Alla inlägg av gubbeserfilm

Lone wolf and cub (1972-74)

12 april, 2016 gubbeserfilm 2 kommentarer

Lone wolf and cub (Kozure Okami) (1972-74)

Regi: Kenji Misumi, Buichi Saito, Yoshiyuki Kuroda Huvudroller: Tomisaburo Wakayama, Akihiro Tomikawa, Junko Hitomi

I början av 90-talet läste jag mycket serier, och en av många kulturgärningar Horst Schröder gjorde då var att ge ut tidningen Samuraj i Sverige. Samuraj bestod huvudsakligen av återutgivningar av serien Lone wolf and cub, som den kallas på engelska, eller Kozure Okami på japanska. I samband med att jag började läsa Samuraj fick jag höra talas om filmen Shogun Assassin, som alltså är en filmatisering av serien. Jag blev såklart vansinnigt sugen på att se den, men före internet var det inte så lätt. Jag fick till slut tag på en VHS av Shogun Assassin och fick ungefär samtidigt reda på att den är ett hopkok och hopklippning av de två första filmerna, i en serie av sex filmer. Och det är den serien jag ska behandla här.För du ska inte bry dig om Shogun Assassin, du ska se hela serien.

lonewolf2

Men en sak i taget. Lone wolf and cub (som jag tänker kalla serien i sin helhet) handlar om en samuraj, Ogami Itto, gissningsvis under 1800-talets Japanska feodalistiska välde, som blir befordrad till shogunens skarprättare. Han blir utsatt för en komplott av Yagyu-klanens ledare, och hans fru blir mördad. Ogami blir beordrad att begå seppuku men flyr istället med sin son och lever på flykt, vandrandes genom landet, och överlever genom att ta uppdrag som lönnmördare, då han nu är en ronin, herrelös samuraj. Ogami och hans son håller hårt på ära och att leva som äkta samurajer, och det är ofta det historien går ut på-att acceptera sitt öde men att göra det ärofullt, oavsett vad som händer. Det kan hjälpa att förstå handlingen om man har åtminstone en grundläggande kunskap om japansk kultur och samurajernas hederskodex bushido, men det ska inte vara något problem-hämnd och ära är universell.

Lone_Wolf_manga Mangan kom ut 1970, och 1972 kom den första filmen. Faktum är att man gjorde de fyra första filmerna 1972, en 1973 och den avslutande 1974. Det är raskt marscherat, och egentligen helt otroligt med tanke på kvaliteten-jag kan inte säga att någon av filmerna är bättre eller sämre än någon av de andra. De sex filmerna är hyfsat fristående från varandra, förutom att den första berättar den grundläggande historien, och den sista behandlar den slutliga striden mellan Ogami och Yagyu-klanens ledare (vilken ironiskt nog slutar i något sorts antiklimax, vilket antyder att man kanske ville göra ännu fler filmer). Att jag behandlar alla sex filmerna på en gång känns som det enda rätta att göra-de känns som en lång film i sex delar egentligen. Stilen är genomgående konsekvent, och behåller bildspråket och känslan från mangan-det här är extremt våldsamt och extremt stiliserat. Blodfontäner, avhuggna kroppsdelar och krigare som precis fått sitt dödande hugg avslutar sina liv med att berätta något avgörande för handlingen.

Låt mig vara så tydlig jag bara kan-du kan inte hitta någon coolare och mer badass än Lone wolf. Bunden vid en extremt snäv hederskodex är han en personifiering av allt det som idealiseras runt samurajfenomenet. Ogami Itto och hans son Daigoro lever ständigt på randen till dödsriket och kompromissar aldrig. Något lönnfet och aldrig ett spår av uttryck i ansiktet skjuter han barnvagnen med sin son genom det japanska landskapet, som är fantastiskt omväxlande-det är allt från öken, till stad, till snöiga backar, till risfält. Han möter ninjas, svärdsmän som vill pröva sina färdigheter mot den bästa av dem alla, han möter hela arméer av samurajer, han mejar ner lönnmördare med udda taktiker (de tre i sista filmen som förföljer Ogami under marken sticker ut, om man säger så). Ofta har kvinnliga motståndare en framträdande roll. Om du tycker att det smakar Tarantino när du tittar på det här, så skulle väl ingen bli mer smickrad än Tarantino själv. Till exempel kan man se The Bride titta på just Shogun Assassin i Kill Bill. Avslutningsscenen i Kill Bill 2 med blodspruten över den vita snön kunde ha varit hämtad direkt från avslutande delen här (men i ärlighetens namn finns det en mängd andra filmer han kunde ha snott det ifrån också). lonewolf

Så var det det här med Shogun Assassin. 1980 tog man andra filmen, Baby cart at the river styx som man valt att kalla den på engelska, och klippte in 11 minuter från första filmen, Lone wolf and cub:the sword of vengeance. Man dubbade rösterna till engelska och försökte lansera den på amerikanska marknaden, men den är i stora delar helt obegriplig. När jag fick tag på den på VHS någon på mitten av 90-talet var den också så hårt klippt att vissa scener bara blev konstiga. Den har fått någon sorts kultstämpel, men det är serien du ska titta på-det är inte svårt att hitta den som box och jag tror inte heller du behöver betala så mycket för den. Kvaliteten kan nog variera ganska mycket, tydligen har filmerna kommit som bluray men jag kan inte säga hur mycket bättre de är än de äldre dvd-utgåvorna. Kvaliteten på min box är inte helt förstklassig om man säger så-textningen är hardcoded (alltså kopierad direkt in på filmen) och ytterkanterna på bildrutan ser ut som att den är vikt. Om jag får tag på bluray-boxen så återkommer jag.

Lone wolf and cub-serien är en utmärkt startpunkt att börja ge sig in i den asiatiska filmvärlden.

Funkar filmerna idag? Oh. Yes.

Recension

Creature from the black lagoon (1954)

6 april, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Creature from the black lagoon (Skräcken i Svarta lagunen) (1954)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: Richard Carlson, Julie Adams, Richard Denning, Whit Bissell

lagoonposter — Postern-uppenbarligen målad av fyraåring.

De som läser den här bloggen (och det verkar vara en liten men trogen skara ändå) är förmodligen i ungefär min ålder, eller högre, och kommer säkert ihåg att svensk TV faktiskt provade 3d-sändningar i början på åttiotalet-1982 närmare bestämt. Man fick gå till ICA och köpa ett par 3d-glasögon i papp, där ena ögat var grönt och det andra rött. Den 6:e november 1982 sände man Skräcken i Svarta lagunen i svensk tv, i 3d, och jag blev inte imponerad. Nu såhär i efterhand funderar jag på om det kunde ha berott på att Åke Whilney sålde in visningen som en ploj redan från början, som att man visade den mest för att det var roligt. Svensk TV hade ofta den inställningen till popkultur, var det inte Bergman så var man tvungen att be lite om ursäkt för att man vågade visa något lättviktigt. Så förväntningarna var säkert väldigt låga redan innan jag började titta. Sen var jag 12 år, jag var nog inte så imponerad av filmer från 1950-talet på den tiden. De kunde lika gärna ha visat Åsa-Nisse förmodligen.

(En fotnot: filmen gjordes inte med den röd/gröna tekniken, utan med två olika polariserade linser. Såg man filmen 1954 på bio hade man glasögon med två gråa linser för ögonen, vilket var en mycket bättre teknik uppenbarligen).

Pärlor för svin förmodligen, för när jag ser om filmen 34 år senare blir jag positivt överraskad-den här filmen är långt bättre än sitt rykte. Jag såg den mest på grund av att jag råkade se att den faktiskt är regisserad av en av de bästa från den här eran, återigen Jack Arnold (Invasion from outer space, Incredible shrinking man). Han visar varför hans filmer överlevt så väl-han regisserar med fast hand, och låter historien tala för sig själv. Det som nästan slår mig mest med häpnad här är fotot, och framförallt vatten-fotot, både över och under ytan. Det är väldigt snyggt även med dagens mått mätt, och man ska komma ihåg att undervattensfotot är gjort med dåtidens 3d-teknik, alltså väldigt tunga otympliga kameror.

Nåväl. På en expedition i Brasiliens urskogar hittar man en fossiliserad hand som kan vara en felande länk mellan vattenlevande djur och dagens människa. Man reser dit och finner snart att det inte bara är fossiler kvar…Carlson spelar en forskare specialiserad på fiskar, Julie Adams spelar…hmmm, hon är ju uppenbart the love interest, men det förklaras aldrig speciellt ingående vad hon har för uppgift i expeditionen. Förutom att ta ensamma simturer i, för tiden, avslöjande baddräkter och bli kidnappad av monster. Det blir till och med lite väl uppenbart efter en stund att hon är med enbart för att, tja, monstret måste ju kidnappa någon, och det är inte lika roligt att titta på killar som dyker. Inte lika roligt för manliga regissörer, producenter och manlig tonårspublik alltså. Och på den här tiden var det ju de som bestämde (vi har kommit långt ifrån den synen, puh!).

Sex Creature Black Lagoon Julie Adams scream — ”Va, ska jag ersättas av Scarlett Johanssen i remaken??”

Varelsen själv kanske är skrattretande i dagens ögon, men å andra sidan har jag sett många sämre även med färre år på nacken. Skräckinjagande vet jag inte, men det är som i alla bra skräckfilmer hotet från det okända snarare än monstret självt som är det som skrämmer.

Ett tema i de här bättre science-fiction-rullarna (även om den här nog lutar mer åt skräckhållet), är att det inte är monstren som är bad guys egentligen. I Invasion from outer space som jag skrev om nyligen kraschlandar utomjordingarna hos oss och det är vi som är snabba att dra till vapen. I Day the earth stood still är de här för att säga åt oss att sluta kriga eftersom det börjar hota andra världar…och i den här rullen är det människan som inkräktar på monstrets område och han (om det nu är en han) försvarar sig ju bara. Det är dock lite märkligt att de här ur-djuren från djungler alltid verkar bli småtända på honor av mänskligt kön-gärna med vit hy naturligtvis. King Kong, Creature from the black lagoon, Wolfman-Hollywood ledsnar aldrig på att göra filmer på temat ”odjur möter kvinnlig fägring”. Djuriska lustar som tyglas av kärlek till vackra kvinnor. Av en annan art. Inget hinder uppenbarligen.

Jack Arnolds filmer genomsyras ofta av en väldigt nykter syn på vetenskap, även om själva premissen för filmen ofta är vetenskap som går för långt, men den här filmen börjar med en liten introduktion som förklarar jordens och livets ursprung, och all dialog som rör vetenskap skulle kunna fungera i en film även idag till och med. Faktiskt undrar man ibland om inte introduktionstalet och pratet om evolution skulle stöta på större motstånd idag än då…vilket är jävligt deprimerande…

Okej, så fungerar filmen idag? Förmodligen inte, men med tanke på att filmen påverkat så många andra popkulturella fenomen, och andra filmer inte minst, så tycker jag man ska se den. Titta till exempel på likheterna mellan den här och Rovdjuret. Samtidigt tycker jag att det här är ett ypperligt exempel på hur en skräckfilm ska regisseras och framföras.

lagoonpinball — Creature from the black lagoon flipperspel

Recension

It came from outer space (Besök från yttre rymden) (1956)

5 april, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

It came from outer space (1953)

Regi: Jack Arnold Huvudroller: Richard Carlson, Barbara Rush, Charles Drake, Joe Sawyer, Kathleen Hughes

Det finns en mängd filmer från 1950-talet som har titlar snarlika den här-It conquered the world, t.ex. och alla nämns väl idag med ett snett leende och ett nedlåtande tonfall, men den här är faktiskt bättre än genomsnittet. Jag tänker inte påstå att den är en oförglömlig klassiker-men gillar man de här gamla 50-talsrullarna så är den klart sevärd.

outerspaceposter

Astronomen John Putnam (Carlson) och hans flickvän (Rush) har åkt ut i öknens avskildhet för att få vara lite ensamma då en meteorit kraschar i närheten. Som av en slump naturligtvis…Carlson åker genast dit för att undersöka och hinner se att det inte alls är en meteorit utan en farkost från en annan värld som kraschlandat, precis innan kratern som bildats av nedslaget faller ihop över farkosten. Carlson försöker övertyga polisen och universitetet att gräva fram det som störtat, men hittar ingen som tror på honom. Strax därefter börjar folk ifrån samhället bli utbytta, de ser ut som de brukar, men är viljelösa kloner av sina gamla jag…

Och om du följt min blogg så kommer du säkert ihåg att just detta tema med personer som byts ut mot viljelösa kopior också fanns i Invasion of the body snatchers. Den filmen är mer känd för just det temat, men helt klart var detta något som fanns i tidsandan-förmodligen ett resultat av kommunistskräcken som rådde i USA på den tiden. Jag såg den här filmen med inställningen att det skulle vara en typisk monsterrulle med gummimasker och synliga trådar från taket, men den är inte alls sån-visst finns det ett ostigt ”monster” men det är inte särskilt framträdande, det är däremot människorna som försvinner och kommer tillbaka som kopior av sina gamla jag. Och den storyn är så mycket mer skrämmande även idag än enögda monster. Vad som också skiljer den här filmen från många andra från samma tid är dels att vi får följa besökaren från hens synvinkel, samt att den inte enbart verkar ha för avsikt att äta upp och besegra allt som kommer i dess väg, snarare framkommer det tydligt mot slutet att den inte ens vill vara här-den har ju kraschlandat. It Came From Outer Space 1953 sci fi movie

It came from outer space var Universals första 3d-film. Mig veterligen går det inte att få tag på 3d-versionen nu på något sätt (min DVD har ingen sån version iallafall), men det är lite kul att se hur de jobbat runt detta-när man får följa monstret får man se en stor rund ”såpbubbla” som uppenbarligen ska vara monstrets synfält, min gissning är att det såg spektakulärt ut i 3d, om man såg det på femtiotalet. Sen många andra detaljer, som att Rush sträcker ut handen mot kameran varje gång hon skriker och lite sånt (fantastiskt bra skrik faktiskt, hon kunde blivit en riktig scream-queen om hon hade varit född 20-30 år senare).

Regissören här är Jack Arnold, och bara det borgar för viss kvalitet-han regisserade bland annat Incredible shrinking man också, som jag prisade tidigare på bloggen. Han har bra känsla för vad som gör den här typen av filmer sevärda, och verkar ha haft inställningen att faktiskt regissera fram något sevärt, och inte bara en serial åt uppdragsgivaren.

Om man är mer lagd åt b-filmskuriosa finns mycket sånt här också När den kvinnliga huvudrollen blir tillfångatagen av besökarna lyckas hon på något sätt byta om till en väldigt lågt skuren aftonklänning istället för den ursprungliga, mer kyska, outfiten hon hade från början. Detta sker naturligtvis i öknen. Många stelnade ansikten samtidigt som kameran sakta kryper in på dem. Män som pratar fort och allvarligt samtidigt som de mycket obekvämt håller en pistol i handen. Men det är ganska lite såna detaljer här-är det misslyckade b-filmer man är ute efter så är nog det här fel film, den här filmen förlitar sig på en story och håller sig till den rakt igenom.

Funkar filmen idag? Nä, det gör den väl knappast. Men för sin tid har den stått sig hyfsat.

Fotnot: Filmen finns på en populär sajt på internet…men vill man se den tycker jag man ska köpa den, eller för all del se den på någon streamingsajt. På tuben är upplösningen gräslig och det verkar fattas tio minuter…men här är en trailer:

Blogg

En bra film är en bra film

3 april, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

En person som inte är van vid att se äldre film, kanske svartvitt, med fisklinor och dubbelexponering som specialeffekter och skådespelare som, med dagens standard, överspelar, kommer förmodligen inte uppskatta många av de filmer jag tar upp i den här bloggen. Man kanske till och med undrar hur jag kan uppskatta så många av de här gamla relikerna. Jag tror att det helt enkelt handlar om vana. Om man börjar titta på svartvita filmer, kanske till och med googlar filmen innan och ser varför den är så känd och uppskattad, så kan man vänja sig och lära sig tycka om även filmklassikerna. Varför? Tja, man behöver så klart inte. Bara ett tips om man vill lära sig något om filmhistoria och kanske göra inlärningströskeln lite lägre.

Men den vanligaste invändningen är väl ofta specialeffekterna. Man klagar på de ofta påhittiga men inte alltid lyckade lösningarna med stop-motion, linor och film-på-film som man fick förlita sig på innan CGI tog över. Det tycker jag också hör till vanan att se på film. Visst skrattar jag ibland åt dassiga, billiga lösningar i 50-talsscience fiction, men det hör också till charmen. Diskvalificerar man filmer av såna anledningar missar man väldigt mycket bra grejer. För en fint filmad spännande historia, framförd av duktiga skådisar och iscensatt av en bra regissör är naturligtvis bra även nu, även om den filmades för 40 år sedan.
Det finns dock såklart filmer som åldrats. Jag såg Blåsningen (The Sting) tillsammans med min styvson som kanske var 17 vid tillfället och jag hoppades han skulle tycka om den lika mycket som jag gjorde när jag såg den första gången i ungefär samma ålder. Han gick innan filmen var slut (ironiskt nog missade han alltså själva ”blåsningen”). Jag tänkte hindra honom och säga ”nej, vänta det bästa är kvar!”, men jag insåg att för en 17-åring idag, som sett hundratals filmer med liknande plot-twists kommer inte Paul Newmans stora bluff vara något speciellt.
När jag växte upp hörde jag gång på gång att Citizen Kane var världens bästa film, för det hade världens alla filmkritiker röstat om. För det första är jag väldigt tveksam till såna uttalanden överlag, men när jag väl så Citizen Kane blev jag inte så jätteimponerad. Visst, filmen är sevärd, men världens bästa? På vilket sätt? När filmen kom 1941 var det en stor sak att Orson Welles filmade med tak på scenerierna-en detalj som idag känns extremt icke-imponerande. Det finns några riktigt snygga shots i filmen, som en scen där Welles lyckas få fokus på både personerna i förgrunden och bakgrunden.

Hitchcocks Repet ska ge illusionen att vara filmad i en enda lång tagning, i färg dessutom, något som gjorts ett flertal gånger efter det med bättre resultat. Det var helt enkelt inte tekniskt möjligt att filma så länge med en rulle film. Både Repet och Citizen Kane har idag mer en ”filmskoleelev vill imponera”-känsla över sig.

Ironiskt nog, idag klagar publik ofta på att en film ”har för mycket CGI”, alltså datorgenererade specialeffekter och bakgrunder. Vad man egentligen säger är ”jag blir inte tillräckligt lurad, jag ser att det där är gjort i dator”. Vilket är okej, film är till för att lura oss, det är hela poängen. Så när man inte blir lurad så har man väl rätt att klaga. Problemet är att det finns inte en enda film idag som inte använder datorer. Så vad vi klagar på är dåligt gjord CGI. När du inte märker att det är datorproducerat så säger du inget, för du tänker inte ens på det. Så, min poäng, tror jag, är…att om filmskaparna lyckas få dig att acceptera att en man krymper, att transformers krigar och ändrar form till sportbilar, att Luke Skywalker anfaller dödsstjärnan, och för att inte tala om handlingen till Game of thrones…så spelar det väl ingen roll vilket år filmen eller tv-serien är gjord.

Och till dig som tror att du kan avgöra vad som är ”på riktigt” och vad som är datorproducerat, här är en fascinerande liten film:

Recension

Batman the movie (1966)

30 mars, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Regi: Leslie H. Martinson Huvudroller: Adam West, Burt Ward, Lee Merriwether, Cesar Romero, Burgess Meredith, Frank Gorshin, Alan Napier

Det har tydligen släppts någon ny Läderlappsfilm (tillsammans med Stålmannen, vilken styggelse!) så jag tänkte påminna om att det är faktiskt exakt 50 år sedan Batman första gången figurerade på film (Rättelse: Det här är inte sant alls. Batman hade förekommit ett flertal gånger på film tidigare. Dålig research av mig här).

batman_1966_movie Batman the movie kom 1966, och hade premiär bara två månader efter att första säsongen av TV-serien hade avslutats. TV-serien gick som ni vet på svensk TV på 90-talet (tror jag det var?) och blev känd för att svenska dagisbarn började låtsasslåss när de hörde titelmusiken (na-na-na-na-na-na-na BATMAAAAn!). Moralpanik utbröt förstås, vad annars var att vänta. Ironiskt då att tv-serien, precis som den här filmen, är fantastiskt kitschig, campig och komisk. Både avsiktligt och oavsiktligt. Jag menar…Batman slänger aldrig ut en repstege från helikoptern, han slänger ut en Batladder! Som dessutom, för säkerhets skull, har en liten skylt där det står ”batladder”. Om man blir biten i benet av en haj har man naturligtvis en spray designad just för att stöta bort hajar tillgänglig! Det roliga är att det egentligen bara är tonen i filmen som skiljer sig från Christopher Nolan/Christian Bales mörka, domedagstyngda version av samma hjälte-leksakerna är desamma, skurkarna är desamma, de osannolika komplotterna är desamma…bara det att här är de gjorda med humor (filmen börjar till och med med en skylt där det står att filmens enda syfte är att underhålla). Okej…dräkterna skiljer sig åt lite grann också…och muskelmassan…
batmanandgordon

Jag såg den här för kanske tio år sen och hade tydligen glömt bort hur rolig den faktiskt är-jag skrattade högt flera gånger i början, speciellt när Batman råkar doppa sitt ben i havet och en haj (i gummi) biter sig fast i honom. Alla highlights från tv-serien är med, Batman och Robin ”klättrar” upp för en husvägg (med synliga fisklinor som håller mantlarna åt rätt håll), tecknade skyltar där det står ”thwack”, ”ker-splosh” och ”thudd” när de slåss, fåniga leksaker och fräsiga bilar. Dessutom har man, till filmen, fått med alla superskurkarna-Jokern, Pingvinen, Catwoman och Gåtan. Vad filmen egentligen handlar om…ummmm, jag såg den nyss och det är ändå lite oklart. Superskurkarna går ihop och ska röja Batman ur vägen, genom att använda Catwomans alias för att förföra Bruce Wayne…och när Batman kommer för att rädda Bruce Wayne ska de använda en stor fjäder för att kasta ut honom i havet där Pingvinen har en exploderande bläckfisk…jag tror det är bäst att sluta där. Det är inte viktigt.

Nåväl. Är filmen gjord seriöst, eller satir, eller med glimten i ögat? Definitivt med glimten i ögat. Men också väldigt seriöst. Den är gjort med 50/60-talets version av Batman i baktanke, den karaktär som då fanns i serierna var väldigt mycket närmare den här versionen än den vi tänker på idag. Men idag ser vi den här filmen snarast som en satir, skulle jag tro. Och det funkar väl vilket som, jag tycker den är underhållande…men frågan är då förstås…

Funkar filmen idag? Nä, den gör väl inte det. Möjligtvis som lättsam söndagsmatiné om du är lite bakfull och inte orkar resa dig ur soffan, eller som ren kuriosa. Men det är väldigt bra kuriosa.

Recension

Blazing saddles (Det våras för sheriffen) (1974)

27 mars, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Regi: Mel Brooks Huvudroller: Clevon Little, Slim Pickens, Harvey Korman, Madeline Kahn, Mel Brooks, Gene Wilder

What in the wide, wide world of sports is going on?

Det går inte att diskutera Blazing saddles/Det våras för sheriffen utan att ganska omgående börja slänga repliker-kolla vilket filmforum som helst och dra upp Blazing saddles; snart fylls forumet av medlemmar som citerar sina favoritrepliker. Och varför inte? Själv citerar jag den här filmen ofta nog, även om min omgivning inte alltid förstår vad jag syftar på.

blazing_saddles1

Excuse me while I whip this out.

Handlingen är raffinerad-rälsen som ska förbinda öst med väst ska gå genom en liten nybyggarstad i vilda västern. För att säkerställa att allt går snabbt och smidigt skickar järnvägsbolaget, lett av storskurken Hedly Lemar, sina skurkar till staden för att göra den obeboelig. Efter att sheriffen dött kräver stadsbefolkningen en ny sheriff, vilket järnvägsbolaget naturligtvis inte vill veta av-man ser till att den nya sheriffen verkligen kommer att misslyckas. Man skickar en svart sheriff…till den inavlade, outbildade, vita staden, där alla invånare heter Johnson i efternamn. Dessutom så är just den här sheriffen elegant, världsvan, snygg och listig, det vill säga allt det som stadsbefolkningen inte är.

Where da white women at?

Den här filmen funkar på så många plan, tycker jag. Det är den ultimata western-parodin, samtidigt som den driver med både rasism, etniska stereotyper och politisk dumhet. Som grädde på moset har den också, som sagt, några av de roligaste one-liners som fångats på film. Den har typisk Mel Brooks-humor, det vill säga absurda repliker och visuella gags, och jag tycker det är den roligaste han har gjort. Vissa håller Young Frankenstein högre (vilken faktiskt gjordes samma år som den här), men där Young Frankenstein blinkar med ögat och knuffar dig i sidan med armbågen och vill visa hur smart den är, är den här mer gapskratts-rolig.

I didn´t get a ”harump” from that guy!

Det finns saker som kanske inte funkar längre. Ingen förstår till exempel skämtet med Hedly Lemar längre. Slutet där allting blir extremt absurt…känns mest som att Brooks inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Blazing saddles är extremt bra castad, ironiskt nog är Brooks själv i rollen som guvernören den skådespelare som funkar sämst och Gene Wilder är inte särskilt trovärdig alls i rollen som en alkoholiserad gunslinger. Vet inte hur stor roll de sakerna spelar. Det vägs mer än nog upp av Clevon Little i sitt livs roll, samt Slim Pickens och Harvey Korman som skurkar.

Roligaste repliken i filmen? Jag skrattar högt (även om jag ser filmen ensam) varje gång jag ser scenen då de kommer till vägtull i öknen och säger ”we gotta get back and get a shitload of dimes!”.

Never mind that shit, here´s Mongo!

Funkar filmen idag? Ändå tveksamt, om du är under 40. Tyvärr. För smartare och roligare attack på rasism och inskränkthet får man nog leta efter. Men åldrats, det har den.

Recension

Earth vs the flying saucers (1956)

23 mars, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Earth vs the flying saucers (Anfall från rymden) (1956)

Regi Fred F. Sears Huvudroller: Hugh Marlowe, Joan Taylor, Donald Curtis

evfs-attack-bw

Hur kan man annat än älska en film med den här titeln? Någon gång under 90-talet fick jag tag på den här, av ren slump, på VHS, och kom på mig själv med att älska den när jag såg den. Den har en oemotståndlig charm som bara kan vara sprungen från 50-talets fascination vid den nya tekniken och vetenskapens framsteg.
USA skickar upp satelliter runt jorden och de försvinner, en efter en. Hugh Marlowe är en vetenskapsman ansvarig för satellitprogrammet och blir också den första, tillsammans med sin sekreterare/nyblivna fru, som får konkreta bevis för att raketerna inte försvinner av misstag. Jorden blir kontaktad av utomjordingar (japp, i flygande tefat) som naturligtvis vill ta över. Av misstag råkar Marlowe spela in ett meddelande från besökarna och i labbet
lyckas han genom en blandning av tur och skicklighet dechiffrera meddelandet -utomjordingarna vill ta över jorden, men de ger oss en chans att ge upp utan onödiga strider. Genom missförstånd blir det snart fullskaliga strider och det ser ut som att jordens befolkning är chanslös…
Om du tycker intrigen är fånig så kan man påminna om att den här filmen gjordes om som Independence day (jag vet inte om det är officiellt, men det är helt uppenbart att det är så iallafall), komplett med upplösning som går ut på att vi vinner genom överlägsen listighet snarare än vapenkraft (spoiler? äh, vem trodde vi skulle förlora?). Till skillnad från Independence day så slipper du här flygande presidenter och överdrivet flaggviftande, det här är 82 minuter snabb och rolig underhållning. Det är så fantastiskt lågmält allting, jämfört med hur filmen skulle gjorts idag, och det känns så befriande.
Ray Harryhausen var ansvarig för specialeffekterna, vilket betyder stop-motion effekter och modeller, men i den här filmen använde man också nyhetsfilmer, bland annat från en flygkrasch mellan två jetplan från en flyguppvisning året innan. Andra sekvenser man använde var en journalfilm som visar hur ett brittiskt krigsfartyg sänks under andra världskriget, samt arkivfilm från riktiga raketuppskjutningar.
Scenerier som ska vara high-tech för tiden är naturligtvis rejält kitschiga idag, stroboskop och blinkande lampor, men precis som alla andra filmer från den här tiden så är kontrollrummen misstänkt tomma-någon otymplig apparat står i ett hörn och blinkar,
någon pratar i mikrofon och något vattenrör löper längs en vägg, resten är tomt, precis som att man inte hade fantasi eller råd till mer. För en publik på 50-talet var det säkert imponerande.

Earth_vs_the_Flying_Saucers_DVD — Dramatiskt omslag. Erkänn att du blir sugen

Inkräktarna får man naturligtvis inte se mycket mer av än någon enstaka otymplig rymddräkt, komplett med helt värdelösa klot till händer, och naturligtvis kan de prata med oss på vårat språk.
Marlowe och Joan Taylor är så bra som kan begäras i huvudrollerna, Marlowe visar upp en aura av djupt allvar och svår förvirring, några av birollerna leder till viss humor, vilket snarast får skyllas på regin tror jag.
Det här är, allt inräknat, en av de bättre filmerna från den här perioden med det här temat, och som sagt, den är rapp och underhållande med ett manus som vill underhålla. När inkräktarna invaderar amerikanska städer och förstör kända byggnader är det popcorn-time.
Funkar filmen idag? Tja, om den här typer av filmer intresserar dig, definitivt. Man kan nog räkna den till en klassiker av sin tid. Samt om du älskar Independence day kan du se originalet också tycker jag.

Recension

To catch a thief (1955)

21 mars, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

To catch a thief (Ta fast tjuven) (1955)

Regi: Alfred Hitchcock Huvudroller: Cary Grant, Grace Kelly, Jessie Royce Landis, H.H. Hughson

Jag blev glatt överraskad av den här filmen-den dras sällan fram som något av Hitch större mästerverk och därför var mina förväntningar lågt ställda, men det är faktiskt en riktigt charmig, vacker och underhållande film, om än gammaldags, av ett slag som Hollywood fortfarande försöker göra emellanåt men alltid misslyckas med. Det här är en romantisk komedi maskerad som thriller, utan att den egentligen försöker för hårt med vare sig det ena, det andra eller det tredje.

to-catch-a-thief — Berömd scen-snart blir det fyrverkeri på alla möjliga sätt

Grant spelar en före detta juveltjuv som dragit sig tillbaka på franska rivieran. När nya juvelstölder slår till mot de rika i trakten blir han genast misstänkt och riskerar att åka i fängelse och han får själv ta upp jakten på tjuven. Under tiden träffar han Grace Kelly som dotter till rik amerikansk arvtagerska, och…tja, ni fattar nog resten.

Det första som slog mig är hur samspelta skådespelarna är och hur kul de verkar ha, dialog och handling bara flyter fram och även om själva storyn är lättviktig som papper blir det ändå underhållande. Här är väl kanske lite av problemet med filmen också-utan mord eller spionkomplotter blir det aldrig särskilt spännande-det är svårt att känna något medlidande med rik överklass som blir av med sina juveler. Visst, vi får följa Grant när han försöker bli rentvådd, men någon riktig nerv blir det inte där heller.

Det andra som slår en är fotot och den tekniska briljans Hitchcock visar upp här. Allt i den här filmen är vackert-fotot, scenerier, kläder, Grace Kelly, miljöer (ironiskt nog är den filmad i Monaco). Slutscenerna på hustaket är så snyggt gjorda att man sitter och gapar. Trädgårdarna, hustaken, kullarna och havet är sjukt snyggt fotat i pastellig technicolor, som i blueray-utgåvans restaurerade format förmodligen är snyggare nu än de ens gjorde på bio. Fotot och Hitch bildlösningar är riktiga stjärnorna här. Filmen vann en Oscar för bästa kostym, och även en gubbe som jag som är helt ointresserad av kläder sitter och gapar över Grace Kellys många klänningar, de är verkligen vackra på ett klassiskt, tidlöst sätt. Det finns till och med ett skämt om hennes kläder inbakat i en scen-i båda hennes tidigare Hitchcockfilmer har hon makalösa klänningar, men i en scen då Grant och Kelly ska mötas i en hotellobby dyker upp hon upp i en kreation som är mer fantasifull än moderiktig; Grant grimaserar plågat och hotellgästerna ser ut som om de sett Loch Ness-monstret. Ja, humorn är precis så här gammaldags…

Sen finns det saker man kan fundera över. Cary Grant var 50 när han gjorde den här filmen. Grace Kelly är 26. Visst, ålder är bara en siffra och allt det där, och visst det är Cary Grant, men…Gammel-Hollywood visar sig från sin allra mest sexistiska sida när det gäller ålder. Sen finns det en annan flicka med som också försöker slå sina klor i Grant och hon ska spela tonåring… men kvinnan som spelar henne är egentligen ett år äldre än Kelly. Hon ser inte ett dugg ut som tonåring heller.
Man kan också fundera över en del av skämten…själv tycker jag de är rätt oskyldiga och charmiga, om än inte gapflabba-slåsigpåknäna-roliga.

Trivia: på vägen där Grace Kelly försöker köra ifrån polisspanarna är samma väg där hon sedan dör, 1982, i en förmodad stroke.

Blogg

Vilka Beck du ska se istället för Beck.

19 mars, 2016 gubbeserfilm 2 kommentarer

Det ryktas att sista Beck-filmen är gjord, nämligen ”Beck-Sista dagen”. Det är nummer 975 i ordningen.
Nej, det är det väl inte, men oavsett vilket så är det dags att lägga ner den här trötta fabriken nu. Jag har verkligen inte sett alla, men i början gick alla på TV4 på söndagar och ofta hade man inget bättre för sig, så några tidiga har jag sett. Jag misstänker starkt att de inte blev bättre med åren.
Beck-serien har såklart fört bra saker med sig; som till exempel en stadig ström av pengar genom franchise, DVD/Blueray-försäljning, biobiljetter såklart och TV-visningar. Jag har inte dykt djupare i ämnet, men vi får anta att en del av de intäkterna spillt över i mer originella projekt. För Beck-serien blev väldigt snabbt fabrik, och man hittade väldigt snabbt en formel som man sällan avvek ifrån. Vilket såklart är en stor andel till att det gått så bra-en söndagstrött publik har hyrt, TV-tittat och streamat svenska kriminaldraman i många år nu, och vill inte ha några överraskningar. Åtminstone inte från Beck.

Med det sagt så är mitt största problem med Beck-serien Peter Haber. Han är verkligen helt fel, på alla sätt. Hans största drag som skådespelare är att svälja hårt och titta tomt framför sig. Nu har det väl snarare varit Persbrandt som haft större dragningskraft, men det är lätt att glömma hur lite den här omgången Beck har haft att göra med böckerna. Och det har verkligen kommit ut bättre Beck-filmer än något Haber och Persbrandt varit med i.

Låt oss börja med den allra bästa – Mannen på taket av Bo Widerberg från 1976. Här är känslan från böckerna intakt, den svenska vardagen är grå, byråkratin är malande och diskbänksrealismen är så långt ifrån den moderna Becks rymddörrar och stållandskap som man kan komma. Därför var också valet av den då välkände och folkkäre komikern Carl-Gustav Lindstedt så genialiskt. Jag vågar lova att ingen annan har gestaltat Beck så tonsäkert som han.
Mannen på taket var ett stort spektakel på sin tid, helt och hållet filmad med handkamera, många kända skådespelare och naturligtvis Bo Widerberg som regissör. Det som folk kommer ihåg bäst brukar vara helikopterscenen på Odenplan, och det mesta i den håller fortfarande. Den kom i slutet av en lång våg av amerikansk reality-baserad polisfilm, French Connection och liknande, där allt är fult, grynigt och smutsigt. Och Sven Wollter är naken.

den_skrattande_polisen En film som faktiskt kom ännu tidigare och är ett märkligt inslag i Beckhistorien är Den skrattande polisen, från 1973. Här är det Walter Matthau som spelar Beck (med den äran, även om man inte riktigt tänker Beck) och handlingen utspelar sig i San Fransisco av alla ställen. Ett massmord sker på en buss och en av de mördade är en civilklädd polis. Beck undrar vad han gjorde på bussen vid den där tiden, och så är utredningen igång. Tycker att filmen funkar hyfsat bra fortfarande, men slutet är lite för mycket amerikansk snut-action för min smak. Filmens största ”problem” är dock att det aldrig känns som en Beckfilm. Tycker man kan se den för kuriosans skull.

Innan Peter Haber blev Beck hade Gösta Ekman titelrollen i sex filmer, vilka verkar ha fallit lite i glömska nu. Synd tycker jag, för jag kommer ihåg att jag tyckte de var rätt okej. Ekman är såklart som klippt och skuren för rollen.De här filmernas största problem, och något man drog med sig även in i den moderna serien, är att för att få råd att göra filmerna drog man in utländska produktionsbolag, och var då tvungen att låta framförallt tyska skådespelare vara med-skådespelare som sen fick dubbas till svenska. Det här har gjorts många gånger tidigare i svensk film (kolla in Prussiluskan i tidiga Pippi-filmer t.ex..), men ibland syns det mer än annars och det kan se riktigt fånigt ut emellanåt.

Men vi säger väl hejdå till den här versionen av Beck, och hoppas att om den buttre poliskommisarien dyker upp igen i någon form så har produktionsteamet tagit en lång djup funderare på vad Beck egentligen är-det är något helt annat än en rolig granne i stödkrage och infantila mordkomplotter.

Recension

Plague of the zombies (1965)

16 mars, 2016 gubbeserfilm Lämna en kommentar

Plague of the Zombies

Regi John Gilling Huvudroller André Morell, Brook Williams, Diane Claire, Jacqueline Pearce, Michael Ripper

När det nu har gått total inflation i zombies kan det vara intressant att titta på en av filmerna som drog fenomenet in i allmänhetens medvetande, nämligen Hammers Plague of the zombies. Filmen är förmodligen först med flera av de attribut som vi idag förknippar med zombiefilmer, som till exempel sminkningen och den släpande gången. plague-of-the-zombies
I mitten av 1960-talet hade Hammer dragit igång stordrift på sina produktioner, fyra filmer producerades i stort sett efter varandra (den här filmades bara en vecka efter The Reptile, också regisserad av Gilling och använder mycket av samma scenerier och Dracula Prince of darkness gjordes också i nära anslutning för att sen gå upp på biograferna på en så kallad double bill med The plauge of the zombies). Man hade skapat sig en bas av skräcklegender att filma så som Dracula, Frankenstein och The Mummy (alla från Universal), men nu började det kännas som att man hade dragit dem så långt man kunde så man letade efter nytt material. Hur man hittade just zombies vet jag inte, men tydligen hade idén stötts på bolaget sedan 1962. Universal hade fått förfrågan om att samproducera, men de tyckte att idén lät för läskig. Man får leta länge innan man hittar en tidigare gjord zombiefilm än den här, den mest kända är i så fall White Zombie från 1932.
I en liten gruvby i England på 1860-talet dör folk i en mystisk sjukdom, och den lokala läkaren ber en vän, sin mentor Professor Forbes om hjälp. Forbes går med på att hjälpa till och tar dessutom med sig sin dotter, som har en väninna där. Ganska snart inträffar
nya dödsfall och att liken dessutom försvinner från sina gravar…för att sen dyka upp i närheten av en gruva.

Plague of the zombies är en av de bättre filmerna från den här eran av Hammers produktion. Tempot är ganska långsamt, men det puttrar på lite småtrevligt, några av skräck-scenerna är fortfarande okej och Hammer-känslan är tydlig. Kompetensen i
produktionsteamet är vid det här laget ganska hög även om det förmodligen ofta bara är en dag på jobbet, skådespelarna är inspirerade och drivna. Det är alltid kul att se de här klassiskt skolade skådespelarna, så brittiska och så duktiga, spela i snabbproducerad skräck, med en blandning av gravallvar och glimt i ögat.Diane Claires roll som dottern är en bra gestaltning och en hyfsat framträdande kvinnoroll för att vara en film av det här slaget, från den här tiden. Jag kan till och med känna att det är bra att vare sig Peter Cushing eller Christopher Lee är med, för när de är med blir det lätt att de snor all fokus. Man känner igen en del scenerier från andra filmer (bakgården där Williams blir anfallen av en grupp av zombies känner jag igen från åtminstone två andra Hammer, puben) men det blir man van vid om man tittar på Hammer-det känns som att komma hem, för oss Hammer-fans.
Vissa grejer funkar väl sämre, som effekterna i slutet som nästan hade tjänat på att tonas ner istället för att som nu vara i fokus-sminkningen klarar inte riktigt starkt ljus och närbild. Tidigare scener då zombies är mer på avstånd funkar bättre. Vissa scener var extrema för tiden-som när man hugger av ett kvinnohuvud med en spade. Intern censur gjorde att man gick väldigt varligt fram på många ställen och det blir aldrig något gottande i tarmar och blod på det sättet som senare skulle bli det normala i zombiefilmer.

Filmen gjordes i, för England, väldigt varmt väder, och skådespelarna som bar zombiemakeup plågades av värmen-man hittade då rum i den redan ansträngda budgeten för en egen glassbil!
Det som den här filmen är mest känd för är att den kom 1965, det vill säga tre år innan Night of the living dead. Filmerna har egentligen inga likheter alls, men det är uppenbart att George Romero hade den här filmen som inspiration när han gjorde sin legendariska zombiefilm. Bara av det skälet borde Plague of the zombies nämnas oftare.