Frankenstein
Svensk titel: Frankenstein, mannen som skapade en människa
År:1931
Regi: James Whale
Huvudroller: Colin Clive, Boris Karloff, Mae Clarke, John Boles, Dwight Frye, Edward van Sloan, Frederic Kerr
Dracula hade premiär tidigt 1931 och blev en succé-en så stor succé att den faktiskt räddade Universal Studios, som låg illa till finansiellt. Unge Carl Laemmle började direkt leta efter nya projekt i samma anda och köpte upp rättigheterna till Frankenstein, som även den turnerat på teaterscenen med framgång. En franskfödd regissör vid namn Robert Florey kämpade hårt för att få jobbet att få föra Frankenstein till filmens värld och skrev ett manus. Man planerade att ha Bela Lugosi i en huvudroll, för att rida på hans framgång från Dracula. Även Lugosi var med på tåget-problemet var bara att han egentligen ville spela Doktorn, inte monstret. Han ska ha sagt att han dels var för ”handsome” att spela monster, och dels påpekade han att i sitt hemland var han en stor stjärna (vilket inte var sant, i sitt hemland Ungern hade han bara spelat mindre roller). I vilket fall som helst så gjordes testfilmningar med Lugosi som monstret, tester som ska ha varit så dåliga att Carl Laemmle gapflabbade när han såg resultatet. Lugosi hade gyttjig hud och ett illasittande hår som såg ut som en porslinspotta. Huruvida Lugosi sen tackade nej till rollen eller fick sparken är oklart, men Lugosi var ute ur bilden i vilket fall som helst. Många har försökt hitta denna testfilmning, men den får anses vara borta, förmodligen förstördes den av Universal eftersom den blev så dålig.
Ute ur bilden var även regissören Florey, och hans version av manuset. Far och son Laemmle hade rekryterat en ung teateruppkomling vid namn James Whale från England. Whale hade regisserat teater i England, framförallt en pjäs som hette Journey´s End, en pjäs som handlade om första världskriget och som blev en stor succé och därför sattes upp på flera teatrar med olika uppsättningar, men varje gång med Whale som regissör. Han fick sen komma till USA för att sätta upp pjäsen där. Efter att ha jobbat för RKO och sen Howard Hughes, fick han chansen att göra film av Journey´s End. Allt han rörde vid blev guld, och han blev rekryterad till Universal, där han fick en lista på 30 projekt man hade i startgroparna. Whale fick välja vad han ville och valde Frankenstein. Florey blev petad, och det blev även Floreys manus. Whale fick ett nytt manus skrivet av Francis Edwards Faragoh men mycket i filmen är efter Whales huvud. Klart är att filmen skiljer sig på en del betydande punkter från Mary Shelleys historia, till exempel pratar Monstret (som i boken heter Adam, men i filmen inte har något namn) i boken, men i filmen låter han bara (detta kan ha varit ytterligare en anledning till varför Lugosi vare sig ville eller fick huvudrollen). Hur Whale rekryterade Boris Karloff till filmen är dolt i Hollywood-mytologiernas dunkel, eftersom flera historier cirkulerar om hur det skulle gått till, men den version som verkar säkrast är att Whale såg Karloff i matsalen på Universal och gav honom en lapp med ett rollerbjudande. Karloff skämtade om att han blev sur över att ha fått rollerbjudandet eftersom han vid tillfället ska ha varit uppklädd och proper för en annan casting! Han behövde dock inte fundera länge för att ta erbjudandet, och därmed var även hans karriär räddad. Karloff hade varit med ett tag i Hollywood minst sagt (han hade varit med i 80 filmer innan Frankenstein!) men endast fått små roller i stumfilmer, ibland var det närmast statistroller. Ingen hade alltså någon koll på hans namn när Frankenstein släpptes (hans credit i början på filmen är ”?” som The Monster). Han skulle såklart snart bli en superstjärna, och till skillnad från Lugosi, få en ganska lycklig karriär inom skräckfilm. En bidragande orsak är att Karloff aldrig backade eller tackade nej till utmaningar-till Frankenstein hade man rekryterat Jack Pierce som makeupartist. Pierce visade sig vara ett av underbarnen bakom kameran i Hollywood och skulle betyda enormt mycket de närmaste decennierna-hans lista av betydande verk är lång. Det fanns bara ett problem-han var temperamentsfull och svår att jobba med. Av någon anledning funkade Karloff och Pierce utmärkt tillsammans, vilket nog var en förutsättning för att samarbetet skulle funka. Förutom makeuptester, där Pierce insisterade på att Karloff skulle komma hem till honom, så tog det fyra timmar att få till Frankensteins look varje inspelningsdag. Karloff erbjöd sig att ta ut sin brygga som han hade i munnen för att kinderna skulle bli mer insjunkna. Skorna han bar i filmen vägde 4 kilo styck-något som skulle ge honom stora problem i slutscenerna där han bär på Colin Clive och samtidigt går uppför ett berg (tydligen ska Whale ha tvingat Karloff att göra om den här scenen om och om igen, som en personlig och mycket småaktig hämnd på Karloff för att denne började stjäla allt rampljus under inspelningen). Pierces design på monstret är fortfarande under copyright, som ägs av Universal.
Frankenstein hade premiär sent 1931 vilket alltså gör den till en så kallad pre-code film. Med detta menas att den så förhatliga självcensuren som gick under namnet Hayes code inte hade kommit i gång än, och det märks-inte så mycket i sexuella teman (vilket annars brukar vara det man menar när man pratar om pre-code), men vissa råa inslag förekommer; det mest kända är scenen där Frankensteins monster har rymt och träffar på en liten flicka som kastar blomblad i vattnet. Monstret blir snabbt vän med den lilla flickan och gör som hon-för att minuten senare kasta flickan i vattnet, som då drunknar. Den här scenen leder sen upp till tredje akten då byborna kräver hämnd. Scenen med flickan klipptes i vissa amerikanska stater redan innan premiären, samt vissa stater ville också att Colin Clives replik ”It´s alive!It´s alive! In the name of God! Now I know what it feels like to be God”. När sen Hayes-censuren kom i effekt på allvar så klippte Universal självmant ner Frankenstein, när det blev aktuellt att släppa filmen på bio igen 1935. Scenen med flickan var försvunnen fram till 1980-talet, då den restaurerades inför släpp på VHS, men i femtio år har publiken fått undra vad som egentligen hände med den döda flickan som bärs genom byn. Men visst spelade Universal på filmens chockeffekt-man lade på egen hand till öppningsmonologen av Edward van Sloan där han varnar publiken för vad de ska komma att se. Precis samma sak hade man gjort med Dracula innan, och det var ett effektivt grepp för att bygga upp spänningen.
Frankenstein handlar om många saker, vilket förmodligen är en av de saker som gör att den fortfarande lever i folks medvetande. Vetenskapens framsteg utan moral, människor som försöker leka Gud, eller helt enkelt rädsla för det okända. Den funkade förstås också som en ren skräckfilm för 1930-talets publik, men som all bra skräck finns det också undermeningar och djup. Eftersom det är James Whale som regisserat så finns också berättelsen om hur pöbeln behandlar outsidern, den som inte passar in, och vad som händer med denne. Berömda scener är förstås när doktor Frankenstein ger liv till monstret genom att kanalisera åska ner i kroppen (hur monstret kommer till liv specificeras inte i boken, men efter den här filmen har just denna metod blivit den vedertagna), och hela slutet, med byborna som tar högafflar och facklor och jagar monstret. Crescendot i den brinnande väderkvarnen är fortfarande en höjdpunkt-ja hela andra halvan av filmen funkar utmärkt fortfarande. Möjligtvis är slutscenen lite tacky, men det har sin förklaring-det var meningen att doktorn skulle dö, men under produktionen började man redan planera för en uppföljare och ändrade det-när det blev dags för en reshoot var Colin Clive inte tillgänglig så man sköt om scenen med en annan skådespelare som har ryggen mot kameran!
Och apropå Colin Clive i rollen som Dr Frankenstein så finns det mycket man kan säga om hans rolltolkning, vilken kan tolkas som något campy eller till och med överspelad, men det är lite orättvist-i talfilmens tidiga dagar så levde ofta det teatrala skådespelet från stumfilmen kvar, innan man förstod hur uppblåst det blev med tal. Whale och Clive kom dessutom båda från teatern. Ensemblen är dock bra rakt igenom, och Whales regi är bästa möjliga. Karloffs insats som det tragiska monstret som är lössläppt i en värld han inte fått chansen att förstå är helt tidlös.
Men Dracula var först av Universals ljud-skräckfilmer. Boken Dracula hade gjorts om till teaterpjäs ett flertal gånger, och en av dessa uppsättningar turnerade runt USA med en ungersk immigrant vid namn Bela Lugosi i huvudrollen. Laemmle junior ville göra om teaterpjäsen (inte boken) till film men pappa var inte så sugen på idén-speciellt inte med den där Lugosi i huvudrollen. Lugosi var vid det här laget en bit över fyrtio år, kunde knappt engelska (Lugosi hade faktiskt filmat i USA tidigare under stumfilmseran, och då lärt sig sina repliker fonetiskt så det skulle åtminstone se rätt ut på film). Lugosi hade spelat Dracula först på Broadway, sen på turné över USA. När turnén slutade försökte han sig på film och fick kontrakt med Fox, men det gick trögt. Efter att Dracula åkte ut på turné över västkusten tyckte han, kanske med all rätt, att rollen var hans. Vilket är lite ironiskt då han resten av livet skulle kämpa mot typecastingen som Dracula medförde. Universal castade en mängd mer kända skådespelare men ingen funkade riktigt. Lugosi råkade befinna sig i Hollywood precis vid den här tidpunkten och genom tjat och ett erbjudande om att jobba för peanuts (500 dollar i veckan, vilket låter okej i depressionens 1931, men det var småpotatis i sammanhanget). Lugosi hade aldrig någon känsla för affärer och var känd för att vara utfattig resten av livet. 
Studio S fortsätter att gräva i den svenska filmhistorien och ger ut box efter box svartvita pärlor. Eller pärlor och pärlor, det är väl oärligt att säga att varje skiva innehåller ett bortglömt mästerverk, ibland när jag betar av dessa boxar så funderar jag på de filmer som INTE kom med, men det är nog inte så man ska se utgivningen, det handlar snarare om att man ger ut tvärsnitt av specifika genrer, som till exempel här med beredskapsfilmer. Dessa filmer är inte de absolut bästa, och ibland inte ens de mest kända, av beredskapsfilmerna, men de är representativa. Gott så. Naturligtvis får man med några av de mer kända, som i det här fallet Kronans käcka gossar och Halta Lottas krog.
Det finns många filmer som blivit julfilmer, trots att handlingen varit långt ifrån julig. Varje (nästan) tv-kanal kör några rullar som de körde förra julen också, och julen före det, i försök att skapa traditioner i samma klass som Karl-Bertil Jonsson, eller den amerikanska traditionen att varje år visa Capras genomsentimentala It´s a wonderful life. I mitt egna fall så är det inte jul om jag inte får se Die Hard. Varför det blivit så är lite oklart, men jag tror att det är så enkelt att den visas varje jul, och då man tidigare, pre-streamingtjänster, zappat runt i jakt för att se något kul fastnat för just Die Hard. Sanningen är nämligen den att jag kan se den här filmen minst en gång per år utan att ledsna. Vi såg om den igår, 23:e december alltså, och min fru frågade hur många gånger jag sett den; jag ville inte ge henne det riktiga svaret så jag sa 15. Det var nog en lögn. Jag vet inte. Jag har tappat räkningen. Jag vet att jag såg den på bio i Uppsala 1988, och att jag tappade andan av den (man hade ändå lite andra referenser då). Det första jag pratade med mina kompisar efteråt var den klaustrofobiska känslan man hade under hela filmen, den där känslan som gör just den här filmen så speciell.
Som ni vet älskar jag science fiction från 1950-talet och även om jag tyckte den här först såg lite halvdassig ut så blev jag positivt överraskad-igen. Det finns verkligen en djup brunn att hälla guldkorn ur från den här eran.
Sen blir det mer klassisk monstermovie, men den funkar där också, även om den är mer traditionell och förutsägbar. Monstret, och övriga modeller, är gjorda av Ray Harryhausen och den här filmen tillhör hans bästa jobb tycker jag. Jag tror dessutom att han sällan förut fått så mycket screentime med sina kreationer som i den här filmen, förmodligen med undantag för 7th voyage of Sinbad. Till höjdpunkterna hör en lång fight mellan en elefant och Monstret, under Roms viadukter. Den tog nog ett tag att spela in.
När jag, för tredje gången inom ett par år faktiskt, ser om delarna ett och två av den här serien, slår det mig att redan i första delen så faller all logik ihop. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, det är mer någonting som hör till genren att lösa trådar får hållas lösa och vem som är mördaren egentligen inte är det viktiga. Men…hear me out. Mördaren i första filmen är ju mamma Vorhees. Sonen Jason drunknade. Fredagen den 13:e del ett börjar med att två tonåringar blir mördade precis när de ska till att ha kvalitetstid med varandra (vilket i sig blivit en skräckfilms-kliché, förstås). I vilket fall-vi får också veta, av mamma Vorhees, att Jason drunknade samtidigt som tonåringarna hade sex, när de egentligen skulle haft koll på barnen på lägret. Så vem mördade de kåta tonåringarna? Om det nu också var mamma Vorhees, varför kollade inte HON sin son? Den överlevande tjejen från film ett, blir första mordoffret i film två, där Jason alltså söker upp henne i det samhälle dit hon flyttat för att glömma det som hänt. Varför gör han det? Enligt uppföljaren (den här alltså) är Jason ett vilddjur som bor i ett skjul i skogen och som enbart mördar när han blir störd. Förutom i de allra sista delarna då han åker båt till Manhattan eller slåss mot Freddy förstås. Dessutom, om han nu sätter igång att mörda för att hämnas sin mamma, och mamman hämnas för att sonen drunknade, varför sa han inte bara till mamma långt innan att han levde, så hade en massa översexuella tonåringar fått leva. Ska man fortsätta ifrågasätta så kan man fundera på varför Jasons utseende i den här filmen (långt hår, skägg) skiljer sig markant mot utseendet i tredje filmen, trots att trean utspelar sig dagen efter tvåan. Något sorts beslut måste ändå ha tagits då Steve Miner var regissör för både tvåan och trean. Okej, nu när jag tänker på saken kanske jag inte ska fundera så mycket på logik i dessa filmer. Men i den officiella historieskrivningen så är det av den här anledningen Sean Cunningham inte ville göra uppföljaren-det var för dumt. Även Tom Savini har uttalat sig om hur dumt det var med en uppföljare och kände inte för att jobba med den.
Jag har binge-kollat på serien Skånska mord från 1986 som nu ligger i sin helhet på 
Gubbe ser på film 