One-Armed Swordsman År:1967 Kinesisk titel: Du bei dao
Regi:Cheh Chang Huvudroller: Johnny Wang Yu, Chiao Chiao, Chung-Hsin Huang, Yin Tze Pan
Jag hade en period då jag såg väldigt mycket Hongkong-filmer, eller som det egentligen heter, wuxia. Från början var det väl ren nyfikenhet, men också att vara uppvuxen under 80-talet med suddiga vhs-kopior av Bruce Lee-filmer skapade ju legender om de här filmerna. Legender som sällan motsvarade verkligheten när man väl såg dem, ska väl tilläggas. Det är inte det att jag tycker gammal klassisk kung fu-action är dålig, men problemet är att när man sett några stycken känner man igen alla de klassiska dragen, handlingen är oftast densamma (du dödade min mästare-jag kräver hämnd!) och skådespeleri och regi är från en helt annan tradition än den vi är vana vid så det som först är lite charmigt fnissigt blir efter ett tag ganska tröttande.
Därför är One-Armed Swordsman så uppfriskande. Jag gillar verkligen den här. Handlingen är, i korthet-ett gangstergäng anfaller en kung fu-skola, varpå den mest framträdande eleven blir dödad. Innan han dör ber han sin mästare att hans son Fang Kang ska få bli elev, och så blir det. Tydligen var inte det något man normalt kunde göra, men sonen börjar lära sig kung fu i Golden Sword, och blir en dag en framstående elev. De andra eleverna ser honom dock som en utböling och mobbar honom-under en konfrontation får Kang sin arm avhuggen och flyr. En bondkvinna räddar honom från döden, och de inleder en romans. Han känner fortfarande lojalitet mot sin gamla mästare, men lovar kvinnan att han ska ge upp kung fu. Som av en händelse råkar hon äga en bok som lär ut svärdsteknik för en-armade fajters (inte den starkaste punkten i manuset, det här kanske) och han blir en kung fu mästare som till slut räddare sin gamla skola.
Det finns flera saker som gör One-Armed Swordsman sevärd.
- Handlingen är, inom sin genre, faktiskt intressant.
- One-Armed Swordsman var den första filmen i den här genren med en anti-hjälte. Fang Kang har ett helt annat djup än de flesta andra huvudfigurer i den här genren.
- Johnny Wang Yu som spelar huvudrollen är inte lika skarp i sin fajting som t.ex. Bruce Lee, men jag tror nästan filmen tjänar på det; istället för att få se ändlösa scener med akrobatisk fajting har man koncentrerat sig på bildlösningar, regi och dramatik istället.
- Scenografin är faktiskt riktigt snygg. Filmen är helt och hållet filmad i studio och man ser tydligt att det är kulisser, men det är väldigt vackert. Eftersom allt håller samma visuella stil blir det aldrig störande, bara snyggt.
- Jag gillade att den utmanade den vanliga mentaliteten från Wuxia-filmer och frågar om inte kung fu mest ställer till besvär för alla…vilket det ju uppenbarligen gör.
- Filmen är en milstolpe inom Hongkong-film. För sin tid spelade den in mer pengar än någon annan (första filmen som spelade in en miljon HK-dollar), och den var mer våldsam och grafisk än liknande filmer hade varit innan.
Det här anses av många vara en av de bästa wuxia-filmer som gjorts, och bröt mot konventionerna som fanns när den gjordes, och skapade helt nya. Det finns saker i den som man inte kan låta bli att le lite åt, och den kanske är tjugo minuter för lång. Om du tycker Hongkong-filmer i allmänhet är lite löjliga och överdrivna så tycker jag du ska ge den här en chans, för den är snäppet bättre än det mesta i sin genre. Gillar du redan den här typen av film så ska du se den.
För en film som är så -jag ryser lite när jag använder uttrycket- kultförklarad så har det varit väldigt svårt att hitta information om varför och under vilka omständigheter den här filmen gjordes, men ungefär så här: som trogna läsare av den här bloggen vet så kom många fina mästerverk inom sci-fi/skräck/monster-genren under femtiotalet. I Sverige fanns människor med driv och intresse att göra en svensk rulle i samma genre. Varför inte, liksom? Så en storväxt kulturjournalist i Göteborg vid namn Lars Åhrén lyckades med amerikanska medproducenter (och dollar) dra igång det här projektet. Han fick med några halvkända svenska skådisar som Åke Grönberg och Gösta Pruzelius (ja, Reidar Dahlén i Rederiet och rösten till Bagheera i Djungelboken), och blev på något sätt själv castad som monstret (eller vad det är) i den här. Två meter lång tydligen, så han var väl den mest lämpade. Den svenske producenten Bertil Jernberg skötte den svenska biten, och Virgil W. Vogel kom hit med amerikanska dollar, ett manus och en klappa. Han hade inte några större meriter som regissör innan, men hade mest jobbat som klippare där han faktiskt hade klippt många bra filmer, den mest kända var En djävulsk fälla (Touch of evil) med Orson Welles. En ganska präktig fjäder i hatten, if you ask me. Hans regidebut skedde med Mole People 1953, en film som mer är i den här filmens grannskap. Filmen var, enligt Jernberg själv, extremt dyr för att vara en svensk film. En ”normal” svensk film vid den här tiden gick på ungefär tre hundratusen, och Rymdinvasion ska ha kostat 1,3 miljoner. Extremt dyrt, måste man säga. Då filmen dessutom floppade hårt här måste man dra in stålet utomlands, så man sålde den till asiatiska marknader, där den måste ha setts som mycket exotisk. Förutom Sverige gick den också upp i England, i samma version som här.
Det finns också en scen där man försöker bränna varelsen med fotogen, som är helt galen! Det brinner verkligen överallt och det ser helt kaotiskt ut, och nej det är förstås inte CGI. Jag tror inte man hade full kontroll på den branden. En stuntman höll dessutom på att stryka med när man filmade den.
Sjuttiotalet var ett bra årtionde för skräckfilm, kanske det allra bästa. Exorcisten, Motorsågsmassakern, Dawn of the dead, Hajen, Carrie, Alien, Omen och inte minst Alla helgons blodiga natt. Filmer som idag fortfarande lever och tittas på, tyvärr inte minst därför att många av dem kläckte ur sig otaliga uppföljare. När sen åttiotalet kom hade det börjat skapas undergenrer och de unika saker som varje film på sjuttiotalet hade fört med sig blev klichéer då de upprepades om och om igen. En film som snodde mycket från tidigare filmer men som i sig själv blev en franchise och en kliché var Fredagen den 13:e. Alla har sett någon av filmerna i serien, kanske inte så många har sett den första. Fredagen den 13:e del ett snodde väldigt mycket framförallt från Alla helgons blodiga natt (alltså, Halloween av John Carpenter), men gjorde det så skickligt att den blev en egen serie med till dags dato 12 filmer. Ironiskt nog är ”Final chapter” del fyra. ”Final friday” är del nio. Precis som Jason och Michael Myers vägrar serien dö, hur nerhuggen den än blir. Men nu ska vi koncentrera oss på första filmen.
Naturligtvis kom det en uppföljare till 
En man dör ensam öknen. Hans ansikte och extremiteter är förvridna och vanskapta. Dr. Matt Hastings (Agar) tror inte på förklaringen att det är akromegali då förvandlingen tydligen gått på fyra dagar. Mannen som dött är en vetenskapsman som forskat på näringsämnen som ska kunna föda resten av världen (en lustig detalj är att i ett tal om behovet av detta förklaras att år 2000 kommer Jordens befolkning uppgå till 3,2 miljarder…i verkligheten var det närmare dubbelt så många). Mannens kollega fortsätter arbetet och djurexperimenten. Efter ett tumult i labbet rymmer en giftspindel och…tja, ni fattar. Tarantellan växer och växer och blir stor ”som en lada”.
Jag gillar det lilla engelska produktionsbolaget Hammer, mest för att de har en egen stil på sina produktioner, och för att de värnade om sina inhemska stjärnor och talanger, även de som var bakom kameran. Hammer är mest kända för sina Dracula/Frankenstein-filmer, och ironiskt nog är det de filmerna jag tycker är minst intressanta. Kanske för att jag aldrig tyckt att Dracula-myten varit speciellt spännande. Även när jag var barn kommer jag ihåg att jag skulle se en ”skräckfilm”, fick se någon Dracularulle och blev grymt besviken.
Det har flera gånger hänt att jag tänkt ta upp någon film, men ångrat mig helt enkelt därför att den är ansedd som en av de absolut största, och spaltkilometer redan är skrivet om den, ofta av mer tunga namn än mitt. Men jag har precis sett Les Diaboliques, och tänker att om inte den här filmen är ett ämne för min blogg så kan jag lika gärna lägga ner. Så ifall jag misslyckas med att göra filmen rättvisa i min beskrivning av den (vilket jag förmodligen kommer att göra) så låt mig sammanfatta den så här: den är så nära perfektion man kan komma. Den har förtjänat sin plats i filmhistorien, och en publik även idag.
Gubbe ser på film 