Casablanca (1942)

Casablanca (1942)

Regi: Michael Curtiz
Huvudroller: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains, Conrad Veidt, Sydney Greenstreet, Peter Lorre, Dooley Wilson

CasablancaPoster-GoldHere´s looking at you kid

Jag hade några intressanta diskussioner om film med en kompis nyligen och två frågeställningar kom upp-den första var ungefär ”varför skriver du bara om våld och skräck och aldrig om romantiska filmer?”. Vilket inte är sant. Vad sägs om To catch a thief, vilken om den filmades idag skulle ha Jennifer Aniston och George Clooney i huvudrollerna?
Den andra diskussionen handlade om filmer som man tycker är bra för att man VILL att de ska vara bra, antingen för att de är upphaussade, eller kanske framförallt för att man har ett florsockerindränkt filter pålagt runt minnena man har runt filmen. Jag kan inte riktigt se poängen med ett sånt tänk, för så är det väl med alla kulturyttringar man tar till sig i livet, en låt man spelade ofta under ett förhållande eller en film man såg som tonåring som man tänkte ”den här handlar ju om mig!”. Problemet är när man tvingar någon annan att se den där filmen och det nostalgiska luddet inte finns.

Båda dessa funderingar för oss till Casablanca, ofta kallad den mest romantiska filmen någonsin, eller till och med den bästa filmen någonsin. Förväntningarna gör att om du ser den för första gången idag så kommer du bli besviken-hela filmvärlden har en masshypnos, eller -psykos, när det gäller Casablanca. Det intressanta kan vara att försöka förstå vad den beror på, och naturligtvis, om den är värd det.

Casablanca gjordes 1941, vilket innebär att de som såg den när den kom var mina farföräldrars generation. Den har sedan setts, om och om igen, och hyllats oavbrutet sedan dess. Skillnaden mellan när mina föräldrar eller mina far och morföräldrar såg den är att de bar med sig en massa kunskap om filmen, om omständigherna runt filmen, och om människorna i den, kunskap som en genomsnittlig person idag inte har.

Round up the usual suspects…

För det första-vi kan inte förstå hur stora stjärnorna Humphrey Bogart och Ingrid Bergman var. Och ingen av deras stjärnor hade nått sin kulmen när filmen gjordes. De var inte nykomlingar, men de hade fortfarande mycket kvar att göra, båda två. Både på bioduken och utanför den. Bogart hade blivit manligheten personifierad på duken, genom en rad filmer där han normalt spelade gangster. Sen började han spela huvudroller, tuffa, cyniska män med whisky i ena näven och en cigg i andra. Han började hänga med, och göra filmer med, John Huston, ytterligare en tuffing som gillade sina drinkar starka och sin humor svart. Trots sin blygsamma storlek, Bogart var bara 173 cm lång och ganska smal över axlarna, lyckades han alltid framstå som den hårdaste mannen i rummet. 1940 gjorde han Riddarfalken från Malta, och efter några filmer till, Casablanca.

När Bogart började filma Casablanca var han inne på sitt tredje äktenskap, gift med Mayo Methot, en skådespelerska idag enbart känd för sitt sjuåriga, stormiga äktenskap med Bogart. Deras relation hade varit explosiv sen dag ett. Det hade börjat som en utomäktenskaplig affär, och när Bogart skilde sig från sin förra fru Mary Phillips, gifte han sig med Methot. De båda hade två gemensamma intressen-alkohol och gräl. Deras bråk var så beryktade att hon fick smeknamnet Sluggy, och paret blev kända som Battling Bogarts. Ofta började det med att han var ute och drack hela natten, kom hem, och hon i berusad svartjukeilska började gräla. Förmodligen ofta med all rätt-Bogart var inte känd som den trogna typen. Alkoholen hjälpte förmodligen inte. Vid ett tillfälle ska hon ha huggit en kniv i hans skuldra-han fick uppsöka läkare men endast spetsen hade penetrerat kavajen och gått in i hans kropp. Hon var också känd för att uppsöka Bogart på inspelningsplatser där Bogart spelade in film för att se om han hade någon affär med sin motspelerska. När han nu skulle spela in Casablanca skulle Bogey spela mot en av världens vackraste kvinnor. Hon hotade med att döda honom om han inledde en affär med Bergman. Det gjorde han inte, men förmodligen var det inte bara ett tomt hot. 1945 skilde de sig, för Bogart hade träffat Lauren Bacall, och en av Hollywoods mest legendariska romanser/förhållanden startade, ett förhållande som skulle göra Bogey odödlig. Methot sjönk allt djupare ner i sin alkoholism efter Bogart och dog arbetslös och bortglömd 1951.

Ingrid Bergman hade precis börjat jobba i Hollywood vid den här tiden, hon hade precis gjort Intermezzo som sin första amerikanska film. Hon fanns ännu inte på den amerikanska publikens näthinna, men skulle snart hamna där, och stanna där, för en lång tid framåt. Hennes naturliga skönhet och fullständiga hängivenhet till sitt jobb gjorde henne snabbt till en favorit bland både chefer (David O. Selznick i det här fallet, vilket inte direkt var någon obetydlig pappersvändare) och publik, som snabbt tog henne till sig som en konkurrent till alla uppblåsta, onaturliga primadonnor Hollywood var fullt av. Bergman håller fjärdeplats hos Amerikanska filminstitutets lista på viktigaste skådespelerskor i amerikansk film.

Remember, this gun is aimed at your heart -That´s my least vulnerable spot.

För det andra-Casablanca är en krigsfilm, som är gjord under första halvan av kriget. Ingen vet än hur det kommer att gå. Alla andra krigsfilmer du sett är gjord med facit i hand, och förmodligen producerad av vinnarna, som ensidigt kan bestämma vilka som är the good guys. 1942 var det långt kvar på kriget. I scenen där fransmännen överröstar nazisterna i att sjunga sin nationalsång är det nästan uteslutande statister från andra länder än USA som spelar, och för många av dem var scenen blodigt allvar. I filmen är nazisterna otvetydigt bovarna som alla kämpar mot. Tre år innan krigsslutet.

We´ll always have Paris

Alltså. Allt det där har Casablancas publik haft med sig i bagaget när de tittat på filmen, och naturligtvis har det påverkat. För Casablanca var ingen omedelbar succé. Den gjordes som en film bland många (och Hollywood producerade massor med film vid den här tiden), och ingen trodde att den skulle bli en tidlös klassiker. Det finns till och med rykten som säger att varken Bergman eller någon annan av stjärnorna trodde att dialogen i filmen var på allvar eftersom den var så överdrivet sentimental. Casablanca är en film som växt med åren, med decennierna, i takt med att filmens stjärnors myter har växt. Så, vi ska försöka se den utan att ha det där i bakhuvudet.

Vad handlar egentligen Casablanca om? Tja, det är faktiskt lite komplicerat, men kortfattat-i andra världskrigets Europa försöker människor fly till Amerika, och antalet flyktvägar är begränsat. Ett stopp på vägen var nordafrika, Casablanca, för vidare färd till Lissabon och sen till Amerika. Här möts Ilsa Lund (Bergman) och Rick Blaine av en slump, och de har haft en kort kärleksaffär tidigare, i Paris, avbruten av nazisternas intåg i staden. Ilsa Lund är gift med en av motståndsrörelsens ledare, och de måste välja mellan kärleken, hålla sig vid liv och att fortsätta motståndet.

Det är handlingen, i korthet. Casablanca är en film där allting helt enkelt träffar rätt. Som jag skrev ovan, ingen trodde att filmen skulle slå som den gjorde, men ibland står stjärnorna helt enkelt i rad och allting stämmer. Bogart hade alltid varit mest effektiv när känslor bröt igenom den manliga fasaden, och det gör det här-få har sett så hjärtbrutna ut som när han packad sitter och dricker i sin ensamhet i sin bar. Bergman får helt enkelt andan att upphöra för en stund-och det säger jag inte om många. Det kan tyckas orättvist att Bergman hela tiden ska jämföras för sin skönhet, men vad vore film utan vackrare-än-livet filmstjärnor? Hade hon varit talanglös hade vi inte pratat om henne 70 år senare. Hon är förmodligen den mest begåvade skådespelerskan som fötts i Sverige. Kameran fångar hela tiden hennes ögon och hon skulle nästan kunna spela filmen utan repliker-man ser precis vad hennes karaktär känner och tänker. I birollerna finns den opportunistiske polischefen Claude Reins som vänder kappan efter vinden, men är öppen med att det är det han gör, och pianospelande Dooley Wilson…ni vet Sam, från en av de mest kända replikerna som aldrig sagts i en film (nej, repliken ”play it again, Sam” sägs aldrig). Wilson har en ganska stor roll för en afroamerikansk skådespelare för den här tiden, men han är hela tiden hänvisad till sitt piano.

humphrey bogart & dooley wilson - casablanca 1943

Det som man kanske har svårast att köpa idag är nog bitar av dialogen-den var skamlöst sentimental 1942 och idag kan nog en del av det upplevas som naivt på gränsent till pekoralt-men det är bara att rulla med och låta sig rullas in i sockervaddet. För man kan också se det som en lektion i var några av filmhistoriens mest citerade filmrepliker kommer ifrån.

Men det finns såklart många romantiska filmer-det som gör den här till klassiker är bakgrunden av kriget. Den starkaste scenen för mig i hela filmen är när tyskarna sjunger sånger från sitt hemland, och motståndsrörelsens ledare går fram till orkestern och sätter igång Marseljäsen-och resten av baren överröstar tyskarna. En liten seger som blir enorm. Och som jag skrev tidigare, de flesta av de statister som spelade i den scenen kom från Europa och hade egna känslor investerade i scenen.

Man kan hävda att Bergmans roll är ganska tom. Hon är ingenting utan en man-antingen motståndsledaren eller mannen hon egentligen älskar, den cyniske, kalle Rick Blaine. Men utan henne är männen ingenting heller-Blaine har varit en motståndssoldat, mötte Ilsa, förlorade henne, och blev kappvändare och kapitalist. Laszlo säger rätt ut att han inte kan fortsätta sitt arbete utan henne. Man kan inte begära starka feministiska roller från den här tiden, men Bergmans roll är vad filmen roterar runt-utan henne hade ingen brytt sig om någonting, hon är den drivande motorn kring männens handlingar. Hon är också handlingskraftig själv, med egna motiv.

Så…är Casablanca så romantisk och bra som ryktet säger? Nej, för det är ju helt omöjligt. Ingen film kan leva upp till den myten. Men det ÄR en av världshistoriens bästa filmer, och romansen mellan Bogey och Bogart förmodligen en av de mest minnesvärda och dödsdömda någonsin. Den lever och har hälsan utan nostalgiskt sockervadd, och överlever alldeles finfint utan djupare kunskap om Hollywoods intriger anno 1942. Lyckas du se den till slutet utan att ha fällt en enda tår så är du en sten.

 

 

Nattmara (1965)

Nattmara (1965)

Regi: Arne Mattsson
Manus: Per Wahlöö, Arne Mattson

Huvudroller: Ulla Jacobsson, Gunnar Hellström, Sven Lindberg, Mimi Pollak, Mona Malm, Tord Peterson, Christina Carlwind

En kvinna mördas, och en annan kvinna upptäcker att det egentligen var hon som skulle ha mördats-men ingen tror henne. Fler försök på hennes liv följer, men omgivningen är övertygad om att hon är sinnesjuk och alkoholiserad.

En av de mer ambitiösa Mattsson-deckarna, och med manus av Per Wahlöö-här är influenserna starka från Hitchcock och den nya psykologiska thrillern, samt starka inslag av realism. Här finns inga hurtiga one-liners, bara svärta och cynism. Filmen börjar väldigt bra och är riktigt spännande första halvtimmen, för att sen dyka ner i en evighetslång andra akt där den bara står och stampar. Slutet blir sen krystat och nästan förutsägbart-trots att Mattsson försöker få oss att tro att kanske det är omgivningen som har rätt?

Mycket stämningsfull ”musik”, långa skuggor och kameravinklar från grodperspektiv. Det bästa med filmen är Jacobsson, som gör ett bra jobb med en ensidig roll.

 

Ljuvlig är sommarnatten (1961)

Ljuvlig är sommarnatten (1961)

Regi: Arne Mattson
Manus: Maria Lang
Huvudroller: Karl-Arne Holmsten, Per Oscarsson, Folke Sundqvist, Sif Ruud, Hjördis Pettersson, Stig Järrel, Allan Edwall.

På dagen hon ska gifta sig försvinner bruden spårlöst och är borta mer än ett dygn, innan hon hittas…tja, ni fattar. Maria Lang har skrivit ett ganska spännande och dugligt manus med lite annorlunda intrig. Som vanligt är alla misstänkta, alla ljuger och alla har sina hemligheter. Holmsten är en helt okej Christer Wijk som bestämt och rådigt utreder alla lösa trådar. Det man saknar med Wijk är lite personlighet. han står sig ganska slätt i jämförelse med en Poirot eller en Miss Marple-och jämförelsen är inte helt tagen ur luften för både Ljuvlig är sommarnatten och När mörkret faller är klart inspirerade av Christies böcker.

Arne Mattsons regi är som vanligt påhittig och driven, mycket rörelse i foto och väldigt lite tid är händelselös.Det finns dock en del lösa trådar, men jag tror att de försvann i klippningen snarare än manuset-till exempel är Allan Edwalls luffare helt bortkastad, vad är syftet med den rollen? Wijks svartsjuka fästmö är ännu mer mysterisk-hon introduceras, får ett utbrott…och sen får vi inte se henne mer. Har en känsla av att det förklaras bättre i boken, men att det inte fick plats i filmen.

En av de bättre i Den stora deckarboxen, film 6/7.

Tärningen är kastad (1960)

Tärningen är kastad (1960)

Regi: Rolf Husberg
Manus: Vic Sunesson, Kerstin Ekman
Huvudroller: Åke Falck, Anita Björck, Sven Lindberg, Gio Petré, Gunnar Sjöberg, Sif Ruud, Sigge Furst, Toiwo Pawlo, Allan Edwall, Jan Malmsjö

TA╠êRNINGEN A╠êR KASTAD - STUDIOS_SANDREWS - 13Film 4 i Den stora deckarboxen är förmodligen mest känd för att Kerstin Ekman skrev manus (tillsammans med Vic Sunesson visserligen), och själva storyn känns hyfsat modern-modern på det viset att den kunde varit hämtad från en amerikansk tv-serie. Modern också för att den fångar upp något som var mycket nytt och häftigt för den tiden: TV-mediet. I USA hade det funnits många år, men i Sverige började det slå igenom på allvar först i början på 60-talet.

Åke Falck spelar en författare som skriver manus till en kriminalserie på TV, vid namn Tärningen är kastad. Hans hobby och levebröd är att hitta på kluriga sätt som folk ska bli mördade på-hans senaste show handlar om en man som först blir förgiftad och sen hängd, för att förvilla polisen. När en av medarbetarna natten efter sändning blir mördad på exakt det sättet blir Falck själv misstänkt.

En del saker med den här filmen är roligare än själva handlingen. Svenska deckare brukar få skit för att karaktärerna har så fåniga namn, men de hade alla mött sin överman redan 1960. Falcks karaktär, alltså huvudpersonen i filmen, heter Jerk Domare. Smaka på den ni. Vilka föräldrar döper sin unge till det? Vad händer när unge Jerk åker på språkresa till England? Saker som inte förklaras. Sedan har vi förstås de klassiska svenska namnen Dag Serén, Didrik Cornelius och Rebecka Striid. Döps man till något av dessa är nog framtiden redan utstakad-du kommer att leva ditt liv som birollsinnehavare i en svensk kriminalhistoria.

Dialogen är väl också lite sådär onaturligt naturlig. Första kvarten när man får följa tv-teamet i sin produktion, då de ska vara professionellt stingsliga och retfulla mot varandra samtidigt som de utför sitt jobb är både fascinerande och ångestframkallande-har någon någonsin pratat så?Jag var inte i närheten av någon svensk studio 1960 men jag betvivlar det.

När första liket påträffas, hängandes från ett rep, av en balettflicka är Jerk Domare redan på platsen. Följande dialog följer:

”Säg så till Odd. Han är mer road av TV än han vill erkänna.
-Är det han själv som…?
-Vet inte. Raja dig är du snäll.”

Är du snäll.

Lite senare försöker Domares hushållerska (Sif Ruud) väcka sin arbetsgivare för att meddela de hemska nyheterna:

”Domare! Domare! Vakna! De har hittat Leif Hagman hängd!
-Javisstja.”

Den här filmen har sina kvaliteter, helt klart, men den känns konstigt utslängd i tomrummet mellan amerikansk crime och svensk proto-deckare av modernt snitt. Det är lite mystik, lite mysrys och ett sting av vemod över den morbide tv-mannen med stenansiktet. Jan Malmsjö är med och är mest lik en Gestapo-officer i backslick och psykopatmanér, och trots det är han kanske den mest trovärdiga figuren av alla.

 

Brott i paradiset (1959)

Brott i paradiset (1959)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Karl-Arne Holmsten, Gerd Hagman, Bengt Eklund, Torsten Lilliecrona, Sven-Eric Gamble, Inga Gill, Birgitta Andersson

Fyra män gör inbrott och blåser ett kassaskåp. Under inbrottet dör nattvakten, och varken tittarna eller brottslingarna vet vem som egentligen mördade honom. De kommer iväg med pengarna från skåpet, men de vågar inte använda dem eftersom de är rädda att åka fast för mord istället för rån. Tio år senare får en nattvaktens son ett anonymt tips om hur det hela gick till. Samtidigt som detta får en kriminalreporter genom förväxling reda på tipset och börjar också nysta i fallet.

Det här är den svagaste filmen i samlingen, tycker jag. Intrigen är faktiskt ganska intressant, men genom fåniga förväxlingar och tillrättalagd handling blir allt ganska fluffigt och lättviktigt. Speciellt mot slutet börjar man undra hur ledtrådarna kan falla huvudpersonerna i händerna hela tiden.

Det roligaste med filmen är skådespelarna-Harriet Andersson är den ambitiösa och något naiva kriminalreportern, Gunnar Björnstrand hennes mentor, eller den ”gamla stofilen”. För oss som är uppvuxna på 70-talet är det något av en kulturchock att se Saltkråkans Farbror Melker som ett kriminellt mastermind, en ung Inga Gill som kioskbiträde (här var hon gift med Karl-Arne Holmsten), Bengt Eklund, också av Saltkråkan-fame samt förstås en ung (och väldigt snygg) Birgitta Andersson.Japp, Hedvig och hennes syster i samma film!  Miljöerna är väldigt påkostade och snygga, men allt i allt är det här ingen film man kommer att bära med sig någon längre tid.

Den stora deckarboxen 3/7

I dimma dold (1953)

I dimma dold (1953)
Regi: Lars-Eric Kjellgren
Huvudroller: Eva Henning, Sonja Wigert, Hjördis Pettersson, Dagmar Ebbesen, Sif Ruud, Sven Lindberg, Sture Lagerwall, Georg Rydeberg

Andra filmen i ”Den stora deckarboxen” är också klart sevärd. Manus av den idag nästan bortglömde Vic Suneson efter hans bok med samma namn, och regisserad av Lars-Eric Kjellgren som mer eller mindre öppet tagit efter filmen Laura av Preminger. Här börjar deckare mer handla om polisprocessen, mer fokus ligger på en utredare från polisen som metodiskt går igenom ledtrådar. Tyvärr är Sven Lindberg alltför svag i rollen som Polisinspektör Kjell Myhrman, det känns också som att han fått alltför svagt fokus i manus och regi så det är inte bara hans fel – men han får också kämpa hårt för att dra fokus från resten av ensemblen, som består av eliten bland svenska skådespelare.

I korthet handlar det om Henning som i rollen som Lora (Laura, remember?) som skjuter sin make och sen vandrar omkring på Stockholms gator för att hålla sig undan polisen och också för att försöka komma på vad hon ska göra sen. Under tiden framkommer att maken redan var död när hon sköt och att hon kommer att betraktas som oskyldig. Japp, det är den typen av historia, men den funkar hyfsat väl. Filmen blandar tillbakablickar från Loras liv där vi gradvis inser vad som ledde upp till skotten, bilder från Stockholms gator där hon vandrar omkring, och interiörer där Myhrman försöker lista ut vem som egentligen mördade maken.
Några av karaktärerna är lite larger-than-life, och skuggan från förlagan Laura hänger ibland väldigt tungt, men man lyckas ändå balansera upp det.

Återigen stör det mig att åldersskillnaden mellan kärleksparet är så stor (13 år kollade jag upp), och Georg Rydeberg ser faktiskt helt grotesk ut-nu är vi inne på lyteskomik kanske men det är rätt svårt att köpa honom som en man som kvinnor faller som käglor för. Annars är det lite kul att de försökt lämna det teatraliska språket som rådde i svensk film innan, och satsar på realism-förutom svordomar blir det ibland lite roliga, tidstypiska repliker:
”Vaffö´ stå´re en byling vi´dörren, va?” ”Äh, släpp in me´så ja´ får ta en plåt, hörrö!”

Andra filmen i boxen får också den klart godkänt.

Det kom en gäst…(1947)

Det kom en gäst…(1947)
Regi: Arne Mattson
Huvudroller: Sture Lagerwall, Karl-Arne Holmsten, Erik ´Bullen´Berglund, Naima Wifstrand, Gerd Hagman, Elsie Albiin, Anita Björk, Ivar Kåge, Julia Caesar

Det här är första filmen i Studio S ”Den stora deckarboxen”, så låt oss titta på själva boxen först innan vi tar oss an filmerna. Studio S har tidigare gjort stora kulturgärningar genom att släppa t.ex. ”Hembiträdesboxen”, ”Pilsnerfilmsboxen” och ”Den stora Povel Ramel-boxen”. Ska erkänna att det här var den första som retade min köplusta, men jag applåderar ändå initiativet att släppa de här gamla svenska kulturinstitutionerna i samlade format.

Deckarboxen_frontI det här fallet måste man också ge beröm till initiativet att visa att det svenska deckarundret inte är någon modern uppfinning-det varken börjar eller slutar med Beck och Wallander och Irene Huss, Sverige har en lång tradition av den typiska filmdeckaren. Den här boxen börjar 1947 och slutar 1965 och visar axplock av de olika filmiska stilar som funnits i genren. Man får med ett litet häfte om filmerna och hyfsat extramaterial. Det mest uppseendeväckande i extramaterialet är en hel film (nåja, 35 minuter lång) från 1916 som heter ”Mysteriet natten till den 25:e”, en film som blev totalförbjuden innan premiären för dess förmodade förråande inverkan på publiken. Den blev inte släppt förrän 1975! Det är svårt att begripa idag när man ser den, det jag tyckte var roligast var att en av birollerna spelas av Artur Rolén…ja, Klabbarparn.

Men Studio S, era j-a puckon, en grej är helt åt skogen-skivorna ligger på en enda plastpinne i boxen, vilket gör risken för repning stor när man byter skivor, och för övrigt bara är ett jäkla bök. Helt onödigt också-finns mycket smartare lösningar. Tycker man att jag är lite väl anal nu så låt mig förklara: De som köper en sån här box är antingen väldigt filmintresserade och vill inte riskera repa sina skivor, eller låta de ligga framme bara för att man är inne på fjärde filmen i samlingen, alternativt så får man inse att medelåldern hos publiken som köper en sån här box är ganska hög, och förmodligen kommer att ha problem med att pilla upp skivorna från plastpinnen. Gör om, gör rätt.

(Tillägg: Jag fick svar på twitter från Stefan Nylén på Njuta films, så här skriver han:

”tyvärr är ”en pinne” enda lösningen som finns hos vårt tryckeri nu för tiden. Ledsen för det. Men lossa alla filmer på en gång”.

Jag känner mig hedrad över att de läst min recension och att Stefan bemödat sig om att svara. Jag förstår också att det handlar om en tillverkningsfråga. Jag hoppas att det går att ändra på i framtiden).

DET KOM EN GA╠êST - STUDIOS_SF - 02Men låt oss glömma det där och gå in på själva filmerna: Det kom en gäst från 1947 är det enda filmmanus som Stieg Trenter satte sitt namn på (officiellt iallafall) och det är en klassisk vemgjordedet, lite i Agatha Christie-stil. Författaren Georg Essman (Lagerwall) blir inviterad att fira jul med en familj han inte känner. Patriarken i familjen har beslutat sig för att sälja gården och stycka upp marken, vilket inte ses med blida ögon av resten av familjen. Morgonen efter hittas han död, möjligtvis ihjälsparkad av en häst…elleeeeeer?
Jag kände mer underhållen än jag förväntat mig av den här faktiskt, även om mycket i den känns föråldrat-framförallt dialogen. Men den är kort och tight, rappt berättad och erfaret regisserat av Arne Mattson. Fotot är av Martin Bodin och är kanske det bästa med filmen-stämningsfulla tagningar med långa skuggor och närbilder, rörlig kamera som ger liv åt filmen. En sak som jag alltid uppskattar i de här gamla filmerna är exteriörfotot, här är det svensk vinter och jag kan tänka mig att det var rätt knepigt att fånga det så bra, så beröm för det. För alla som upplevt svensk vinter så ser man när det är fejksnö och när det är på riktigt-det här definitivt på riktigt.
Det ska sägas att filmen inte bygger på realism direkt-båda de två första morden är helt osannolika och en del karaktärer är antingen platta som pannkakor eller skruvade. Men…tja, på det sättet är den ju mer än representativt för svenska deckare. Klart godkänd inledning på boxen, tycker jag.

För de som är intresserade så är exteriörerna filmade runt Uppsala (närmare bestämt Kvarnbo), Ljusne, Lindholmens järnvägsstation och en scen är tagen i Gamla Uppsala kyrka.

 

Carrie (1976)

Carrie (1976) Regi Brian dePalma Huvudroller: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving, William Katt, John Travolta, Nancy Allen

När jag var i tonåren läste jag massor av Stephen King. Ja, jag var lite originell på det viset, eller hur? Carrie var inte bara den första boken King fick publicerad och den första som filmatiserades (logiskt nog), det var den första jag läste. Boken Carrie har förmodligen blivit så populär som den blev mer för att den handlar om utanförskap, sociala koder och utstötta tonåringars drömmar om hämnd, än för skräcktemat. Sett ur det perspektivet är det nog också en av Kings mer lyckade romaner-sett ur skräckperspektivet funkar den väl fortfarande hyfsat.

Carrie är en mobbad tjej på gymnasiet som lever med en fanatiskt religiös mamma. Carrie råkar dessutom vara född med övernaturliga krafter-hon kan flytta på saker med sin bara vilja. När hon får sin första mens i duschen efter gympalektionen blir hon ännu mer mobbad, eftersom hon inte fattar vad som händer och blir rädd. Hennes klasskamrater blir straffade av läraren och några av dem planerar att hämnas på Carrie genom att utföra ett elakt skämt på skolbalen.

carrieMen jag tror handlingen är känd för alla redan. Brian dePalma har gjort vissa intressanta saker i sin karriär men överlag har han flera stolpskott än kryssträffar. Många av hans filmer är sjukt överskattade-Scarface är det mest lysande exemplet. Carrie är en av hans tidigaste filmer, och jag tror det är bra att han inte hade en extrem budget och att han hade en bok att följa, just för att han inte skulle kunna grotta ner sig i sina vanliga överdrifter. Jag tycker ändå inte att han gjort ett så värst bra jobb här-vad skulle en annan regissör, till exempel en ung Spielberg, kunnat göra med ett så här bra grundmaterial? dePalma lyckas till exempel aldrig berätta varför Allens och Travoltas karaktärer känner så starkt behov att göra Carrie till åtlöje på balen. Eller varför en av skolans mest populära tjejer väljer att stanna hemma på sin prom-night bara för att vara snäll mot Carrie?  dePalma är också känd för att dyrka Hitchcock och det vimlar av Psycho-referenser i Carrie-violinstötarna så fort det ska vara spännande, Bates High School etcetera.

Det bästa i filmen är Spacek. Svårt att tänka sig en bättre lämpad skådespelerska i rollen som Carrie. När hon står i sin balklänning indränkt i grisblod (spoiler…äh, alla vet vad som händer) ser hon genuint skrämmande ut.

Trivia: Ingen av de medverkande är i tonåren, de flesta av tjejerna som ska vara highschool-elever är 25-26 år. Gymnastiklärarinnan (Betty Buckley) är 28, bara två år äldre än Spacek.

Titicut Follies (1967)

Titicut Follies (1967) Regi: Frederick Wiseman

titicutDokumentärfilm är ofta en färskvara, låt det gå fem år och den känns helt daterad. Vissa dokumentärfilmer behåller dock sin slagkraft även fast tiden går, som Paradise Lost, Thin blue line och Titicut Follies. Den senare fyller snart femtio och är fortfarande sevärd. Men jobbig.

Frederick Wiseman tog med sig fotografen John Marshall till Bridgewater State Hospital for the criminally insane, ett sjukhus i Massachussets för personer som dömts till psykiatrisk vård efter att ha begått brott. Wiseman kommenterar inte, han använder fluga-på-väggen tekniken och bara låter kameran gå. Vi följer fångar, vakter och medicinsk personal. Och det är jobbigt att titta.

Fångar hålls nakna (förmodligen helt enkelt för att det är enklare för vakterna så), deras celler är helt tomma och någon vård får vi aldrig se. När de inte är inlåsta i sina celler trängs de i överfyllda samlingsrum. Alla är smutsiga och ser undernärda ut. Vakterna, som antagligen ska vara vårdare men har polisuniformer, är uttråkade och i en lång plågsam tagning får vi se hur en fånge först blir slarvigt rakad, och sen retad av vakterna-de frågar honom gång på gång varför hans cell är så stökig och när han försöker svara frågar de bara ”what´s that Jim? What? Why´s your room so dirty?”. När han kommer tillbaka till cellen får vi se att den är helt tom. Han ställer sig i ett hörn av cellen och vakterna fortsätter reta honom. Han stampar i golvet och slår på det begallrade fönstret bara för att roa vakterna så de ska lämna honom i fred.

Psykiatrikerna på sjukhuset är nästan de värsta skurkarna. Arroganta och fyllda med sin egen maktfullkomlighet-alldeles i början av filmen sitter en man och berättar om sina brott, bland annat våldtäkt på en elvaårig flicka. Det som psykiatern däremot mest uppehåller sig vid är att fången också berättar att han onanerar upp till tre gånger om dagen och dessutom har ägnat sig åt homosexualitet.
En fånge försöker få ett svar på vad han gör på sjukhuset-han blev dömd till psykiatrisk observation och 15 månader senare är han fortfarande kvar. Förutom några samtal har ingen brytt sig om att observera eller bedöma honom och han säger att sjukhuset gör honom sjukare. När fången gått får vi se läkarna bedöma att han blivit sämre, har paranoida föreställningar och de bedömer att han ska äta mer lugnande.

Väldigt mycket är plågsamt att titta på. Många tagningar och sekvenser känns meningslösa eller utlämnande av människor som uppenbart är psykiskt sjuka, men eftersom allt lämnas okommenterat och filmmaterialet är taget under svåra omständigheter med fladdrig kamera och dåligt ljud så blir känslan av närvaro desto större.Det finns en vakt som faktiskt ger ett sympatiskt intryck-han umgås med fångarna, ser glad ut och verkar bry sig om dem, men han finns knappt med i en enda scen där han inte brister ut i sång och dans och verkar ibland lika galen som fångarna. Vilket är den bestående känslan när man tittar-vem är mest galen här, de som blivit dömda att vistas på sjukhuset, eller de som jobbar där? När de inte har uniformer på sig är det omöjligt att veta.

Det här är den enda film som blivit totalförbjuden i USA av annat skäl än nationell säkerhet eller ”obscenity”. Staten Massachussetts försökte i två år totalförbjuda filmen med hänvisning till att fångarnas integritet hotades, vilket må så vara, men det blir som en ironisk slutpunkt egentligen att staten först då började bry sig om dessa fångar. Filmen släpptes först 1992 till allmänheten.

 

Vilka får gubbens pengar?

Så var köper då gubben sina favoritfilmer? Här och där, är svaret, och här får ni lite tips på var man kan få tag på kvalitetsfilmer, eller vad ni nu söker efter för stunden.

Discshop.se – vanlig onlinebutik med film. Jag kan inte säga att de är bättre eller sämre än andra onlinebutiker med samma utbud, men jag har aldrig haft problem med discshop, de skickar snabbt (oftast samma dag), de har alltid massor med reor och ett bonussystem som lockar en att handla mer. Det är också lätt att se om filmen man söker finns, är slut eller helt enkelt inte finns att få tag på.

Monkey Beach – Katarina Bangata 25. Blinka och du missar det, men det är värt att leta lite extra, det här är en butik på ca 15 kvadrat som är FULLPRESSAD med filmer, och ja, den har film från golv till tak, bokstavligt talat. Allt är second hand förstås, men man kan göra några riktiga fynd här. Dessutom tar han in i stort sett allt i utbyte, så det är värt att ta med sina gamla dubbletter och avlagda DVDs och lämna in dem här.
Jag känner mig tvungen att lägga till en sak även om det känns lite taskigt, men…tja, man får ha ett öppet sinne när man besöker Monkey Beach. Det är inte dammfritt och klientelet är ibland…udda. Ändå klart värt ett besök. Några trogna kunder har startat en FB-sida, så sök på butiksnamnet och kolla in.

Stockholms Serie & Skivhandel – Sveavägen 104. Här skiftar utbudet en hel del mellan besöken, men det är ju också tjusningen med second hand. En av Stockholms mer kända och anrika second hand affärer för vinyl har också ett skapligt filmutbud. Jag har gjort ett flertal finfina fynd här, bland annat några några Hammer-rullar som jag givit upp hoppet om att hitta på annat sätt.

Public domain-sajter – det finns flera sajter på the interwebz där man kan hitta bortglömda mästerverk som är alldeles gratis och lagliga att ladda ner. Det finns faktiskt en del kända filmer man kan få tag på på det här sättet, den mest kända är förmodligen Night of the living dead, Romeros gamla mästerverk. Men även Tarzan, Flash Gordon, Chaplins kortfilmer och annat smått och gott finns att hitta för den som söker. Den stora tjusningen här är väl snarare att hitta sånt som omöjligt går att få tag på för pengar. Gammera the Invincible, Hercules-serien, Attack of the Giant leeches…tja, ni fattar. Jag rekommenderar i första hand publicdomaintorrents

FB-grupper. Här kan jag inte rekommendera någon mer än någon annan, men en av de mer aktiva är ”Skräckfilmer köpes bytes säljes”. Somi alltid ska man iaktta försiktighet när man handlar av privatpersoner på nätet, men det är lätt att kolla upp vem man köper av, så det brukar vara ganska lugnt. Har säljaren bara fyra vänner och startade profilen för en vecka sedan ska man nog hålla hårt i pengarna. Men det där känner ni redan till.

Tradera – Tyckte bättre om den gamla designen och funktionen på tradera, det är mycket svårare att fynda nu om man inte vet exakt vad man söker. Men i sista hand kan man alltid göra en sökning här.

Har ni flera tips?