Rymdinvasion i Lappland (1959)
Engelska titlar: Terror in the midnight sun, Horror in the midnight sun, Invasion of the animal people

Regi: Virgil W. Vogel
Huvudroller: Barbara Wilson, Sten Gester, Robert Burton, Bengt Blomgren, Åke Grönberg, Gösta Pruzelius

För en film som är så -jag ryser lite när jag använder uttrycket- kultförklarad så har det varit väldigt svårt att hitta information om varför och under vilka omständigheter den här filmen gjordes, men ungefär så här: som trogna läsare av den här bloggen vet så kom många fina mästerverk inom sci-fi/skräck/monster-genren under femtiotalet. I Sverige fanns människor med driv och intresse att göra en svensk rulle i samma genre. Varför inte, liksom? Så en storväxt kulturjournalist i Göteborg vid namn Lars Åhrén lyckades med amerikanska medproducenter (och dollar) dra igång det här projektet. Han fick med några halvkända svenska skådisar som Åke Grönberg och Gösta Pruzelius (ja, Reidar Dahlén i Rederiet och rösten till Bagheera i Djungelboken), och blev på något sätt själv castad som monstret (eller vad det är) i den här. Två meter lång tydligen, så han var väl den mest lämpade. Den svenske producenten Bertil Jernberg skötte den svenska biten, och Virgil W. Vogel kom hit med amerikanska dollar, ett manus och en klappa. Han hade inte några större meriter som regissör innan, men hade mest jobbat som klippare där han faktiskt hade klippt många bra filmer, den mest kända var En djävulsk fälla (Touch of evil) med Orson Welles. En ganska präktig fjäder i hatten, if you ask me. Hans regidebut skedde med Mole People 1953, en film som mer är i den här filmens grannskap. Filmen var, enligt Jernberg själv, extremt dyr för att vara en svensk film. En ”normal” svensk film vid den här tiden gick på ungefär tre hundratusen, och Rymdinvasion ska ha kostat 1,3 miljoner. Extremt dyrt, måste man säga. Då filmen dessutom floppade hårt här måste man dra in stålet utomlands, så man sålde den till asiatiska marknader, där den måste ha setts som mycket exotisk. Förutom Sverige gick den också upp i England, i samma version som här.

Nåväl. Det finns flera versioner av den här filmen, och även det är lite knepigt att bena ut, men när Rymdinvasion i Lappland hade svensk premiär 1959 så gick den upp i….*trumvirvel* Norrköping. Där gick den (enligt uppgift) några dagar, och sen försvann den. Jag gissar att de amerikaner som lagt pengar på produktionen på något sätt ville få något tillbaka, så man klippte om och la till scener och lät den ha amerikansk premiär 1962, då med titeln ”Invasion of the animal people”. Den var då nedklippt från 71 minuter till 55, trots att man också hade lagt till ett talat intro i början med John Carradine. Jag har inte sett Invasion of the animal people, men den versionen ska tydligen vara helt annorlunda, med en helt annan handling. 17 minuter kortare och med nytt material tillagt så antar jag att man försökte få bort de svenska skådespelarna så mycket som det bara gick.

Den version jag har sett verkar vara originalet, straight outta Norrköping då tydligen, eftersom den saknade det talade introt och är 71 minuter lång. Filmen börjar med att en meteor (eller ”metor” som någon stavar det på en skrivmaskin i början) kraschar i Lappland. Amerikanska och svenska vetenskapsmän och militärer drar ihop en expedition för att undersöka, eftersom meteoren landat horisontellt och lämnat ”skidmarks” (fniss), och det hela verkar högst mystiskt. Man får med sig en ung, hunkig kvinnokarl förstås, och råkar landa i Lappland precis när en ung vacker amerikanska håller skridskouppvisning inför förbluffade samer. Ja, det blir romans, så klart. Oklart varför. Den svenska hunken (Gester) är karismatisk och sexig som en skiva kartong. Tjejen (Wilson) är bättre-både snygg och inte oäven framför kameran. Om man ska dra fram något positivt med filmen så är det nog faktiskt hon. Som så ofta i sci-fi från den här tidseran så är hon en rätt tuff tjej som ger svar på tal och inte är något våp, men som ändå behöver räddas i tredje akten. Av någon anledning tar man sig också tid med en lång duschscen också där hon duschar bakom ett plastigt duschdraperi. Lite halvvågat för tiden, ändå.

Det är lite underligt att filmen har amerikaner både som manusförfattare och regissör, för väldigt mycket känns så genuint…svenskt. Första halvan tänkte jag att det var mer likt en Åsa-Nisse eller en gammal pilsnerfilm än en amerikansk-producerad sci-fi; ni vet, handlingen är så tunn så man måste fylla ut det med en tjej som åker skridskor, par som åker skidor i fjällen, en låååång scen med skridskodans, fejk-samiska, Brita Borg sjunger en sång, folk pratar omotiverat i telefon. Sen tar det lite mer fart, när man till slut får för sig att faktiskt undersöka den däringa meteoriten…man hittar fotspår från någon varelse som måste vara minst sex meter lång, meteoriten visar sig vara en kub med glödlampor, spänningen stiger.

Det finns egentligen ingen action, och det är väl budgetens fel. Vid första konfrontationen med rymdvarelsen får man inte se varelsen, och en soldat försöker ändå skjuta ihjäl den. Men det är uppenbart att geväret är oladdat och soldaten rycker okontrollerat till efterdubbade krutsmällar. Geväret utlöser en lavin som begraver ett flygplan….men vi får bara se en halv vinge och en snödriva. Sen kommer monstret och river sönder modellhus, och det blir lite komiskt och underhållande-om man gillar sånt. Sen…blir det lite obegripligt…och så åker meteoren hem igen.

Såna som mig, som kan tänka sig att ens leta upp och starta en sån här film, kan nog tycka att den är lite rolig och underhållande. Jag tyckte inte den var enbart slöseri med tid. Om inte annat finns en del fina bilder från Stockholm i början, och trakterna runt Abisko. Knappt en enda person i filmen agerar med övertygelse, förutom nämnde Wilson möjligen, eller kan leverera en enda line utan att det låter plastigt. De svenska skådespelarna talar engelska och det går ju som det går (till deras försvar var det nog få svenskar som pratade bra engelska 1959). Det är mycket samer som pekar mot himlen. Det är många män som säger till kvinnan att hon ska hålla sig undan för det kan vara farligt (eller vad sägs om den här: ”you stay here and focus on looking pretty”). Ja…ni förstår.

Funkar filmen idag? Alltså…den funkade inte 1959.

Vad jag förstår så är filmen i public domain idag så är man lite sugen så är det bara att ta hem den på det sätt man tycker är bäst, med gott samvete. DVD-utgåvan från Klubb Super 8 innehåller en hel del göttigt extramaterial så jag tycker man kan lägga den femtio-lapp den kostar om man uppskattar den här typen av film.

Tillägg efter att ha sett den en andra gång: Jag uppskattade den mer andra gången jag såg den. Jag förstod handlingen bättre, jag skrattade högre åt de pajiga bitarna och jag tyckte det var roligt att se Åke Grönberg och Pruzelius i så annorlunda roller. Barbara Wilson är fortfarande stora behållningen, som både är snygg, kan agera och verkar ta rollen för vad den är. Varför den är med på Topp 100 Svenska Filmer? För att den är unik i sitt slag. Den var totalt bortglömd i över 40 år, men började sen dyka upp olika Kalkon-listor, så filmen fick verkligen vänta på sitt kulturella genomslag, men när det väl kom så blev den snabbt känd. Underhållningsvärdet är också stort-speciellt om man sett några andra monster/alien invasion-rullar från femtiotalet.