 20000 fathoms, som handlade om just ett monster som väcks till liv och anfaller en fyr. I manuset till WBs film fanns just en sådan scen, men de två berättelserna hade väldigt lite i övrigt gemensamt. Man köpte in rättigheterna till Bradburys historia och tryckte upp hans namn överallt, trots att han inte hade något att göra med filmen. Filmen blev en enorm succé, monsterfilmer var på gång och Bradbury var känd.

Tyvärr finns det väldigt få anledningar att se den idag, och det är framförallt specialeffekterna som fallerar. Trots att det är mästaren Harryhausen som står för stop-motiontekniken ser det väldigt taffligt ut. Modellerna är rangliga, dubbelexponeringarna är uppenbara och monstret rör sig ryckigt. Långt ifrån Harryhausens bästa stund med andra ord. Själva historien och resten av filmen är ganska typisk för tiden, med en totalt onödig love-story inträngd mitt i. En av få höjdpunkter i filmen är att få se Lee van Cleef i en tidig roll som skytten som till slut fäller monstret.

Är man sugen på att se en gammal klassisk monsterrulle så tycker jag man kan se något annat-Godzilla är ett utmärkt val, eller Them.

 

Recension

Message from space (1978)

Lämna en kommentar

Message from space (uchu kara no messeji) (1978)

Regi: Kinji Fukasaku
Huvudroller: Vic Morrow, Sonny Chiba, Philip Casnoff, Peggy Lee Brennan, Etsuko Shihomi, Jerry Ito

Succén med Star Wars (vi pratar den första filmen nu, A new hope) gjorde åren som följde sprutade det ut kopior och rena rip-offs. De flesta, speciellt Roger Cormans Battle beyond the stars, var snabbt producerade, billiga och uppenbart karbonkopierade från George Lucas original. Japanska Toei studios däremot satsade stort och producerade Message from space, otroligt nog den dyraste japanska filmen fram till dess. Det blev också en av de märkligaste varianterna av Star Wars någonsin.

Storyn är ofta väldigt svår att följa med i, möjligtvis orsakad av hård klippning, men med tanke på kvaliten på manuset som helhet, så var det nog mest dåligt hantverk. Men det var inte det som skulle vara min poäng-storyn har mer gemensamt med Sju Samurajerna än George Lucas originalstory; en fridfull planet som hålls fången av ett ondskefullt imperium skickar ut kallelser i rymden efter krigare som kan hjälpa till att slåss mot erövrarna. Kallelser….tja, valnötter med en laserpekare inuti. Men även om storyn egentligen är genuint japansk, finns här en prinsessa, droids, en ondskefull härskare, rymdskepp, laserpistoler, motvilliga hjältar…och så vidare. Uppenbart stulna från en viss annan film, så klart…Problemet här är att allting är sämre. Den här filmen förlorar på varje punkt, och framkallar väldigt ofta spontana hånskratt. Manuset är också helt befriat från dramatisk uppbyggnad-här kör vi full fart från första stund…vilket kan vara kul ibland, men det får en också att tappa intresset ganska snart. Slutet är helt anti-klimaktiskt. Sen är det förstås usel dialog, usla kostymer, billiga scenerier…Det enda som är riktigt bra är designen på rymdskeppen och explosionerna. Det och Sonny Chiba, som alltid lyckas se stentuff ut. Här i rollen som en prins vid namn Hans, och klädd som en rymd-samuraj boende helt ensam på en stenig planet.

Ändå hade jag ganska kul när jag såg den. Konstigt hur det där funkar, eller hur? Kolla på trailern, du kommer inom några sekunder kunna avgöra om du kommer tycka om det eller inte.

Recension

Stenansiktet

Lämna en kommentar

Stenansiktet (1973)

Regi: Janne Halldoff
Huvudroller: Jan Blomberg, Per Eklöv, Leif Möller, Bert-Åke Varg, Ted Gärdestad

Socialrealism-pekoral signerad Janne Halldoff. Tyvärr väldigt misslyckad sådan-men nu är det femte filmen i kultklassiker-boxen från Studio S så vi får ha lite annat perspektiv. Det mesta här kommer antingen att tråka dig till tårar eller få dig att hånskratta; regi och manus är övertydligt, skådespeleriet är i klass med niornas vårshow och budskapet lyckas med konststycket att både slås i huvudet på publiken samtidigt som det förloras på vägen.

För sakens skull då-Harry jobbar på ungdomshem och hans lille son har nyligen omkommit på grund av att han ramlade från en gunga på en lekplats-lekplatsen var asfalterad (subtilt där Janne). Han engagerar ett värstinggäng i Skärholmens centrum till att mörda en lokalpolitiker, och sen en arkitekt. Politikern ställs ut som fågelskrämma, arkitekten byggs in i en skulptur. Subtilt, var inte ordet jag sökte här heller.

Skit samma. Halldoff har uppenbarligen varit inspirerad av Kubricks Clockwork Orange men bara haft råd att köpa sina outfits på Puls. Halldoff gjorde många filmer under sin levnad, och väldigt många dras med samma problem-de gjordes för snabbt med för lite pengar och ville säga för mycket. Att Halldoff förmodligen inte var nykter under arbetet gjorde väl inte saken bättre. Se den om du är sugen på att se Ted Gärdestad i en liten roll eller om du vill höra blytunga repliker som:

-Det var en jävel att gå illa, hon är nog nyknullad.

Eller:

-Ta dig i brasan…för det är det väl ingen annan som vill?

Varning också för politisk kabaré levererad av Bert-Åke Varg.

Sugen?

 

 

Recension

Miss and Mrs Sweden (1969)

Lämna en kommentar

Miss and Mrs Sweden (1969)

Regi: Göran Gentele
Huvudroller: Jarl Kulle, Sven Lindberg, Gunn Wållgren, Meg Westergren, Per Oscarsson, Margareta Sjödin, Gaby Stenberg, Stig Grybe, Lennart Swahn (!), John Harrysson, Wivian Öiangen, Bruno Wintzell
Manus: Lars Forssell

Sådärja, så här vill jag ha mina kultfilmer! Jag hade aldrig hört talas om denna innan jag öppnade Svenska Kultklassiker-boxen, men så positivt överraskad jag blev. Varför den här inte visas regelbundet i SVT är en gåta.

Handlingen – veckotidningen Veckohatten behöver nytt skvaller att skriva om (och mer vackra flickor att visa) så man startar en Miss Sweden-tävling. Den superspeedade chefredaktören Leif Mix (galet överspelande Kulle) åker runt och intervjuar de flickor som ska ställa upp och träffar därmed både flickor från över- och arbetarklass. Samtidigt försöker en vänsterextrem grupp (som bor i ett Djursholmkollektiv och träter om att några pissar borgerligt) kuppa tävlingen genom att få en av ”sina” flickor med.

Manuset av Lars Forssell slår åt alla håll, både åt dåtidens vänster (lyssna gärna på podden Snedtänkts avsnitt om bokstavsvänstern innan), veckotidningar (okej ännu en parentes; men filmen är en direkt känga åt Veckorevyns då nystartade tävling Fröken Sverige), porrindustrin (Georg Harrysson, Peters pappa, är porrförläggare som helst tittar på manliga pinuppor själv) och sex. Filmen vill dessutom vara farsig och använder sig av många gags och rekvisitaskämt. Man kan skratta åt det på många nivåer, även saker som snuddar på skämskudde-varning. Klart sevärd, speciellt om man sätter sig in i tidsandan som rådde. Man kan förstås fundera runt konceptet att göra en film som kritiserar exponeringen av unga flickor genom att exponera unga flickor, men den diskussionen kanske ska tas någon annanstans. När flickorna presenteras är de alla intresserade av ”promenader, dans” och alla har Dostojevski som favoritförfattare.

Den här filmen plus ”Raggare” gör nästan boxen värd sitt pris tillsammans.

Bonus 1: Bruno Wintzell som medlem i vänsterkollektivet. Ja, DEN Bruno Wintzell.

Bonus 2: Extramaterialet består av en nyinspelad intervju med Margareta Sjödin (som spelar vänsterkollektivets kuppade skönhetskandidat), och hon avslöjar sig snabbt som en alldeles galet motbjudande människa. Hon börjar snabbt med att påpeka att hon redan då var en ”kvinnosakskvinna”, och fortsätter i nästa andetag med att påpeka att de andra kandidaterna verkligen inte var några skönheter, antingen för magra eller för plufsiga. Filmen gav hon inte mycket för, hon höll sig på sin egen kant och ville verkligen inte beblanda sig med de andra missarna. Fascinerande.

Bonus 3: Lennart Swahn som en jurymedlem. I rollen som Lennart Swahn, såklart.

 

Recension

Baskervilles hund (1959)

Lämna en kommentar

Baskervilles hund (Hound of the Baskervilles) (1959)

Regi: Terence Fisher
Huvudroller: Peter Cushing, Andre Morell, Christopher Lee, Marla Landi, David Oxley, Francis De Wolff, Miles Malleson, Ewen Solon, John Le Mesurier, Judi Moyens

Om jag har räknat rätt var det här den fjärde filmen inom loppet av några år som Peter Cushing och Christopher Lee gjorde tillsammans (och det skulle bli många fler förstås), och det är kul att se dem i de lite annorlunda rollerna här (filmerna de gjorde precis innan var förstås Hammers Frankenstein-reboot respektive Dracula-reboot). Hammer hade med Universals hjälp fått tag på rättigheter till Conan Doyles bok och planerade en serie med Sherlock Holmes-filmer, precis som man gjorde med ovan nämnda monster-serier. I typisk Hammer-stil sexade man till det lite förstås-det är lite mer romantik och urringade klänningar än vad som tidigare hade visats i en Sherlock-film. Det är dessutom den första Sherlock-filmatiseringen i färg. Tyvärr dök inte publiken upp och man la ner projektet. Även kritikerna sågade filmen, ofta på grund av ”våldet”. Hammer blev ofta sågade bara för att de var Hammer.

Och det är synd, för det här är riktigt bra. En bortglömd Sherlock-upplaga som funkar alldeles utmärkt. Cushing går upp i rollen som Holmes perfekt (mycket bättre än till exempel Basil Rathbone) och Lee får för en gångs skull spela en ”snäll” roll. Kulisserna är samma som man precis använt till Horror of Dracula, för Hammers kännetecken har ju alltid varit att återanvända så mycket som möjligt.

En rolig detalj i denna är att Holmes i stort sett är frånvarande en stor del av filmen, istället får Dr Watson visa sig på styva linan och till skillnad från den tidigare klumpedunsen Nigel Bruce i Rathbone-filmerna så visar Andre Morell upp en kompetent och rådig Watson. Som sagt, det är synd att de inte gjorde fler.

Jag listade ju olika Holmes-upplagor tidigare, men tog inte med Cushing där alls på grund av att han bara spelade in film som Holmes, men han är definitivt en av de bättre.

Recension

Smutsiga fingrar (1973)

Lämna en kommentar

Smutsiga fingrar (1973)

Regi: Arne Mattsson
Huvudroller: Ulf Brunnberg, Isabella Kaliff, Peder Kinberg, Heinz Hopf, Barbro Hiort af Ornäs, Ulf Palme, Frank Sundström, Jan-Olof Rydqvist

Film nummer fyra på Svenska Kultfilms-boxen och det här var ännu mer deprimerande än Chans. Arne Mattsson, den kände, duktige och vid det här laget extremt erfarne, har haft ambitionen (internationella ambitioner till och med, filmen börjar med att kalla sig själv ”Den internationella thrillern”) att göra en svensk hårdkokt thriller i undre världen, men oj så fel allt blir. ”Våldspornografisk bullfest” skrev Expressen i sin recension och det funkar rätt bra-varenda kliché gås igenom; grynigt foto, Stockholm i grått novemberväder (trots att det är ljust på natten), knarkkungar och bordeller. Helt utan nerv. Repliker som faller tungt till golvet. Man hejar inte på någon. Dialogen är verkligen av en helt annat värld. I Raggare! så var den åtminstone rolig. Här är det bara konstigt.

-Det är advokat Swahn.
-Jaha.
-Jag hoppas vi kan tala…

 

 

…ostört.

-Stick, jag har stukat foten!
-Men Stefan!

Det här kunde varit en rrrredig kalkon som man kunde ha garvat åt med polarna och några pilsner, men det är för sorgligt allting. När Ulf Brunnberg blir misshandlad och naturligt som en tub Pringles flyger omkring sitter man mest och suckar över eländet. Man kan väl möjligtvis roa sig med att titta på skådespelare som var för sig är mer kända för andra roller: Ulf Palme, Heinz Hopf (från Thriller-en grym film, bland annat) och inte minst Ulf Palme. Man kan också tänka sig att filmens status som just kultfilm kan ha kommit sig av Jan-Olof Rydqvists medverkan, en man som gjorde karriär av överspel och udda figurer. Filmen kan dessutom stoltsera med att ha en av de mest onaturliga sexscenerna jag sett. Alltid något. Mattsson verkar ha blivit förvånad vid premiären över den totala sågningen han fick av kritikerna, men försvarade sig med att det var producenten Inge Ivarson som på egen hand gått in och klippt innan den släpptes, men nej Mattsson, så billigt kommer du inte undan.

Filmen verkar ha sin publik ändå, antagligen mest för det kalkoniga skådespeleriet och de udda karaktärerna. Jag kan tänka mig att den här stod med permanent röd prislapp i ”4 för 3”-backen hos Shell-mackarnas videouthyrning på 80-talet.